Eftersom jag ofta disrespectar litteraturvetenskap som en akademisk plåga kanske jag bör klargöra vissa saker. Det finns faktiskt bra litteraturvetenskap också, men tyvärr är den så marginell att den nästan aldrig syns. Därför tänker jag reflektera vad jag inte gillar med några av presentationerna på deleuzekoferensen mot det som jag ser som litteraturvetenskapens enda räddning: Johannes Björk. Hans magisteruppsats är det enda som jag har läst inom littvet som är tillräckligt bra.

Det finns nämligen ett par saker som gör att den konventionella litteraturvetenskapen är ett slöseri med skattemedel. Det första är att man trots en problematisering ("dekonstruktion") av det Europeiska bildningsidealet inte hittar ut. Det tyska idealet, om att kultivera sig själv, som kommer från antiken, är ett nöje som tidigare kunde brukas av borgerligheten som var ekonomiskt oberoende. Med socialdemokratisk UR-politik och en tanke om arbetarklassens emancipation blev detta tillgängligt som en universitetstjänst. Men i princip så sammanfaller det med en vit medelklass i alla fall eftersom det är dessa som får goda möjligheter i skolan och stöd hemifrån. Nåväl... det är det krassa argumentet.

Det andra argumentet är av teoretisk natur. Hermeneutik är en plåga som har skändat tänkandet genom att det har begränsat humanvetenskaperna till den ontologiska domänen av tolkningar, texter, referenser och förståelser. Björk gör upp med denna tradition utan att tveka:

"Det finns således ingen förståelse, eller för oss litteraturvetare ingen hermeneutisk horisont från vilken vi kan tillskriva texten ett subjekt eller finna dess intention (n-1); det finns bara funktioner."

Hermeneutiken, som fick sin moderna form genom Gadamer har lett till många tragiska missöden. Den är medskyldig till postmodernismen, vars politiska projekt i längden är reaktionärt. När de ytligt sett progressiva teoretikerna talar om det "västerländska narrativet" eller "det litterära osynliggörandet av kvinnan" menar man väl, men eftersom man inte kan ta sig ur ett människocentrerat universum blir det inte mycket mer än texter som relaterar till andra texter... Tyvärr är inte problemen i samhället av den natur att de består av texter som kan skrivas om. Vi måste alltså studera även biosfären, mekanosfären och ekonomin. Vi måste kunna analysera teknologier, vapen och fysiskt arbete. Litteraturen, om den överhuvudtaget förtjänar att studeras, bör istället sättas under lupp med följande Björkska utgångspunkt:

"Då en bok, likt ett rhizom, inte har någon djupstruktur följer det på detta att det inte är någon skillnad på vad en bok säger och hur den är gjord. Det finns alltså inget givet budskap hos en bok, ingen djupstruktur eller underliggande mening att tolka, bara möjliga kopplingar mellan ytor."

I ett tolkningsbaserat paradigm finns alltså inget att hämta. Vi måste inse att böcker gör saker, de handlar inte om något. Det är meningslöst att berätta om en boks narrativa struktur. Vi ska istället jobba "den boken där" och se hur den sätts samman med mekanosfären, biosfären... osv. Alltså hur den förändrar världen, och hur världen gör att den kan bli till.

En grej hos Björk som jag dock inte håller med om är när han drar in de sena och gubbiga Deleuze & Guattari. I boken What is philosophy har de tappat den radikala storm som finns i A Thousand Plateaus och gör som filosofer brukar när de vill lämna ifrån sig något klokt:

”composition is the sole definition of art. Composition is aesthetic, and what is not composed is not a work of art. However, technical composition, the work of the material that often calls on science (mathematics, physics, chemistry, anatomy), is not to be confused with the aesthetic composition, which is the work of sensation. Only the latter fully deserves the name composition, and a work of art is never
produced by or for the sake of technique.”

Jag gillar inte dessa distinktioner mellan konst och vetenskap. Bättre är att kolla i Anti-Oedipus där följande passage ger en mera produktiv syn:

‘/.../ we hold in the first place that art and science have a revolutionary potential, and nothing more, and that this potential appears all the more as one is less and less concerned with what art and science mean /.../ but that art and science cause increasingly decoded and deterritorialized flows to circulate in the socius, flows that are perceptible to everyone /.../’ (Deleuze & Guattari 2004: 414)

Det finns återigen ingen anledning att dra upp en distinktion mellan vetenskap och konst. Istället handlar det om hur de omkodar och deterritorialiserar flöden i det sociala (socius). En bok kan koda om ett språk. Att vi i FRA-debatten talar om "1984-samhället" är en sådan omkodning, där en bok har givit oss ett begrepp som beskriver en aspekt av det sociala. Nu är ju Minority Report ett bättre begrepp eftersom det inkluderar panspektron, men det är en annan femma.

Nu till Björks syfte:
"Med ett antal skönlitterära exempel skall uppsatsen försöka påvisa att de estetiska kompositionernas hastighetsintensitet är beroende av och strikt synkron med utvecklingen av de tekniska medierna och de logistiker som karakteriserar dessa."

Yes! Denna formulering ekar Kittler, men kanske främst alla de TAP-seminarier som både jag och Björk har genomlevt. Dessutom följer syftet en strikt empirism, vilket jag uppskattar. Till detta syfte är sedan uppsatsen mycket trogen och analyserar med skärpa hur exempelvis genren realism/naturalism påverkas av fotografiet:

"Att sådana typer av händelser framträder i den litterära praktik som kallas realism/naturalism vid just denna tid sammanfaller alltså med, och är signifikant för, den mediala teknik som uppenbarar dem –fotografiet"

Den ekologi av medier som ständigt omger oss påverkar skrivandets hastighetsintensiteter och ger därmed förutsättningarna för det hermeneutikerna sedan kallar för "innehåll" (smeknamn: text, narrativ, handling).

På konferensen i Cardiff lyssnade jag på en filmvetare som hade fattat detta helt fel. Han trodde att hastigheter var formalistiska innehållsbegrepp och misslyckades helt att se att hastigheter alltid är relaterade till en omgivning. De finns inte i texten. Efter tio minuter reste jag mig i protest och gick till en session som handlade om Deleuze och robotar. Då blev jag lycklig igen eftersom där talade man om hastigheter på riktigt, och visade hur robotar förhåller sig till omvärlden med hjälp av hastigheter och hur man kan göra dem "smartare" genom att få dem att inte försöka representera världen där ute, beräkna den, för att till sist handla. Istället gällde det att man skulle få dem att sammanfalla med omgivningen exempelvis genom att använda dioder som direkt anpasadde sig till solljus. Det är så en robot blir till i världen.

Och det är så vi ska förstå litteratur enligt Björk. Inte som ett gäng författare som delar en begreppslig narrativitet, utan som skrift i världen. Dags för citat igen:

"Kopplingen mellan profil, hatt, knytband och sävblad har ingen metaforisk, symbolisk eller semiotisk funktion. Istället definieras kopplingarna som en yta av dubbelexponering i fotografiets mest simpla tekniska mening: två bilder (negativ) som tillsammans tillåts konstituera en yta genom att läggas ovanpå varandra, eller filmrullen som inte vevas fram efter taget fotografi, utan samma bildruta används även till nästa bild."

Men hur ska vi då förstå läsaren av en text? Är inte vi människor tolkande i ett universum av symboler. Är vi inte decentrerade subjekt i en värld av ideologier? Är vi inte lite alienerade av kapitalet som med sin dialektik producerar en herre-slavrelation och gör oss oförmögna att träda ur diskursen? Nejnej. Sånt lämnar vi till de trötta och ledsna marxisternas predikan och vänder oss till maskiner:

"Just därför att det litterära flödet är underkastad den konstanta hastighet som dess processande instans utgörs av – läsaren. En form av hastighet som tilldrar sig i, över och längs med de disjunktiva synteser som möjliggör heterogena läsningar (antingen…eller…eller) och som är den logistik vilken filmen uppenbarat, och som litteraturen kopplat upp sig emot, men ingalunda imiterat, eftersom den är underkastad ett fundamentalt annorlunda maskineri."

När filmen trädde in i medieekologin förändrades inte bara skrivandet utan även läsandet. När vi läser en bok så tolkar vi inte den. Vi kopplar istället den till andra maskiner. Filmmediets abstrakta maskin gör att vi ibland kopplar till den när vi läser och skriver. Tack vara internet och hyperlänkar kan vi göra detta mycket mera uppenbart, alltså, en abstrakt maskin i dess assemblageaktualitet.

Ett exempel på bloggens hastigheter. När jag skriver detta har jag först läst ett inlägg på Björks blogg där jag laddade hem uppsatsen från universitetets servrar. Tre sekunder senare kopierades den till RAM och fördes upp på min skärm. Då satt jag på ett café i Cardiff och skickade sms med min iPhone till min polare i London. Efter att ha skrivit några rader rusade jag till tågstationen och köpte en biljett. Skrivandet och läsandet blev avbrutet. Men jag hade redan lyckats copypasta över de citat jag behövde ur uppsatsen in i ett textdokument. Det handlar inte om "intertextualitet" som diskursanalytikerna brukar säga, utan kopiering. Äpple-C, Äpple-V. Ombord på tåget lyssnar jag konstant på Günthers Ding Dong Song och hamnar i resonans med de feta beatsen. Volvo-240-techno verkar hastighetsintensifierande på skrivandet (läs även min analys av Basshunter). Men att blogga i stadsrummets räfflingar med en MacBook är en nomadisk erfarenhet. Inte i betydelsen av att man är ensam, tvärtom. Mailen strömmar in och Facebookstatusen uppdateras konstant. Man letar efter öppna w-lan, ibland betalar man och ibland jobbar man utan uppkoppling. Brittiska tåg är stenålder. Flöden av data. Den datan där och det kreditkortet där. Dessutom måste jag skriva klart detta innan jag kommer till Paddington station och träffar min polare. Intensiteten byggs upp. Men eftersom jag vet vilka som läser min blogg kan jag även skriva till dem. Att blogga är i denna bemärkelse ett sätt att umgås. Björk kommer att läsa detta är jag ganska säker på, men även många av mina vänner. Men det finns även stor riska att en googlande litteraturvetare trillar in, och just nu sitter och är förbannad på mig. Vissa kallar det för bloggosfärens förtynande mobbningskultur. Jag kallar det för ett akademiskt produktivt samtal. Jag åker fel i tunnelbanan och blir vilse i det haptiska landskapet av tunnelbanetåg och ljud. London är ett jävla kaos och eftersom jag fortsätter att skriva hinner jag bara fem meningar innan jag måste byta vid Kings Cross. Äntligen framme. Ett öppet W-lan. Jag loggar in på wordpress.

Nog om mina neurotiska skrivvanor. Det sägs ju att forskning ska vara reflexiv. Att man ska göra hermeneutik på sig själv och berätta om sin jobbiga barndom i medelklassen, hata sig själv lite till, och till sist veta bättre. Who cares? Inte Björk i alla fall. Att vara medelklass i akademin har inte med en viss "subjektivitet" att göra. Det handlar om kopplingar och det handlar om flöden som är försubjektiva. De formar istället subjekten genom konstanta omkodningar, överkodningar... osv. Hårdkodningen för min position består av ekonomiska flöden, min doktorandlön, om språkliga flöden, exempelvis de som produceras på konferensen, om biologiska flöden, maten jag äter, kvalitén på sjukvården (som i viss mån sammafaller med ekonomiska flöden) och inte minst slemmiga relationer till andra akademiker som klappar mig på axeln och ser till att jag får tjänster och föreläsningar. Totaliteten av dessa flöden lyfter upp individen på ett immanensplan och blir på så sätt hela tiden till. Från probe-head till ansiktighet goes by way of flows. Inte genom introspektiv tolkning.

Denna utläggning av Björks text är inte bara en i raden av slemklappar, även om den har den effekten i strikt vetenskaplig bemärkelse. Björks text är istället det som jag behövde för att klargöra min kritik av litteraturvetenskapen. Med några knapptryckningar tog jag ned den från en servern som Wolfman sätter tänderna det undermedvetna. Sedan brownsk rörelse. Därefter reterritorialisering in i huvet och maskinisk textproduktion. Kopplingar till heterogena element. Ett spår här, en linje där. Skruva upp hastigheten.

Uppsatsen slutar därmed med dessa ord:

Notorious B.I.G. kommer att tystna och vad som syntes vara en oändlig sträcka av ord (vilka genom kortkommandon och den smidiga logistik dess gränssnitt erbjudit har kunnat behandlas, och som i sin tur behandlat undertecknad, rhizomatiskt) försvinner ur blickfånget efter denna sista punkt.

Hoppas att jag har klargjort en del saker med detta. Det krävdes 1993 ord. Språkmaterialism.

Skriven av admin den 14 augusti 2008