Opinionen och massan

Eftersom förra posten om Tarde gav upphov till en mycket intressant diskussion lägger jag upp ytterligare lite material från mina förarbeten till en text jag håller på och skriver just nu.

#

En aspekt av sociologin som ofta förbises är dess modernitetskritiska sidor. Dessa kan komma till uttryck antingen som en explicit kritik, men ofta blir den som mest intressant när den ligger som en slags potentialitet. Kanske är det så att den bästa kritiken utgörs av ett förarbete till en kritisk tolkning, som en slags vredens startsträckor och tankemässiga uppvärmning.

En sådan möjlighet finner vi i de Tardes “Opinionen och massan” (L’opinion et la foule) från 1901. Först några ord om de centrala begreppen. Tarde skiljer först och främst ut “publiken”, “offentligheten” och “opinionen” i kontrast mot det han kallar “massan”. Publiken eller offentligheten (dessa har i princip samma betydelse) är en entitet som är utspridd men där “medvetandenas inflytande på varandra är handlingar som utförs på längre och längre avstånd”. Tardes paradexempel är människor som läser samma tidning, som inte primärt binds samman genom just det materiella faktum att de har kopior av samma tidning i sin hand, utan snarare på ett “andligt” plan vars “länk är, då deras övertygelse eller begär är samtidiga, just medvetenheten hos var och en om att denna idé eller vilja i samma ögonblick delas av ett stort antal andra människor”. Alltså, om jag ser på Aktuellt på TV eller läser @freepussyriot på twitter kvalificerar jag mig som del av en publik eller offentlighet enbart genom att mina begär är samtidiga som hundratusentals andra människor.

Bildandet av en offentlighet förutsätter alltså en social och mental utveckling som är betydligt längre fortskriden än bildandet av en massa. Den rent idémässiga suggestibiliteten, smittan utan kontakt, som denna helt abstrakta men alltjämt verkliga gruppering förutsätter – denna massa som har förandligats, upphöjts, så att säga, till en andra nivå av kraft, har enbart kunnat födas efter flera sekler av mer grovhugget, elementärt socialt liv.

Annat är det således med massan. Massan är för Tarde alltid fysisk, i betydelsen att den alltid äger rum och materialiserar sig på ett och samma ställe. Den är affektiv och ger ofta upphov till våldsam irrationalitet: “Massan är i allmänhet betydligt mindre homogen än publiken: den är alltid sammansatt av ett stort antal nyfikna, av halvmedlemmar som inte tvekar att tillfälligt låta sig värvas och assimileras, men vars oförenliga element hela tiden försvårar en gemensam riktning”. En massa saknar på så sätt en “andlig” riktning, och skapar sin socialitet enbart genom fysisk närhet. Man kan här tänka sig folksamlingar kringen fotbollsmatch, vissa former av generella protester (första maj), allmänna samlingar av missnöjda människor eller spontana vredesansamlingar (bilköer). I sina värsta former:

Att uppväcka massans entusiasm leder inte långt, men att ge den ett motiv och objekt för sitt hat, det är att bana väg för massans aktivitet. Denna aktivitet är som vi har sett framför allt destruktiv, när den uttrycks i precisa handlingar: därav framgångarna för listor av fördömande under alla sorters uppror. Det som massan kräver i sin ilska är alltid ett huvud, eller flera huvuden.

Massorna till skillnad från publiken eller offentligheten (och därmed även “opinionen”) fanns före moderniteten. Under medeltiden fanns det uppretade folksamlingar precis som nu. Offentligheten är däremot en genuint modern företeelse rent historiskt, och den är helt beroende av medieteknologiska framsteg:

Fanns det några offentligheter på medeltiden? Nej, men det fanns marknader, pilgrimsfärder, tumultartade massor, med strömmar av gudfruktiga eller stridslystna sinnesstämningar, vrede och panik. /…/

Offentligheten kunde inte börja ta form förrän de första stora utvecklingarna inom tryckerikonsten hade inträffat under 1500–talet. Överföringen av krafter på avstånd är ingenting i jämförelse med denna överföring av tankar på avstånd.

Dessa medieteknologier är alltså förutsättningar för de moderna ideologierna, den internationella politiska organiseringen, mode, nyheter och annat som kan transporteras tankemässigt över en distans. Man skulle till och med kunna säga att globaliseringen som sådan endast är möjlig om det kan uppstå offentligheter. Här vänder sig Tarde mot Le Bon (med sedvanlig fransk artighet): “Jag kan alltså inte hålla med den store författaren doktor Le Bon om att vår tid vore ”massornas era”. Den är offentlighetens eller offentligheternas era, och detta är någonting helt annat”.

I kontrast till den dominerande massmedieteorin under nittonhundratalet tänker alltså Tarde tvärtom. Hos exempelvis Adorno och Horkheimer består massan av de som tittar på teve och lyssnar på radio. Detta är “upplysning som massbedrägeri” i och med att dess kommersiella innehåll plattar ut kulturen och förvandlar massans medvetande till en simpel såpareklam. Men för Tarde rör det sig här om offentligheter, oavsett innehållet, och massorna är tvärtom historiskt sett på tillbakagång.

Det är nu vi måste sätta Tarde i historiskt sammanhang för att begripa den kritiska potentialen. Vid sekelskiftet har ännu bara ett av de tre traditionella massmedierna (press, radio, TV) fått genomslag (eller ens blivit uppfunna). Både Marconi och Tesla tillhör framtiden. Dessutom var läskunnigheten i Europa inte ens i närheten av dagens nivåer. Det är därför Tardes slutsats förefaller sympatisk och försonande, om än naiv:

Jag är trots allt benägen att tro att de djupgående samhälleliga omvandlingar som pressen har föranlett har skett i sammanförandets och pacificeringens tecken. Genom att ersätta eller, som vi har visat, placera sig ovanpå äldre grupperingar, får de nya, mer vidsträckta och massiva grupperingar som vi kallar för offentligheter inte bara ett trendernas välde att efterträda sedernas välde – de får inte bara innovationen att ersätta traditionen. Offentligheterna ersätter också forna tiders klara och beständiga indelningar mellan olika sorters mänskliga förbund med ändlösa konflikter, en ofullständig och föränderlig segmentering med diffusa gränser, som befinner sig i ständig förnyelse och ömsesidig sammanflätning. Detta tycks mig vara slutsatsen av denna min långa undersökning.

Att tidningar skulle pacificera Europa ter sig ungefär lika naivt som att “internet skulle leda till demokrati”, som vissa regeringar nuförtiden säger. Bara ett decennium efter Tardes skrift gavs ut skulle det bli världskrig. Att innovation skulle ersätta tradition låter även det som en utopi.

Värdet i Tardes tänkande ligger inte i hans vision om framtiden. Snarare uppstår värdet när vi tänker nittonhundratalet genom Tardes begreppsapparat. Hur mobiliserades exempelvis nationen i Tyskland på trettiotalet? Var det en massa eller en offentlighet? I någon mening var det en kombination enligt Tarde. Å ena sidan skapades en abstrakt “sinnlig” gemenskap som, så att säga, talade om samma sak. Å andra sidan injicerades energin och affekterna genom fysiska massmöten, parader, aktiviteter, osv. Om vi tänker det hela enligt Deleuze & Guattari skulle man kunna säga att radion manifesterade Statsapparaten (den offentliga propagandan) och torget, gatan och paraden underblåste krigsmaskinen med sin energiska resonanta affektivitet.

Även idag kan vi tänka Tardeianskt om exempelvis förhållandet mellan internet och det postdigitala. I någon mening skapas offentligheter kring de som lyssnar på samma musik, men endast medelst ett dansgolvs fysiska begränsningar kan vi skapa en affektiv massa. Offentligheternas överflöd skapar brist på massor. Är det så att i vår tid av massiv medialisering har fått ett (medeltida) begär efter massan? Nu för tiden pratar vi om allt, varje liten del av vårt gemensamma liv kan bli en nyhet, kan kopplas upp och stå till allmänhetens förfogande. Blir då massan åter attraktiv? Eller, är det så att massan har återuppstått i och med internet? Vi hör ju ständigt hur en okontrollerbar affektiv hord av nättroll och kommentarstrådshatare väller över oss… Med denna terminologi skulle man kunna säga att internet tar oss tillbaka till medeltiden snarare än tar oss in i en “upplysning 2.0” (ursäkta svordomen).

Minnesanteckning om Tarde – DeFleur och Asplund

Jag sitter för närvarande och läser in mig på det sena 1800-talets sociologi, framförallt för att försöka få ett slags helhetsgrepp över de svarta hålen som avgör hur denna tid senare har kanoniserats.

Eftersom jag är en slarvig person som lätt tappar bort mina utskrifter lägger jag en minnesanteckning här på bloggen.

1970 skriver kommunikationsvetaren Melvin DeFleur en recension av Gabriel de Tardes nyligen översatta On Communication and Social Influence. Recensionen är kritisk, men ganska typisk för hur funktionalistiska (medie)-sociologer tänkte (och tänker). Motståndet mot Tarde är i grund och botten Durkheimianskt. Några citat:

If one is looking for ideas that will aid in developing conceptual frameworks or research designs that will be applicable to modern problems, then the work has very
limited value
/…/
… one cannot help comparing the latter’s [Tarde’s] work with that of his arch rival, Emile Durkheim. The impressive mobilization of evidence and the relentless logic of Le Suicide, for example, stand in sharp contrast to the rambling and vague discourses of Tarde.

De funktionalistiska amerikanska medievetarna var troligtvis ganska infångade i ett Durkheimskt systemtänk, något som Johan Asplund kommenterar i Det sociala livets elementära former:

Attitydmätning och opinionsundersökning kunde ha inspirerats av Tarde, men torde i realiteten ha uppstått och utvecklats av andra skäl. Ett begrepp som “korstryck” framstår som nytt i amerikansk efterkrigssociologi, men det hade faktiskt formulerats av Tarde redan på 1890-talet. Den så kallade tvåstegshypotesen om kommunikation och påverkan formulerades likaledes i ovetskap om Tardes tidiga idéer om samma fenomen. Erving Goffman, slutligen, torde vara lyckligt ovetande om att han framstår som samma andas barn som Tarde (157)

Asplunds referat av Tarde är intressant, även om jag är lite skeptisk till hans försök att relatera till ett sociologiskt “tänkande”. Asplund skriver exempelvis att Tarde går att uppfatta som “socialpsykolog”, vilket jag tror är alldeles för begränsande. Tarde skulle lika gärna gå att läsa som en makrosociolog som en mikrosociolog. Att Tarde ens skulle erkänna att mikro och makro är giltiga distinktioner är tveksamt. Asplund skriver vidare:

Tarde avvisade fysiska och biologiska förklaringar av sociala fenomen. På så sätt och vis avvisade han faktiskt också psykologiska förklaringar. Han ansåg, i likhet med Durkheim, att sociologin har sitt eget karakteristiska studieobjekt. Detta studieobjekt utgörs av vad han kallade för den “inter-mentala” sfären, av det som finns “i” indivuduella psyken, utan snarare av det som finns mellan individuella psyken. (158)

Detta är antingen en grov anpassning till standardsociologisk tolkning eller så är det direkt felaktigt. Tvärtom skulle jag argumentera att Tarde är den artonhundratalssociolog som verkligen tar fysiken och biologin på allvar i relation till sociologin! Förvisso avvisas tanken om att sociologin har som uppgift att
efterhärma naturvetenskaperna i den mening att man söker efter enkla, isolerade kausala egenskaper (vilken naturvetenskap som nu är så enkelspårig vet jag inte). Istället kan man argumentera att Tarde vill lägga sociologin på samma nivå som naturvetenskaperna. Ett belysande citat ur The Laws of Imitation lyder:

And now my readers will realise, perhaps, that the social being, in the degree that he is social, is essentially imitative, of heredity in organic life or to that of vibration among inorganic bodies. If this is so, it ought to be admitted, in consequence, that a human invention, by which a new kind of imitation is started or a new series opened, – the invention of gunpowder for example, or windmills, or the Morse telegraph, – stands in the same relation to social science as the birth of a new vegetal or mineral species /…/ to biology, or as the appearance of a new mode of motion comparable with light or electricity, or the formation of a new substance, to physics or chemistry. (11-12)

Ytterligare en passage hos Asplund som jag är skeptisk till är när han skriver “Vi bör inte främst fästa oss vid den extrema idealismen i Tardes framställning. Det i sammanhanget viktigaste är inte att Tarde låter det sociala livet utspelas i en idévärld” (163). Att Tarde skulle vara idealist är gravt missvisande och motsägs av Asplund själv när han referrerar L’Opinion et la foule:

Vad handlar den allmänna opinionen om? Tardes svar lyder, såvitt jag kan se: den handlar om det som råkar stå i tidningen. Det vill säga: den handlar om vad som helst. (163)
/…/
Den opinion som utbildas i en publik förutsätter följaktligen heller inte att publikens medlemmar sinsemellan utbyter åsikter. Det räcker med att alla är kopplade till samma massmedium: pressen. (166)

Precis. Mediematerialism om något. Det är inte innehållet (“idéerna”) som sätter konturerna för opinionen utan mediet. Idag skulle vi kanske svara att opinionen är vad som skickas i fiberledningen, vad som sänds i etern, eller varför inte vad som skrivs i tidningen. Man skulle lika gärna kunna säga att Tarde föregriper McLuhan med ett halvsekel. Google vet att opinionen är det som finns (delvis) i fiberledningarna, det är just därför de vill veta så mycket som möjligt därom.

Detta om DeFleur och Asplund. Poängen var inte att gå till angrepp mot deras Tarde-läsningar, utan snarare att samla anteckningar som leder vidare till en ny Tardeläsning.