Monadologiska försök att kartlägga nätverk där [POL] korsar [REF] i fallet medborgarvetenskap

Under hösten har jag dykt ned i forskning om medborgarvetenskap i projektet Taking Science To the Crowd. Eftersom projektet är internationellt har jag inte skrivit så mycket om det här, utan istället bloggat på engelska eller lagt tentativa analyser i projektets wiki.

Men ibland kan det vara bra att skriva ut tankarna även på denna blogg. Ofta funderar jag nämligen på hur man skulle kunna navigera sig fram i det mångtydiga fältet Citizen Science med hjälp av nätverksanalyser i det “datascape”datalandskapet – som uppstår när en börjar följa olika aktörer.

Några utgångspunkter: Medborgarvetenskap skapar vad Latour kallar för referens [REF]. Samtidigt bedrivs medborgarvetenskap ibland av aktivister som söker bilda opinion kring olika sakfrågor. De arbetar alltså med att frambringa politiska cirklar i syfte att skapa politisk representation.

Referens [REF] och representation [POL] är två helt skilda existensmodi. Det förra skapar referenskedjor med hjälp av inskriptioner som mobiliserar världen, vilket leder fram till vetenskapliga publikationer. Det senare skapar tillfälliga autonoma punkter av representation som mobiliserar massorna(s fantomer). Det förra är relativt beständigt, det senare är flyktigt och försvinner så fort det inte mobiliseras.

Det intressanta tycker jag är när dessa två existensformer korsar varandra. Alltså, när politik och aktivism bedrivs med vetenskap och vice versa. Då får vi exempelvis medborgarvetenskap som räddar fisk i Mekongfloden, gör motstånd mot oljebolagen i Louisiana eller tillverkar instrument för att mäta oljespill. Vissa talar till och med om Extreme Citizen Science som en helt ny form av aktivism, utrustad med vetenskapliga metoder snarare än plakat och banderoller.

Men, vad är det som händer egentligen när en bedriver politik med vetenskap och vetenskap med politiska forskningsfrågor? En modernist skulle genast få kalla fötter. En kan ju inte blanda samman vetenskap och politik! Då rasar den objektivitet som präglar riktig forskning. Men även politiken kollapsar; om vi tar “genvägen” via vetenskapliga fakta får vi en ytterst odemokratisk politik, en teknokrati!

Latour är dock inte speciellt orolig. Det är precis i dessa korsningar, i dessa mellanrum, som det sker intressanta saker.

Korsningarna, tänker jag, borde gå att studera genom analyser av de nätverk som utgör infrastrukturen. Här kommer några ytterst tentativa analyser.

\\

När en följer nätverk finns det ingen given mittpunkt att börja i. För ett tag sedan tog jag utgångspunkt i den publicerade vetenskapliga litteraturen. Då får man en bild av de citeringsnätverk som präglar medborgarforskningen.

Men vetenskapliga publikationer är givetvis bara en sida av de ytterst heterogena nätverk som skapar medborgarforskning. Visualiseringen ovan är en inzoomning på det fält av miljövetenskap/ekologi som dominerar medborgarforskningen. Men en sådan bild döljer alla de projekt som inte publicerar sig i kollegiegranskade tidskrifter.

Så, en kan likaväl börja i en annan ände: “blogosfären”. Med hjälp av Issuecrawler skrapade jag länkar från 12 meborgarvetenskapsbloggar.

Här ser vi hur samma ekologi/miljövetenskapliga kluster finns representerat i nedre vänstra hörnet. Men vi ser även hur olika medborgarforskningsprojekt hakar in i sociala mediers plattformar (inzoomning nedan) och i viss mån till mera traditionella medier (Guardian, Scientific American, Nature osv.). Men, vi ser även hur det finns starka länkar till olika statliga (amerikanska) institutioner (.gov).

Länken till amerikanska myndigheter och forskningsfinansiärer blir ännu tydligare in en mycket större analys jag gjorde på 522 forskningsprojekts hemsidor. Här ser vi en oerhörd dominans av amerikansk forskningspolitik (pdf för större bild):

Medborgarforskning kostar pengar, även om tusentals människor arbetar gratis med att genomföra observationer och klassifikationer av data. Men det är inte så enkelt att vi kan dra likhetstecken mellan de gröna noderna i nätverken (.gov) och “kapitalflöden”. Så enkla är aldrig nätverken. Medborgarforskningen befinner sig i korsningen mellan [POL] och [REF]. En länk kan alltså även betyda att forskningsprojekten vänder sig emot en myndighet i syfte att påverka exempelvis ett visst beslut eller myndighetsutövande.

Se även pdf.

Analyserna ovan är bara preliminära och översiktliga. Helheten är alltid mindre än delarna. Nyckeln till att hitta kvalitéer i datalandskapet är att zooma in, länk efter länk. Det är först då som tröskeln blir uppenbar och visar sig empiriskt.

Egdeworth 1881 om hedonic calculus – hur mäta nytta och lycka och den atomistiska grunden för hedoner

Skärmavbild 2014-12-07 kl. 14.17.48

Artiklar som citerar Edgeworth 1881. Rådata som txt och nätverksfil som gephi.

Häromdagen snubblade jag över Francis Ysidro Edgeworths Mathematical Psychics: An Essay on the Application of Mathematics to the Moral Sciences (1881)[ref]Edgeworth, F. Y. (1881) Mathematical Psychics: An Essay on the Application of Mathematics to the Moral Sciences, C. Keagan Paul & Co.[/ref]. Det tycks finnas en outsinlig ström av brittiska utilitarister som under 1800-talet försökte förena matematik med “moral sciences”, ekonomi med felicific calculus, och att fatta beslut baserat på nytta.

I sammanhanget är det värt att notera att det är från Edgeworth som Torbjörn Tännsjö lånar idén om hedonistiska atomer, eller “hedoner”. Se bland annat hans bok Hedonistic Utilitarianism[ref]Tännsjö, Torbjörn (1998) Hedonic Utilitarianism, Edinburgh University Press.[/ref] och en kritisk recension av Timothy Chappell[ref]Chappell, Timothy (2001) “Hedonistic Utilitarianism by Torbjörn Tännsjö”, Mind, Vol 110, No. 439, 864-869.[/ref]. (Ursäkta paywallänkarna).

Dessutom hänvisar Daniel Kahneman och Robert Sugden[ref]Kahneman, D. and Sugden R. (2005) “Experienced Utility as a Standard of Policy Evaluation”, Environmental & Resource Economics, No. 32: 161-181. DOI 10.1007/s10640-005-6032-4.[/ref] till Edgeworth och Bentham som grunden för deras begrepp experienced utility. De förklarar både hur de har hämtat detta begrepp från sitt ursprung[ref]Decision Utility, Experienced Utility and Contingent Valuation Two different interpretations of the term ‘utility’ have been used in the literature of economics. In its original interpretation, which derives from Bentham, utility is interpreted in hedonistic terms, as a measure of pleasure and pain. In the 19th century, Edgeworth (1881/1967, pp. 98–102) suggested the idea of what he called the ‘hedonimeter’ – an imaginary instrument, analogous with the barometers used in weather-recording stations, which could measure the level of pleasure or pain that an individual was experi- encing at any moment and then plot this as a continuous function of time. The integral under the curve plotted by the hedonimeter would be a measure of the individual’s happiness for a given period. A developing strand in the recent research literature of economics is to try to revive this interpretation of utility as experienced utility. (162)[/ref] och varför detta ursprung ofta glöms bort[ref]Why did economics abandon the tradition of Bentham and Edgeworth? There seem to have been multiple reasons. One reason, commonly cited by historians of economics, is that there was a positivist or behaviourist revolution at the beginning of the 20th century. As part of that revolution, economists rejected the subjectivity of experience in favour of the objectivity of observable choices. But a second and very powerful reason came from normative economics. In 20th-century neoclassical welfare economics, the measure of welfare for any given individual is her utility. If utility is interpreted as decision utility and if economic agents are assumed to be rational utility-maximisers, there is no need to worry about whether they are choosing things that they will enjoy consuming.(162)[/ref].

\\

Edgeworth var inspirerad av William Stanley Jevons Theory of Political Economy (1871) och inleder sin skrift med en definition av nytta som lyder:

Utility, as Professor Jevons says, has two dimesions, intensity and time. The unit in each dimension is the just perceivable increment. (p. 7)

Intensitet och varaktighet känner vi igen från Benthams usprunliga skala för att mäta lycka.

Men Edgeworth menar att dessa två dimensioner är otillräckliga. Han vill istället införa en tredje dimension. Detta leder till en viktig passage i bokens inledning, och därför kommer det många citat i arkivsyfte för att bringa klarhet i tankeoperationerna.

För det första uppfinner Edgeworth en “enhet” för vad han kallar “pleasure-intensity”:

In virtue of what unit is such comparison possible? It is here submitted: Any individual experiencing a unit of pleasure-intensity during a unit of time is to ‘count for one.’ Utility, then, has three dimensions; a mass of utility, ‘lot of pleasure,’ is greater than another when it has more intensity-time-number units. (p. 8)

Nyttan är alltså tredelad. Intensitet av njutning, varaktighet av njutning och “antalet” njutningar. Det är detta “antal” som leder vidare till:

Looking back at our triple scale, we find no peculiar difficulty about the third dimension. It is an affair of census. The second dimension is an affair of clockwork; assuming that the distinction here touched, between subjective and objective measure of time, is of minor importance. But the first dimension, where we leave the safe ground of the objective, equating to unity each minimum sensibile presents indeed peculiar difficulties. Atoms of pleasure are not easy to distinguish and I discern; more continuous than sand, more discrete than liquid; as it were nuclei of the just-perceivable, embedded in circumambient semi-consciousness. (p. 8, min fetstil)

Det som skall mätas (census) är alltså njutningsatomerna. Eller, vad Tännsjö senare kom att kalla “hedoner”. Men för Edgeworth uppstår genast ett problem. Dessa atomer är inte möjliga att räkna, så som vi räknar antalet fingrar på handen. Men följande kryptopoetiska passage argumenterar Edgeworth:

We cannot count the golden sands of life ; we cannot number the ‘innumerable smile'[s] of seas of love; but we seem to be capable of observing that there is here a greater there a less multitude of pleasure-units, mass of happiness; and that is enough. (p. 8-9)

Vad Edgeworth är ute efter är alltså en slags balans som kan avgöra var någonstans det finns fler eller färre “njutningsenheter”, mer eller mindre “lyckomassa”. Intressant.

Det finns många fler intressanta saker i Edgeworths bok. Hans atomistiska världsbild bygger mycket på att hans stora förebilder är fysiker. Ofta återkommer han till Maxwell (p. 76-77). Hans förhoppningar är att samhällsvetenskaperna (moral sciences) en dag ska kunna jämföra sig med fysiken och astronomin:

‘Mécanique Sociale’ may one day take her place along with ‘Mécanique Celeste,’ throned each upon the double-sided height of one maximum principle, the supreme pinnacle of moral as of physical science. As the movements of each particle, constrained or loose, in a material cosmos are continually subordinated to one maximum sum-total of accumulated energy, so the movements of each soul, whether selfishly isolated or linked sympathetically, may continually be realsing the maximum energy of pleasure, the Divine love of the universe. (12)

Mécanique Sociale. Political Arithmetic. #fysikavund. Hedonic Calculus. Scientia Felicitas. Felicific Calculus. Många namn för samma strävan.

Felicific Calculus 1914

Skärmavbild 2014-12-03 kl. 19.38.06
Websters dictionary ligger några år efter.

I min forskning om att mäta lycka letar jag efter första gången som begreppet “felicific calculus” nämns. Begreppet är centralt som idé för alla som har försökt sig på att mäta lycka på ett eller annat sätt. Men, det är inte helt enkelt att söka sig fram eftersom man får harva en del på 1800-talet i skannade böcker från Archive.org. Men man hittar alltid mer än vad man letar efter, så jag tänkte att jag postar minnesanteckningarna här för den som är intresserad.

Tidigaste referensen jag har, än så länge, är från 1914 (slår mitt förra “rekord” från 1918):

This seems to be the first use of the now well-known expression ‘moral arithmetic’: it does not occur in the Introduction to the Principles of Morals and Legislation. But arithmetical terms, and a ‘felicific calculus’ with elements or dimensions of value, were largely employed in early MSS.; e.g., ‘Observe that the number expressing the Certainty and Propinquity of a pleasure must be a fraction. The limit on the side of menace the maximum being but an unit. … A Pain or Pleasure loses in certainty, upon the single account of its being distant. But this is in a fixed ratio, the same for all pains and pleasures ‘ (MSS. University College, No. 69; cited Halevy, vol. L, p. 300). (C. M.A.) [ref]Dumont, Étienne (1914) Bentham’s Theory of Legislation, Translated by Charles Milner Atkinson, Vol. 1, London: Oxford University Press, p. 2[/ref]

Intressant. Begreppet “moral arithmetic” och “hedonic calculus” är mycket mera spritt under artonhundratalet än “felicific calculus”.