GBG vs. Uppsala – 1980

Den senaste tiden har det varit tyst här på bloggen, och så kommer det förbli ett tag framöver då jag är i slutfasen av mitt avhandlingsskrivande. Inte för att det egentligen är “mer” att göra än annars, utan för att jag bara kan hålla en sak i huvudet samtidigt.

Så, de regelbundna läsarna skall härmed tas med till tidigt 1980-tal då det, ursäkta ordvalet, rasar en debatt om opinionsundersökningars metod och politik.

Vi börjar historien icke-linjärt och baklänges. I torsdags såg jag på SVT Debatt hemma hos min vän Johannes. Programmet handlade om huruva vi ska ha kärnkraft eller inte, och följande bild uppenbarade sig:

SVT hade beställt en opinionsundersökning av Sifo. För det otränade ögat är det business as usual, men en samhällsvetare identifierar genast detta som opinionsjournalistik. Om opinionsjournalistik är bra eller dåligt för det offentliga samtalet finns det många teorier om. Exempelvis var Jürgen Habermas kritisk till att det reducerade samtalet till siffror och blev en teknologi snarare än en diskussion. Andra, framför allt Walter Lippman tyckte att det var en bra idé och gav uttryck för folkviljan. I vissa länder förbjuds att man publicerar opinionsundersökningar, medan Frankrike och USA dryper av enkätundersökningar.

Men det där är ju bara teori, på flödesontologiskt vis gäller det att undvika “kritik”. Istället framträder det intressanta när vi ser hur saker och ting utvecklar sig när vi går bakåt (le pli).

Från samma SVT-Debatt transkriberar jag följande uttalande av Kjell Jansson, VD Svensk Energi:

Den här undersökningen som du relaterar till den är ju väldigt mycket i affekt /så att/ Jag tror faktiskt att SOM-institutet som faktiskt finns här i Göteborg gör en hel del undersökningar om inställningar till energifrågor… jag tycker att dom… ja

Sifo-undersökningar och opinionsundersökningar sker i affekt, men det finns vetenskapliga undersökningar som är bättre, enligt Jansson. Frågan är dock inte om han har rätt eller fel (kritiken igen) utan hur det blev möjligt för honom att säga så.

Vi måste därmed skruva tillbaka tiden till omkring 1980 och se hur det blev som det blev. Givetvis kan man gå längre tillbaka än så, men, nu var det här bara en bloggpost :).

SOM-institutet, som Jansson har förtroende för, grundades 1986 och bygger på postalenkäter. Undersökningarna har gjorts varje år, och idag är de så stora att de går ut till ett urval av 9000 respondenter.

Men, varken metoden postalenkäter eller den stundande debatten om opinionsjournalistiken var givna vid åttiotalets början.

Vi börjar med postalenkätsmetoden, och citerar ur Hans Zetterberg 1978 (1), som då var chef på Sifo:

Postenkäter till allmänheten ger för stora avvikelser för att kunna användas i seriösa opinionsundersökningar. Efter påminnelser och löften om belöning för insända formulär återstår ändå vanligen ett bortfall av 40 à 50 procent. Man brukar säga att postenkäter visar opinionen hos “korsordsfolket”, alltså de människor som tycker om att fylla i rutor och skicka in lösningar. Korsordsfolk tänker och tycker annorlunda än andra och inga vägningar eller poststraftifieringar i världen kan göra dem lika andra” (146)

Zetterberg kommer att få fel 1986 när SOM-institutet gör sin första postalenkät, som får 68 procents svarsfrekvens, och utförs av SCB.

Den andra delen av debatten kan man säga handlar om opinionsundersökningarnas “politik” (i den där bortglömda betydelsen “partier”). Zetterberg igen:

“Eftersom pressen i Sverige (på ledarsidorna) har en stark borgerlig dominans får man ibland intrycket att SIFO är borgerligt och att opinionsundersökningarna alltid stöder de borgerliga. I verkligheten är Sifo partipolitiskt neutralt och instititutets siffror stöder ingalunda systematiskt varken den ena eller den andra. Tyvärr handlar kommentarerna ofta om små skillnader som ligger inom felmarginalen. Det vore bättre om kommentarerna rörde allmänna trender snarare än enstaka fluktuationer”. (158)

Men hur ser det då ut på den vetenskapliga sidan? I den moderna konstitutionen skall ju vetenskaperna hållas fria från den gamla politiken, och inte minst vara epistemologiskt särskild från andra kunskapsformer. Vi vänder oss till Ulf Himmelstrand som 1985 (2) skriver:

“Svenska akademiska sociologer har med några få undantag varit ointresserade av opinions- och attitydundersökningar och deras metodik alltsedan mitten på 60-talet. Sådana undersökningar har i gengäld blivit en viktig angelägenhet för massmedia, politiska partier och kommersiella opinionsundesökningsinstitut.” (59)

“Just därför är det av vikt att opinionsundersökare inte bara använder de bästa vetenskapliga metoder för att belägga majoritetsförhållanden utan också ägnar uppmärksamhet åt de andra frågor som ovan antytts…” (64)

För att göra en lång historia bloggkort: Sedan slutet av 40-talet bedrev the Uppsala School of Sociology, som Zetterberg har en hel del gemensamt med, en radikalt kvantitativ sociologi, som sedan avtog under 60-talet.

På åttiotalet rasade även en annan debatt, den om den offentliga sektorns storlek. Från höger tyckte man den var för stor och från vänster ville man fortsätta ha en stark offentlig sektor. Givetvis blir då vad “opinionen” tycker en politisk fråga, precis som opinionsaffekterna efter Fukushima som presenterades ovan. Här tar Himmelstrand Göteborgarnas sida istället för Sifos:

“Sammanställer man resultaten av en rad återkommande SIFO-undersökningar och väljarundersökningar utförda vid Göteborgs universitets statsvetenskapliga institution från början av 70-talet till 1982, så kommer man till följande resultat i stora drag. Svenska folkets stöd för den offentliga sektorn kvarstår. (65)

Således bjöd jag på ett litet smakprov ur det mycket smala, men ack så relevanta ämnet samhällsontologi. Kanske blir det mer på svenska här på bloggen, om jag hinner. Avhandlingen skrivs dock på engelska och inte i det lediga och slarviga formatet som karaktäriserar den här webbplatsen.

Referenser
(1). Zetterberg, Hans L. (1978) ‘Om Opinionsundersökningar’, Statsvetenskaplig Tidskrift 1978:3.
(2). Himmelstrand, Ulf 1985 ‘Opinioner, sakfrågor och förtroende’, Sociologisk Forskning, no. 2-3, 1985

The Swiss connection

Ovan visas ett klipp om Telecomix som sänds på Schweizisk teve och i den globala kanalen TV5. Roligt är att Göteborg är epicentrum för en rörelse, i meningen saker som rör sig på internet, som sedan växte och muterade bortom kontroll. Jag, lillmacho och monki medverkar och det hela filmades på den alltid lika trevliga Gnutiken / Café Zeppelin.

Imorgon ca 08:15 pratar jag mer om Telecomix på P1.

På lördag medverkar jag och fo0, en fransk Telecomixinternaut, på Reportrar utan Gränsers journalistworkshop i Géneve. Workshopen är på både franska och engelska och gratis för journalister. Vi går igenom hur man tar sig runt censur, blockeringar och undviker övervakning och kan fortsätta rapportera inifrån ockuperade datornätverk. Det hela borde vara standardutbildning på journalisthögskolor. Så om svenska journalister är sugna, åk till Géneve. Eller så finns kunskaperna hos hackers runt hörnet 🙂

För er som har Linuxg33kst4tions och inte vill infektera era datorer med skadlig flashkod har jag laggt upp en .ogv här.

Avhandlingsupplejsring

Jag är ingen vän av upplysningen. Snarare är jag en vän av upplejsringen (lejser=laser). Upplysningen består ju av det allmänna förnuftets seger över vidskepelsen, rationalitetens seger över myten, och vetenskapens seger över religionen. Detta leder till en slags Totalitet som både skapar den moderna människan och i sin tur en ny form av tilltro till det mänskliga förnuftet. Det blir så att säga lite tungt att axla, och tungt att ro längs tänkandets genomfartsleder. Då föredrar jag upplejsringens foku… koncentration av ljus. Om upplysningen är en glödlampa eller ett stearinljus, som kastar ett allmänt upplyst sken över jorden, så är lejserstrålen en smal och intensiv stråle mot en enskild punkt.

Nåväl. Då jag arbetar i lejserns mekaniska paradigm har det sina för- och nackdelar. Fördelen är en snabb produktivitet, men nackdelen är att jag måste tänka en tanke åt gången snarare än flera. Jag fixar alltså inte att vara en allmänt förnuftig människa som tänker om allt som borde beröra mänskligheten, utan måste tänka en fraktaliteration åt gången. Man kan inte zooma i Mandelbrotsmängden samtidigt som man tänker en Sirpienskyfraktal helt enkelt.

Detta var en oerhört omständig förklaring till varför jag kommer att blogga om min avhandling och tillhörande filosofiska spörsmål istället för data och nätpolitik. Jag kan helt enkelt inte tänka på båda samtidigt.

Således, mycket mindre data här på Intensifier, men desto mera filosofi.

Innan detta träder i kraft ska vi dock fira med lite bashskript. Skrev det här lilla radioskriptet sådär på lördakvällen (mitt första bashskript, så skratta inte åt kl4ntig k0d!), som passar bra när man skriver avhandlingar och dylikt, och inte vill vara på internet men ändå höra internet.

Skriptet kräver att du har mplayer installerat. Sen är det bara att kopiera koden nedan, spara den i en fil (förslagsvis “radio”) och sen ge den rättigheter att exekveras. Sen körs det med ./radio. Så slipper man komma ihåg alla urls till stationerna.

#!/bin/bash
echo “Radio Selector by ChrisK ###2011(K)K0P1M1###”
OPTIONS=”Anonops HappyHardcore HackerspacesSignal RaidChan Quit”
select opt in $OPTIONS; do
if [ “$opt” = “Anonops” ]; then
mplayer http://radio.anonops.ru:8000
elif [ “$opt” = “HappyHardcore” ]; then
mplayer http://di.fm/mp3/hardcore.pls
elif [ “$opt” = “HackerspacesSignal” ]; then
mplayer http://signal.hackerspaces.org:8090/signal.ogg.m3u
elif [ “$opt” = “RaidChan” ]; then
mplayer http://www.raidchan.org/radio/listen.pls
elif [ “$opt” = “Quit” ]; then
echo done
exit
else
clear
echo bad option
fi
done

P.S Tipsa gärna om fler bra radiokanaler. Skriptet måste utökas!