Samhället som helhet, del V

I förrförra inlägget gick vi in i en närläsning av Latours Irreductions, och därefter gjorde jag en liten utflykt till de småländska skogarna för att rensa huvudet och tveka lite på die Uneigentlichkeit och få lite utsikt över gläntorna (Lichtung) i de djupa skogarna (Wald). Det är skillnad att köra en Renault genom massif central och att åka intercity från Värnamo.

Latours Irreductions är i sin rena form en rakt igenom processorienterad ontologi. Om man köper den rakt av stiger man ned i en flod, vars flöden aldrig kan stanna, och inte heller kan reduceras till något. Man står, eller snarare flyter med, i ett universum av positiviteter, ett universum helt utan brist (lacks nothing).

Graham Harman är en av de få som verkligen tar Latour på allvar här. I Prince of Networks läser han Latour mycket noga, nästan bokstavligen, för att sedan använda honom som en av flera språngbrädor (en annan som kommer att avhandlas här är Heidegger) mot att utveckla sin objektorienterade ontologi.

Prince of Networks är oerhört pedagogiskt skriven, och ett stort värde utgörs av de rikliga jämförelserna med andra utgångspunkter i den lätt obskyra genren “metafysik”. Innan vi går in på den objektorienterade ontologin, är det på sin plats att ta ut de viktigaste momenten i Harmans Latourläsning.

For Latour, an object is neither a substance nor an essence, but an actor trying to adjust or inflict its forces, not unlike Nietzsche’s cosmic vision of the will to power. (15)

In other words, Latour is proudly guilty of what Roy Bhaskar and Manuel DeLanda both call ‘actualism’. For Latour the world is a field of objects or actants locked in trials of strength—some growing stronger through increased associations, others becoming weaker and lonelier as they are cut off from others. (16)

På ett aningen mera lättbegripligt sätt börjar Harman med att ta upp den kanske viktigaste delen hos Latour, den helt och hållet relationsbaserade aktualismen. Allt är för Latour in actu, och inget är in situ. Allt är performativt, inget är ostensivt. På detta sätt kan det inte heller finnas något negativt, ingen intethet (nothingness). Inte heller kan aktanterna sakna något eller lida brist. Subjekten lider inte av någon oförlöst brist som måste projiceras på något annat, inga objekt kan vara sublima, och i det moment som något slutar att associera sig med något annat så finns det inte längre. Harman sammanfattar det som “Nothing exists but actants, and all of them are utterly concrete.” (16) och själva aktualismen som “For Latour an actant is always an event, and events are always completely specific: ‘everything happens only once, and at once place’.” (17)

Detta leder som tidigare nämnt till att även tiden är relaterad till aktanterna, och dess karaktär av händelser. I kontrast till Kants vulgära tidsuppfattning, alltså att den är ett sekventiellt flöde som passerar, så är tiden alltid partikulärt relaterad till aktanternas tillfälliga relationer. Harman:

For Latour there is no stream of ‘becoming’ compared to which momentary states are a mere abstraction: becoming is produced by actors, not presupposed by them. Nor do I contain my future states in potentia in the manner of Leibniz, since my present existence does not contain or ‘point toward’ anything outside itself. That would be cheating, since in Latour’s philosophy nothing is allowed to contain anything else. This basic principle of Irreductions is never abandoned in his later career—an actor is an instant, since there is no time outside actors for Latour. 144-145

Detta går även i strid inte bara med Kant, utan även med exempelvis Deleuze. För Deleuze finns tid även på en nivå över haecceiteterna. Ett assemblage producerar “fuzzy aggregates” av haecceiteter och singularitetspunkter, som må ha olika tidsmässiga utgångspunkter, men som ändå produceras av en abstrakt genmensam nämnare. Till exempel skapar (i linje med Paul Virilio) sammansättningen människa-hoplitsköld-spjut speciella hastigheter på slagfältet, som överstiger det slaget där (slaget vid Marathon 490 BC). Hastigheter skapar historiska platåer. Den hellenistiska kartografin, hela imperier, är komponerade av dessa hastigheter. Något sådan kan strikt taget inte förklaras så hos Latour. Istället måste man tänka konstant aktualitet, alltså, när sköldarna, spjuten och de lemlästade köttkropparna har lämnat Marathon, så upphör just den tiden där. Den kan inte lagras i “potentialitet” eller i det “virtuella”. Spjutet upphör att vara ett spjut när det läggs tillbaka in i skjulet i Sparta och byts ut mot spadar för att gräva ner liken. Summan av Latours aktualism och hans relationella tid sammanfattar Harman som ontologisk “relationism”, vilket inte duger för Harman.

Från relationism till objekt

Nu över till en liten brasklapp. När det gäller den objektorienterade ontologin har jag ännu inte läst allt, och innan saker och ting har sjunkit in, så är man (i alla fall jag) en skeptisk läsare. För det första är jag skeptisk till begreppet “objekt”. Latour avfärdar det, Deleuze avfärdar det (på samma sätt som subjekt är en senkommen entitet i världen), och jag avfärdar det på instinktiv grund. Jag ska dock försöka att tämja mina reaktioner, ungefär på samma sätt som man kan vänja sig vid höjdrädsla genom att klättra på stegar. För det andra är jag en envis empirist, och har för vana att avfärda “spekulation” antingen som “armchair philosophy” när jag är lat, eller med empiriska argument. Hellre naiv induktivism á la Francis Bacon, än scientistiska spekulationer á la Karl Popper. Otto Neurath går före Ludwig Wittgenstein.

En av ingångarna till objektorienterad ontologi går via kapitlet Object Oriented Philosophy i Prince of Networks:

Whatever sense of the word ‘object’ we might consider, it always refers to something with a certain unity and autonomy. An object must be one, and it must also have a sort of independence from whatever it is not. An object stands apart—not just from its manifestation to humans, but possibly even from its own accidents, relations, qualities, moments, or pieces. Furthermore, insofar as an object is more than its relations it must stand apart from any supposed monism of the world-as-a-whole, since a homogeneous universe of this kind merely gives us the most radical form of relationism—with everything dissolving into everything else in a vast holistic stew. (152)

Objects exist as autonomous units, but they also exist in conjunction with their qualities, accidents, relations, and moments without being reducible to these. To show how these terms can convert into one another is the alchemical mission of the object-oriented thinker. (156)

Harman bygger alltså vidare på Latours “relationism” men infogar därefter objekten, som kan undandra sig från relationer och associationer, som inte är en nödvändig del av en monistisk helhet. På ett ytligt plan skulle Deleuze bli sur, eftersom allt måste ligga på ett immanensplan, även den mest heterogena pluralism måste infogas i monismen. Och till en början borde även Latour protestera, ingenting kan undandra sig och finnas till utan relationer.

Men de är bara yta. Harman är egentligen inte i polemik med Latour, utan snarare gör han som han gör med Heidegger (ett tema för en kommande bloggpost), han drar ut konsekvenserna ur Latour och menar att:

Bruno Latour is the closest figure I can think of to the ideal object-oriented hero. For in addition to the marvelous plurality of concrete objects found in his books, he is able to think two things at once in the manner that the polarized approach demands 156

Relationismen upphör att vara en strikt relationism när de undandragande objekten kommer in i bilden. Vad Harman däremot vänder sig starkt emot är vad han kallar för “korrelationism”:

We have seen that Latour rejects the lump universe, the virtual universe of pre-individuals, and the reduced universe made solely of material particles. The next weaker version of relationism is correlationism, in which human and world are the sole realities and are mutually determined by their permanent rapport. Meillassoux agrees with me that Latour is not a correlationist, though we disagree as to whether this avoidance of the correlate counts as a vice or a virtue. But there is still a final stage of relational philosophy that Latour continues to uphold, and it can be given the generic name ‘relationism’. For Latour an actor is never anything more than what it ‘modifies, transforms, perturbs, or creates’. And it is clear that we must oppose even this weakest form of relationism. (185)

Korrelationismen är en obskyr form av socialkonstruktivism som är nära besläktad med solipsism och antropocentrisk textism. “Om ingen såg blixten blixtra i skogen så fanns inte blixten kan vi inget veta om blixten”. Typ. Relationismen däremot behöver inget tänkande subjekt. Blixten blixtrar i skogen även om ingen kollar efter, eftersom blixten står i relation med magnetfält, elektroner, jordskorpan etc. Posthumanistisk relationism tillåter atomklyvning i solen trehundra miljoner år före Rutherford bevisade atomklyvning i ett laboratorium. Vad relationismen däremot inte tillåter däremot, är en heliumatom som ett objekt, undandragen från alla de (jävligt heta) relationer som den ingår i inuti solen. Harman förtydligar detta:

In Latour’s metaphysics, even if a candle is nothing but its set of relations with other things it is still a specific individual set of relations different from those that assemble to give us an apricot. For Latour there are no pre-individual or virtual apricots—only actual apricots, defined entirely by their relations with other actants. (161)

Inte heller kan helium, väte och de andra grundämnena i solen besitta några virtuella egenskaper. Deras atomvikt, energiinnehåll, snurrande elektronbanor och molära effekter när miljarder av dem klyvs samtidigt, är blott extensiva egenskaper. Dessa egenskaper kan strikt taget inte finnas utanför den heliumatomen just där. Inte konstigt att analytiska realistfilosofer blir rasande över Latour här :D.

Harmans lösning på allt detta är objektens undandragenhet. Men det begreppet kommer från Heidegger, och innan jag går in mera på det måste jag läsa ut boken Tool-being (Google/skynet-länk).

Samhället som helhet, del IV

På tåget mellan Värnamo och Göteborg hemsöks mina tankar åter av Totaliteten. Det restaurerade Intercity-tåget rör sig framåt sådär sakta som Ardennerhästarna långsamt drog plogbillarna över de steniga åkrarna i det exotiska landskapet Småland, från vilket typ hälften av invånarna tvingades emigrera till Amerika på grund av plötsligt svälttillstånd.

När de tungindustriella elmotornerna ökar och minskar hastigheten, och för maskintriumfens oxe framåt, skymtar man då och då i de djupa skogarna en glänta. Småländska bönder har medelst kroniskt ryggskott, i generationer och för hand, flyttat tunga objekt, även kända som stenar från underjorden, till kanterna av dungorna och lagt dem på raka högar. Allt för att några magra kreatur skulle kunna gödas under den högländska sommaren, och slaktas lagom till hösten. Fett och ister är viktiga saker, när förbränningen ökar på grund av den eviga kylan som plågar dessa trakter om vintern.

Jag besökte ett torp från sjuttonhundratalet. Det var så lågt i tak att jag fick ducka. Dörrarna var så små att man fick huka sig. Det var viktigt då.. att inte släppa ut värmen. Undrar om folk var kortare då? De var fattiga, och genom historien har de svultit.

Jag växte upp här. De alloplastiska mjukdelarna av verkligheten, speciellt de tvåbenta varelserna omgärdade av proteser som de kallar “teknik”, talar en dialekt som är zu Hause för mig. De säger visserligen bara att vissa saker är tekniska; framförallt såna där iPhones, elledningar i luften och grävskopor och sånt. De där fibriska sakerna de hänger över sina kroppar kallar de istället “kläder”, de värmeisolerade kokongerna för “hus” och stålsarkofagerna på långa järnbitar för “transportmedel”. Deras kosmologi för mekanosfären är som Mercator på tjack; differentierad och med namn som ter sig som irrationella och vidskepliga.

Vid sjön Rusken åt jag lunch med jordgubbstårta till efterrätt. Då jag är intresserad av alla former av marint och limnologiskt liv förhörde jag mig med den lokala fiskarexpertisen om arterna i sjön. Det finns många gösar i Rusken, rätt många braxar, samt gäddor och aborrar. Dock återfinns även några anomalier, som inte anses vara “naturliga”. Bland annat har en kinesisk karp observerats. Den hör inte till den lokala faunan, utan ryktet ger att den troligtvis “kastats i” och klarat sig. Jag funderar mycket på den kinesiska karpen.

Undrar hur det känns att vara kinesisk karp och simma omkring i en småländsk sjö? En annan observation gäller ålen. Det finns ganska mycket ål i Rusken. Men sedan de fördämde ån som förbinder sjön med resten av det vattenbaserade blodomloppet och byggde en kraftstation, så kan inte längre ålen simma till sargassohavet och föröka sig. När jag tänder lampan i taket är jag medskyldig till ålens undergång! Dock finns en lösning. Om man fångar ål kan man ge den till åkerierna vars lastbilar drönar mot havet på E4an. De tar med ålen i lastbilarna och släpper sedan ut dem i havet. Ålarna där ute har blivit logistiska. Volvolastbilen är viagra för ett sexparty i Sargassohavet.

Den avreglerade tågmarknaden leder till ständiga motsättningar, ständiga konflikter. SJ opererar tåget jag sitter på, men järnbalkarna är numera öppna för “konkurrens”. Det sägs att det var som i Sovjet på åttiotalet. Statens järnvägar, löntagarfonder, Socialdemokratism och etnisk homogenitet. Två tevekanaler. Nätkonnektivitet begränsad till BBS. När jag tänker efter så funderar jag på om “Sovjet” någonsin fanns. Om jag skrapar med en nyckel på målarfärgen på Intercity-tåget uppenbarar sig den där himmelsblå färgen som tågen var målade med i en tid då “Sovjetunionen” fanns på den där kartan som min lågstadielärare drog ned på geografilektionen. Jag kan hitta ett materiellt bevis att en kemisk lösning faktiskt existerar under mina fingernaglar, och om jag stoppar den i munnen så äter jag kvällsvard med Gorbatjov.

Muren föll och vi fick massa konstiga nya saker. Gulfkrig, balkanisering, internet, jungle, X2000, fåret Dolly, Ryssland, ecstasy och globalisering. Alla dessa partikulära händelser. Där och då. Detta väcker en mycket viktig frågeställning inom filosofin. Ska vi syssla med historiska händelser och haecceiteter, eller ska vi söka efter generaliteter och abstraktioner. Översatt till ett sådant idiom blir nittiotalet istället, och i ordningsföljd; Imperialism, deterritorialisering, packet-switching, rytm, Newtonsk mekanik, molekylärbiologisk repetition, kartografi, biokemisk eufori och primitiv ackumulering av kapital.

Med undantag för packet-switching skulle man, givet en viss filosofisk skolning, kunna argumentera att det där andra som fick åttiotalet att bryta samman utgörs av universalier i (den mänskliga) historien. Datan jag skriver på, som nyss skickade datapaket till Googles datamaskiner (datum) i det Amerika som smålänningarna en gång migrerade till, tillhör en teknologisk domän, och kan således inte vara universell.

Den kinesiska karpen i sjön Rusken däremot, denna ensamma stackars varelse, tillhör anomalierna. Något onaturligt har fört den till dessa mörka vatten. De ruskiska(!) ålarna förökar sig med hjälp av teknologiska sammansättningar vars komplexitet i det närmsta går att jämföra med fåret Dollys laboratoriekloning. Lastbilsproteser. De alloplastiska köttkropparna i fibriska kläder som pratar småländska argumenterar med konduktören om priset för en enkelbiljett i jämförelse med vad det kostar med ett pendelkort, samt om priset “på internet”. Under tiden som klassmotsättningarna spelas ut mot bakgrund av kapitalets penningtransaktion har resenären köpt en biljett med sin iPhone. Konversationen tar slut, och det är min tur.

Jag visar upp min SMS-biljett, men när SJ-personalen ska “fotografera” min skärm på mobilen (egentligen scannar de en unik siffra som kontrolleras och registreras i en databas) så rasar tekniken samman. Min aningen ovanliga och aningen nerdiga Nokia N900 visar SMS med vit text mot svart bakrund (haxxor 31337!) och funkar inte med deras avläsare. Min artiga uppsyn räddar dock alltid situationer som dessa från att utmynna i motsättningar. Det så kallade samhället är en svart låda, och i de flesta fall fungerar det väldigt bra för mig, även om det då och då bryter samman.

Samhället som helhet, del III

Jag inser att temat Samhället som helhet börjar utveckla sig till en så kallad “bloggserie”. Denna genre brukar kännetecknas av baklänkar, och enär jag är en slav under format så följer här länkar till del 1 och del 2. Bloggserier brukar vara resultatet av att jag läser massa böcker, som jag sedan ska återgå till i andra sammanhang. Därav har de karaktären av “anteckningar” snarare än sammanhållna bloggposter som är genomtänkta.

För att summera upp: Det finns ett spår via vetenskapssociologin (Mannheim, Merton, Zilsel) som förutsätter samhället som en helhet för att förstå hur vetenskaplig kunskap och teknik blir till, formas och sedimenteras. Detta spår finns även inom grenar av kritisk teori, där det inte med nödvändighet måste grundas i sociologism, utan själva “totaliteten” kan ha andra orsaker (ekonomiska, klassmotsättningar, dialektiska).

Kan vi då hitta en helt motsatt ansats i samtida filosofi? Utan tvekan är Bruno Latour en sådan figur, en figur som utan tvekan har fått ett varmt mottagande inom vetenskaps- och teknikstudier. Johan Söderberg avfärdar dock Latours ansats i sin avhandling genom sin fallstudie om Ronja-projektet:

Crucially, these entitites are not just ‘scaled-up networks’ as Bruno Latour would have us believe (Latour 1983). My counter argument is that it is insufficient to follow material connections alone in this fasion. These empirically observable traces must be seen as folded into historically developed forms which constitute reality on multiple levels of abstraction. (51)

Kritiken är befogad när det kommer till Latour, och hänger samman med det som Graham Harman kallar för ‘relationism’, som finns inbyggd i Latours begreppsapparat. Men innan vi går in i den diskussionen finns det anledning att i detalj kolla upp vad Latour egentligen har för utgångspunkter. Det är dags att ta tag i texten “Irreductions”, som är den andra delen av boken The Pasteurization of France. Texten är skriven i traktatformen, som vi känner igen från bland annat Spinoza, Wittgenstein och Deleuze & Guattari (i kapitlet “Treatise on Nomadogy”).

Inledande axiom

1.1.1 Nothing is, byt itself, either reducible or irreducible to anything else.

1.1.2 There are only trials of strength, of weakness. Or more simply, there are only trials. This is my point of departure: a verb, “to try.”

1.14 Everything may be made to be the measure of everything else.

1.1.5. Whatever resists trials is real.

Dessa inledande axiom utgör grunden i det som senare har kommit kallas för Aktör-nätverksteori. Här finns uppenbarligen ingen plats för varken totaliteter eller helheter. Strikt taget kan inget reduceras till något annat, någonsin. Det finns inga ostensiva eller givna entiteter, utan Latour presenterar här en fullfjädrad processontologi, där allting “testas” fram (översättningen av “to try” är egentligen irrelevant, eftersom Latour menar det kan ersättas med alla andra verb likaväl). Det enda sättet som något kan existera på ett reellt plan är genom att det gör motstånd, och detta gäller för allt, vare sig det är mänskligt, materiellt, immateriellt eller fiktivt.

Detta leder ju till att man egentligen inte kan tala om “entiteter”. Detta begrepp är ju redan alldeles för belastat med tillvaro. Latour fortsätter:

1.1.7 What is a force? Who is it? What is it capable of? Is it a subject, text, object, energy or thing? How many forces are there? Who is strong and who is weak? Is this a battle? Is this a game? Is this a market? All these questions are defined and deformed only in further trials.

– In place of “force” we may talk of “weaknesses” “entelechies”, “monads”, or more simply “actants.”

Huruvida något kan bli ett objekt, en text, en energi eller ett subjekt är alltså alltid beroende av processerna (trials). Det finns inga givna egenskaper hos något förrän någon annan/annat kolliderar och gör motstånd mot ‘aktanterna’. Form uppstår, det är inget som är givet på förhand.

1.1.14 Nothing is by itself ordered or disordered, unique or multiple, homogenous or heterogenous, fluid or inert, human or inhuman, useful or useless. Never by itself, but always by others.

1.1.14.1 Order is extracted not from disorder but from orders.

Något kan alltså bara får egenskaper genom andra (aktanter). Datorn jag skriver på har inga egenskaper förrän jag skriver på den, eller ett program använder den till något oberoende av mig, eller förrän den kopplar ihop sig med andra datorer. Detta händer ju som tur är hela tiden, vilket gör att det finns miljoner datorer i världen, men de finns bara så länge de definieras av andra. Den tillfälliga stabiliteten som uppstår när jag skriver på tangentbordet, när datorn blir en persondator och jag blir en användare, är inte ordning ur kaos, utan ordning ur tidigare ordningar. Jag lärde mig data när jag var typ tio år, och när jag sitter och skriver nu, fortsätter jag en rörelse som pågått sedan jag skrev LOAD första gången på min C64. (inte helt sann historia, jag hade en sån där cartridge till min C64 som gjorde att man kunde klicka med joysticken(!)).

Dessa processer som hela tiden skruvar ihop och isär världen leder dock inte till slutsatsen att de föregås av kaos och oordning, inte heller ställer de till med rörigheter i en tidigare harmonisk ordning:

1.2.3.1 There are neither wholes nor parts. Neither is there harmony, composition, integration, or system. How something holds together is determined on the field of battle, for no one agrees who should obey and who command, who should be a part and who the whole.

– There is no preestablished harmony, Leibniz notwithstanding, harmony is postestablished locally through tinkering.

Det finns varken delar eller helheter. Dessa postetableras endast av tidigare processer. Om något framträder som en helhet för oss, så är det blott resultatet av aktanters “kommenderande” i vissa riktningslinjer. Datorn framträder för mig som en helhet. En hel turingmaskin. Den “harmoni” som uppstår när datorn översätter mina knapptryckningar till binärkod som körs genom ett chip med miljoner transistorer, och som utan att jag riktigt tänker på det skickar data till en skärm, ut över världen via nätverksporten (ja, jag skriver ofta i Etherpad, detta dokument skrevs här), är blott en harmoni som uppstår i det kontingenta mötet mellan mig och datorn och datorerna på internet.

Detta leder till att harmonier och helheter aldrig kan vara entydiga ur ett transcendent perspektiv:

1.2.8. Every entelechy makes a whole world for itself. It locates itself and all the others; it decides which forces it is composed of; it generates its own time; it designates those who will be its principle of reality. It translates all the other forces on its own behalf, and it seeks to make them accept the version of itself that it would like them to translate. Nietzsche called this “evaluation,” and Leibniz “expression.”

Varje aktant, eller “entelechy”, skapar sin egna värld. Processorn i min dator tar emot signaler och skickar signaler, dess territorium och dess tidsuppfattning skiljer sig radikalt från mig som köttmänniska. Den opererar på en atomär nivå, med ljusets hastighet, och behöver inte bry sig om datorn i Kina, eftersom det tar nätverkskortet ändå hand om. Jag behöver inte bry mig om binärkod, inte heller behöver jag bry mig om datorn i Kina, eftersom min webbläsare inte gör någon skillnad på geografisk position. Allt som behövs är att datorn i Kina delar protokollet ipv4 med mitt operativsystem (samt med en massa andra datorer och sladdar som leder till andra sidan jorden).

Utvikning om totaliteten “kapitalism”

Latours inledande axiom, som presenterades ovan, får radikala konsekvenser för totaliteterna. För att belysa Söderbergs kritik ovan så finns det en poäng att se precis hur Latour resonerar kring nittonhundratalets “stora totalitet”. I ett långt citat avfärdar han implicit både Deleuze & Guattari (“deterritorialization”) och Derrida (Difference), till förmån för Fernand Braudel:

1.4.6.2 It has often been said that “capitalism” was a radical novelty, an unheard-of rupture, a “deterritorialization” pushed to the ultimate extreme. As always, the Difference is mystification. Like God, capitalism does not exist. There are no equivalents; these have to be made, and they are expensive, no not lead far, and do not last for very long. We can, at best, make extended networks. Capitalism is still marginal even today. Soon people will realize that it is universal only in the imagination of its enemies and advocates. Just as Roman Catholics believe in the universality of their religion even though it only flows in Roman channels, the enemies and supporters of capitalism believe in what is perhaps the purest of mystical dreams: that an absolute equivalence has been achieved. Even the United States, the country of true capitalism, cannot fully live up to its ideal. Despite the efforts of the trade unions and the employers’ associations, forces swarm that cannot be made equivalent without work. My homage to Fenand Braudel, who does not hide this fact and shows how long-distance control may be achieved through tenous networks.

Det kan inte finnas “ekvivalens” i universum. Det kan inte finnas några abstrakta logiker alls, och i synnerhet inte sådana marginella fenomen som “kapitalismer”. Precis som in de inledande axiomen måste även ekonomiska aktanterna hållas samman enbarat av trials of strength, vilka möjliggör “action on a distance”. Det kan strikt taget inte finnas några kompositionsplan, förutom i den mening att aktanter kan göra sig så starka att de tillåts dirigera andra aktanter (Seven-eleven koloniserar stadsrummet och konkurrerar ut lokala caféer genom antimarknader).

Om det inte finns några “logiker”, inga abstrakta maskiner, inga naturlagar, inget undermedvetet, vad återstår då? I det andra kapitlet av Irreductions, “Sociologics”, blir detta tydligare:

2.1.7.3 Daily practice needs no theorist to reveal its “underlying structure”. “Consciousness” does not underlie practice but is something else sowhere else in another network. Practice lacks nothing.

2.1.10 Since nothing is inherent in anything else, the dialectic is a fairy tale. Contradictions are negotiated like the rest. They are built, not given.

Latour är inte bara anti-sociologisk, han är anti-teori. Det finns ingenting “bakom”, ingenting “underliggande”. Det finns bara praktiker, och dessa praktiker har alltid karaktären av förhandlingar. Det finns alltså ingen grundläggande motsättning, ingen dialektik. För att det ska finnas motsättningar måste dessa först byggas och förhandlas som allt annat. Motsättningen mellan kapitalägare och proletär finns inte som ett tillstånd före det moment en aktör ansamlar pengar, köper en fabrik och anställer människor att arbeta där. Varje steg (sånt som ekonomer kallar för “innovationer och entreprenörskap”) måste föregås genom att varje litet steg förhandlas in i minsta detalj, även om det går fort och smidigt.

Men då kommer vi till den kritiska frågan. Hur kommer det sig då, att under en trehundraårig epok i vår historia, att fabrikerna ser ungefär likadana ut, först i Europa och USA, idag lika väl i Indien, Kina, Zimbabwe? Hur kommer det sig att en viss motsättning ser likadan ut, i generella drag, över hela världen? Hur kommer det sig att lokala förhandlingar tycks följa ett globalt (totaliserande) mönster?

Detta går inte att besvara utifrån Irreductions. Men det går att hitta vägar framåt genom att läsa den kritiska läsningen av denna text som Grahamn Harman gör i Prince of Networks.

Men, det blir temat för del 4 i denna serie.

Samhället som helhet, del II

I slutet av Februari lovade jag att jag skulle återkomma till två böcker om hacktivism. Den ena var Svenska hackare som jag recenserade, och den andra var Johan Söderbergs avhandling som jag började skriva på häromdagen. De båda böckerna är mycket läsvärda var för sig. Samtidigt är de fundamentalt olika, av många givna anledningar. Den ena är en “bok om människor” skriven med ett journalistiskt grepp, den andra är ett filosofiskt-sociologiskt arbete som analyserar hackandets sociala sammanhang. Denna senare text har lett mig in på några ytterligare funderingar, och i någon form av osammanhängande associationskedja följer här några tankelinjer gällande begreppen totalitet och social helhet.

I det förra inlägget skrev jag om begreppet totalitet. Närbesläktat är idén om en social helhet, a social whole. Söderberg:

According to critical theory, a theoretical idea about the social whole is required in order to uncover historically embedded layers of reality. It is by acquiring such an elevated point of perspective through philosopical reflection that individuals can raise above their immediate, lived conditions. (20)

Det enskilda, det lokala, det partikulära, kan inte studeras som en isolerad enhet, utan är alltid historiskt överlagrat. Så långt är jag med. Deleuze & Guattari skulle kalla det för ett ‘sedimenterat konsistensplan’, alternativt ett ‘strata’.

Men därefter kommer vi till en lite känsligare punkt: Den sociala helheten och den eleverade positionen. Inte för att eleverade positioner i sig är problematiska, utan snarare huruvida de överhuvudtaget är möjliga. Det hela faller tillbaka på hur man ser relationen mellan delar och helheter. Är helheten större än delarna, eller är delarna alltid större än helheterna?

Detta får konsekvensker för hur man tänker sig relationen mellan teknik och samhälle. Söderberg igen:

I argue that technical inventions should be seen as by-products of the formation of a collective, political subject. When the process is framed in this fashion, the inquiry comes to centre on the processes of meaning creation and the field of the ‘social’. It is at these levels of abstraction that one can make sense of the generative and dynamic aspects of user communities. (50)

Det kollektiva politiska subjektet kommer först, sen kommer teknik. På så sätt är det helt logiskt att analysera det sociala fältet (field of the social). Detta omöjliggör teknikdeterminism (som kan sägas vänder på steken), vilket alltid är en nödvändig påminnelse i teknikfilosofi/studier. Det är först på det socialas abstraktionsnivå (sociologins) som man kan förstå teknologiers sammanhang.

För att undersöka det sociala fältet, måste vi i någon mån vara sociologer. Inom vetenskaps- och teknikstudier (STS) faller man då tillbaka på vetenskapssociologin, bland annat Merton, Mannheim och Zilsel som jag (för längesedan) skrivit om här. Söderberg tar här upp en länk mellan vetenskapssociologin och marxistisk ideologikritik, som jag har missat:

Indeed, there is a link between, on the one hand, the sociology of knowledge, and, on the other, Marxist ideology critique. It goes back to the forerunners of both traditions, Karl Mannheim and Georg Lukács. The two knew each other from having attended the same seminars in Hungary. Mannheim was influenced by the latter to the extent that he has been called a ’bourgeois Lukács’. Thematically, of course, they address the same questions about how to differentiate, if at all, between scientific truth claims and ideology /…/ (31)

Nu är jag inte särskilt inläst på varken kritisk teori eller ideologikritik. Vetenskapssociologi, däremot, är något av en stapelvara för en vetenskapsteoretiker. Vänder vi oss till den borgerliga varianten, dvs. Mannheim, så får vi en god utgångpunkt:

The full emergence of the sociological point of view regarding knowledge inevitably carries with it the gradual uncovering of the irrational foundation of rational knowlege (Mannheim 1936(1929):31)

I en “revolutionär” version kan man remixa och byta ut irrational mot “ideological”. Genom att visa på kunskapernas relation till en social helhet, kan man alltså visa att den rationella kunskapen egentligen står på irrationella grunder.

Men, nu till en liten twist. Rasmus tar i en kommentar upp den ett annat spår inom kritisk teori, nämligen vägen via Adorno. Nu är jag ingen kännare av kritisk teori, men i en text från 1961, (som återfinns i den här boken) så diskuterar Adorno samhällvetenskapernas “logik” (i polemik) med Karl Popper. Adornos idéer om totaliteten ser (i denna text) ut så här:

Societal totality does not lead a life of its own over and above that which it unites and of which it, in its turn, is composed. It produces and reproduces itself though its individual moments. Many of these moments preserve a relative independence which primitive-total societies either do not know or do not tolerate. This totality can no more be detached from life, from the co-operation and the antagonism of its elements than can an element be understood merely as it functions without insight into the whole which has its source in the motion of the indidivual himself. System and individual entity are reciprocal and can only be apprehended in their reciprocity. (107)

Här skulle man kunna anklaga Adorno för sedvanlig sociologism, i linje med struktur-agensdebatten. Men ändå inte. Totaliteten lever inte sitt egna liv, utan är alltid fasthakad i andra processer än sina egna interioritetsrelationer. Vidare skymtar vi en slags relationism hos Adorno, där system och entitet endast kan förstås som reciproka förhållanden. Vi går vidare till slutet av texten, vars titel är “On the Logic of the Social Sciences”.

Insight into society as a totality also implies that all the moments which are active in this totality, and in no way perfectly reducible to another, must be incorporated in knowledge; it cannot permit itself to be terrorized by the academic division of labour. (120)

Vad Adorno här menar med den akademiska arbetsdelningen är dess vilja att dela in forskningsområden i discipliner. Att skilja ekonomi, sociologi, historia, etc. från varandra leder till reduktionism. Utan vidare Adornokunskaper, så skulle man kunna ana en slags antidisciplinär hållning här, som ställer sig tvekande inför åtminstone en enbart sociologisk totalitet.

Denna bloggpost var mest en associationskedja, och inget sammanhållet inlägg. Men, eftersom totaliteter/helheter är ett teoretiskt moment i min avhandling, så dyker det säkerligen upp flera anteckningar kring ämnet här, i den mån jag behöver kasta ut något i luften så att det kan vädras.

Samhället som helhet

Den senaste tiden har det varit väldigt tyst här på bloggen av den enkla anledningen att jag försjunkigt med hela min tillvaro in i de akademiska långsamma hastigheterna. Med andra ord har jag arbetat intensivt på min avhandling, som enligt planerna ska vara färdig någon gång i höst.

Avhandlingen behandlar många problem. Men ett av dem kan man säga är filosofiskt, alltså hur är helheter, totaliteter, sammanhållna entiteter möjliga?

Detta problem diskuteras bland annat hos Kalle (jordbruk och ekonomi) och Rasmus (kapitalet).

Man skulle kunna tänka sig att frågan om helheter blott är en filosofisk-exegetisk manöver, något som inte egentligen har några konsekvenser annat än för tänkandet självt. Men så är det inte riktigt. Vad som finns, är vad som vi agerar efter. Finns ekonomin som en helhet? Finns staten? Finns samhället? Finns liv? (i den moderna biologin).

Även om de kanske mest spännande diskussionerna här pågår i den såkallade bloggkloaken, så letar sig som tur är dessa frågor då och då in i akademiska texter. Ett aktuellt exempel är Johan Söderbergs avhandling Free software to open hardware: Critical theory on the frontiers of hacking (som jag ännu inte läst i sin helhet, utan endast den kappa som finns länkad).

Inom STS-forskningen har man länge ignorerat helheterna och istället sysslat med fallstudier, och empirinära mikroanalyser av hur bland annat vetenskaplig kunskap blir till, som en praktik, ofta med betoning på det konkreta istället för det abstrakta. Söderberg föreslår därmed att STS kan befruktas med kritisk teori för att på så sätt kunna vässa sin kritiska skärpa:

In one sentence, this is the dialectical heritage of the former which clashes with the post-structuralist influences of the latter. In particular, a key sticking point between the two traditions is the concept of ‘totality’. What political strategies follow from either maintaining or abandoning this concept? /…/ It is from the point of view of the social whole that critical theory claims to be able to transcend the horizons of the individual actors themselves. In other words, this philosophical idea is the key for engaging in ideology critique and for guiding praxis.

Söderberg menar alltså att när man överger totaliteter så förlorar man, eller åtminstone riskerar man att förlora, en viktig form av ideologikritik och därmed även en strategisk kompass för politisk handling. Det krävs ett ‘social whole’ för att ta sig ur individuella erfarenheter, ut ur mikropolitiken, och in på en samhällskritisk arena. Å ena sidan är detta en utgångspunkt för nästan all modern sociologi, från Durkheim till Marx. Å andra sidan formerar totaliteter utgångspunkterna för nästan alla politiska rörelser.

Den givna frågan, som intresserar mig väldigt, blir då huruvida det motsatta perspektivet uppfyller eller inte uppfyller dessa kriterier. Vad händer om delen är större än helheten, om komposit föregår totalitet, och om sammanhållna entiteter endast håller samman av på grund av pågående processer? Om axiomatik föregås av rhizomatik?

I ett mycket preliminärt skede av min avhandling, som på ett plan syftar till att förklara hur dessa ‘social wholes’ blir till, ställer jag följande fråga (med utgångspunkt i staden Borås):

The main problem, as well as the main challenge, then becomes how these elements hold together, not by a totality, nor by a certain logic, but by way of historical consolidations; sedimentations which were once fuzzy, then progressively growing harder (the opposite, disintegration, is of course also possible). To say that, for example, the inhabitants of Borås think and feel in a particular way, is only possible to do with accuracy and credibility if there is something which embodies that statement. The social sciences never depart from a clean slate, they do not appear out of nothing. Rather, they need a ’full body’ of composite parts, which are aligned in certain configurations. I want to see how they have been connected, how they have been assembled in a fashion which today renders the quantitative social sciences able to speak in the name of the Borås urban dwellers, or for that matter, any other object as which falls within epistemic domains.

Min fråga här är hur “samhället som helhet” kan bli till som ett epistemiskt objekt? Exempelvis Durkheim löste detta problem, mycket förenklat, med att förutsätta att det fanns ett sanktionerande normsystem som överskred individen, som var mät- och beskrivbart. Nu handlar inte min avhandling om Borås (vetenskapliga mätningar säger att Borås är en tråkig stad), men min fråga är hur kan vi tänka Borås, som en del i en helhet (Sverige), som en del av en kultur (ytterligare en totalitet) som följer vissa mönster och upprepningar, som både konstituterar och är konstituerat av ett ‘samhälle’.

Så, i sin förlängning har denna debatt en slags yttersta spets: Leder ett avfärdande av totaliteter till “metodologisk Thatcherism” eller inte? Att det finns totaliserande processer är det nog ingen som underkänner: De går under en rad beteckningar såsom fascism, kapitalism, byråkratisering, asketism, etc. Frågan är kanske istället, är de entiteter eller processer, sammansättningar eller objekt, relationer eller bifurkationer, cement eller sediment?

För den intresserade finns ett mycket tidigt utkast av min avhandling på ett avsides kryphål i webben. Observera att detta är ett tidigt och ofullständigt utkast, som mycket väl kan förändras mycket innan det blir en så kallad avhandling av det. Detaljer om seminariet finns i pdf-filen.

För att ytterligare beskiffra webben finns den även som AES256-krypterad fil, med namnet insurance.aes256. Avkryptera i Linux medelst openssl enc -d -aes-256-cbc -in insurance.aes256 -out fil.pdf. Lösenord: fraktalpolitik.