Därför är datalagringsdirektivet långt värre än FRA

{.aligncenter width="149" height="193"}

Idag går datalagringsdirektivet upp i Tysklands Bundesverfassungsgericht, alltså författningsdomstolen, och Europa håller andan inför vad som kommer att hända. Samtidigt kan man läsa om de enorma kostnader för lagring som direktivet har medfört för operatörerna. Det blev viss en hel del data som skulle ställas till förfogande för myndigheterna.

Men, datalagringsdirektivet bör inte betraktas som en internetfråga i första hand. Av flera orsaker så är det mobiltelefonernas non-stoplagring som helt enkelt aldrig får påbörjas. FRA-lagen om kabelburen spaning är på ett sätt helt ofarlig ur denna synvinkel. Även om mobiltelefontrafik visserligen färdas över fiberkablar, så är det mycket långsynt att se hur trafiken (som är krypterad i VPN-tunnlar) på ett meningsfullt sätt skulle kunna analyseras av FRA. I alla fall i jämförelse med vad som snart blir möjligt  (och redan är möjligt i Tyskland) med datalagringsdirektivet.

1. Mobiltelefoner bygger på circuit switching

För det första är mobiltelefonnätet i sitt grundutförande (vissa typer av 3G-trafik exkluderade) lite som det gamla telefonnätet. En telefon med ett SIM-kort kopplar till en antenn och en basstation och sedan upprättas en "krets" till en mottagartelefon. Tekniken kallas circuit switching, och till skillnad från packet switching, som internet bygger på, är man nästan helt låst till att följa hur nätet beter sig. Basstationerna möjliggör vidare så kallad basstationstömning för aggregerad data, exempelvis kan man få ut "alla som befann sig på Götaplatsen klockan 12 igår" om man nu vill.

Datalagring av internettrafik är inte så svår att kringgå, inte heller är den information som lagras särskilt meningsfull. Men mobiltelefoner tillåter via sin tekniska infrastruktur att positionera dig varje sekund i stadsrummet, till och med på en nivå av hur långt ifrån en antenn du befinner dig (detta implementerades i Tyskland). Det går alltså i princip inte att välja bort datalagring med mindre än att man slutar använda mobiltelefonen alls.

2. Mobiltelefonbeteendet medför att vi bär med oss en spårsändare... frivilligt

Användarbeteendet för mobiltelefoner är just sådant att vi bär med oss den hela tiden, och kanske i ännu högre grad när vi just träffar andra människor. Mobiltelefoner innebär (hittills) ofta en trygghet för människor som då vet att de kan kontakta ex. familj, polis, läkare när som helst på dygnet. Men "ta med dig telefonen för säkerhets skull" kan lätt förvandlas till "ta inte med dig telefonen, du vet, Bodströmlagen".

Är det verkligen okej att skapa denna teknologiska paranoia? Eller ens riskera att den kommer inträffa?

Lösningen är givetvis att blankt vägra implementeringen av datalagringsdirektivet från EU. Ja, kan Rumänien så kan väl vi! Och förhoppningsvis kan även Tyskland, och då kanske det blir lite mera fart i EU att så sakteliga avskaffa datalagring i hela unionen.

Rumänien, Tyskland, Bulgarien, Island... det finns gott om föredömen för Miljöpartiet och Vänsterpartiet att lyfta fram för Bodström. Det är möjligt att skapa en annan värld utan loggar, en värld som bygger på att vi trivs med tekniken omkring oss istället för att frukta den.