Mera om kopplingen Bentham, lycka och politisk ekonomi

Jag hamnar då och då i trådar som aldrig sinar när man börjar nysta i dem. Så här kommer ytterligare några Benthamanteckningar för arkivet, som jag kanske plockar upp för användning vid ett senare tillfälle.

Michael Quinn skriver i en helt färsk artikel[ref]Quinn, Michael (2014) “Bentham on Mensuration: Calculation and Moral Reasoning”, Utilitas, 26, pp 61-104. doi:10.1017/S0953820813000241[/ref] om Benthams lyckomått och relationen till pengar, som jag har nämnt tidigare. Han skriver (och citerar Bentham):

Certainly in the 1770s, before writing IPML[ref]Introduction to the Principles of Morals and Legislation[/ref], Bentham advanced the claim that there was a common metric according to which the values of different pleasures and pains could be measured, and that that metric was constituted by money:

“If then, speaking of the quantity of various pains and pleasure[s] and agreeing in the same propositions concerning them we would annex the same ideas to these propositions, that is if we would understand one another, we must make use of some common measure. The only common measure the nature of things affords is money. How much money would you give to purchase such a pleasure? 5 Pounds and no more. How much money would you give to purchase such another pleasure? 5 pounds and no more. The two pleasures are equal. How much money would you give to purchase immediately such a pleasure? 5 Pounds and no more. How much money would you give to exempt yourself immediately from such a pain? 5 pounds and no more. The pleasure and the pain must be reputed equivalent.[ref]UC xxvii. 36–7 (in Baumgardt, Bentham and the Ethics of Today, p. 561).[/ref]”

Bentham does here prefigure both the notion of willingness to pay, and that of indifference between pleasures, or between combinations of pleasures and pains, as indicative of equality in value, which lie at the heart of contemporary cost-benefit analysis and micro-economics respectively. (p. 77 – 78)

Tesen om att lyckoekonomin är explicitgjord (men inte omsatt i praktiken) redan hos Bentham stärks således.

Ännu djupare går välfärdsekonomen Anoinette Baujard i en artikel från 2009[ref]Baujard, Antoinette (2009) “A return to Bentham’s felicific calculus: From moral welfarism to technical non-welfarism”, European Journal of the History of Economic Thought, 16:3, 431-453, DOI: 10.1080/09672560903101294[/ref]. Här skriver Baujard mycket utförligt om de olika överväganden som Bentham gör kring att använda pengar som måttstock. Jag måste återvända till denna text för en djupdykning, men just nu hinner jag bara citera kort:

In other words, appeal to a monetary metric facilitates the realisation of intrapersonal and interpersonal comparisons of utility, necessary for the expression of social judgments. Bentham is therefore able to employ money as the basic datum summarising information on pleasure and pain.

“Now, money, as has been said is the only current and universal means in the hands of the Legislator of producing pleasure. (Bentham U.C. 27.36, reproduced by Goldworth 1979: 12)”

It may be used to infer just policy, or to implement policy. (p. 442-443)

Mycket intressant. Mycket modernt.

 

 

 

 

 

Ursprunget till begreppet Felicific calculus

Jag har redan uttryckt en undran om begreppet felicific calculus egentliga ursprung. Efter otaliga sökningar och mailväxlingar med diverse Benthamkännare verkar det som att jag har nått en tillfällig botten.

Bentham själv verkar nämligen inte ha använt sig av detta strömlinjeformade begrepp. Istället lutar det åt att det eventuellt är så att nationalekonomen Wesley C. Mitchell var först ut i en artikel från 1918[ref]Mitchell, W., (1918) “Bentham’s Felicific Calculus”, Political Science Quarterly 33,  161–83.[/ref]:

Bentham’s way of becoming the Newton of the moral world was to develop the ” felicific calculus.” There are several ex- positions of this calculus in his Works; but the first and most famous version remains the best to quote[ref](Fotnot till Introduction to the Principles of Morals and Legislation)[/ref].

“Nature has placed mankind under the governance of two sovereign masters, pain and pleasure. It is for them alone to point out what we ought to do, as well as to determine what we shall do. On the one hand the standardof right and wrong, on the other the chain of causes and effects, are fastened to their throne.”

Hence to know what men will do, to tell what they should do, or to value what they have done, one must be able to measure varying ” lots ” of pleasure or pain. How are such measurements to be made? (p. 164)

Denna lyckokalkyl är intressant främst när den kopplas samman  med mätningar av andra “värdevariabler”. Men, mer om det senare.

 

Ett kristet lyckobegrepp? Citat ur tidig amerikansk lyckoforskning

Jag har vid ett tidigare tillfälle citerat ur Goodwin Watsons tidiga lyckomätning från 1930[ref]Watson, G. (1930) “Happiness Among Adult Students of Education”, Journal of Educational Psychology, No. 2, Vol. 21.[/ref]. När jag läste om denna artikel snubblade jag på att det fanns en för mig okänd referens till Nya Testamentets saligprisningarna. Watson skriver:

No human quest may claim a larger following than that for happiness and satisfaction in life. Even the highest ethics tends to justify itself by its contribution to human happiness. The  Beatitudes themselves constitute an attempt to formulate the conditions of the most blessed existence. (p. 79)

I vanliga fall brukar lyckoforskningen grunda sina etiska principer antingen i Bentham, Mill eller Aristoteles. Detta var första gången som jag stötte på en referens till Matteus och Lukasevangelierna.

Detta lyckobegrepp, beātitūdō , kan analyseras på många olika sätt. Jag är verkligen inte insatt i dessa texter. Men det känns ändå som att det hela bygger på att lyckan kommer vid ett senare tillfälle, speciellt för den som just nu lider. För den som är fattig eller förföljd kommer lyckan i Himmelriket.

Jag intresserar mig här för frågan om hur detta lyckobegrepp kan mätas. Det blir troligtvis svårt. Watson gör inte detta i sin artikel, utan föga förvånande utgår han istället från en subjektiv, komparativ lyckoskattning i nuet: “In this study, the individual is called happy if he believes himself happier than most others of like age and sex [..]” (p. 79). De här komparativa lyckoskattningarna tänker jag mig är ganska trista. Varför jämföra sig med andra. Det känns ganska långt ifrån det Nya Testamentet.

Kanske är Watson ett undantag. Är det någon som har sett detta lyckobegrepp på något annat intressant ställe?

Scientometrisk analys av Journal of Happiness Studies

JOHSwhole

klicka för att förstora

När man tänker på det här med lyckoforskning kan det ibland vara intressant att gå rakt på sak, även om raka vägar är något som jag för det mesta undviker av princip. Men, här kommer en anteckning om Journal of Happiness Studies (ej att förväxla med Journal of Happiness and Well-being).

I all sin enkelhet finner vi de centrala begreppen i keywordanalysen (som utgår från enskilda publikationer) i bilden ovan: “Happiness”, “Well-being”, “Life Satsifaction” och “Subjective Well-being”. Intressant. Även mycket likt det keywordnätverk som återfinns i Social Indicators Research.

Men går vi lite närmare in i nätverket kan vi börja arbeta oss vidare mot att precisera vilka lyckobegrepp som cirkulerar i nätverket (och skapar egna nätverk i nätverken). Vi zoomar så här:

JOHSeudaimonia

klicka för att förstora

Vi minns Aristoteles lyckobegrepp “eudaimonia”. Här ser vi två intressanta saker. Dels att det ligger i närheten av Well-being (dvs. det förekommer ofta tillsammans med “Well-being” i keywords). Detta stämmer även på en kvalitativ nivå. När forskare utgår från Aristoteles begrepp, kallar de ofta perspektivet för “psychological well-being” för att markera att det inte handlar om “subjective well-being”, som vi hittar i andra hörnet av bilden.

Men, det är även intressant att se hur annan terminologi från Aristoteles blir omvandlad till forskning som utförs 2300 år senare. Vi ser hur begreppet ansluter sig till “autonomy”, “self-determination” och “virtue”.  Typiskt Nichomachiskt. Men, notera även “hedonia”, som i någon mån sätts i motsatsställning till “eudaimonia” i litteraturen om lycka.

Detta bekräftas även om vi går in och tittar på de citerade referenserna för hela Journal of Happiness studiesnätverket.

Skärmavbild 2014-11-12 kl. 19.37.49

Ed Diener är den forskare som kanske allra mest har fyllt begreppet “subjective well-being” med mening. David Watson är försteförfattare till en mycket berömd artikel om positiv affekt. Richard Ryan och Carol Ryff har båda arbetat med att “mäta” eudaimonia. Sonja Lyubomirsky och Martin Seligman är båda “positiva psykologer“, varav den förra har skrivit en bok som finns översatt till svenska som hävdar att vi kan påverka upp till 40% av vår lycka. Dessa referenser är de som citeras allra mest i Journal of Happiness Studies, och på så sätt ger de en god bild av innehållet.

Detta var bara en kort anteckning. Och en påminnelse om att man måste komplettera scientometriska nätverksanalyser av läsning av artiklarna.

Gas flyter i ledningar, WiFi flyger i luften, vetenskap cirkulerar i tidskrifter.

För den som vill visualisera: gephi-filen.

Indikatorrörelsen, nätverksform och innehåll i Social Indicators Research

SocialIndicatorsResearch

Jag har börjat intressera mig för sociala indikatorer, speciellt inom området lyckoekonomi. En av de många linjer som har bidragit till en förståelse av värde som inte är ekonomiskt centrerad, består av den så kallade “indikatorrörelsen”, som med sedan 1974 har rört sig i och omkring tidskriften Social Indicators Research. Jag tänkte bara lite enkelt se vad det är som rör sig i detta nätverk. Vad är det för typ av fakta? Eller, ännu tydligare, vilken typ av referens är det som cirkulerar?

Jag hämtade hem alla 3156 artiklarna som någonsin publicerats i Social Indicators Research från Web of Science (här kan man bläddra och här kan man ladda ned som källdata och gephi-fil) och började visualisera dem. Bilden ovan visar hela nätverket och de mest centrala noderna definierade efter hur ofta dessa keywords blir citerade. Alltså, ju större en nod (eller mod) är, desto fler “referenser” finns det till detta keyword.

Vi ser alltså på bilden ovan hur begreppen “Quality of Life”, “Life Satisfaction”, “Subjective Well-being”, “Happiness” och “Well-being” är mest förekommande. Dessa vecklar ut enorma nätverk och kan sedan kombineras med en mängd andra moder i nätverket.  Men, vi måste hålla i minnet att “centralitet” endast är ett relativt/situerat begrepp. Centralitet är bara en fråga om inzoomning och organisering efter en visualiserande algoritm. Det är lätt att frestas att tro att man har hittat “grunden” eller “startpunkten” i ett nätverk. Men detta måste man undvika till varje pris, annars riskerar analysen reduktionism.

Vi kan givetvis zooma in på intressanta saker, exempelvis de konventionella ekonomiska indikatorerna “income” och “poverty”:

 

ZoomIncome

Vill man sedan öka graden av komplexitet kan man givetvis gå till källtexterna och läsa artiklarna som handlar om “poverty” och “income“. Här hittar man intressanta länkar mellan ekonomi och lycka. Det är här som vi bland annat hittar delar av Bentham.

Tittar vi sedan på de tio mest citerade verken inom Social Indicators Research får vi följande:

tiomestciterade

Nu är det alltid lite lurigt att syssla med ackumulerad data från 1974. Klassiker som Andrews och Witheys Social Indicators of Wellbeing har ju många år på nacken och kommer därför att vara mera citerade.

Vi kan även se vilka angränsande nätverk som Social Indicators Research hamnar hos. Genom att titta på vilka andra tidskrifter som finns i referenslistorna på de tretusen artiklarna från SIR, kan får man fram en “Co-citation of Sources”. Ser ut så här:

SIRcocitationofsources

Här ser vi tydligare kopplingen till ekonomi i det röda klustret till höger, men även till sociologi, socialpsykologi och “ren” lyckoforskning. Intressant.

 

Monader, slem och issuecrawler

slem

Som ett test skrapade jag några bloggar för analys av länkrelationer. Testet bestod mest av att se vilken typ av data som Issuecrawler kunde generera. Issuecrawler används bland annat av MappingControversies, som i sin tur använder sig mycket av Latour, Tarde och Dewey som teoretisk grund. Det verkar användbart även om jag inte har lyckats förstå exakt hur djupt Issuecrawlers motor går ned länkarna. Om någon vill testa, kolla källdatan i Gephi-format.

Jfr. även “slemmappning

Monader, sociala nätverk och facebookövervakning

whole communityShip to Gaza Network

Jag har funderat lite vidare på det där med aktörsnätverk och monader och kände att det var på sin plats att testa några fler empiriska ingångar. Medelst ett pseudonymt spionkonto på Facebook började jag samla data.

\\

I samtidslaveriets tyckonomi skapas det hela tiden ett överflöd av “åsikter” i sociala medier. Dessa är för det mesta ganska ointressanta på en innehållsnivå. Vad man kanske däremot inte tänker på är att varje litet klick på aggressiva/invasiva nättjänster som Facebook kommer att lagras, sorteras och användas för att zooma in på monadiska mönster som eventuellt går att omsätta till konsumtionsbeteende och annat matnyttigt. Det är inte konstigt att Facebook och Mastercard samkör sina datamängder. Ibland kallar vi detta för nätets kontrarevolution.

\\

Med hjälp av Gephi och NodeXL började jag skrapa ned Ship to Gaza Swedens facebooksida för att visualisera vad som gjordes där. Det går med vilken facebooksida som helst, det är mest att det är lite roligt att visualisera en “aktivistsida” så att man kan betrakta eventuella känslor av paranoia på ett intressant sätt.

Jag tog bara ned data för en månad som ett litet test, men det blir ändå väldigt många relationer i databasen. Zoomar man in i mitten hittar man den mest centrala noden, som föga förvånande utgörs av administratören för sidan.

Om man öppnar upp hela denna monad som på bilden bara är förkortad till “Ship…” (jag förkortar varje nod så att det inte står fulla namn i datamängden, lite “integritet” kan ju vara lämpligt), får man följande händelse:

Ship to Gaza-Sweden: Anonym Anonymsson, har du någonsin belägg för vad du skriver? Vad är det för antisemitiska satirer du pratar om? Vilka medlemmar har uttryckt sig antisemitisk? Ship to Gaza har aldrig, och kommer aldrig uttrycka sitt stöd för Hamas eller någon annan palestinsk fraktion. Vi är politiskt oberoende!

Detta kallar vi under normala omständigheter för en “debatt”. Dessa “debatter” liknar kvällstidningarnas “klick-monster” eller den pressens fåraktiga försvarstal när man som ursäkt för att ha publicerat något rasistiskt eller sexistiskt “bara ville väcka debatt”. Att väcka debatt leder till klick som leder till cash. Denna centralaste nod i nätverket får massor av klick, likes och kommentarer, och datorns algoritmer använder dessa för att beräkna centralitet (i just detta fall).

Men, det är kanske inte primärt för att analysera klickmonster som man utför sociala nätverksanalyser. Istället vill man kanske kartlägga olika “sub-communites”, eller “delgemenskaper” i en större gemenskap. Håll i minnet: helheten är alltid mindre än delarna. Vi zommar in:

 

I hela datamängden räknade Gephi ut (matematiskt) att det fanns 30 undergemenskaper. Här har jag zoomat in i en grönfärgad sådan. De bildar en tillfällig gemenskap genom att de “likear” varandra eller kommenterar i en tråd. I materialet hittar man även mera aktiva noder, som ofta länkar samman gemenskaper och fungerar som bryggor mellan dem. Ur ett monadperspektiv är det inte så intressant vad du säger, utan snarare “vem du säger”. Det är på så sätt som delen är invikt i helheten och vice versa.

 

Benthams citeringsnätverk tvåhundra år senare

Förra bloggposten handlade om Bentham. Ibland drabbas man av tvivel och känner sig ensam i samtiden och man tror att saker som hände 1789 inte har så mycket med livet på jorden idag att göra. Förutom att Bastiljen stormades och Critik der reinen Vernunft hade cirkulerat i åtta år, publicerades även Bentham An Introduction to the Principles of Morals and Legislation. Dock hade han låtit trycka upp den med privata medel redan 1780. Bentham tyckte att det var trist att publicera böcker på förlag, för då var man tvungen att skriva så att folk förstod. Ett återkommande problem. Skönt att det finns bloggar nuförtiden.

Åter till frågan om aktörsnätverk. Finns det något sätt vi kan följa det nätverk som Bentham’s idéer gav upphov till och som (för)följer oss ända in samtiden? Svaret är ja, eftersom vi har Tardeanska data tillgängliga, även om dessa naturligtvis alltid är begränsade. Tills den dag som Google, Microsoft, eller något annat megaföretag har skannat och gjort sökbara alla tryckta texter, får vi dock nöja oss med Web of Science, som ju är tillgängligt för forskare bakom betalande biblioteks brandväggar…

Benthams bok från 1789 finns givetvis inte med som en “frivillig referens” i Web of Science, detta index är ju en sentida innovation.  Däremot är hans bok inkluderad som en “cited reference”.  Eftersom forskare idag citerar denna text, hamnar den via referenslistorna i deras artiklar automatiskt som en “cited reference” i databasen. Detta gör att man kan följa vilka artiklar som citerar Bentham.

Vilka är då det? Vi kan gissa eller så kan vi hämta data. Min sökning gav 385 artiklar som citerade Bentham 1789, här sorterade efter graden av globala citeringar. Föga förvånande är “nobelpris”vinnande Daniel Kahnemann den mest citerade av de benthamciterande forskarna med sin paywallade artikel Back to Bentham? Explorations of Experienced Utility.

Var någonstans publiceras då dessa artiklar som citerar Bentham. Svaret är ekonomitidskrifter, lyckoforskning och juridik:

Skärmavbild 2014-11-02 kl. 16.58.35

Men här vi stöter ju givetvis genast in i metodproblem. För det första är det långt ifrån alla som citerar Bentham i original, trots att de är “benthamianer”. Den utilitarism och samhällsfilosofi som utgår från Bentham är i många fall blackboxed genom sekundärlitteratur. Benthamnianismen är så att säga inbyggd i skalor, teoribyggen, begrepp, ramverk osv. För att göra dessa mätbara måste de öppnas upp (vilket får bli en framtida uppgift).

Men, det finns ytterligare sätt som vi kan visualisera det nätverk som Bentham är en del av, som en ‘tankens monad’. Det är bara en fråga om att vika upp några flera veck i nätverkens väv. Om vi tänker oss att Benthams idéer är reflekteras i ett ännu större nätverk, kan vi ta och visualisera alla de referenser som återfinns i alla de referenslistor där Bentham 1789 förekommer. Alltså, i vilket “sammanhang” – i dess allra mest aktualistiska mening (bokstavligen: på samma referenslista) – förekommer Benthams bok?

Vi börjar att visualisera de 31 tusen referenserna (se utifrån vilka tidskrifter de är publicerade i (se Cited references, för “the cited reference (Bentham)):

citingbenthamsourcescitref

Här framträder tre sammanhängande kluster. Till vänster ser vi ett socialpsykologiskt nätverk som gränsar till sociala indikatorsnätverket. Det är här vi finner “lyckoforskning”. Vidare in mot mitten hittar vi ekonomi, det största nätverket. Bentham är också en “ekonom”, givet sin samtida reception. Monader är så vackra, de kan vara så många saker samtidigt. Lite längre till höger och snett nedåt hittar vi filosofi och etik. Hoppar vi sedan ännu längre till höger stöter vi in i ett gäng juridiktidskrifter. Psykologi, samhällsvetenskap, ekonomi, filosofi och juridik. Allt detta är Bentham, samtidigt som allt detta är “lite” Bentham.

Men vad är det som flödar inuti nätverket? Det är inte gas i alla fall, den flödar i pyloner i permafrosten. Nej, istället kan vi följa de keywords som artiklarna som citerar Bentham är märkta med:

citingbenthamkeywords

Här ser vi en viss överensstämmelse med citeringsklustren ovan. Vi har ett litet nätverk med termerna ‘happiness’, ‘person’ och ‘use’ till vänster, som gränsar till ’emotion’, ‘need’, ‘concern’, m.m. Psykologi alltså. Sedan verkar det som att det finns ett nätverk som handlar om rational-choiceteori, ett som handlar om filosofi och etik, och ett som innehåller juridik och kriminologi. Vi får ju inte glömma Panoptikon!

För den som vill visualisera mera, finns all källdata som textfil här (Funkar i VosViewer, HistCite, Sci2 -> Gephi osv.).

Jeremy Bentham och kvantifieringen av lycka – En djupanalys av Marco Guidi och en jämförelse med Bergson

Jag har tidigare varit inne på att Jeremy Bentham troligtvis var först ut i med att förbereda och utforma ett lyckobegrepp som kunde mätas. Ett lyckobegrepp som var kvantifierbart. Ett lyckobegrepp som kunde integreras i en vetenskap om samhället (scientia felicitas?).

Tidigare trodde jag att denna proto-kvantifiering var begränsad till  kapitel 4 i An Introduction to the Principles of Morals and Legislation. Där fann jag början till en “skala” för att mäta lycka, även om Bentham aldrig realiserade en sådan mätning på ett vetenskapligt sätt.

Men, givetvis var jag inte först med att upptäcka detta!

I kapitlet Jeremy Bentham’s quantitative analysis of happiness and its asymmetries [ref]Guidi, Marco E. L. (2007) “Jeremy Bentham’s quantitative analysis of happiness and its asymmetries”, in Bruni, L. & Porta, P. L. Handbook on the Economics of Happiness, Cornwall, MPG Books Ltd.[/ref], skriver den italienska ekonomen Marco E. L. Guidi om Benthams kvantitativa ansats i förhållande till lycka och välbefinnande (happiness/well-being). Denna briljanta och djuplodande text är publicerad i boken Handbook on the Economics of Happiness, och är på så sätt en del av den syntes som sker mellan ekonomer och lyckoforskare, som jag är på spåren och försöker begripa.

Guidis text går in på flera av Benthams källtexter och den är så precist skriven att jag tänker att det är värt att lägga ut mina anteckningar om den.

\\

Guidi inleder med att argumentera mot att Bentham skulle vara en “primitiv och naiv” filosof, vars resonemang i huvudsak fungerar som reduktionismer. Paradoxalt nog har samma filosofer ändå givit honom en upphöjd position, som källa till den hedoniska psykologin, utilitarismen och rational choice-teorin. Jag vet varken in eller ut i denna idehistoriska diskussion, men det kan ändå utgöra en intressant sensation, att öppna sig bortom historieskrivningarnas -ismer och förhålla sig öppen till att göra saker mera komplicerade. Det är ju trots allt det som är poängen med humaniora.

När det gäller Benthams lyckokalkyl, hans felicific calculus[ref]Jag försöker fortfarande hitta en källa där Bentham själv använder begreppet “felicific calculus”, men har ännu inte lyckats[/ref], finns det nämligen två tolkningar enligt Guidi. Den första utgår från att Bentham ville kvantifiera lycka/välbefinnande så precist som möjligt, med numeriska heltal; the cardinalist approach (p. 68). Den andra utgår från att Bentham började tveka på sin kvantifiering och snarare rörde sig i en taxonomisk riktning, i ett försök att klassificera de olika storleksgraderna av njutning och smärta, något Guidi kallar för the “ordinalist approach” (Ibid).

Det kan tyckas vara en detalj. Men för att göra “samhället” mätbart måste vi uppfinna skalor som mäter denna container, som uppstår i samma moment som vi konstruerar den. Att mäta är alltid en performativ handling, mätningen är i sig beroende av vad Austin långt senare kallade “felicity conditions”.

Vad som gör lycka till en “kalkyl” kommer ur att definitionen, enligt Guidi, alltid är en relation mellan njutning och smärta:

Good – at and individual level as well as at a social level – is therefore happiness, and happiness is a ‘balance’ between the sum of pleasures enjoyed by the individual in question, and the sum of their pains (p. 70)

Eftersom vi kan räkna både på njutning och smärta (givet att vi har ett “instrument”) uppstår “this sort of economy” (p. 70=) som en slags summa, som förhoppningsvis lutar mot njutningssidan. Men för att vi ska få en summa måste njutningen vara mätbar. Jag är så fräck att jag tar ett Benthamcitat ur Guidis text:

Body, to exist, must in like manner possess those those things: length, breadth, and thickness…. By them it is measured. Mathematicians call them its Dimensions. ‘Dimension’ comes [from] form ‘Dimetior’, or ‘to measure’.
Of Mathematicians then let us borrow the appelation: and let us begin with saying: Pleasure is comprised under two dimensions, Intensity and Duration. (Original Italics), Bentham, in Guidi, p. 71).

Så vad Bentham gör är inget mindre än motsatsen till vad Bergson skulle komma att göra lite mer än hundra år senare. Bentham tänker sig njutningens intensitet och varaktighet som exterioriteter! De kan mätas precis som “matematikern” mäter kroppar (Cartesianska), som längd, bredd och tjocklek. De kan mätas som “dimensioner” på detta sätt.

Detta är helt centralt! Det Bentham gör i ovanstående citat är precis det som gör att hans sätt att mäta lycka, även om det hos honom själv inte hann blomma ut i sin fulla kraft, är det dominerande sättet att mäta lycka på idag! Bentham gör känslorna av njutning och smärta mätbara som extensiteter/exterioriteter.

Detta ville som bekant Bergson bryta med i Tiden och den fria viljan. Han ville visa att känslorna inte var mätbara eftersom de inte kunde omvandlas till numeriska storheter. Jag gillar Bergsons angreppssätt. Men, det finns inget Bergsonskt sätt att mäta lycka idag, troligtvis för att det inte gick att kvantifiera sättet som han tänkte “storheter” på.

Den Benthamianska vägen, menar Guidi, går däremot rakt mot ett mätbart “kardinalvärde” (finns det någon som vet hur man säger “cardinal value” på svenska? Det är uppenbarligen en term uppfunnen av ekonomer snarare än matematiker):

After calculating the value of pleasures and pains at an individual level following these dimensions /../ the total value of social happiness is derived as the linear sum of individual balances /../ This obviously implies a cardinal measure of value. (p. 71)

Återigen, det är i dessa detaljer som det moderna lyckobegreppet tar sin form. Den positiva balansen mellan njutning och smärta kallar Bentham för well being (Guidi, p.81). Och vad han sedan gör är inget mindre än att skapa den så nödvändiga (numeriska) relationen mellan individ och samhälle. Vi kan mäta och räkna ut en individs summa mellan njutning och smärta. Och vi kan mäta tusen individer och räkna ut dess genomsnittliga summa mellan njutning och smärta. På samma sätt som vi kan få fram en lycklig eller olycklig individ, kan vi observera ett lyckligt eller olyckligt samhälle.

Samhällsvetenskaperna vilar på denna symmetri. Deleuze och Kafka såg hur denna symmetri fick konkurrens av en annan form – dividen.

Men för Bentham (och hans samtida tänkare) fanns bara denna ursprungliga numeriska relation mellan individ och samhälle, när de blickade ut över den tilltagande moderniten.

Higher numbers represent higher degrees of intensity. He [Bentham] then repeats the same reasoning for duration and states that the limits of of probability and remoteness are represented by certainty and presence, respectively, pointing out that “the degrees of intensity and duration must med express’d by whole numbers: that of proximity and that of certainty by fractions. (p.71)

Men vad finns det då för instrument som kan mäta njutning och smärta? Här finns det risk för att man inledningsvis blir lite besviken på Bentham, men kopplingen till ekonomi är här väldigt intressant. Återigen lånar jag ett benthamcitat av Guidi, som i sin tur lånat det av Baumgardt:

The Thermometer is the instrument for measuring the heat of the weather: the Barometer is the instrument for measuring the pressure of the Air. Those who are not satisfied with the accuracy of those instruments must find out others that shall be more accurate, or bid adieu to Natural Philosophy. Money is the instrument for measuring the quantity of pain and pleasure. Those who are not satisfied with the accuracy of this instrument must find out some other that shall be more accurate, or bid adieu to Politics and Morals. (Bentham, J., Transcribed by Baumgardt 1952[ref]Baumgardt, D. (1952) Bentham and the Ethics of Today, Princeton, NJ: Princeton University Press[/ref], in Guidi, M.E.L, p. 72)

Detta kan ju tyckas vara primitivt på många sätt. Termometern är ett instrument som mäter temperatur enligt en skala. Pengar är ett instrument för att mäta smärta+njutning (well-being). Som tur är kan vi balansera detta med ytterligare citat. För Bentham är relationen mellan rikedom och lycka inte alls linjär:

The effect of wealth in the production of happiness goes on diminishing, as the quantity by which the wealth of one man exceeds that of another goes on increasing: in other words, the quantity of happiness produced by a particle fo wealth (each particle being of the same magnitude) will be less and less at every particle (Bentham, in Guidi, p. 84)

Denna koppling mellan ekonomi och lycka föregriper Easterlins paradox med två hundra år. Men, skillnaden är dock fundamental. Bentham arbetar filosofiskt. Easterlin jobbar empiriskt, och argumenterar således medelst referens (så som Latour menar referens).

Men frågan är helt central inom lyckoekonomin: vad är egentligen relationen mellan välbefinnande och ekonomi?

Oikos nomos,

Oikos logos,

scientia felicitas.

krísis.