AIME 4: Vad menas med att TEC föregår mänskligheten med hundratusentals år?

Jag chattade lite med monki och följande citat kom upp i anslutning till de teknologiska varelserna:

“Ah, you mean that there are technicians, engineers, inspectors, surveyors, intervention teams, repairmen, regulators, around and in addition to material objects? In short, humans, and even a ‘social context’?” “No, I didn’t say anything of the sort, for the good reason that technologies precede humans by hundreds of thousands of years.

Det låter ju galet, i vår antropocentriska världsbild, att teknologier kan finnas hundratusentals år före Människan har börjat vandra på jorden. Om man slår upp detta stycke i onlineversionen av AIME (kräver att man skapar konto), får man dock lite mera information om vad som egentligen menas. Klickar man på citatet får man följande förklaring:

What renders the theme of the “Homo faber” so irrelevant and, more generally, any idea that there is a sort of virtual Engineer in command of the evolution of techniques, is that there exists a gap of hundreds of thousands of years between the emergence of the first tool kits and the proliferation of hominid lineages. If anything, humans — contemporary modern humans, as they are called by paleontologists — emerge from their uses of techniques. So, all the notions like author, maker, artisan, engineers, with the cognitive skills that they imply, follow and don’t precede the emergence of operational sequences. This an essential point for the inquiry: in the same way as the knowing subject follows the development of referential chains [REF], technical skills follow the development of operational sequences.

Homo Faber är Människan som tillverkar teknologier. Det gör hen. Men människan blev Människa (homo) genom att teknologiska varelser [TEC] först hade verkat på hominiderna. De första teknologiska varelserna, som vi bland annat kan se på bilden nedan, uppfanns ej av homo, utan av hominidæ.

Den arkeologiska termen för detta är Oldowan-verktygen. Om vi vill förenkla det hela till en slogan: Ge mig en flintasten och jag ska skapa människan!

Men, riktigt så enkelt är det ju inte. Detta får konsekvenser för vad den konventionella domänen Teknik(tm) innehåller. Många teknikkritiker, som i varierande grad inspirerats av sydtyska filosofer, analyserar ju teknikens väsen som någon “anti-mänskligt”, som något som förskjuter och destruerar det mänskliga. Arkeologin talar dock emot denna filosofi.

För det andra tolkar jag Latour som att teknologiska varelser [TEC] som just existensmodi har samma effekt här och nu, som den hade för 2.6 miljoner år sedan, även om effekterna har ett helt annat uttryck. Alltså, [TEC] är en integrerad del av kvasi-subjektens tillblivelse. Vi blir till genom våra teknologiska varelser, som en rekyleffekt. Våra kroppar formas om, vårat tänkande får nya banor. Just detta senare, tänker jag var en av Kittlers stora insikter, att framförallt medieteknologierna hade förmågan att radikalt förändra hur vi tänkte.

AIME 3: Korsningen mellan NET och PRE: ontologisk pluralism

Efter att ha skrivit lite om existensmodina [TEC] och [FIC] känns det som nödvändigt att gå bakåt i boken och introducera korsningen mellan nätverk [NET] och prepositioner [PRE].

Ordningen och den eventuella hierarkin mellan olika existensmodi är inte helt utskriven i Latours bok. Givet är dock att NET och PRE är mera grundläggande än [TEC] och [FIC], vilka i sin tur är mera grundläggande än de sista modina i boken, ex. ORGanisation och POLitik (som är av väldigt sent datum i de modernas historia). “The [NET * PRE] crossing is rather special, since it is the one that authorizes the etiner inquiry” (63).

Här är en bild på alla existensmodi. Som ni ser har jag gjort en preliminär indelning, där jag menar att NET, PRE och DC hänger ihop.

Om det är något som man genast känner igen i AIME, är det [NET], nätverken som sätt att existera, som ju utgör grunden i aktör-nätverksteorin, som ju blivit så populär att den blivit normalvetenskap lite varstans. Nätverk behöver kanske inte introduceras just här, men det som Latour betonar speciellt är nätverkens ihållande effekt: de upprätthåller ständiga associationskedjor som i sin tur låter oss korsa och ta oss runt de moderna domänernas hegemoni över tanken. Sedan We have never been modern explikerades problemen med att moderniteten har dragit skarpa gränser mellan domäner; Vetenskapen, Religionen, Juridiken, Samhället, Naturen, Ekonomin – alla dessa domäner renodlades fram och gjordes uteslutande; att blanda in religion i vetenskapen blev absolut förbjudet, och ansågs hota domänernas integritet.

Men, problemet är att så fort man vände blicken från modernitetens containervärldsbild och började se på vad som egentligen gjordes, kollapsade domänerna. Om man gick in i ett vetenskapligt laboratorium, upptäckte man genast att det pågick förhandlingar om ekonomi [ATT*ORG*MOR], strider om juridiska patent [LAW], möten om sociala organisationsprinciper [ORG], reparationer av teknologiska instrument [TEC], utöver produktionen av vetenskaplig kunskap [REF].

Denna irreduktionism som vi stöter på, så fort vi tar oss in och undersöker vad som händer inne i någon av de Modernas domäner, kallar Latour för [NET]. Näraliggande begrepp som har samma syfte: rhizome/assemblage (Deleuze & Guattari), dispositiv/episteme (Foucault). Irreduktionism är bekvämt, för det löser problemet med att vi hela tiden har att göra med totalt väsensskilda aktörer så fort vi analyserar något.

Det stora stillahavssopområdet (ovan) består inte bara av plast som flyter omkring i en subtropisk virvel och sakta bryts ned till giftiga polymerer. Sopområdet är lika mycket våra konsumtionsvanor, som aktualiseras varje gång vi går till Konsum. Sopområdet är lika mycket regleringen av plast i ett parlament i Washington eller Bryssel, som det är en budgetteknisk fråga för kustkommuner som överväger om de ska skicka ut anställda som plockar upp skräp från strandområdena. Sopområdet, denna gigantiska virvel som hotar vårt enda jordklot, är alla dessa saker samtidigt, och kan endast begripas irreduktivt (som motsats till reduktionism; “sopområdet har egentligen med X att göra”).

Stillahavssopområdet och Fukushima-reaktorerna är länkade till varandra genom [NET].

Så långt så väl. Vi har dock ett problem. Vi kan se hur ett nätverk byggs, starkare och svagare, mindre och större. Järnvägsnätverket ser jag ut genom mitt fönster, wifi-nätverket täcker min dator, banktransaktionsnätverket fungerar när jag drar mitt kreditkort på Konsum. Men, inuti dessa tre nätverk cirkulerar helt olika saker: tåg, passagerare, elektroner, krediter, binära dataströmmar, fakturor osv. Men [NET] låter oss bara kartlägga. Om vi vill säga något om nätverkets värde (value) måste vi först veta i vilken tonart (interpretive key) vi ska tolka värde utifrån. En “bra tågresa” bedömer vi utefter vissa specifika kriterier: punktlighet, pris, service etc. En bra wifi-anslutning har vi helt andra sätt att värdera: Mbit/s, upptid, strömförbrukning. De olika “sätt” som nätverk skiljer sig åt, kallar Latour för prepositions [PRE].

Ett bra wifi-nätverk är något annat än ett bra tågnät. De har två skilda ontologier. Eftersom det krävs hundratals nätverk för att ta sig igenom en vanlig dag, befinner vi oss i en ontologisk pluralism.

Ett sätt att ta reda på vilket [PRE] som är gällande är att upptäcka kategorimisstag. Dessa uppstår när man bedömer ett annat existensmodus utefter en falsk tolkningstonart. Exempelvis, om vi går in i en kyrka och ber en präst “bevisa att Gud finns med vetenskapliga metoder” begår vi ett kategorimisstag. Vi använder då [REF] för att bedöma [REL]. Om vi går in i en hovrätt och dömer ett brottsmål utifrån politiska [POL] manövrar, begår vi seriösa misstag. Om jag mäter kvalitén på mitt wifi-nätverk [NET] utefter hur trevlig service jag får av det, skulle en nätverkstekniker skratta åt mig.

Vad ger då detta? Jo, det skapar en första korsning mellan (man vill nu tillägga “mest grundläggande”) principen om nätverken [NET» som heterogena associationer vilka säkrar hegerogenitet (och den metodologiska irreduktionismen), och därefter den den ontolgoiska pluralismen [PRE], som låter oss tala om olika saker utifrån olika kriterier, tolkningsharmonier.

Detta, menar Latour, skapar inte enbart möjligheter för skarpare analyser (och en bättre “kritik”), det öppnar även upp för en ny typ av diplomati. Men det får sparas till ett senare inlägg.

Uppdatering: Om ungefär samma saker handlar denna Saimeinariet-post.

AIME 2: Fiktioner och instaureringar

Jag fortsätter med anteckningar och klipp ur AIME, boken som det talas om lite överallt, i synnerhet genom vita mäns munnar. Denna gång utgår jag från kapitel 9 – Situtating the beings of fiction [FIC].

Det är kanske lite opedagogiskt att börja mitt i boken, först ut med kapitel 8, eftersom Latour verkar ha ansträngt sig för att börja enkelt och sedan göra saker komplicerade, och dessutom, eftersom boken är “systematisk”, i betydelsen att den gör en lista på tolv existensmodi som utesluter varandra samtidigt som de kan kombineras. Men, precis tack vare denna systematik, känns det som att man ändå kan börja varsomhelst i boken; även om det dröjer länge, ser man till slut hur bitarna faller på plats i någorlunda ordning.

Kapitel nio handlar om fiktionsvarelser [FIC], alltså, hur det kan existera varelser som vi alla är överens om är fiktioner, men samtidigt utgör nödvändiga byggstenar i de Modernas världsbild. Latour börjar med att definiera hur paradoxala dessa fiktiva varelser är:

The reign of matter — an amalgam of reproduction [REP], reference [REF], and also politics [POL] — over the realm of the primary qualities has obliged the Moderns to group together somewhere all the secondary qualities on which subjectivities, feelings, meaning, in short, “lived experience,” rely. But this realm, once it has been reduced to a bare minimum, turns out to be deprived of any ontological reality, since “real reality” is located on the other side, in the primary qualities — which are devoid of all “human” signification, moreover. (235)

De Moderna tycker inte att fiktioner är objektivt existerande eftersom de saknar “materialitet”. Materialitetens förrangsställning är en produkt av hur de Moderna har smält samman tre andra existensmodi: reproduktion, referens och politik. Denna manöver, som kombinerar reproduktionens stabilitet, referensens objektivitet och den poltiska övertygelsen ger oss “materialism” som en ide om tingens primära kvaliteter. Exempel: Vi tillskriver metallen brons en rad primära kvalitéer som är av “materiell karaktär”, men sekunden som Carl Milles formar den, får vi statyn Poseidon [FIC], vars sekundära kvalitéer töms på ontologisk tyngd. Brons är verkligt, statyer som konstverk är mindre verkliga. Därför:

/…/for brevity’s sake we shall call them beings of fiction (noted [FIC]). As we shall see, this term does not direct our attention toward illusion, toward falsity, but toward what is fabricated, consistent, real. (238)
/…/
they [FIC] have had to agree to be assimilated to the same type of reality as the much more recent institution of “works of art.” They have been valued to an extreme, while too hastily denied any objectivity. (239)

De Modernas “materialismer” bygger ju på den falska idén om det fasta och bestående “där ute”, utanför människors medvetande, oberoende av våra observationer, osv. Denna rörelse har ju flera problem, men här brottas vi med att “materialismerna” skymmer att det är just det som är fabricerat som är verkligt (ni minns homo fabricatus från förra posten). Poseidonstatyn på Götaplatsen blev inte bara fabricerad av Carl Milles, den blev inte bara gjuten i brons – Poseidonstatyn fabricerade även Milles, och omskapade Götaplatsen och alla dess besökare. Göteborg & Co: skulle till och med säga att statyn “är en symbol för Göteborg”.

De fiktiva varelserna förknippas för det mesta med vad de Moderna har kommit att kalla “konst” (med sitt specifikt moderna konstbegrepp). Detsamma gäller för musik, ett område jag föredrar framför statyer:

Someone who says “I love Bach” becomes in part a subject capable of loving that music; he receives from Bach, we might almost say that he “downloads” from Bach, the wherewithal to appreciate him. Emitted by the work, such downloads allow the recipient to be moved while gradually becoming a “friend of interpretable objects.” If listeners are gripped by a piece, it is not at all because they are projecting their own pathetic subjectivity on it; it is because the work demands that they, insignificant amateurs, brilliant interpreters, or passionate critics, become part of its journey of instauration — but without dictating what they must do to show themselves worthy of it. (241)

Citatet är lite knepigt och måste benas ut. Latour har lånat begreppet “instauration” från Étienne Souriau för ersätta termerna “construction”/”constructivism” (eftersom “konstruktivism” har blivit synonymt med “relativism”), och för att vi ofta tänker oss en skarp uppdelning mellan verk och skapare. Instaurering (i brist på översättning) betecknar den bana, den processvektor, som till slut leder fram till verk och skapare. När vi lyssnar på Bach måste vi bli del av musikens “instaurering”, vi följer dess bana snarare än att vi tolkar den. Fiktionernas varelser handlar aldrig om att tolka ett “tecken(system)” som står “för något annat” (som ju blir fallet om vi projicerar våra patetiska subjektiviteter på “verket”).

Men, hur skiljer sig då [FIC] från [TEC]? Jo, skillnaden är att TEC innebär att relationer är veckade på så sätt att de håller sig “på plats”, de har en varaktighet som åtminstone är relativ. Teknologiska varelser har en varaktighet, även om de konstant måste underhållas. Men för fiktionerna är det annorlunda:

The difference is both obvious and subtle. Being “carried away” by a subway train and “carried away” by the beauty of a narrative are two different things. Two transports, two dislocations, but the two do not rely on the same linkages and do not conclude in the same way. It would be a mistake, however, to say that the first one transports “for real” while the second displacement is fake. Fiction is not fictional in opposition to “reality” (which in any case possesses as many versions as there are modes), but because as soon as those who are being displaced lose their solicitude, the work disappears entirely. (248-249)

Om vi jämför en tunnelbanevagn [TEC] med den mest gripande och målande beskrivningen av en tunnelbanevagn [FIC], är skillnaden dem emellan inte att den förra skulle vara mera “verklig” än den senare. Det skulle ju förutsätta “materialismens förrangsställning”, som ovan nämnt. Skillnaden är att tunnelbanevagnen [TEC] kan behålla sin ontologiska ställning utan dig, du är utbytbar. Men tunnelbanevagnen [FIC] kräver att du är medskapare, att du följer dess “instaureringsbana”.

Det om skillnaden [TEC * FIC]. Men, det finns ytterligare en distinktion som måste göras för fiktionsvarelserna i relation till (vetenskaplig) referens [REF] (jag borde återkomma hit, “bakvägen”). Latour menar att den institution som vi Moderna kallar för Vetenskap, är fylld av fiktioner:

As Deleuze and Guattari saw, no science is possible, and especially no abstract science, unless the world is populated by these little beings [of fiction] capable of going everywhere, of seeing and submitting to the most terrible trials, in place of the researcher trapped in her body and immobilized in her laboratory. (250-251)

På en nivå är våra atommodeller, DNA-spiraler och galaxer fiktiva varelser, annars skulle vi aldrig kunna skapa någon nytt, vi skulle helt sakna fantasi och föreställningsförmåga:

The [FIC·REF] crossing is actually a very fertile one, for it is from the collaboration between these two worlds that we get a major part of our idea of the “world” and its beauty. There is no other world “beyond,” no other world “beneath,” except the double dispatch from fiction and reference. (250)

Men, det finns en viktig sak hos [REF] som [FIC] saknar, nämligen förmågan att hämta hem referens. När vi forskar om galaxer, DNA eller atomer bygger vi referenskedjor mellan våra begrepp, metoder, teknologier, laboratorier, diagram, och artiklar. Vi fogar samman oss själva med Hubble-teleskopet för att vi ska kunna hämta hem galaxer.

If the word “reference” has a meaning, it is because we have learned to charge the delegated, partial little observers, which proliferate with every instrument, not only to go off but also to come back. Think about any scientific apparatus at all: you will see walking around in it beings that have to be deemed “of fiction” (what else would they be made of?), but with one difference, which is decisive: these little beings have been repatriated, and they can be sent out again to start over; their comings and goings alone ensure the objective quality of access to remote states of affairs.

Men, för att tydliggöra vad [REF] egentligen innebär, måste jag gå tillbaka till kapitel 3 och 4. Det fanns kanske en poäng med den där ordningen i boken…

AIME 1: Latour och teknologiska varelser

I slutet av förra året satte jag tänderna i Latours An Inquiry into Modes of Existence (AIME). Jag läste den väldigt rakt på sak, från pärm till pärm, men i likhet med en god fuga, är det först vid upprepade studier som man upptäcker de vackraste harmonierna.

Nu har jag övergått till en mera analytisk omläsning, och jag tänkte skriva ut några anteckningar som är av tematisk art, snarare än att vara heltäckande sida för sida. För en mera konsekvent sammanfattande läsning, rekommenderar jag istället Saimeinariet. Eftersom detta inlägg främst är just en anteckning, blir det många blockcitat ur det åttonde kapitlet i boken.

\\

Latours teknikfilosofi har förföljt mig sedan jag läste den berömda artikeln Where are the Missing Masses, cirka 2005. Här fann jag det som jag hade saknat i den postmoderna sörja som hade svämmat över inom humaniora och samhällsvetenskap, som reducerade teknik till “mening” och makt (och det var oklart hur dessa två hängde samman). I Missing Masses introducerades helt nya begrepp – delegering, inskriptioner, handlingsprogram, antropomorfism, utskiftning, associationer, osv. – som genast kunde omsättas i nya frågor och uppslag. Istället för teknik som trista och kalla objekt, sträckte Latours artefakter ut sig i kedjor av relationer, som borrade sig genom väggar och kopplade ihop sig med nya aktörer. Man kunde äntligen tala om en teknologisk sociologi, fast med en riktning som pekade mot “sakernas kollektivitet” istället för deras “materialitet”.

Man skulle kunna stanna här, i “klassisk ANT“, och så skulle man kunna betrakta begreppen som en “verktygslåda”. Men den typen av pragmatism är ju ganska trist. AIME går i kapitel 8 steget längre, från den analytiska “metoden”, till teknologi som existensmodus; från artefakt, till teknologiska varelser (technological beings).

\\

Kapitel 8 börjar med att repetera några utgångspunkter. För det första kan inte teknologier förstås som isolerade objekt, de är alltid del av ett nätverk [TEC * NET]. För att få en bil att fungera måste vi addera vägar, bilverkstäder, kreditinstitut osv. För att få en hammare att fungera måste vi ha stålgruvor som smälter järn till spik.

För det andra blir teknologierna fullt synliga först när de går sönder eller ifrågasätts:

But it is with controversies that the heterogeneity of technological systems appears most clearly. An accident, a breakdown, an incident of pollution, and suddenly the “system,” by dint of polemics, trials, media campaigns, becomes as unsystematic as possible, multiplying the unforeseen branchings that delight sociologists of technology. (213)

Än så länge är detta bara en fråga om klassisk ANT. AIME har dock en annorlunda frågeställning än de tidiga “tekniksociologiska” texterna, och syftar istället på att finna existensmodi som är specifika för de Moderna. De teknologiska varelserna [TEC] har en primär egenskap: de glöms bort.

As soon as you have paid the bill and left the garage, the purring under the hood will make you forget everything right away – even if you continue to grouse about the bill for a while. It is this strange presence and absence that makes the beings of technology in fact so difficult to grasp. Like the beings of metamorphosis, would these also be beings of occultation, then? (217)

Om teknologierna blir synliga för oss när de går sönder, blir de lika snabbt osynliga så fort de har gjorts fungerande igen. “Technology, for its part, seeks to be forgotten. Definitely, it is about technology rather than nature that we can say “it likes to hide.”” (217). De Moderna omger sig med, och är fullkomligt beroende av, varelser som genast gömmer sig och blir osynliga. Å ena sidan är osynligheten helt nödvändigt för att vi ska kunna gå vidare i livet. Eftersom vi inte har en enda centimeters utrymme som inte befolkas av teknologiska varelser – från den maskinmalda espresson i min magsäck, till skjortans tyg, till GPS-satelliten 20 tusen kilometer upp i rymden – vore det otänkbart att tänka på allt detta samtidigt.

Men, sättet vi hanterar denna osynlighet på, har ett pris: Vi reducerar teknologiska varelsers komplexitet genom att separera mål och medel och genom att “mäta” dem i termer av effektivitet:

Effectiveness is to technology what objectivity is to reference: the way to have your cake and eat it too, the result without the means, that is, without the path of appropriate mediation (218)
/…/
If there is an unworthy way to treat technologies, it lies in believing that they are means toward ends. (219)

Om vi tänker oss att teknologiska varelser är effektiva medel för att nå vissa mål hamnar vi i en mycket intetsägande återvändsgränd, fylld av motsägelser, eftersom det är medieringarna som modulerar de värden som hela tiden förflyttas: “When people say of technologies that they are neither good nor bad, they forget to add: nor neutral.” (219).

Tankevurpan ser ut så här när den explikeras: Jag försöker förstå datorn jag skriver på. Jag tänker att den är byggd efter principen att den försöker vara den mest effektiva lösningen för “databehandling”. Den har byggts med komponenter som är de bästa på marknaden, och priset är noga uttänkt efter min “konsumentgrupp”. Datorn är ett effektivt medel för mig att nå mitt mål: att effektivt behandla data. Så att jag kan surfa, skriva, räkna, göra excel-dokument och kolla på youtube. Jag kan göra bra saker med min dator, exempelvis photoshoppa doge-memer, jag kan göra dåliga saker med min dator, exempelvis nättrolla. Datorn är neutral eftersom den är effektiv.

Latour vill istället att:

We shall never find the mode of technological existence in the object itself, since it is always necessary to look beside it: first, between the object itself and the enigmatic movement of which it is only the wake; then, within the object itself, between each of the components of which it is only the temporary assemblage.(221)

Istället för att titta på objektet, måste vi titta bredvid det. Datorn tillverkas av ett företag, som har hundratals underleverantörer, som skriver hundratals juridiska dokument om patent, som anställer tusentals personer till sina fabriker, osv. Men datorn är även mera komplicerad än det gränssnitt som jag interagerar med (tangentbord, skärm, mus etc.). Teknologiska varelser är “veckade” på detta sätt:

The term “folding” will allow us to avoid the blunder of speaking of technology irreverently as a piling up of objects or as an admirable example of mastery, transparence, rationality, that would prove “man’s dominion over matter.” Technology always entails folds upon folds, implications, complications, explanations (228)

Om vi tänker teknologiska varelser i termer av effektivitet, luras vi av double click [DC]: “Spårvagnen du åker med är det mest effektiva medlet för att nå målet att förflytta dig från punkt A till B”. En sådan analys missar alla veck som har behövt vikas för att spårvagnen skall rulla fram överhuvudtaget, och alla komplikationer som måste förlösas, alla explikationer som måste vikas ut för att spårvagnsnätet ska bli begripbart, alla resenärer, förare, politiker, företag, bilister som måste impliceras i spårvagnen så att den kan komma att befolkas.

Detta veckande, in och ut genom teknologiska varelser, leder till att teknologiska varelser blir medskapare av vad Latour kallar för “kvasi-subjekt”, “since technologies have preceded and generated humans: subjects, or rather, as we shall soon name them, quasi subjects…” (230), vilket i sin tur leder till att vi:

In place of Homo faber, we would do better to speak of Homo fabricatus, daughters and sons of their products and their works. The author, at the outset, is only the effect of the launching from behind, of the equipment ahead. If gunshots entail, as they say, a “recoil effect,” then humanity is above all the recoil of the technological detour. (230)

Homo faber är en människa som skapar teknologier. En sådan utgångspunkt förutsätter ett stabilt subjekt innan mänskligheten har skapat en teknologisk mekanosfär, som sedan kan härska över “materien”. Latour vänder på resonemanget med Homo fabricatus. Först kommer de teknologiska varelserna, sedan kommer kvasi-subjekten.

Som i Stanley Kubricks berömda film: Apan blir människa när hen plockar upp den första teknologiska varelsen, bestående av en benknota.