Varför lade man ned låginkomstutredningen

Jag undrar varför man lade ned låginkomstutredningen 1971. Mitt intresse väcktes av en fotnot i Sten Johanssons artikel “The Level of Living Survey” i Acta Sociologica. Här skrev han:

The political turmoil that followed the dissolution of the Low Income Committee in 1971 has forced some thinking on this problem and on the role of the expert.
Men varför upplöstes den av socialdemokraterna? En tes är att den visade på en utbredd fattigdom som gick emot den socialdemokratiska självbilden av att ha skapat ett jämlikt samhälle.
Journalisten Peter Antman skriver:

I mitten av 1960-talet hade också den så kallade låginkomstutredning startats under ledning av LO-ekonomen Per Holmberg. I slutet av 1960-talet började den publicera sina förfärande resultat, som pekade på en verklighet som sällan varit synlig – kanske var tredje löntagare hade mycket låga inkomster.

Alla i partiledningen uppskattade inte utredningens resultat. I slutet av 1960-talet hade Gunnar Sträng börjat tala om att välfärdsbygget var färdigt, att det bara återstod några smärre finjusteringar. Låginkomstutredningen innebar ett grundskott mot Strängs slutsatser. Han blev så förfärad att han i ett bekant uttalande undrade hur man är ”funtad å kroppens och huvudets vägnar” om man har så låga inkomster som låginkomstutredningen redovisat. Utan att tala med Palme lade han och inrikesminister Eric Holmqvist ner utredningen.

Det paradoxala är att utredningen till och med gillades av högern. Olof Johansson (Centerpartiet) motionerade 1972 att Låginkomstutredningen skulle göras permanent. Till och med de borgerliga ville ha kvar den utredning som visade att klassamhället var större än vad man tidigare trott.

Men, var det verkligen så här det gick till? Jag hittar inget bra som är skrivet om detta och letar därför litteraturtips.

Uppdatering:

Jag hittade en lite mera ingående förklaring i Robert Eriksons text “Svensk välfärdsforskning“. Återigen citat ur en fotnot:

En redogörelse för arbetet i utredningen och en sammanfattning av resultaten från de undersökningar som den initierade finns i den i samband med utredningens nedläggning bildade Arbetsgruppens för låginkomstfrågor Kompendium om Låginkomstutredningen, DS IN 1971:16. Det formella skälet till att utredningen lades ner var att Rudolf Meidner lämnade uppdraget som utredningsman. Att någon ny utredningsman inte utsågs torde dock ha sammanhängt med att delar av regeringen, och då särskilt finansminister Gunnar Sträng, inte kunde fördra Per Holmbergs agerande som huvudsekreterare (ett misshag som nog delades av arbetsmarknadens parter) utan föredrog att det fortsatta arbetet skedde i en interdepartemental arbetsgrupp inom  regeringskansliet. Samtliga som skrev  underlagsrapporter till utredningen fick dock möjlighet att fullfölja detta arbete och Per Holmberg gavs  utrymme att skriva ett betänkande om hur  låginkomstutredningens arbete skulle fortsättas.
Uppdatering 2: Hittade följande mycket intressanta passage i Jenny Anderssons “Between growth and security : Swedish social democracy from a strong society to a third way ” (2006).

During a historic radio debate, the Minister of Finance Gunnar Sträng greeted Per Holmberg with this question: “What person, sound of body and mind, would work for less than five kronor an hour)” The Implication was clear: en a social democratic society of full employment and solitary wage bargaining, only thoese in some way handicapped could possibly remain poor. In 1971, the Committee on Low Income was disbanded by the prime Minister and party leader Olof Palme. Palme’s act was widely perceived as a way of quick silencing criticism that had become increasingly difficult to refute and that pointed to the failure of the SAP to create security for all. Later, in a 1977 book on current affairs, Olof Palme commented on the termination with the argument that the Committee had produced enough statistics.

“[Palme] I wish to categorically deny that the Committee on Lown Income was, in this case, cut off. This is the way it was portrayed, but we were able to verify that all the fundamental empirical evidence we needed had already been produced and published. At that level, there were no more reports to be written. Now it was time to take action. “ (p. 54)

Uppdatering: Jag hittade ytterligare en förklaring av Carsten von Otter i Acta Sociologica, Vol. 16, No. 3 (1973), pp. 229-239 .

Truth is valuable – be chary with it

Studies of social indicators present the politicians with a dilemma. The yare aware of the need for normative empirical research, but at the same time they are afraid of the consequences when the public is presented with more facts. The history of the Swedish Low Income Committee, of which the Level of Living study formed a part, is illustrative It was setup in 1965 In 1967 a special survey, the Level of Living study, was ordered from Sten Johansson at the Dept. of Sociology, Uppsala University. In August 1970 reports began to be published. Its head secretary, Per Holmberg, took an active part in the public debate in these issues. By summer 1971 the Committee was told to terminate its work within a few months, much earlier than previously planned. This was the first time in some thirty years that a government appointed committee had been discontinued prematurely. A new committee was then formed under the chairmanship of the right-hand man of the prime minister, with Johansson as its secretary. Its purpose was to evaluate the material of the low-income committee and come forward with concrete political proposals. As a rating of its political relevance this is of course a high mark for the committee. Sweden, like most countries, lacks proper social statistics related to different social groups and classes. When all this information became available to the public, it was just a little too much, for some members of the cabinet, to stand. Continued enquiry was asked for but under better political control.

Anteckning om Folkpartistisk tillväxtkritik 1972

I mitt arbete med att analysera olika sätt att mäta välfärd på snubblade jag över en intressant folkpartistiskt motion från 1972, fyra år efter låginkomstutredningen/levnadsnivåundersökningen. Tack riksdagen för era öppna data!

Folkpartisterna är i denna motion på krigsstigen mot samhällets ekonomisering. BNP avfärdas som en indikator på välfärd så här:

Vi använder oss i dag av synnerligen bristfälliga och ibland rent
felaktiga metoder för att mäta välfärden. Ofta har man använt ökad bruttonationalprodukt som liktydigt med ekonomisk utveckling, framåtskridande och ökat välstånd, trots att bruttonationalproduktbegreppet inte täcker in värden som fritid, trygghet och valfrihet i arbetet, miljö, hälsotillstånd m. m. Sådana faktorer utövar ett stort inflytande på välfärd supplevelsen men kommer inte till uttryck i  bruttonationalproduktbegreppet. Det är helt enkelt fel att reservationslöst jämställa en ökad bruttonationalprodukt — BNP — med ökad välfärd.

Denna kritik är ju mer eller mindre allmängods på 70-talet. Men det som är intressant är att till och med Folkpartiet tänker att de nya mätmetoderna ska utvecklas av “parlamentariker” snarare än forskare, och ansluter sig till LO:s linje:

Man borde observera vad LO skriver i sitt remissvar över denna fråga om ett bredare system av välfärdsmått. LO ser detta som en stor, och tydligen också svår, fråga. LO anser att det är lämpligt att låta det tilltänkta utrednings- och metodutvecklingsarbetet ledas av parlamentariker. LO:s syn summeras så här i utlåtandet (FiU 39, 1971, s. 8): ”Därigenom skulle en bättre anknytning till riksdagens behov av att kunna styra utformningen av underlaget för samhällsplaneringen skapas.” Det gäller enligt LO den uppenbart mycket stora frågan ”hur dessa kalkyler och de olika välfärdsmått och politiska ställningstaganden de föranleder skall kunna byggas in i prognos- och planeringsarbetet”. Detta gäller en bred och genomgripande fråga, och därför är det värdefullt att parlamentariker kan vara med på ett tidigt stadium.

Jag undrar om detta skulle vara möjligt idag? Att till och med metodarbete ska utföras av parlamentariker (och inte forskare).

Sist men inte minst uttrycker Folkpartisterna en arbetskritik som även den är en omöjlig figur på den politiska högerkanten idag.

Till detta kommer att samhället med alla sina sociala skyddssystem ändå är ett hårt samhälle för den som inte orkar med i en uppskruvad arbetstakt, har svårt att anpassa sig till etablerad arbetsmoral och konkurrenskrav eller som helt enkelt av rent fysiska skäl inte orkar. Varje år stampas ett växande antal människor ut från arbetsmarknaden. Vi måste inse att den industriella exploateringen inte kan fortsätta som hittills, att vi måste ägna en mycket större uppmärksamhet
åt tillväxtens innehåll och effekter.

Bokmässan och öppna(de) data

Bokmässan inträffar ju varje höst i Göteborg. Jag har blandade känslor som vanligt.

Men jag tänker att det finns en dataperspektiv på det mesta. Vilka arrangerar saker på bokmässan? Vad handlar de om? Vilka organisationer använder detta vinmingel till att påverka politiken? Vilka personer är mest eftertraktade?

Tyvärr verkar arrangörer (till exempel Almedalsveckan) vara allergiska mot öppna data och ogillar att dela. Bok och Biblioteksmässan är dock ett privat företag, så jag bekymrade mig inte ens om att mejla och fråga. Det kan ju vara lite tröttsamt med rättshaverism.

Något som är mycket roligare än offentlighetsprinciper är datamaskiners principer. Bokmässans program ligger inbäddad i en “skrollande” sida, en för varje dag som mässan är öppen. Inte så vänligt om man skulle vilja göra lite statistik. Men desto roligare utmaning att skrapa.

Med hjälp av selenium och ett litet pythonskript lyckades jag emulera en febrilt skrollande webläsare som hämtade all data och förpackade 1631 programpunkter (jag tror att detta är alla) i en lite trevligare csv-fil (som man kan öppna med LibreOffice eller Excel). Enkelt fixat.

Med denna data kan vi sedan skapa lite basal statistik (med hjälp av ytterligare ett litet skript) som besvarar de inledande frågeställningarna.

  1. Vilka är de största arrangörerna? Svar (uppdaterad tabell, se kommentarerna):
Författarcentrum och Sveriges Författarförbund	73
Albert Bonniers Förlag 70
Norstedts	65
Natur & Kultur	63
Bonnier Carlsen	61
Rabén & Sjögren	35
Studieförbundet Vuxenskolan	35
Wahlström & Widstrand	32
Storytel	29
Kartago	26
Göteborgs universitet	24
Linköpings universitet	23
Eksjö Bokhandel	22
Forum	22
Institutionen för svenska språket	20
Bonnier Fakta	18
Lunds universitet	17

Storytel är på uppgång och vad gör egentligen “Eksjö bokhandel” med 22 arrangerade programpunkter, nästan lika mycket som Göteborgs universitet! (troligtvis har de lagt in alla 20 annonserade författarsigneringar som egna programpunkter).

2. Vilka är de mest bokade personerna? (vem har mest kulturellt bokmässekapital). Svar:

Anna Öqvist Ragnar	28
Jenny Jägerfeld	13
Janina Orlov	12
Ebba Witt-Brattström	12
Katarina Gäddnäs	12
Stina Wirsén	11
Cecilia Uddén	10
Mats Strandberg	10
Lotta Olsson	10
Wivan Nygård-Fagerudd	9
Irena Bre?ná	9
Anna Bennich Karlstedt	9
Johan Unenge	9
Jonas Mattsson	8
Ola Larsmo	8
Lena Andersson	8
Erik Titusson	8
Niklas Gårdfeldt Leavy	7
Björn Ranelid	7
Anne-Marie Körling	7
Yukiko Duke	7
Ingrid Elam	7
Daniel Sandström	7
Lars H Gustafsson	7
Katarina Wennstam	7
Sara Lövestam	7
Christina Wahldén	6
Sara Nyström	6
Pija Lindenbaum	6
Gunilla Bergström	6
Benita Funke	6
Sandra Beijer	6
Ulrika Knutson	6
Karolina Ramqvist	6
Henrik Meinander	6
Ylva Lagercrantz	6
Niklas Rådström	6
Siri Pettersen	6
Anna Jansson	6
Jan Guillou	6
Meg Rosoff	6
Antje Jackelén	6
Marianne Rundström	6
Elsie Johansson	6
KG Hammar	6
Farzad Farzaneh	6
Anders Hansen	6
Helena von Zweigbergk	6
Theodor Kallifatides	6

Återigen en topplacering för Storytel. Kulturmännen verkar inte kunna nå den absoluta toppen.

3. Vilka teman dominerar? Svar:

Samhälle och debatt	429
Barn och ungdom	406
Skola	237
Hälsa och livsstil	154
Bibliotek	152
Historia	133
Yttrandefrihet	128
Memoarer och biografier	100
Livsåskådning	90
Deckare	75
Serier	44
Fantasy och science fiction	41
Populärvetenskap	17
Mat och dryck	2

 

Data mining och medborgarprogrammering?

I artikeln Known or knowing publics? Social media data mining and the question of public agency i Big Data & Society (open access) skriver Helen Kennedy och Giles Moss om hur data mining kan göras tillgängligt för en bredare allmänhet och varför det är viktigt ur ett demokratiperspektiv.

Författarna belyser hur “big data” innehåller en maktasymmetri eftersom dessa datamängder i princip uteslutande ägs av stora företag med kontor i Silicon valley. Både forskare och allmänheten ligger på efterkälken, och har varken (obegränsad) tillgång till data eller de resurser och kunskaper som behövs för att utvinna värdefulla kunskaper ur dessa datamängder. Denna utveckling har även lett till bekymmer med integritet och dataskydd, där å ena sidan allmänheten ofta är utelämnad till de villkor som företagen ställt upp, och, å andra sidan, forskare har svårt att närma sig dessa datamängder på grund av forskningsetik. Data och metadata är helt enkelt väldigt lätta att missbruka om de används i fel syften (eller läcker, oavsiktligt eller med flit).

Kennedy och Moss ställer upp tre teser om hur data mining kan förbättras:

1. Data-mining practices should be subject to greater public supervision and regulation.
2. Data mining (data, tools, and expertise) should be accessible for all to use.
3. Data-mining practices should be used in ways that help to make more reflexive and active publics.

Den första frågan snävar av mot en lagstiftande politik. Den andra frågan är både enkel och komplicerad. När det kommer till verktygen, framförallt mjukvaran, är öppen källkod såklart att föredra. Det är svårt att granska slutna lösningar och bökigt att använda dem vetenskapligt när man vill redovisa metoderna. Men när det kommer till tillgänglighet för data uppstår genast ytterligare en dimension. Det är (forsknings)etiskt problematiskt att göra data tillgängliga, dels för att en genomsnittlig Twitter eller Facebookanvändare knappast har haft i åtanke en sådan användning när hen tecknade kontot (även om det tillåter en sådan användning), och dels för att det blir omöjligt att radera data om den mångfaldigas i flera olika arkiv.

Men det intressantaste är den tredje punkten, att data mining (eller, jag gillar egentligen det bredare uttrycket “digitala metoder”) bör användas av allmänheten för att skapa en mera reflexiv offentlighet. Som jag ser det är det ett solklart fall av medborgarprogrammering. Kennedy och Moss argumenterar vidare:

The first two of these [punkterna ovan] are already the subject of widespread discussion, but the third is less widely discussed in relation to data mining and analytics. Our contribution to this debate is to argue that all of these three ways of democratising data mining are necessary to address the problems of data power, because together, they provide the means by which publics may be empowered through data. Of course, these are not straightforward solutions and are far from being implemented in practice, but identifying and outlining them is a necessary part of our project of imagining alternative and more democratic forms of social media data mining.

Offentligheterna ska alltså gå från att vara “known” till att bli “knowing”. Från att vara studerade studieobjekt av de stora Silicon Valleyföretagen till att själva bli vetande subjekt som själva genererar reflexiva insikter och kunskaper om sig själva och om andra offentligheter. Kennedy och Moss går inte in på hur det skulle se ut i detalj (vilket inte förminskar deras argument, allt kan inte vara praxis), men man kan tänka sig att detta inte är helt fritt från paradoxer.

Jag drabbas alltid av en kritisk fantomsmärta varje gång jag läser att något ska vara “demokratiserande”. Men, om jag bortser från detta, är jag ändå positivt inställd till att skapa ett utrymme för en slags fusion mellan “medborgerliga” digitala metoder och forskningsmässiga. Till exempel, som jag skrev i förra bloggposten, är det intressant ur ett brett perspektiv att öppna upp data kring Almedalen samtidigt som det innebär värdefulla data för samhällsforskare.