Review: The Quadruple Object

Spoiler warning: For those of you still reading The Quadruple Object, this blog post will reveal most of the content, along with my reflections.

It is summer and as the e-mails slowly stop flowing in and I accidentally left my mobile phone in a taxi the time is perfect for reading books that have been on my reading list. Sometimes certain objects need to withdraw from my attention for others, like books, to be able to emerge. So here comes a “blog-review” of Graham Harman‘s The Quadruple Object. And the blog- prefix means, as usual, that it is work in progress and not a final product. Please comment!


After having read Harman’s Prince of Networks and parts of Tool-being, I felt that The Quadruple Object would be a real treat. I especially found Prince of Networks to be perhaps the most insightful book on Latour’s philosophy yet to have been written, as it is both a warm appreciation, simultaneously as it rejects parts of Latour’s arguments with great consideration, especially what Harman calls “relationism”. I will come back to this point below, since Prince of Networks paradoxically made me more of a relationist than I was before. Having been trained in Science- and Technology Studies for a long time, I guess it becomes more or less a habit to study relations, opening black boxes, and mapping networks. Habits are good to have, but they must every now and then be challenged properly. And The Quadruple Object is certainly one such challenge.

The book opens up with a brief preface where some interesting facts of the writing of the book are presented. For example, Harman clocked every minute of writing, and the book was completed in the impressing 86 hours and 34 minutes. Then comes an introduction where the most basic features of the object oriented ontology are presented. Here we learn that objects are the basic building block not only of our everyday lives, but also should be at the center of philosophy, that also non-physical entities are objects (but they don’t have to be equally real), and that later on in the book the fourfold (quadruple) structure of objects will be presented.

But before we can arrive at a model of objects, much of the philosophical terrain needs to be cleared. Being an inventor of concepts, Harman identifies two general obstacles that need to be overcome in order to arrive at objects: “Undermining” and “overmining”. To those not familiar with ontology, these concepts should not be confused with over/under-determination, which has a much more epistemological touch to them.

Undermining is basically a form of reductionism, some of which we may perhaps recognize in their clearest form in atomism and physical reductionism (everything is really just atoms). But included in the undermining camp are also varieties of monism, such as the notion of that “behind” all actual manifestations there is a “virtual plane” (perhaps Deleuze and DeLanda can be accused of this). A while ago I found the philosophies of the virtual quite seductive in argument, but my strong commitment to actualism + relationism has made this more and more impossible.

Overmining, on the other hand, is the opposite problem of that reality is something that we perceive, that a world without humans is unthinkable, and all that exists and can be rendered knowledgeable must go through a thinking subject. In chapter 4 this is defined more closely as:

“If we try to think a world outside human thought, then we are thinking it, and hence it is no longer outside thought. Any attempt to escape this circle is doomed to contradiction”. This is not just a word trick: it is the tacit or explicit credo of a now lengthy tradition of philosophy that might be called the Philosophy of Human Access. (60-61)

Harman traces the “Philosophy of Human Access” to have originated in Kant, but is still the major view of contemporary thought, including such philosophers as for example Žižek. While agreeing with both the critique of “human (privileged) access” and “correlationism” fully, I simultaneously feel that this is a problem you only need to deal with once you encounter it. And personally I barely ever see Philosophy of Human Access any more. Perhaps this is because I lack proper overview of philosophy, or because the local and very small ontology scene in Sweden regards it as a “90:s” problem.

To me, it is far more interesting when Harman brings in thoughts that were produced outside the Kantian box, for example the passages on occasionalism and Ibn Sīnā (Avicenna) (who made very interesting contributions, perhaps the first ones, to contagiontology, long before Gabriel de Tarde). While occasionalism still leaves us with the problem of an omnipotent God that grants all causation, Harman makes some brilliant connections with the “inverted occasionalism” in Kant and Hume, where God is replaced with a no less omnipotent human, who is the only entity allowed to define the world.

So far so good. Undermining and overmining with exclusive human access are both counter-productive when you want to approach objects (or for that matter actants, rhizomes or even haecceities, to use some other idioms). But, as I mentioned above, I have a passion for relationism. Here, Harman is very clear:

The only way to do justice to objects is to consider that their reality is free of all relation, deeper than all reciprocity. The object is a dark crystal veiled in a private vacuum: irreducible to its own pieces, and equally irreducible to its outward relations with other things. (47)

In Prince of Networks this is the core problem that Harman finds in Latour. Being absolutely actualist Latour disqualifies of objects that have no relations. They are not real for Latour, since as we know from reading his Irreductions, real is what resists, and that actants necessarily are defined in relations with other actants (and networks). A “private vacuum” would be impossible for a relationist.

In place of relationism, Harman aims for his fourfold object. And he does so with the help of Heidegger and Husserl. I am only familiar with the former of these two. I have barely read a page of Husserls phenomenology, but for one year I read the entire Sein und Zeit with my friends over at the History of Ideas department. In retrospect, I unfortunately read the “humanist Heidegger”, the common interpretation, which is surely guilty of the “human access”-problem. The Harman-Heidegger is, on the contrary, and for the better, heavily modified and draws on two manuscripts from 1919 and 1949 that I haven’t yet read. This is where the largely neglected passages of the Gevierte is presented, which forms sort of the starting point of the quadruple object.

The Quadruple Object

This is not the place to summarize every step in how the quadruple object is assembled. This is already in the book itself, which is written much like a ladder, going systematically into more and more complexities. A few major characteristics are however necessary to grasp the argument.

First of all, there is a distinction between the real object and the sensual object. Here again, there is a strong claim against relationism – “the reality of objects is never fully deployed in their relations”. In fact, real objects is something we can never touch, only sensible objects are “touchable”. And, of course, this is nothing like Kant’s phaenomena. This goes for all objects, even when no human is present. A chair never touches the real object of the floor, only the sensible object of the floor.

The full fledged quadruple object has four poles: real objects, real qualities, sensual objects and sensual qualities (94, and on the picture above). If I understand this distinction correctly, a real cat-object has real qualities (of swiftness for example, hunting skills etc.). A sensual object would be the cat lurking in the grass. It however has different sensual qualities for me (oh, how cute!) and a mouse (oh, scary!). The scary sensual qualities experienced by the mouse, the tasty qualities that the tick in the grass sees, are withdrawn from me. Yet they are very real. And this initial distinction seems very intuitive. The cat is of course a different object for me and for the mouse, and no matter how much scientific instrumentation I bring along to examine my cat, no scientist would ever say that that would bring out every single feature of it (social, biological, molecular, weight, height, religious symbolism etc.)

This, if read closely, differs a lot from the cat-actant, found in classical actor-network theory. Here me and the cat would have a social relation, it stays with me when I give it food and comfort, I stay with it as long as I think it is cute and not a monster. The tick-and-the-cat-assemblage forms a parasitic network, and the mouse needs to negotiate every day with the cat, pesticides and cheese. But there can be no such thing as a withdrawn cat, human, mouse or piece of cheese. These are all messy components in networks, components that are defined only by their role in the network (or, how they translate interests). It is food for the mouse, a product for farmers, a commodity for humans and perhaps a fertile breeding ground for bacteria. In actor-network theory there is no essence, only translations and inter-definitions of other actants.

But this is only the beginning of the quadruple object. For, as it is fundamental, it also affects such things as time and space: “Time is the name for this tension between sensual objects and their sensual qualities” (100). Now, continuing on the example of the cat, this would mean, that the sensual cat-object lurking in the grass has a specific time in relation to the mouse. How long until it runs away? As the cat and the mouse stare at each other, time is not in seconds and minutes, a continuous flow. Rather it is a sort of event, where time is deadly.

Then we have space: “Space is the tension between concealed real objects and the sensual qualities associated with them” (100). The real cat-object is in the grass and I’m sitting on a chair in the sun. It is hiding there so we have no meaningful relation since I can’t see it, but I could go over there for a look and find it. However, looking at it and admiring its cuteness, I still would not exhaust every kind of sensual quality of it (I don’t for example have the nervous system of a tick or a mouse).

In relationism, Latour says that every actant invents it own time. Me, the cat and the tick have different times. But there is no such thing as a “withdrawn” sensual quality. To me and my network, the tick-sense does not exist (unless I build a scientific laboratory, collect ticks, investigate them with instruments, write reports in zoology). But for Harman, they are very real without me having to become a zoologist.

Moving on we find two more tensions in the quadruple object: Eidos and essence. “This tension between sensual objects and their real hidden qualities is what Husserl calls the Eidos” (101). If I understand this correctly, the mouse can only see the cat in the grass. But the mouse can for sure know and imagine what would happen if it does not hide properly or run down a hole. It is able to act, even though the cat is still just lurking there. Even though I will probably never experience what it feels like to jump off a bridge, I have some sort of understanding of what will happen to me if I do.

But then comes essence, that horrible word that everyone tries to erase from their dictionaries. This passage is definitely worth a quote, because I think it is one of the best arguments for essence in a long time:

And finally there is the fourth and final tension, never accessible to human experience. I refer to the duel, underway in hidden real things, between the unified real object and its multitude of real hidden features. This tension between the real object and its real qualities has always been called its essence, though traditional realism lacks Heidegger’s remorseless sense that the real is entirely withdrawn from all access. (101)

How the real object of the cat has its real quality of swiftness (and maybe thousands of other qualities, but to be a cat is to be swift) is something which we can never directly access, but must remain speculative. We can of course measure it scientifically, or just chase the cat for a while and approximate how fast it runs. But what we encounter then is sensual qualities (even when using instruments), or perhaps if lucky eidos. Not essence.

My first reaction, as an empiricist, is “why invent this strange place of essence if we can’t do anything with it”? That reaction may be justified when I’m writing a dissertation and need to get job done. But it is not a justified position for philosophy in general, and especially not for ontology.

After struggling a bit with it, I finally found what disturbed me with this notion of essence. The realness and reality of withdrawn objects, and the essence dimension, is not real enough for me. And then it became clear to me that this is what relationism has been saying all along.

Since I am writing this on my summer holiday outside of the city center, cats and ticks will continue to be my examples, since they are very close to me.

The relation between me and the cat is very dear. I only exhaust a fraction of the cat-object when giving him food, playing with him or, finding him cute while playing with him. On the other hand, I really loathe ticks. I avoid long grass and even though I intellectually understand their role in an eco-system, I sometimes wish for their extinction. Cats and ticks, are able to do a variety of things with me, make me happy or frightened, scratch my skin with claws and infect me with various diseases; or have fine serotonin produced in my brain so I feel happy and laugh (there is a reason for why cats are called LOLcats on the interweb).

Speculatively, the objects are richer when withdrawn. My cat is richer than I can ever exhaust in this way. But the withdrawn object does not do very much, not even to itself. The serotonin in my brain and the disease that I received from the tick (this is fictional, don’t worry about my health) exist because of relations with these objects. We could of course argue that these are other objects. But I would argue that serotonin and tick-related diseases are more real because they are “unable” to withdraw. They solely appear in particular relations: Human-cat-assemblage, human-tick-assemblage.

This brings us to scientific objects.

Some remarks of objects in action and uncertainty

We have on the one hand objects which are already there, such as chairs, copper wires, my cat, and trains. But there is another type of of objects, probably the weirdest of them all; scientific objects which are still not here, there, or in any fixed position. This is why Latour’s Science in Action is such a thrilling and useful book, and contrary to what Latour himself claims, that it is “tamed for sociologists”, I consider it (along with Harman) to be a very important philosophical book.

Indeed, the passage on the train station in Sein und Zeit is brilliantly weird, but it pales, in my opinion, to the first pages of Science in Action when Latour is reverting the black boxes of molecular biology, to a point when it is legitimate to ask “Is it a double helix or a triple helix?”. For in these moments, it is not merely a “human” perception waiting to unveil the true nature of DNA, it is a matter of a whole assemblage trying to force “something” to withdraw, to resist their models (and thus become real).

Depending on how the equipment of the laboratory is configured, tweaked and debugged, it was possible to extract several competing models of the structure of DNA some decades ago. But only one survived, not because of human theory, but because of violent struggles among nonhuman entities. To me, the strongest realism is paradoxically found precisely in such moments of uncertainty, even though facts are contested and debated. It takes a lot of relations for the double helix to emerge, and only then are we able to make cyborgs such as onco-mice and Dolly the Sheep. Scientific practice is, when on the cutting edges of work, a “bringer of objects”. Perhaps only hacking (as in hacking computers, technology, politics, etc.) is equally entangled in the minute details of objects and their way of functioning and withdrawing, appearing and hiding.

Now, this possibly brings me near “correlationism”. After all, what we understand as science is in fact a human activity. But I think we are still able to navigate without falling into that trap. Technology studies and “posthumanism” has been around for decades. Scientific objects are no less real than chairs, bridges or satellites. Not even trees or grass, since most of them are products of human terraformation. And in fact, the split of the atom and the burning of fossile fuels are potentially even changing what is above us in the sky.

Then again, it would be naive for the domains of philosophy only to go where humans have gone. This is the true meaning of antropocentrism, and if “weak antropocentrism” was a Kantian product, relationism could be accused of “strong antropocentrism” if it did not have a speculative object, a term or theory for what we still do not know, still haven’t touched and still not exhausted properly with enough efforts (there might even be things going on with cats that we do not know of).

To sum up, The Quadruple Object is a great book. It leaves me with many curious questions (after reading it 1.5 times, more will come), and I still haven’t understood completely how the quadruple object works. I would have wanted more examples from uncertain, undecided and dynamic objects from the sciences. But then again, as a theorist of science, I am biased. What I like the most about the book is that it puts the question of realism in a whole new light. For many years I disliked philosophy that claimed to be realist, but only said “out there is the real world, now let us deal with language…”. Now, this word has been re-appropriated by real philosophers like Harman, and for that I am very happy.

Tåg och data

Tåg är trevliga ting. Nuförtiden sitter ca 90% av passagerarna på Facebook hela resan. Personligen föredrar jag InterCity-tågens nätskugga, men eftersom de blir allt mer sällsynta (ersätts med obehagliga “regionaltåg”), så hamnar jag allt oftare på X2000.

Nåväl, nu till en teknisk detalj som förbryllar mig lite. Jag kan ju inte så mycket data, så jag kastar ut frågan här på bloggen.

När man ansluter till det trådlösa (okrypterade) nätverket (använd alltid kryptotunnel och https så inte nån snor ditt Facebook-login), dirigeras man till inloggningssidan som i mitt fall fick följande url:

Mycket riktigt så är 46:1D:50:0D:C0:5C MAC-adressen för mitt nätverkskort. Nu byter jag ju i och för sig MAC-adress varje gång jag slår på och av mitt nätverkskort med det finurliga lilla programmet MACchanger. Även operativsystemet Debian gissas rätt av systemet. Men det lite överraskande är även att min geografiska position anges. Och den stämmer ganska bra med skynets karta.

Troligtvis avläses detta av systemets 3g-anslutning, eventuellt med GPS ombord. Men är det nån som vet exakt hur, eller exakt varför denna information är viktig för systemet? Och, en kanske lika relevant fråga, hur länge sparas min MAC-adress och GPS-position i en loggfil?

Teser om digiten

Myror utväxlar digiter med varandra när de samarbetar kring att ha ihjäl en annan myra.

I en kommentar till en föregående bloggpost om analogisering och digitalisering framförde @ozonist-Marcus följande provokativa tes, som har hemsökt mig de senaste dagarna:

Det finns inget analogt. Det finns inget kontinuum. Allt är diskret (detta är poängen med kvantfysiken, gubevars). Allt är digitalt.

Analoga signaler och flöden är hur ett trubbigt sinne uppfattar diskreta fenomen på lägre nivåer. “Digitalisering” handlar då om att modulera en finkornig digital signal till en signal av diskreta digits på en (större) skala. som är optimerad för de entiteter som kommunicerar och de medier som registrerar, lagrar och återger.
Alltså: Vi borde kanske tala om det postanaloga istället för det postdigitala.

Eftersom sommaren är till för vågade utsvävningar, tänkte jag att jag skulle sammanställa några teser om digiten. Visserligen tentativa sådana, och visserligen har jag en inneboende skepsis till det jag tänker säga.

Först en mycket skissartad idéhistoria. På åttio- och nittiotalet härskade tanken om en slags ontologisk dualism där det digitala var en värld och köttet något annat. Denna historia är vida känd så den behöver inte upprepas här.

Ca. 2005 började det analoga hålet diskuteras, främst i förhållande till att den konsekvent digitaliseringsvurmande Hollywoodindustrins högsta dröm vara att täppa till alla analoga läckor. Det analoga ljudet och bilden har alltid varit svårt att tämja. Folk kan ju kopiera utan att vi vet om det! En svensk milstolpe i debatten: Copyriot. Samma år framförde Ibi K. Botani tesen om kopimi, och analogiserings- och digitaliseringsprocesserna fick en djupare filosofisk, estetisk och etisk innebörd.

Samtidigt hamnade diskreta entiteter i skymundan för en västkustlig “flödesontologi”, som premierade magmatiska flöden, bifurkationer, emergens och hastigheter framför objekt. Dock, för att göra en återblick till skiftet 2008/2009, året då Boken framtiden lokaliserar en höjdpunkt i digitaliseringsoptimism, lanseras samtidigt smittontologin/civilsociologins forskningsprogram på ett typiskt 2009-manér. Dock kan inte detta program beskyllas för att vara digitaliseringsoptimistiskt. Tvärtom är panspektrontesen kritisk, och vore i det närmaste dystopiskt om det inte vore för kopimi fyra år tidigare.

När vi sedan träder in i den objektorienterade filosofin börjar dock vissa grundpremisser i digitaliserings- och analogiseringsprocesserna att skälva. Kanske är det så att dessa aldrig varit två separata domäner, utan snarare modulationer av de “digiter”, som kan deriveras av en värld av objekt. Eftersom digiterna hittills endast har figurerat i kommentarsfält och i arkivlösa twitterflö.. twitterdigiter, är det kanske dags att sammanfatta. Ur @ozonists citat ovan kan vi härleda följande axiom (jag citerar, remixar och blandar fritt in med egna konklusioner från detta snart borttynande twitterflöde. Skam till twitter som inte har ett vettigt arkiv):

1. Axiom: Det finns inget analogt. Det finns inget kontinuum. Allt är diskret. Allt är digitalt.

2. Demonstration: Digitaliseringen av tonbandet är en modulering av tonbandets mer heterogena (och brusiga) digitspår till det mer[a] homogen[t]a.

3. Konklusion: Det finns inga analoga medier, eftersom de då inte kunno mediera. Allt som finns är modulationer av digiter, dessa kan bli fler eller färre (musiken ur en Commodore 64 har färre digiter kommo den ur en iPod, fast kan få fler än en .mp3-fil om det återdigitaliseras med än högre upplösning).

Digiter är således finita*. På en CD-skiva kan man räkna dem om man har ett mikroskop eller en lejserstråle som kopierar dem till ett arbetsminne. Men vi ska inte bedras av de gamla klassifikationerna. En CD-skiva som rymmer en timmes symfoniorkestermusik är inte mera digital än när symfoniorkestern spelade upp verket i en konserthall. CD-skivan är bara mer homogen i förhållande den singulära konserten. Men även konserten innehöll digiter, annars skulle ingen kunna höra den eller spela in den på varken tonband eller hårdskiva.

* Antites: Fraktaler är ju infinita och innehåller oändlig komplexitet.

** Syntes: Endast i teorin, endast i ett platonskt universum finns den typen av oändlighet. Även fraktaler måste kompileras på energibaserade maskiner i ma[rs]chfart mot entropidöden. /mvh Hegel.

Nu förhindrar detta givetvis inte oss människor för att kanske i högre grad uppskatta en konsert framför en CD-skiva. Det är trots allt rätt ovärdigt att lyssna på viss musik i en iPod. Heterogenitet är ett etiskt och estetiskt ideal som förtjänar sin rätt. (Första gången jag svepte en cutoff i “analog” subtraktiv syntes bleknade alla mjukvarusynthar till gult papper). Men vi ska inte förledas av sådan antropocentrism (även kallat “Hölderlin på Evenemangsstråket”).

För att två eller tusen objekt ska kunna ingå i relationer mellan varandra krävs mediering. Och mediering kräver i sin tur diskretion. Digiterna är i sin tur kraftfulla hävstänger för emergens. Myror lyckas kommunicera och samarbeta genom feromoner. Feromonerna är digiter, på så sätt diskreta, annars vore kommunikationen helt meningslös, ett brus. (Ni har väl inte glömt Tardes utläggningar om myrors imitationsmönster).

Således, en tentativ slutsats: Objekt innehåller digiter som möjliggör mediering. Mediering är en förutsättning för emergens.

Bekännelse till Framtiden

Jag är en ganska historielös människa. Dels beror detta på mitt dåliga minne, och dels beror det på min naturliga tendens att glömma allt som är jobbigt, pinsamt eller felaktigt.

Boken Framtiden, som jag redan återvänt till efter en första reflektion är en mystisk bok. Den implicerar saker (dvs. viker in) som inte hänvisas till explicit, utan man lämnas ofta med en känsla av att någon är utpekad, men man vet inte exakt vem som är utpekad.

Kanske är det på grund av fåfänga, denna dödssynd i moderniteten, denna hyllade förmåga i jagmoderniteten, som jag ibland känner att Framtiden talar till mig. Eller kanske är det för att boken är skriven som en civilisationskritik, som den talar till “alla och ingen”. När Rasmus tar upp konkreta datum från 2008 reagerar jag initalt med varaglömska, förnekande och utbrister “It wasn’t me”.

Den här bloggen läses nog inte av så många. Jag vet inte, eftersom jag på kryptoanarkistiskt vis inte ens sparar loggfiler för webservern att göra statistik av. Så jag ser det som en bloggdagbok som jag inte vet vem eller hur många som läser #googlenegation. När jag bläddrar tillbaka till de 27 blogginlägg jag gjorde i Oktober 2008 så inser jag att jag då sade saker som är osägbara idag. Smaka på den här:

Det är mycket kärlek nu. Rena och skära affekter som manifesterar sig i självresonerande bloggväggar, en trend som till och med gammelmedierna har hoppat på.

Ouch. Trots att den där formuleringen har legat och skvalpat på den s.k. webben i mer än tre år (vilket uppmäts till ca. 10 år av internettid) så äcklas jag av den, hatar den lite, och gillar den ungefär till en fjärdedel för sin naivitet (naivism är visst det nya svarta).

När jag har förlåtit mig själv för naivismen återstår en kall och rationell analys. “Kärlek”, “bloggväggar” och “gammelmedier” är, i kombination med varandra, förbjudna ord numera. Boken Framtiden skulle handla om framtiden men den väckte ett monster i historien! Något år senare dök det lika vidriga begreppet “länkkärlek” upp.

Om kulturen tappade sin botten i slutet av sjuttonhundratalet, men sentimentalt längtade tillbaka till den; så var 2008 året, inte då vi ytterligare förlorade ett redan förlorat fundament, utan året då möjligheten till att tänka fundamentala tankar köptes av Google(C) och Facebook(tm). Och ingen klagade. För det var ju bara “länkkärlek”. (oj det där lät eurocentriskt, tur att man är åttiotalist och ironisk generation).

Nu finns det ingen anledning att tala om fundament för något så banalt som en naiv länkglädje. Det handlar egentligen inte heller om pessimism vs. optimism. Utan om upplysning. 2008 låg nätets maktförhållanden i ett beslöjat mörker, och många nätaktivister befann sig i en oral fas, då allt som pingade RSS-flöden och skickade mera spamtrafik till något ställe på internet stoppades rakt ned i den digitala halsen. Som tur var ställdes sociala-medierhajpen sedan ut i solen för att ruttna som smör, och vi behövde inte längre famla i mörkret.

Men, för att återkomma till pessimism vs. optimism. Valet står inte mellan dessa två poler. Valet är inte att koppla ned. Jag säger som man sade på nittiotalet: “Historien går för snabbt nu, det enda man kan göra är att flyta med”. Det låter naivt och daterat. Men metafysiskt är det sant. Tidsligheten har ingen extern referenspunkt. (Om just detta, en annan dag).

Tillbaka till Framtiden: Analogisering och digitalisering

Det är dags att återvända till “Framtiden”, som har sporrat dels en intressant diskussion hos Rasmus på Copyriot, samt en intressant reflektion av Anders Mildner (även om boken inte hänvisas till explicit, se nedan).

Diskussionen hos Copyriot handlar om vem som egentligen “Framtiden” polemiserar emot. Vi tar ett citat ur boken:

Precis som 1900-talets futurister var 2000-talets nätsvärmare besatta av hastigheter, flöden, affekter, massbeteenden och ny teknik. Precis som futuristerna vägrade nätsvärmarna att se världen som oföränderlig. De var övertygade om att samtiden bara kunde förstås genom berättelsen om den konstanta utvecklingen. (56)

Problemet är att “nätsvärmare”, “nätaktivister”, “pirater” osv. är beteckningar som minst sagt är svåra att definiera, lokalisera och polemisera emot. “Framtiden” är förvisso en essä i ett romanformat, så att stoppa in en fotnot skulle göra våld på formatet, men kanske göra väl för argumentet.

Det finns nämligen god grund för att argumentera det rakt motsatta. Nätaktivister är, och har varit, några av de främsta digitaliseringskritikerna, främst på området personlig integritet/självbestämmande. Exempel: Datalagringsdirektivet innebär en digitalisering av människors rörelsemönster, kontakter och sociala liv. Denna digitalisering får, enligt många nätaktivister, inte ens äga rum från första början. Ett annat exempel är hur köttslig tillvaro på hackerkonferenser ofta innefattar ett digitaliseringsförbud (inga foton, inga videokameror).

Och ett tredje exempel är den ganska konsekventa kritiken mot panspektron, som jag diskuterar i Det Nätpolitiska Manifestet:

I vår samtid är det inte längre den optiska blicken som övervakar oss, utan istället databaser och loggfiler, datorer och mobiltelefoner. De skapar en ny form av visibilitet bortom det mänskliga ögat. Panspektron markerar således de nya frontlinjer inom vilka breda spektra av analoga signaler kan göras digitala, och därmed synliga, på ett mycket mer omfattande sätt an tidigare.

Tvärtom är det främst företag och stater som vurmat för en “ökad” digitalisering, och kommit på förvirrande begrepp som “digitala ekonomier”, “Svenska ambassaden i Second Life”, “e-legitimationer” osv.

Det stora problemet med “Framtiden” är dess monolitiska syn på internet (med pyramiden som monolitiskt figurativ), i kombination med den fenomenologiska blick som strålar ut från en metropol i ett högindustrialiserat land i norra Europa. För att ta det enkelt: Internet är inte samma sak i SoFo som det är i Kairo eller Xinjiang. En bred civilisationskritik, kan inte ha en så smal utgångspunkt, och kan inte heller skrivas med Washington som utgångspunkt, även om det är en vanlig föreställning att politik har sitt epicentrum på sådana platser.

Anders Mildner skriver en ganska träffande reflektion över detta i SvD:

Ur medieperspektiv var så klart omsvängningen mot ökad internetskepticism väntad. I ett samhälle som är så starkt genomsyrat av medielogik som vårt, kommer det som en gång höjs till skyarna så småningom obönhörligen att plockas ned på marken igen. Där är vi i dag. Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.

Denna tråd förtjänar att spinnas vidare på. Utgångspunkten “vårt samhälle” håller inte för internet, eftersom internet aldrig har varit ett samhälle. Analogisering – Digitalisering – Analogisering är tusen olika saker: I vissa fall, ganska få rent numerärt, är det kanske en protest i Egypten (analogisering) som digitaliseras, laddas upp på Youtube, och återanalogiseras på hundratusentals skärmar. I många fall, rent kvantitativt, sker denna transformation i långt mer vardagliga sammanhang. Jag sitter och fikar, twittrar ut ett foto med GPS-metadata, och nån som följer mig på Twitter återanalogiserar informationen i ett försök att slå ihjäl lite tid på kontoret. (total nollintensitet)

De båda händelserna är teknologiskt sett mycket lika varandra, analogisering-digitalisering (plus metadata) – ackumulation av arbetskraft hos ett storföretag (Google, Twitter) – återanalogisering på en annan plats i nätverket (plus koldioxidutsläpp).

Just på grund av dessa händelsers perfekta individualitet (deras status som haecceiteter och händelser) är de långt mera autentiska, mänskliga och egentliga än en universalistisk fenomenologi av fötter i gräs eller doften av hav. Mitt vardagstwittrande och en egyptisk youtubeuppladdning kan inte tänkas genom samma register. De är förvisso tekniskt nästan identiska, men de är fundamentalt olika som existensformer.

Vardagstwittrandets tvång, oket av att kolla sin Facebookstatus, livskrisen inför informationsöverflödet, ensamheten som uppstår när man har addat ytterligare en “friend” men ändå känner att det var mera autentiskt på åttiotalet när man satt och hade tråkigt lyssnandes på ett blandband eller tittade på Vetenskapens värld, är förvisso en intressant analys av en modern ångest som kanske drabbar och passiviserar ett och annat barn av IT-bubblans frammarsch. “Framtiden” gör helt rätt i att kritisera detta tillstånd, och slå hål på dess frihetsmyt.

Men ett sådant scenario utspelas inte i samma pyramid som en krypterad tunnel ut ifrån Kairo, en chatt genom The Golden Shield, eller nedladdningen av konfidentiell data från det militärindustriella komplexet. I dessa fall finns inte “digitalisering” som en övergripande samhällsförändring, utan endast som ytterst konkreta överväganden. Vad hamnar i loggfiler? Vad kan knäckas av någon som lyssnar? vem kan ta ned torrent-filen?

Internet undflyr på så sätt själva tanken om att vara något tekniskt, att ge upphov till ett Gestell, ett tillstånd som villkorar existensen. Jag har alltid brottats med att försöka förmedla denna tanke om radikal heterogenitet som den enda vägen till en trovärdig analys. Jag har använt obegripliga uttryck som “minoritetfraktal”, “panspektron” och “haecceiteter”, teknologisk “fylogenetik” och “chiffrets fjärde parameterrymd”. Allt för att destruera de gamla registren: “Teknik – existens – essens”, “cyberrymd – real life”, “demokrati, medborgarskap – transparens”. Begripligheten i dessa manövrar har på sin höjd lett till förvirring, och det är förvisso en effekt som inte ska underskattas.

Uppmaningen är dock densamma: “Ta din dator, tunnla dig runt en diktator eller en fångstapparat, ta kontroll över tekniken och böj och bänd den tills du kan koppla om till något bättre!”.


Nätet och pyramiden, aldrig långt från varandra. Är det en konspiration, eller är det den abstrakta formen på internäten?

Jag fick ett exemplar av Boken Framtiden i brevlådan, och jag satte mig genast och sträckläste den från pärm till pärm. Som läsning betraktad är den mycket angenäm. Det tjocka och skrovligt sega omslagspappret ligger fint i handen, och när man har passerat förordet fastnar man lätt i en sekvens av tre nivåer, kanske fler. Efterordet består av en utförlig samling referenser som är väl kommenterade. Men jag läste som sagt från A till O, och det ger effekten av att man känner sig hemma i argumentationslinjerna (givet att man har ett hum om medieteori och civilisationskritisk litteratur, detta är dock verkligen inget måste).

Förordet postulerar att boken är skriven i en slags omvändelse, eller kanske insikt om att utgångspunkten var fel från första början. Från att ha börjat som ett digitaliseringspositivt projekt, får man intrycket av att en bismak, en hård och kall existentiell kris har inträffat. Den allt snabbare digitaliseringen av världen har börjat skena – accelerationism – och konturerna av en framtid präglad av ensamhet, tomhet och ekorrhjulsliknande bekräftelsemekanismer sveper in, som ett stilla vemod.

Boken inleds med en scen som lätt för tankarna till filmen Koyaanisqatsi, där naturen överkodas av maskiner, som exploaterar energin, och sakta förvandlar människan till en komponent i ett större maskineri. En yttersta punkt definieras:

De kilowattimmar som skärmen och datorn förbrukar är bara toppen av en pyramid av energi. Knapptryckningen är den sista utposten i ett världsompännande nät av brummande fläktar, flimrande skärmar, brusande serverhallar och translatlantiska kablar. Kopplingpunkterna och de fjärran lagringsplatserna är otaliga: internet är ett vibrerande spänningsfält. (21)

Filosofiskt ropar min hjärna FEL. Det här är ju antropocentrism! Varför skulle fingret mot knappen vara en sista utpost, varför skilja människa från maskin? Flöden som flöden! Osv. (you know the drill). Men, det kritiska tänkandet är grovt överskattat, så jag ska inte vara filosofiskt kritisk här. Istället finns här en oväntad parallell: Detta är ju cyberpunk! Precis som Koyaanisqatsi är en 80-talsrulle, är köttet och tekniken en neuromancig 80-talskritik. Parallellerna är dock många fler.

Genom boken figurerar en geometrisk figur: Pyramiden. Denna spatiala figur för att beskriva internet har jag inte sett sedan William Gibsons romaner om Matrisen. När Bobby Quine och Automatic Jack sänder ett ryskt virus in i bankernas säkerhetssystem är geometriska tredimensionella figurer det sätt som intrånget beskrivs på. Och där utanför, i köttvärlden, råder en kall och dystopisk tillvaro, långt ifrån de perfekta matematiska konturerna. Sen kom nittiotalet och allt blev “kod” igen. Kod som skulle avslöjas. Kod som skulle hackas.

Man kan säkert läsa “Framtiden” som en civilisations- och digitaliseringskritik. Själv nickar jag instämmande till alla (nästan ironiska) kängor som delas ut till de naiva teknikoptimisterna. “Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras! Så löd er övertygelse” (54). “Till slut glömdes även piratflaggan bort – den hörde inte längre till framtiden”. Det är en helt korrekt iakttagelse att nätaktivister gärna lånar sig till denna form av strategisk teknikdeterminism. “Filer vill bli kopierade, information vill vara fri, censur är bara ett routingproblem” etc. Men det är kanske inte naiviteten som står i skottgluggen, snarare den potentiella medskyldigheten till undergången. Detta gillar jag verkligen med boken, undergången. Det svårt att undvika att tänka på George Orwells begrepp Newspeak. För Framtiden! och Snabbare! är slagord, bedrägliga sådana, som “Framtiden” hela tiden återvänder till.

Vissa passager närmar sig primitivism:

Den verkliga bilden av hur en intelligens växer fram är inte en svart låda som programmeras av ingenjörer. Det är inte heller ett nätverk av brummande servrar som får eget liv. Den korrekta bilden är ett spädbarn som rotar runt på marken och stoppar sand och grus i munnen för att smaka. (106)

Återigen drabbas jag av NEJ-tankar. Vad hände med den fina posthumanismen, om distribuerad intelligens? Utan artefakter kan vi inget veta, utöver grottmänniskans primitiva drifter och krälande livsform. Upplysning är det tillstånd då människa och maskin blir ett! Det är logiskt omöjligt att förkasta teknikdeterminismens optimistiska sidor, och sedan mura in människan i en lika deterministisk stålbur (i formen av en informationspyramid). Men när jag skriver så, placerar jag in mig precis i den position som “Framtiden” beskriver som översteprästerna i Babylons torn (pyramid).

Men, även om jag nu är starkt kritisk till de filosofiska implikationerna, så är jag än mer fascinerad av hur positionen utanför pyramiden görs möjlig i “Framtiden”.

I en tid där sociala medier görs till var människan högsta självförverkligande, ett måste för att vara någon i världen, den enda möjligheten för en “vanlig människa” att få femton kilobytes of fame, så är denna andra position helt nödvändig i debatten (även om jag inte håller med om den).

Friedrich Kittler sade nånstans att det var först med televisionen som vi såg texten (boken). Där av framväxten av “poststrukturalismen” som idehistorisk inriktning. Jag är skeptisk. Men “Framtiden” återkommer ständigt till en bild av nakna fötter i gräs, som sakta hårdnar, blir till jord och kall asfalt. Jag tror förvisso att detta bara är en av tusen bilder som internet frammanar. Men det är en uppfriskande bild, långt från alla positivt-tänkandeklyschor i mitt twitterflöde eller bloggreader.

Således. Läs den, även om du är skeptisk. Det är en mycket viktig bok som tar sig an nätet på ett mycket intressant sätt!

Uppdatering: Fick syn på ytterligare en recension av Jens Liljestrand i SvD. Hade även missat att läsa Andreas Ekströms recension i Sydsvenskan samt Leo Lagercrantz i Expressenz.

How to study the social sciences, part IV

After having dealt with blackboxing and time it is time for me to introduce a second concept in my dissertation. So, fresh of the shelf (or from the document in my computer rather), here comes a section on how blackboxes are assembled, and what such processes entail. The discussion is fueled by Harman‘s concept of actualism, and somewhat contradictory this takes me closer to a sort of “pure actualism” rather than a sloppy one that used to reside in my thinking. Sometimes, criticism is made so greatly, that what is criticized becomes clearer, and then perhaps even more seductive to embrace.

Concept II – assemblage

If blackboxing animated a modus operandi that sought to open up anything that superficially only appeared as inputs and outputs; taken-for-granted equipment of everyday research that upon closer inspection revealed more components, more black boxes, seeming to point towards infinity, then I need sort of a ‘counter-concept’ to understand how things hold together as they do. It is thus time to introduce in more detail a second concept, that of assemblages, or the verb to assemble.

First and foremost, a brief excursion to ontology. The second part of Latour’s The Pasteurization of France} (Latour 1993 [1984]), Irreductions, contains the philosohical points of departures for (at least the Latourian verison of) actor-network theory. It is written in the style of a philosophical treatise, just like Wittgenstein’s Tractatus Logico-Philosophicus or Spinoza’s Ethics, which perhaps makes it difficult to transpose directly to an empirical procedure. However, Latour’s dedication to Science- and Technology Studies is present throughout the entire text, and I shall argue that it makes important contributions as a Vorhanden empirical equipment. The two first axioms of Irreductions are:

1.1.1 Nothing is, by itself, either reducible or irreducible to anything else.

1.1.2 There are only trials of strength, of weakness. Or more simply, there are only trials. This is my point of departure: a verb, “to try.” (Latour 1993: 158)

This first passage travels along the lines of the processes of blackboxing that I described earlier. As for black boxes, they do not have essences or inherent properties, they simply lead to other black boxes, they are not reducible to their components, only associated, linked and intertwined with them. To make them work, they have to be “tried out” or put to trial. Not until then are they possible to utilize to get work done, and perhaps even to forget that they are even there.

This, however, only leads in one direction: a recursive loop, where the complexity increases the more you zoom into it. How does it hold together? There are neither wholes nor parts. Neither is there harmony, composition, integration, or system. How something holds together is determined on the field of battle, for no one agrees who should obey and who command, who should be a part and who the whole. (Latour 1993: 164)

The Latourian ontology is completely flat, underdetermined and even, as Harman argues, actualist (Harman 2009 :16). The closure of a black box, or the holding together of an assemblage of black boxes, follows no underlying logic, no virtual or abstract principle; only what is at stake in a given empirical, concrete situation determines the contingent edges of the boxes making science possible.

This actualism in Latour is on a collision course with several other approaches, both in philosophy in general, and in Science- and Technology Studies in particular. If we begin with the latter, the sociology of science as presented in chapter 1 is disqualified with the principle of irreduction, on the grounds that the holding together of scientific knowledges can not have social causes to begin with. That would be ascribing the closure of blackboxing with causes that are of a particular kind (1), leading to an incomplete description of closure. Instead, any notion of “social”, according to Latour’s essay One More Turn after the Social Turn, is to be studied, not presupposed:

The same could be said of us, the so-called actor-network theorists. We extend the principle of symmetry to social sciences and we claim that they, too, are part of our problem, not of our solution. (Latour 1992b: 275).

And, furthermore:

Only when science in action and society in the making were studied simultaneously did this essential phenomenon [common production] become observable. (Latour 1992b: 282)

When studying the natural sciences, which has been the main objective for Science- and Technology Studies, the notion of “society” or “social causes” constitutes one pole in the continuum between nature and society, the two poles that make up what Latour calls “the modern constitution”, separated as distinct transcendent domains of reality. This separation is however, according to Latour in We Have Never Been Modern (Latour 1993), merely the result of what he calls a “purification”, a constant struggle to put on the one hand natural phenomena and natural laws on one side, and society and its social forces on the other. Purification has led modernity into a dead-lock, where politics i supposed take place only in the domain of “society”, and is removed from “nature”.

The modern constitution short-circuits the way we think about science, since the purification process only leaves us with two distinct alternatives: Either we explain society with nature, or the other way around; we explain nature with society (Latour 1992b: 277). The third position, which I mentioned already in chapter 1, to explain society with society, follows along the similar lines as explaining nature with society. It is however neglected by Latour, since his main interest is the natural sciences throughout his works (2). My goal is here to show that black boxes of a hybrid character also are present in the social sciences, and that they contribute to the purification of a “society” pole in the modern constitution as much as the natural sciences do. There is however one big difference. If the natural sciences create and purify objects that contains “no society” in the modern constitution; a microbe, an atom or a planet observed by a telescope which are “pure” from politics, values and society; the social sciences on the contrary stand before a positive task; to make the society pole full of social objects, to populate it with human existence.

To study the social sciences, the amodern philosophy of Latour’s then needs to be taken into serious account. The black boxes that I keep opening up; response rates, questionnaires, public opinions, measurement scales; need to be treated as hybrid objects (or hybrid networks, Latour 1993: 11), that both function in the work of translation (convincing, negotiating, mobilizing, transporting) and in the service of purification (constructing “society” as a transcendent pole from where “social phenomena” can be explained).

The recognition of hybrids suggests a very different methodological approach to scientific statements. To clarify this difference, I will introduce a straw man analyst: The statement “45 per cent of the population want to lower migration quotas”, as exemplified earlier, is a fact that circulates in the news media, and is produced by the SOM-institute. Now, a critical analyst could take this statement, and several like just like it, and argue that this presents a ‘shallow picture of society and human desires’, ‘fails to recognize the deeper meanings of xenophobia’, or ‘introduces a mechanistic quantitative description of a complex society’. Even if such criticism would be justified, it does nothing more than questioning the style of reasoning which is already there. To challenge ready-made science in such a way fails to recognize the workins of hybrid networks.

Instead, following the trajectories of assembled black boxes, puts me on a wholly different vector. Departing in a press conference, then moving to a media report, I go further to a SOM-report and in this report I find a much more complex assembly of new boxes, each of them containing even more boxes, some of them stable enough only to be mentioned briefly (such as the “simple random sample”), and some of them described in detail with the “hood left open” for the reader to scrutinize and evaluate the content (as with the series of post-cards, telephone reminders and questionnaires).

Stalking black boxes makes the account of what the SOM-institute are doing much richer than measuring the ready-made results up against a pre-defined framework of reference. As these components are taken out of the box, they are no longer confined to the specific event of the survey. They are still however related, in the sense that they can progressively be made to share the same goal.

But how do they hold together? In Pandora’s Hope Latour introduces one level above the black box, punctualization, which designates “routine use”, where the inner components of a black box are not even visible (Latour 1999:184). The more we open up the boxes, however, the larger the crowd becomes, and the more difficult it turns out to confine each component to one particular use. After all, we can use the same questionnaire for another survey, at another time. We may use the same private contractor to order a different type of field work, the simple random sample is so mobile that it can be used even outside the social sciences.

The same researchers that are included in the SOM-survey for a few years, may pursue another career move and leave. What needs to be done is to study how these components are translated, negotiated, combined, or, as I will call it: how they are assembled. Social scientific assemblages have looked very differently throughout history, with specific problems and possibilities. To get a more thorough picture of why these assemblages became important in modern societies, why this tedious practice of making surveys was worthwhile, I need to go into some previous research on the social sciences. (Which will be the topic for the next post, where I will prepare for a defense of actualism)


(1) This debate is often simplified for rhetorical reasons. As far as I can tell, no sociologist of science has ever claimed that social causes are the only causes that bring about scientific knowledge. Rather the opposite, key figures in the social studies of science have repeatedly stressed that social factors are composite factors, not determinate ones. As David Bloor programmatically claims “Naturally there will be other types of causes apart from social ones which will co-operate in bringing about belief.” (Bloor 1976:4-5).

(2) This is true for his major works in the 1980s and 1990s. Recently, however, Latour has shown a great interest in the sociologist Gabriel de Tarde. See for example Latour & Lépinay (2009).

#sjkom Booting the radios

In the previous post I mentioned some old train radios that we got hold of the other day. So, today, me and Jaywalk did some tinkering and some ugly hacks to se if they worked. All for the love of technology!

This is what they look like on the inside. Very old-style, very cyberpunk, highly repairable.

Real Motorola chips yo!

Pliers in action. Gotta get some wiring to these machines. The batteries are stone dead.

Make sure you got the right headlights. Radio is srsbsns.

Dead battery packs removed. This should be easy.

Connecting the wires…

Swiss army knife and isolation tape.

Then get married to the plastic…

Connection not approved for field activity.

Multimeter to get the polarity right. We need 7.5 V and 2000 mAh to broadcast.

Used to belong to the “Svets (Welding)” department of the Swedish railways.

Ok… we couldn’t find more than one power supply. A computer PSU gives 12 and 5 volts. By connecting yellow (+) to red (-) rumor and multimeter has it that you get 7. 😀

Success! The one we feed 7.5 V is able to broadcast to the units in the computer PSU. They, however, can only receive. Gotta get moar voltage!


Som bekant är ju InterCity-tåg ett centralt objekt i mitt filosofiska reflekterande över teknik, samhälle och natur. Länge har vi sökt historiens mönster i mänskliga minnen, länge har vi försökt förklara Sanning med Förnuft, men den approach som jag lärt mig av hackare är att gå till sakerna själva.

I samband med utflykten till Grimeton kom vi över de här donen, för 50 spänn stycket. Även om de inte skulle fungera, så är de så snygga att de givetvis bara går att betrakta som teknokonst.

Teknik på en bokhylla är dock som en oöppnad bok. Man kommer, så att säga inte vidare i friforskprocessen. Dessa enheter är rätt gamla, och bara en av dem laddar ordentligt. Alltså står vi inför några frågor som kanske en SJ-medarbetare eller en radioamatör kan besvara. Eftersom vi bara fått igång en enhet, är det lite svårt med trial and error innan vi fått tag på batterier. Kanske kan dessa bilder locka någon att fylla i luckorna. Några frågor:

1. Var får man tag på batteripack? (Detta går ju att lösa med generiska batterier, men originalfästen är att föredra).

2. Ryktet säger att de på kanal 8 och 9 fungerar som vanliga komradios, men att de andra kanalerna är specialnätverk.

3. Hur funkar knappsatsen?

Här kommer en serie bilder. Kommentarer mottages varmt!

Uppdatering: Startade en tråd på även.

Uppdatering 2: Postvagnen gav genast resultat. Signaturen Hyena skriver:

Motorolas äldre komradio brukar operera på 9.6V. Så länge du inte tänker sända med dom räcker det med en vanlig batterieliminator på 500mAh för att driva dom. Skall du sända får du ha batteri/eliminator som levererar ca 2000mAh SJs driftradionät är fortfarande igång även om det inte används lika frekventerat idag som för 25år sedan och finns på 468MHz. Det finns även simplexkanaler på 160MHz som används vid klart/avgång på bla nattågen.

Finns det någon modellbeteckning/serienummer på baksidan? Med hjälp av den kan vi lista ut vilket frekvensband de rör sig inom.

Uppdatering 3: En till post på Postvagnen, av Anders Olsson:

Bangårdsradio låg/ligger i det “vanliga” landmobila 400 Mhz-bandet alltså runt 420-430 Mhz.

Några duplex- och några simplexkanaler.

Men det är ju ett par år sedan så jag vet inte om det är någon aktivitet nu.

Uppdatering 4: Letade upp serienummer. Själva etiketten fanns bara kvar på två av enheterna. Den ena lyder 579AHE0053 och den andra 579AHE0592.

Uppdatering 5: Got this fantastic reply a bit later on. Pasting all of it for the sake of archive.

SJ-radio (Allmänt)

av mrk ⌂ @, Portland Oregon, USA (West Coast), torsdagen 7 juli 2011, 04:50:29 @ chrisk

So, those old 1980’s vintage UHF radios work, COOL! Our police department in Portland Oregon used UHF bricks like these, but without the DTMF keypads.

What were the exact frequencies used in them? 458.xxxx ?? Did you have a frequency counter to determine them?

The list I have for SJ in the 458/468MHz area is:

458.000 SJ Malmbanan, Sö-tälje, Upplands Väsby
458.025 SJ Tullinge
458.050 SJ Kungsängen, Sthm Södra (Tunnel), Tungelsta
458.075 SJ Karlberg, Nynäsgård, Sthm Södra (Tunnel)
458.100 SJ Huddinge, Järna, Malmbanan, undbyberg
458.150 SJ Märsta, Mölnbo, Sthm Södra (Tunnel)
458.200 SJ Sthm
458.225 SJ Sthm
458.250 SJ Segersäng, Sollentuna
458.300 SJ Skogås
458.325 SJ Malmö, Mjölby, Märsta, Nynäsgård, Nässjö, Sthm Södra (Tunnel), Sö-tälje
458.350 SJ Sthm
458.375 SJ Bollnäs He.borg Hä-sand Sollentuna Sthm Sundsvall Tullinge
458.425 SJ Hallsberg Järna Kallhäll Mjölby N-köping Sthm Södra Ulriksdal, Uppsala-norr
458.450 SJ He-borg N-köping Skogås Sö-tälje Upplands Väsby Vingåker
458.500 SJ Sthm
458.525 SJ Sthm Älvsjö
458.550 SJ Bollnäs Huddinge Karlberg Ånge
458.575 SJ Karlberg Mölnbo N-köping Segersäng
458.600 SJ Sthm Södra (Tunnel)
458.625 SJ Bollnäs Järna Kungsängen Sundbyberg Tungelsta Ånge
458.725 SJ Bollnäs Ånge
468.000 SJ Malmbanan Sö-tälje Upplands Väsby
468.025 SJ Tullinge
468.050 SJ Kungsängen Sthm Södra (Tunnel) Tungelsta
468.075 SJ Karlberg Nynäsgård Sthm Södra (Tunnel)
468.100 SJ Huddinge Järna Malmbanan Sundbyberg
468.150 SJ Märsta Mölnbo Sthm Södra (Tunnel)
468.200 SJ Sthm
468.225 SJ Sthm
468.250 SJ Segersäng Sollentuna, TV Bildk.S41 K-TV
468.300 SJ Skogås
468.325 SJ K-krona Malmö Mjölby Nynäsgård Nässjö Sthm Södra (Tunnel)Sö-tälje, Tr.hättan
468.350 SJ Sthm
468.375 SJ Bollnäs He-borg Hä-sand SollentunaSthm Bas Sundsvall Tullinge
468.425 SJ Hallsberg Järna
468.425 SJ Mjölby N-köping Sthm Södra Ulriksdal Uppsala-norr
468.450 SJ He-borg N-köping Skogås Sö-tälje Upplands Väsby Vingåker
468.500 SJ Sthm
468.525 SJ Sthm Älvsjö
468.550 SJ Bollnäs Huddinge Karlberg Ånge
468.575 SJ Karlberg Mölnbo N-köping Segersäng
468.600 SJ Sthm Södra (Tunnel)
468.625 SJ Bollnäs Järna Kungsängen Ronneby/Karlshamn Sundbyberg Tungelsta Ånge
468.725 SJ Bollnäs Ånge
469.000 SJ

Also, I have been searching on the net for a while and can not seem to find the frequencies SJ uses for their on board radio communications. I have seen photos of long distance train conductors using what appears to be newer Motorola VHF handhelds. But again, searching a lot of radio frequency databases I can’t seem to find it. Perhaps not SJ but a contractor company for the train?

Anyone know the answer?




Ni har väl inte glömt att skriva in Hacknight 3, 6-7 Augusti, i kalendrarna? Inbjudan och call for papers ligger redan ute.

Förra året medverkade jag genom att presentera Telecomix olika kryptoprojekt, och Raccoon gick in på detaljerna. Sen satt jag hela natten med hackarvänner och reverse-enginerade en Fonera-router. (dagen efter var jag så trött att jag glömde vilket lösenord vi satte, men det gör inget, det lyckades ju).

Året dessförinnan, dvs. “Summer of Datalove, E01”, så besökte jag även den första iterationen av hacknight.

Forskningsavdelningen har haft lite bekymmer med folk som tror att modem är farliga. Dessutom nämns “Forsken” i boken Svenska Hackare. Så, vill man se lite hackarhistoria när den skrivs, så är det bara att komma!

Alltså, jag uppmanar vem som helst att komma och delta. Man behöver inte kunna mer än 9000 tekniska ord, och har man Windows på datan så är allt förlåtet. Dessutom har Forskningsavdelningen ett nytt spejs i år som jag är mycket sugen på att se. Bli gästforskare för en natt. Nätter med hack, då kan allt hända!

Vi syns!