Datalagringens maktasymmetri


Det finns få begrepp som är så förstörande för tänkandet som "fildelning". Begreppet lägger sig som en cancerogen smitta över alla nätfrågor och äter sakta men säkert upp alla detaljer, alla komplexiteter, alla saker som är värda att fråga efter.

Det sabbar alla resonemang om anonymitet, för helt plötsligt är anonymitet bara något som "fildelare" vill ha för att slippa åka fast för hyrsnuten. Det sabbar nätneutralitetsdiskussionen, för det gör så att det enda man ska ha "rätt till" i näten är att fortsätta köra bittorrent. Det sabbar diskussionen om datalagringsdirektivet, för helt plötsligt var det enda viktiga med tvångsloggningen att nu kunde abonnentuppgifter begäras ut för bötesbrott.

Bilden ovan är talande. Vi tar en symbol för fildelningen, The Pirate Bay, och sen avkontextualiseras hela datalagringsdirektivet och helt plötsligt handlar det nästan uteslutande om fildelning. Denna förbannade fildelning.

Fildelning sägs vara en "generationsfråga", en politisk princip som alla ungdomar tycker något om. De sägs vara positivt inställda, även om de sitter och lyssnar på Spotify. Fildelning har lett till ett helt nytt sätt att se på vad kultur egentligen är, att det har förvandlats till en "allmänning" och att delning av filer är något naturligt.

Jag vill inte förminska allvaret i att datalagringsdirektivet kan komma att användas till triviala överträdelser så som fildelning. Jag menar, vad hände med serious i direktivets the purpose of the investigation, detection and prosecution of serious crime, as defined by each Member State in its national law. Det försvann...

Nej, en bättre symbol för datalagringsdirektivet än ett gammalt piratskepp är följande bild.

Mitt argument i Det nätpolitiska manifestet är att det paketförmedlade internet ger oss oerhörda politiska krafter genom att det är en teknologi gjord för att överleva kärnvapenattacker. Med några enkla manövrar gör vi oss inte bara osårbara för Firesheep-attacker, utan våra tunnlar kringskär effektivt datalagringen.

Mitt missionerande för tunnlar, för kryptoanarkistisk praktik, för att skapa den fraktaliska chifferrymden drivs av medvetenheten om att vi kan ta makten över vår nätvaro, vår existens. Med en bra VPN-tunnel finns inte längre datalagringen i våra datornätverk, finns inte IPRED, finns inte någon som kan stjäla dina inloggningsuppgifter, finns inte the Golden Firewall of China...

Genom en sund dos av chifferpunk är det noderna som bestämmer på nätet. Alltså du och jag. Men så funkar inte mobiltelefonnätet...

Mobiltelefoner är teknologier som vi bär med oss överallt. Globalt sett är mobiltelefoner vanligare än internetanslutningar. Mobiltelefonernas basstationer, som på bilden ovan, skapar hela tiden loggfiler.

Varje mobiltelefon har ett unikt IMEI-nummer som identifierar själva hårdvaran. Det funkar ungefär som MAC-adresser, alltså unika nummer för varje nätverkskort. Skillnanden är att på min dator kan jag ändra detta nummer med ett enkelt kommando. På en mobiltelefon är det nästintill omöjligt, i vissa länder till och med olagligt.

Vidare har mobiltelefonnäten en fundamentalt annorlunda struktur jämfört med internet. Trots att vi numera har "smarta telefoner", så är de inte så smarta som just telefoner. Med datorer som jag hittar i en soptunna, lite fri mjukvara och några kablar kan jag bygga ett internet (även om jag skulle kanske behöva fråga lite folk om tips och råd). Men alla funktioner som krävs är inbyggda i datorerna redan. De är helt enkelt byggda för att bygga nätverk, även om vi för det mesta använder de till andra grejer. När jag skriver detta vilar min ena fot på en IRC-server (bild nedan) som driver delar av Telecomix chatsystem, andra foten värms av en SSH-server som även driver Faxpad och hanterar cirka femhundra samtidiga kryptotunnlar för i2p-darknetet.

Jag sparar inga loggar eftersom mina vännner använder datorerna. Jag kan välja att inte göra det, och (hittills) finns det ingen som kan tvinga mig att logga. Tvångsloggning hör hemma i totalitära samhällen, och jag ämnar vägra in i det sista. Så här:

Eftersom jag bestämmer över min egen data kan jag skicka autentiseringsloggen direkt till radering med ett enkelt kommando.

Mobiltelefoner är istället byggda som ganska dumma sändare och mottagare. Man måste bygga basstationer, teckna avtal med stater om att få plats i det begränsade radiospektrumet och klättra upp på hustak och fästa antenner. Mobiltelefoner är en konsumentteknologi, de ställer oss som passiva slavar under infrastrukturen. Våra val att bli loggade eller inte är inte våra. Vi kan inte byta protokoll, vi kan inte skapa tunnlar med enkla kommandon. Vi kan bara använda eller låta bli.

Hos Telia, Telenor, Tele2 finns kraftfulla loggfiler som vi inte kan påverka. I Facebooks serverhall finns också kraftfulla loggar, men någonstans valde vi själva att lägga alla personliga detaljer på ett enda ställe, hos ett privat företag under amerikansk patriotlagstiftning.

Det senaste dygnet finns det loggfiler hos Telenor över vilka jag drack öl med igår. Det finns en loggfil över att jag köpte pizza idag och det finns en loggfil över att jag tog ut en hundring i bankomaten. Jag kan inte ta bort dem, jag kan inte ändra på dem och jag kan inte undvika att de skapas med mindre än att jag stänger av telefonen.

För att datalagringsdirektivet ska förstås som denna viktiga fråga om loggens politik i en teknologisk infrastruktur som vi inte kan påverka, måste vi bryta fildelningens imperialism.

Det finns dock hopp. Klara och Amelia är som alltid klarsynta och pekar mot möjligheten att riva ned datalagringshetsen, så vi som i Tyskland äntligen kan radera loggarna som inkräktar i vår existens.