Tiden och den fria viljan, 1 – Det intensiva och det extensiva.

I sedvanlig ordning är det dags att bygga upp ett läsanteckningsarkiv. Denna gång faller turen på Essai sur les données immédiates de la conscience, om än i huvudsak med utgångspunkt i den svenska översättningen: Tiden och den fria viljan (ursprungligen översatt av Algot Ruhe, därefter bearbetad av Jenny Sylvan och fackgranskad av Staffan Carlshamre).

Jag är ingen översättare, även om översättningar kan vara problematiska. Snarare är jag pragmatisk och hermeneutisk (en svår kombination), vilket leder till att jag ibland modifierar citat med hjälp av de engelska och tyska översättningarna, samt den franska originaltexten. Syftet med detta är förståelse, och ska inte se som en “kommentar”.

Som brukligt stannar alla mina läsanteckningar någonstans halvvägs in i en text. Dels beror det på att jag först antecknar ur en bok vid andra eller tredje omläsningen. Men även på grund av att jag går vidare, ger upp, har fått vad jag vill ha, eller helt enkelt pausar. Exempelvis står Sein und Zeit fortfarande och harvar på paragraf 15.

*

Det intensiva och det extensiva

Vi börjar långsamt med de första sidorna (11-15). Långsamhet är ju en dygd, och syntetiskt tänkande är ju blott ett resultat, inte något sant frågande. En god dag slutar inte med att man har läst hundratals sidor, utan med att man har lyckats läsa en sida. Det gäller att bryta med läsande som “information” och istället vara trogen läsande som tänkande.

Tiden och den fria viljan inleds med en begreppsdefinition som ger upphov till en fråga. Dessa fyra första sidor tänker jag mig som en enda lång fråga, och i likhet med Heideggers fråga om varat, hugger Bergsons fråga tag i ett område som genom filosofins historia alltför länge har besvarats istället för att ställas, och på så sätt legat dold för närmare inspektion (vad vi idag kallar blackboxing).

Frågan gäller “/…/ medvetandetillstånden, våra förnimmelser (sensations), känslor, sinnesrörelser, viljeakter såsom mottagliga för ökning och minskning /…/ (11). Problemet gäller alltså den stora terräng av fenomen som beforskas av human och samhällsvetenskaperna, med en speciell hänvisning till hur dessa fenomen kan öka eller minska, vara större eller mindre, etc. Hur kan man till exempel säga att man var lyckligare för ett år sedan, att man kände djup sorg vid ett tillfälle och sedan gick det över, eller att ångesten kan tillta eller minska i styrka? Bergon menar att det både finns något intuitivt korrekt i att tala om känslors större eller mindre styrka. Men samtidigt finns det något mycket icke-intuitivt i den exakta angivelsen av en sådan styrka. Det finns väl ändå ingen som säger att “idag har jag 27% mindre ångest än igår”.

Problemet ligger i att känslor består av intensiteter snarare en extensiva egenskaper. Uppdelningen mellan intensiteter/extensiteter utgör, tillsammans med paret tid/nuflöde, kärnan i Tiden och den fria viljan, vilket gör att dessa första sidor endast närmar sig innebörden.

Den första frågan behandlar hur intensiteter över huvudtaget kan göras till tal, hur de kan räknas och kvantifieras. När det kommer till det vanliga sättet att räkna, så kan vi “/…/ uppställa talen i stigande följd, beror på att det mellan dem råder samma förhållande som mellan det som innehåller och dess innehåll”. Om jag förstår det rätt, har vi till exempel serien 1, 2, 3, 4 osv., vilket är ett oproblematiskt sätt att räkna extensiteter, eftersom det mellan 1 och 2 råder samma förhållande som mellan 3 och 4, eller det råder dubbelt så stort avstånd mellan 2 och 4 som mellan 1 och 2. Det kanske låter simpelt, men, det är lika bra att hålla det enkelt eftersom framöver blir det komplicerat.

Frågan fortsätter sin utveckling:

frågan är då hur vi lyckats att med intensiteter uppställa en dylik serie, då dessa inte består av ting som kan läggas över varandra, och på vilket tecken vi kan utröna att termerna i denna serie t. ex. växer istället för minskar. Vi återkommer ständigt till frågan om hur en intensiv storhet kan jämföras med en extensiv. (12)

När celler delar sig är det oproblematiskt att säga att mängden celler ökar. Först hade vi en cell, sedan hade vi två… och till slut har vi tusentals celler. Eller om vi sågar en bräda itu, har vi istället för en lång bräda två kortare. Gällande det extensiva är det oproblematiskt att räkna. Problemet uppstår istället när kvantiteter ger upphov till kvalitativa skillnader, exempelvis att ett tillräckligt stort antal celler bildar ett fungerande organ.

Vi har alltså att göra med “/…/ två slags kvantiteter, den förra extensiv och mätbar, den andra intensiv och otillgänglig för mätning, men ändå så beskaffad, att man kan säga att den är större eller mindre än en annan intensitet. (12)” Intensiteterna tycks, åtminstone inledningsvis, vara “omätbara”. Förvisso skulle ju nittonhundratalets samhällsvetenskaper inte komma att bekymra sig särskilt mycket om detta, att mäta “viljeakter” skulle komma att sysselsätta den kvantitativa sociologin. Dock krävde detta att man valde ett visst sätt att behandla “sociala fakta”, något jag skriver utförligt om i förordet till Tarde/Durkheim/Weber-boken.

Vi återvänder till en djupare beskrivning av det intensiva:

Sålunda förefaller det oss självklart, att man upplever en intensivare smärta av en tandutdragning än om man rycker bort ett hårstrå; konstnären vet, och tvivlar inte ett ögonblick på att en tavla av en mästare bereder honom en intensivare njutning än en bodskylt. (14)

Den estetiska skillnaden mellan bodskylten och en mästares tavla låter sig inte kvantifieras i extensiva mått. Skillnaden i pris, exempelvis, säger ju inget om den egentliga tavlan utan endast något om dess ekonomiska värde. Inte heller blir det rätt om vi ber konstnären att skatta på en skala mellan 1-10 vilket av de båda konstverken som är subjektivt mest behagligt. Det mäter ju endast i andra hand den känslointensitet hen känner, som är en verbaliserad avtrubbning av något som i realiteten innehåller en oändlig mäng dimensioner. Alltså, “på så vis gör man i de flesta fall jämförelsen mellan två intensiteter utan att fästa sig det minsta vid de verkande orsakernas antal, deras sätt att uppträda eller deras rumslighet. (14)”

Detta öppnar för helt nya sätt att tänka antal. Det extensiva måttet av hur vacker en tavla är förblir trubbigt. Men om vi istället tänker oss att det finns andra saker att räkna, exempelvis hur många orsaker det finns, hur dessa uppträder och på vilket sätt de breder ut sig i rummet, uppträder en annan form av “kvantitet”. Man kan ju till exempel tänka sig att en tavla ger upphov till ett stort antal associationer i minnet, som kanske ter sig motsägelsefulla, vilket i sin tur ger upphov till ett större antal känslor som är blandade mellan exempelvis frustration och glädje. Hur “många” är då känslorna?

Dessa fyra första sidor avslutas med att frågan upprepas: “Och ständigt dyker samma fråga upp: varför säger vi om en starkare intensitet att den är större? Varför tänker vi på en större kvantitet eller ett större rum? (15)”

Lost in translation

Just nu håller jag på med ett privatfilosofiskt projekt som går ut på exegetiskt läsande av Bergson. Eftersom jag inte talar franska, vilket är en slapphet från min sida, ramlar jag hela tiden in i översättningsproblem. Ett av dessa tål att dryftas närmre, eftersom åtminstone Deleuze lägger stor vikt i att Bergsons begrepp förstås på ett precist sätt (se nedan).

Det begrepp som orsaker mest förvirring är multiplicité / mångfald / Mannigfaltigkeit / multiplicity. Samtidigt är det kanske det viktigaste i hela Bergsons filosofi (något jag eventuellt återkommer till här på bloggen). Tack vare internet finns ju både franska, tyska och engelska texter till hjälp med läsningen av den svenska översättningen av Introduktion till Metafysiken från franskan, genomförd av Margareta Marin.

Eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska fortsätta, lägger jag ut några exempel på passager i alla fyra språk:

SE
/../ ty avnystandet av vårt nuflöde liknar på vissa sätt enheten i en rörelse under utveckling och på andra sätt en mängd tillstånd som breder ut sig för oss, och ingen metafor kan uttrycka en av dessa två aspekter utan att offra den andra. (65)

FR
/…/ parce que le déroulement de notre durée ressemble par certains côtés à l’unité d’un mouvement qui progresse, par d’autres à une multiplicité d’états qui s’étalent, et qu’aucune métaphore ne peut rendre un des deux aspects sans sacrifier l’autre.

EN
– the unrolling of our duration resembles in some of its aspects the unity of an advancing movement and in others the multiplicity of expanding states; and, clearly, no metaphor can express one of these two aspects without sacrificing the other (14-15)

DE
/…/ das Sichabrollen unserer Daurer von bestimmten Seiten her der Einheit einer fortschreteinden Bewegung, von andreren einer Vielheit sich entfaltender Zustände gleicht und weil kein Gleichnis eine der beiden Ansichten wiedergeben kann, ohne die andere zu opfern.

Franskans “multiplicité” blir “multiplicity” på engelska, men “mängd” på svenska och “Vielheit” på tyska. Här drabbas jag av min första ångest. Språkpolisen(?) förbjuder oss att skriva “multiplicitet” på svenska, vilket hade löst problemet ovan; men “mängd” och “Vielheit” är ju väldigt olika saker på tyska och svenska. Förvirring.

Begreppet multiplicitet har ju en speciell betydelse inom filosofin, i relation till Riemannsk matematik. Då förefaller det logiskt att gå “bakvägen” via Riemannsche Mannigfaltigkeit”. Utgår man från detta matematiska begrepp, så som det borde ha återöversatts in i tyskan, uppstår följande bisarra effekt:

DE, 1909
Das innere Leben ist alles dies zugleich, Mannigfaltigkeit von Qualitäten, Kontinuität von Fortschritten, Einheit der Richtung. Es läßt sich nicht durch Bilder darstellen. (s. 9)

SE
Vårt inre liv är allt detta på en och samma gång; det har en mångfald av egenskaper, ett ständigt pågående framåtskridande, en enhetlig riktning. Det låter sig inte framställas i bilder. (s. 66)

EN, 1912
The inner life is all this at once: variety of qualities, continuity of progress, and unity of direction. It cannot be represented by images. (s. 15).

FR 1903
La vie intérieure est tout cela à la fois, variété de qualités, continuité de progrès, unité de direction. On ne saurait la représenter par des images.”

Att utgå från tyskan blir inte heller rätt.

Anledningen till allt detta är att Deleuze ägnar en hel sida i sin bok Bergsonism åt att diskutera just multiplicitetsbegreppets specifika relation till Riemann, och varför det måste förstås i sin yttersta exakthet. Jag avslutar med att citera argumentet i sin helhet:

The word “multiplicity” is not there as a vague noun corresponding to the well-known philosophical notion of the Multiple in general. In fact for Bergson it is not a question of opposing the Multiple to the One but, on the contrary, of distinguishing two types of multiplicity. Now, this problm goes back to a scholar of genius, G.B.R. Riemann, a physicist and mathematician. Riemann defined as “multiplicities” those things that could be determined in terms of their dimensions or their independent variables. He distinguished discrete multiplicities and continuous multiplicities. The former contain the principle of their own metrics (the measure of one of their parts being given by the number of elements they contain). The latter found a metrical principle in something else, even if only in phenonomena unfolding in them or in the forces acting in them. It is clear that Bergson, as a philosopher, was well aware of Riemann’s general problems. (39)

Sökandet fortsätter. #problematiskt