Helvetespassagen; Säve – Stansted

IMG_0765Ta två flygfält. Subventionera dem med skattepengar. Vid en viss ekonomisk tröskel dyker lågprisbolagen upp, och vips är det billigare att åka Göteborg – London än vad det är att åka tåg till Stockholm. Det är till och med halva priset om man lyckas undvika avgifterna hos lågprisbolagens hemsidor från förra decenniet.

Det sista reguljärflyget kommer nog vara ett lågprisflyg. De bjuder nämligen på en form av arbetslinje som har fordistisk precision, och en hemsida som lite oskyldigt ser tio år gammal, men som lyckas minimera personal på ett ytterst effektivt sätt.

Detta är varken en klagan eller en hyllning, snarare är det en liten mikrostudie i flygbranschens rationaliteter. I jämförelse med andra flygbolag intar lågprisbolagen nämligen en minutiös, men ändå fundamental skillnad, som har ekonomiska, psykologiska och sociologiska konsekvenser (det känns bra att säga så, för då låter det som om min bloggpost skulle ha en mening).

Piloten ber dig inte bara om uppmärksamhet, utan kräver (citat) “complete attention and silence for the safety demonstration”. Ingen annanstans blir man ombedd att hålla tyst, det händer bara på lågprisbolagen. Därefter följer den förinspelade demonstrationen. Människor lyder givetvis, och en röst som låter som en robot kan svepa över lågprisresenärerna. De vill egentligen prata och skratta och bre ut sina tidningar över kabinen, men de lyder ändå piloten. Eurotrash. Att flyga är serious business, fast vi har lite underhållning till dig på vägen.

Arbetslinjen fortsätter. “Fasten seat-belt” är tänd mycket längre än på andra flygbolag. Den nyttjas effektivt för att hålla gången fri från passagerare medan personalen hetssäljer tidningar som annars brukar vara “gratis”. En eurodollar styck, typ. De tar alla valutor. Alla kort.

Man beställer en drink. Hetsen börjar ta på nerverna. Givetvis kan man beställa en drink, fast man får alltid två för en. Dubbelt så mycket. Men i plastpåsar.
IMG_0768Telefonen i flight mode. Inredningen är illgul och mörkblå, som om vakenhetens politik skulle råda. Folk pratar om priser, hela tiden om priser, somna inte nu för växelkursen är jävligt viktig. En miniatyrflaska rödvin kostar så mycket, ett paket chips så mycket. I högtalarna upprepas reklam om hur mycket saker kostar. Det är viktigt, för Europas resenärer bryr sig om det. Det är på tal, och minst lika viktigt som vädret.

Den diametrala motsatsen till lågprisflygen är en annan linje; Göteborg – München, från den “riktiga” flygplatsen landvetter. I München tillverkas typ hälften av komponenterna i Saab/Volvo/Ericssons produkter (en ovetenskaplig uppskattning). Det är en nationell angelägenhet att vi kan åka till München, men det sägs att det inte finns något att se i Ruhr-området (alla som säger så har givetvis fel). Det är en säkerhetspolitisk angelägenhet. Så därför går det ett litet och svindyrt plan direkt till München. Jag flög med det en gång, på väg till en konferens i Aachen. Planet var halvfullt, “it’s because of the crisis man”. Tyska och svenska män. Breda säten och gratis sprit. Tystnad i kabinen medan alla läste financial times.

Europa sammanbinds dock inte bara av våra finansiella flöden, utan av lågprisbolag som fraktar köttkroppar. Bredvid mig sitter gymnasiekids, pensionärer, eurotrash, men även en och annan småföretagare. Exceldokument i laptops. På något sätt ser de mera stressade ut än på Lufthansa. De gör sistaminutenändringar i kvartalsrapporterna. Anything goes, because it is almost for free.

Man känner ändligheten när man landar på Stansted. Det är bara temporärt. Heltäckningsmattan från åttiotalet kan ligga kvar. Konstant ombyggnad. Allt för att optimera för nästa bolag, som ersätter det andra som gått i konkurs. Jag flög en gång Norwegian, ett annat lågprisbolag, till Dubai. Arbetslinjen föreskrev att det skulle landa på den gamla flygplatsen. Det var befriande. Man slapp lite shopping mall till en början och hamnade på samma ställe som Pakistan Airlines, Singapore Airlines och Air India. En kort sekund kände man en kort solidaritet med gästarbetarna, som utgör mer än 90% av befolkningen i Förenade Arabemiraten. Tills man kom till tullen. Schengen and EU residents… please go to the gräddfilen, then straight to the shopping mall. Peace in the middle east.

Flygvärden ropar ut att man nu kan köpa rökfria ciggaretter. De finns i två olika smaker och innehåller ett visst antal milligram nikotin. Den orala fasens ekonomi. Lungor som brinner av abstinens. Den borgerliga avhållsamheten är avskaffad och kvar finns trehundra munnar som man kan stoppa saker i. För det är ju semester nu, eller hur? Då kan man ju kosta på sig! Eller så är det jävligt jobbigt. Ett förhållande som har pajat, ett arbetsvisum som har gått ut. Dags att gå vidare. Kanske ska man spela på det där lottot som de ropar ut i högtalarna. Vem vet, kanske kan man vinna och bli lycklig?

Det regnar i London. Britterna är röda. De har varit i Hurghada, Kanarieöarna, kanske Ibiza. De där resmålen som funkar med mid-rangeflygplan. Inte för långt, men ändå utanför Europa. External market, evig sol. Heltäckningsmattan är fortfarande fuktig från maskinen som har tvättat den. I kön till passkontrollen får man lära sig att den brittiska tullen stoppade 210 000 “illegala invandrare” genom att vara tränade i att känna igen “utlänningar” och genom de rigorösa elektroniska system som finns för att göra bakgrundskoll på resenärerna.

Flygbussen går snabbare än tåget. Visionen om helhetssytemet funkade inte. Snabbtågen är dömda att dö, eftersom de utgår från tanken om att man kan beräkna en trafikström, och sedan bygga hårt i stål och betong för att motsvara efterfrågan. Sen kom askan. Ur molnet reser sig bussarna och lågprisflygbolagen först. Som råttor i regnet.

Psykoanalys och Marxism; del 1 – Erich Fromm och borgerlighetens anala karaktärsdrag

Photo 51

Råkade hitta boken Psykoanalys och Marxism från 1973 (Tryckt i DDR) och kunde inte låta bli att läsa den. Den innehåller ett flertal klassiska texter för vad som senare skulle bli ett spår i socialpsykologin, som kanske aldrig fick samma fäste i Sverige som det fick på kontinenten. Boken är intressant på två sätt. Dels utgör spåret psykoanalys+marxism en av flera grundpelare för så kallade “kritiska teorier” om samhället. Sen är det kanske intressant att kontrastera detta tankekluster mot schizoanalysen som bland annat Copyriot bloggar om (här och här).

Texterna är korta och slagkraftiga, nästan manifestartade. Gemensamt för dem alla är att de är containerteorier om samhället (det finns ett samhälle, och det verkar med samma grundläggande kraft på oss alla) och att de har en ambition att lägga ett “vetenskapligt fundament”. Jag ska försöka att inte raljera över detta, och därmed är det likabra att genast kasta oss över en Fader, för att begå ett Fadersmord; Erich Fromm och Den psykoanalytiska karakterologin och dess betydelse för socialpsykologin (1932):

Det första steget man måste ta för att förvandla den freudianska psykoanalysen till en teori om samhället är att lyfta den ur sitt kliniska sammanhang. Teoretiskt löser Fromm detta så här:

Skillnaden mellan den normala och den neurotiska karaktären är dock synnerligen flytande och får i första hand bestämmas utifrån graden av missanpassning till samhället (103).

För att ställa diagnos på samhället måste vi alltså hitta en terminologi för att beskriva vardagliga situationer, och därmed även det som faller inom vad som anses vara normalt. Fromm lägger därmed fram en ganska trogen tolkning av Freud, där sublimeringen är den process med vilken de libidinösa strukturerna förvandlas till kultur:

Beträffande sublimeringen skall bara här sägas , att Freud därmed menar en styrning av den sexuella impulserna bort från dess ursprunglia sexuella mål, och deras inrikning på resp. ersättande genom andra, icke-sexuella, kulturella mål. (103)

De sexuella impulserna kan inte levas ut, eftersom olika tabun och normer hindrar dess utlevelse, och måste därmed hela tiden anta andra objekt (annars spricker vi). För att vi sedan ska kunna göra kopplingen mot marxism måste vi även konvertera den libidinösa energin till den libidinösa ekonomin. Eftersom vi lever i ett klassamhälle med en primär motsättning mellan kapitalägare och proletärer, här följer vi marx, så måste vi ställa diagnos på hur borgerlighetens libidinösa struktur ser ut. Den är i huvudsak av anal karaktär:

Nära förknippad med denna attityd är den intensiva avundsjuka, som man finner hos många människor med anal karaktär. De uttömmer ofta sina krafter icke medelst egna produktiva prestationer utan genom avundsjuka på andras prestationer och framför allt egendom. Detta föranleder närmandet av de kliniskt såväl som sociologisk viktigaste anala karaktärsdragen: det speciella förhållandet till pengar, d v s framför allt sparsamhet och girighet. (112)

Enligt Fromm så lever borgerligheten, och småborgerligheten, även de under samhällets tyngd, och har genom att de primärt är sysselsatta med att investera och förränta pengar så har de utvecklat anala karaktärsdrag av ordning och reda, av renhet och kyskhet, som en slags överlevnadsstrategi. Detta leder till:

Den borgerliga andan medför härvidlag en avgörande ändring, som absolut inte får förbises: lyckan upphör att vara livets självklara mål, och något annat intar platsen som det högsta värdet: plikten. (117)

Plikten, ansvaret, vuxenskapet och ordningen är enligt Fromm således borgerliga och anala karaktärsdrag, som ofta sprider sig genom samhället. Till detta hör att även att den libidinösa energin sublimeras till ett förtingligande istället för att levas ut:

Nedvärderandet av den sexuella njutningen som sådan motsvarar förtingligandet av alla mänskliga relationer inom det borgerliga samhället. Relationerna mellan människor formas i väsentlig grad inte längre av kärlek utan av rationella överväganden. (119)

Fromm manar därmed till att vi gravt har överskattat både religionens (protestantismens) inverkan men även strikt ekonomiska förhållanden. Vad vi måste leta oss fram till är den “libidinösa strukturen”, då den konstituterar den egentliga “anda” ur vilken relationen mellan psyke och samhälle springer. Men hur förhåller det sig då med proletariatet?

Proletariatet uppvisar inte tillnärmelsevis samma grad som småborgerligeheten anala karaktärsdrag. Då det har en ställning i produktionsprocessen, som gör dessa karaktärsdrag överflödiga, är frågan om orsaken till denna avviklese lätt att besvara. Mycket svårare är frågan varför så många proletärer, liksom så många småborgare, som inte alls längre har något kapital att förvalta, som inte alls längre har något att spara, likväl uppvisar mer eller mindre borgerligt-anala drag resp. motsvarande ideologier. (121)

På så sätt är inte arbetarna lika drabbade av dessa anala karaktärsdrag. Dock händer det att de bär spår av dem, en slags småborgerlighet. Även småborgaren som förlorar alla sina pengar har kvar den, eftersom den libidinösa strukturen är primär, ekonomin sekundär.

Frågan är om man kan göra något med Fromm. Hans teorier förutsätter dels att den libidinösa energin är enhetlig, och följer enhetliga mönster. Men den förutsätter även en aningen vulgärmarxistisk tanke om två huvudsakliga samhällsklasser som vuxit fram historiskt. En annan fråga är väl även om exotiserandet av proletariatet är lite sunkig, som om dess brist på anala karaktärsdrag skulle vara mera “äkta” än det småborgerliga förtingligandet.

Och frågan är ens om detta proletariat existerar… är inte just svennebanangrejer väldigt anala? Platt-teven hänger perfekt på väggen, rädslan för att vara otrogen måste förtryckas, disken är diskad, inredningen matchar i färger och bilen är tvättad…

Från tidskrifterna

Transhumanister?
Transhumanister?

I senaste numret av Filosofisk tidskrift, som har “lyckats” med manövern att bara ha manliga författare (det är sant, kolla länken), citeras bland annat jag och några av mina vänner.

Temat för Torbjörn Wester i artikeln “Piratpartiet och Transhumanismen” (ej på nätet) handlar om förhållandena mellan teknik-politik, människa maskin etc. och hur detta hänger samman med Piratpartiets valframgångar. Jag har personligen aldrig fattat riktigt vad transhumanism är, trots att jag själv har skrivit i ett transhumanistiskt temanummer. Föredrar då hellre den djärva posthumanistiska skolan.

Tesen i artikeln är att trots att Piratpartiet inte har med transhumanistiska doktriner i sitt partiprogram är de ändå det eftersom några andra som röstade piratpartistiskt för ett år sedan ger uttryck för teorier/idéer som enligt Wester faller under den transhumanistiska etiketten.

För att förstå detta logiska språng, som inte är helt enkelt, måste man läsa Copyriots inlägg om Vara och Göra i politiken. För att man ska hitta ett samband mellan de som en gång har röstat på ett visst parti, och sedan knyta idéer som uttryckts i andra sammanhang till den så kallade “partitillhörigheten”, måste man betrakta röstandet som en bekännelsehandling. Alltså att det där valet man gör var fjärde år är ett uttryck för en övertygelse, etc. På många sätt är det den traditionella definitionen av vad tillhörighet är, men jag är dock själv väldigt främmande för den typen av uppdämd brist på uttryck, för mig är partier något man bedrar genom mikroktaktiska manövrar, men det är en annan femma kanske.

Nu till ett spännande citat. Tillför hyperlänkar genom Google/Skynet från maskinintelligensen och mitt anarkivistiska minne:

Christopher Kullenberg, doktorand i vetenskapsteori och Piratparti-röstare, utvecklar Hadley-Kamptz resonemang vidare och skriver på sin blogg, angående protesterna mot FRA-  lagen: ”Således, – ingen skulle väl acceptera att FRA klistrade fast kablar på våra skallar eller  pluggade in fiber i vår hjärnbark. […] Problemet är att det utgör ett lika stort intrång i våra medvetanden när man pluggar in kabeln i en underjordisk källare, som när man stoppar den i nacken på oss.” Kullenberg hänvisar i samma blogginlägg till sociologen Karl Palmås som skriver att ”Internet är min distribuerade hjärna. […] Min kropp består av fiberoptisk kabel. Jag är Internet.” (Karl Palmås skriver på sin blogg att han ”applåderar” dem som röstar på Piratpartiet och snarast ursäktar sig för att han inte gör detsamma själv.)

Okej. Så personer som uttryckligen inte är piratpartister, och som jag veterligen inte har sett skriva om transhumanism heller, så hamnar vi ändå i rubriken “Piratpartiet och Transhumanismen”. Personligen tycker jag det är ganska roligt, men jag antar att piratpartister som sitter vecka ut och vecka in i möten för att rösta fram partiprogram  tycker det är mindre skoj att få filosofiska begrepp påklistrade sig bara sådär.

Låt oss istället kika på de posthumanistiska teorier som jag åtminstone i huvudsak har fått mig till livs via små göteborgska seminarier. Från tesantitesprotes läser vi:

Först och främst: den ”posthumanism” som kritiseras i tidningskrönikor och bloggar är ingen –ism. Det rör sig inte om en ideologi, teori, eller filosofi. Det rör sig om ett tillstånd; den historiska tidpunkt då vi inte längre behöver att människan har en själ. Det betyder inte att människan inte har någon vilja, längtan, frihet, individualitet eller något eget värde. Det betyder att vi insett att människan dock måste betraktas som den ständigt förändeliga summan av ett myller av processer; biologiska, sociala, teknologiska, psykologiska, kemiska. Det rör sig en vetenskaplig uppfattning av människan, en som vuxit fram som viktig under hela 1900-talet, men som självfallet är äldre än så.

Från posthumanism till partipolitik är det således oändligt långt. Däremot är det närmare till andra former av politik, exempelvis hur kluster- och svärmlogik fungerar i datornätverk, hur mikrotaktik fungerar i det urbana syntaxet, självorganisering av maskiner och människor, memetik och hacktivism.

Det här var första gången jag läste något ur Filosofisk tidskrift. Jag är ju inte filosof utan fraktalfilosof, vilket troligtvis är anledningen till att mina tolkningar kanske är aningen kontraintuitiva för den som tänker politik som partipolitik/program.

Notes on "social networks"; Probe-heads and flights from subjectivity

Digital probe head

I have promised myself to start writing more blog posts in broken English rather than broken academic Swedish, as an experiment and as a service to those who read this blog through Google Translate. Not that I doubt machine translation any more than my own words…

Anyways. In the previous post I discussed the theme of memory related to web 2.0, and how our memories are both given new features and capacities from technologies connected to search engines and the “skynet drones” of Google – those little crawlers navigating us through infinite banks of memories on the interwebs. We see peoples, thoughts and ideas, the every-day life, of friends pass by, flickering through hyperlinks. And when broken and almost dead, they en up in the cemetary of archive.org.

We tend to think of this flow of information, which is cut up and delivered in milliseconds, as if it were connected to individuals. I read a friend’s blog and I think of him or her. I add someone to Facebook or Twitter, and a part of me imagines someone else out there, and in the same moment I fall back on myself with the feeling of being gazed upon by others. It is a classic maneouvre, inherited by a certain historical era we call modernity. The individual relates to others and the mass(es).

However, key institutions around the world have changed their methods and their epistemic outlook on digital lives. Let’s take an example of cutting edge internet research, NetWar: Winning in the Cyberelectromagnetic Dimension of “Full Spectrum Operations”, from Military Review, 2010:

Conceptually separating what happens daily on the Internet from what happens in the kinds of networks I have addressed ignores their connection and would therefore be unrealistic and dangerous. Denying terrorists and extremists unfet- tered ability on the Internet is a high priority. The speed, ubiquity, and potential anonymity of Internet media make them ideal communication channels for militant groups and terrorist organizations.

As we watch our own faces in the face of others on Hatebook, this is of no concern to the institutions that want to secretly or openly monitor the networks. We are owned by Facebook in a completely different way. The diagram individual->other->mass is already replaced by the diagram dividual->network->bank. Our memories on the internet reside in the bank, the echoing datasets, sql-databases, and hyperlinks that keep filling harddrives. Drives that are heating the earth as much as aeroplanes do (Lets hope for more ashes before we boil to death). This is the amazing paradox of “social networks”. While they re-code the tripartite function of individual->other->mass, they simultaneously extract the energies of the dividual->network->bank, and convert it into consumer targets and surveillance sociograms.

Chephrenauts

Of course there are counter-institutions telling us to stay back in the old diagram; the school, hermeneutics, psychoanalysis and social medicine individuating our bodies (swine flu took us back to the early 1900:s, our individual bodies in the Swedish welfare state were a threat to the mass, and thus the economy of labour), only to name a few. But nothing beats warfare and economics, so if we are to find tools for hacking both our memories and our little internet becomings, we need other strategies.

Let’s then introduce another concept before we proceed. Page 221 in A Thousand Plateuas introduces the probe-head:

Sometimes the abstract machine, as the faciality machine, forces flows into signifiances and subjectifications, into knots of aborescence and holes of abolition; sometimes, to the extent that it performs a veritable “defacialization,” it frees something like probe-heads (tetes chercheuses, guidance devices) that dismantle the strata in their wake, break through the walls of signifiance, pour out of the holes of subjectivity, fell trees in favor of veritable rhizomes, and steer the flows down lines of positive deterritorializaton or creative flight.

Converting this line of thought into our problem at hand could maybe sound like this: We are in some respect forced into signifiances and subjectivations. This blog signifies “thought” and it falls back on me (“you know that crazy guy blogging about strange philosophy and weird technology”). This is of course me being subject to a very old structure of authorship, older than modern societies even. Now this is a rigid movement in our culture, even containing the epistemic criteria in scientific, judicial and artistic communities and practices.

Simultaneously, I am a revenue generated by Google (fucked by skynet), which is very distinct from being subject(ed)ivated by Google. So while the function of subjectivation is a relation between me, you and the crowds reading this blog (the first trivison), a wholly different set of relations is recoding me as a computerized trace and economical process.

However, with the rise of cipherspace, and the glitches in cyberspace, our short termed memory banks may drop down a hole of abolition at any time. They drop down in tunnels, which are pre-web 1.0 (IRC), into cryptographic data which cannot be crawled, and into networks that make their own links and knots.

This, however, is only one side of the coin. Tunnels are in one sense holes of abolition, in the sense that we leave the technological means of being indexed and data mined. But there is another, I would say more important, aspect of this virtual exodus. Inside, or partially inside, tunnels (be it computerized tunnels or your local pub, under a tree in the park or wherever a group or community may take place) it is possible to construct a community friendship beyond the first trivision of subjectivity, into something that is competing with the giants of our memory banks. Anonymous and pseudo-anonymous computer networks give other experiences of friendship and communities, most of them being far more productive than the passive faciality of web 2.0.

Internaut experiences 1: Facebook – Your face and your proper name are the primary sources of subjectivation, your social network is analysed and the data is owned and rendered into a labouring process, morality is upheld by removing “offensive content”, not because Facebook cares, but the shareholders do.

Internaut experiences 2: 1991 – Internet relay chat upholds communications during the Moscow coupe. No faces, no identities. 2010 Telecomix agents start using the i2p darknet for communications, and discover that authorities cannot enforce regulations on them.

There are two poles at work here. On the one hand, extreme subjectivation and the perfect politicial economy of the future 3d-internet based on services. On the other hand, extreme de-individualization, where trust, friendship and identity must be made from scratch, and where surveillance and traditional economies are close to impossible.

Most of the real and interesting communities, at least this is my experience, take place somewhere in the greyzone landscape in between these two poles. Youtube, Myspace, Google are used out of habit, and because they give away bandwidth for free. On the other hand, distributed networks and non web2.o-protocols (IRC, SSH-tunnels, cipherspace) is used for trusted and secluded communications.

But really, even though the virtual memory banks and the economies of your digital life have only been around for a decade or so (pre-google is hypothetical), the experimentation has only started.

Update: I just started viewing the third part of the BBC documentary, and it seems to deal with some of the issues in this post.

Computer network documentaries; 1969-2009

In the history of computer networks, a pretty technical genre in the history of technology, it has struck me how Television documentaries seem to be very similar throughout the decades.

Computers and computer networks seem to be portrayed as the greatest technological achievement of the 20th century, and the question posed in the beginning of this mini-guide to great Saturday documentaries, is whether or not computer networks may be even greater than the industrial revolution itself.

We begin in 1969 and a British documentary sponsored by Barclay’s Bank:

This documentary has been creatively remixed by Telecomix in their 2010 documentary “The Rise of Cipherspace“, where the original message is displaced from being all about computers into becoming a way of describing cipherspace. Nevertheless, this shows how the “original” 1969 message is in one way still valid in the sense that there is a constant “revolutionary” thrust in contemporary computer development. It seems that other techno-scientific areas have lost this feature. Space travels became boring after the cold war, biotechnology culminated with Dolly the Sheep after some 1980:s fear of cloning, and everything running on fossil fuel more or less went obsolete after the Gulf wars, in terms of having a visionary history.

If we look around in the late 1960:s there is also the US version. Even before the packet-switched computer networks, there is the “Sage System” documentary made by the US Air Force and IBM, where one section of it also was remixed by Telecomix when their Crypto Munitions Bureau was formed.

This development is on course with history. The 1950:s contained centralized or decentralized computer networks that really only served as military missile guiding systems. Then, in the late 1960:s and early seventies, distributed networks started to emerge and the commercial sector, of which Barclay’s bank is a prime example, started to advocate computers. In the 1980:s there was TCP/IP, then in the 1990:s the world wide web emerged.

Now then, what happens in 2009 – roughly one decade after web 2.0, bittorrent, broadband and stock-market euphoria that crashed? Not only the Telecomix News Agency have detected a slightly different aspect of the computer networks – So have also the BBC:

The series “The Virtual Revolution” is absolutely brilliant! The master narrative is of course the same as a decade before: Computer networks are revolutionary, and they are the future. But, the BBC have succeeded in highlighting the main change, which happened sometime in the mid 1990:s – The computer networks are no longer machines serving instrumental purposes in the military- or the economical sector, they are populated by humans (and bots).

So my suggestion is that you see them all. In chronological order or reverse… or random.

Kort om minne

Idag drabbades jag av en konstig känsla. Det var som om jag inte mindes om det var ett, två eller tre år sedan jag var på 4s-konferensen i Rotterdam. Det var lite obehagligt så jag funderade hur jag instinktivt skulle kunna minnas. Den första reaktionen var att söka i bloggen, och snabbt hittade jag svaret.

Nu är det väl inte så att jag misstänker att jag har gått och blivit senil i förtid. Snarare börjar jag misstänka att bloggen har förändrat mitt minne, och kanske även min tidsuppfattning. Isabelle twittrade mycket kärnfullt:

jag har flyttat min hjärnas långtidsminne till bloggen så nu omdirigeras alla betydande hågkomster dit.

Detta leder oss in på en annan som Copyriot lyfte för flera år sedan (Mitt svaga minne förstärks just nu av google där jag söker och hittar denna länk), nämligen hur politik och minne hänger samman.

I och med att de digitaliserade arkiven har karaktären av anarkiv så är uteslutning lika viktigt som inneslutning i vad som bevaras, även när det gäller korta tidsrymder som månader eller år. Exempelvis kraschade brokeps blogg och Waybackmachine ger knappast något värdefullt om man vill detaljsöka i det distribuerade minnet, vilket åtminstone delvis raderar en del av vårt minne.

I tesen om den distribuerade hjärnan måste nämligen minnet utsträckas även till andra personer än sig själv. Vilket är helt naturligt på så sätt att det instinktiva minnet baserar sig på händelser, och händelser är alltid kollektiva saker. Ibland minns man saker så svagt att de varken går att attribuera till sig själv eller till en namngiven annan person, lite som figuren “vem var det som sade detta”, precis i gränslandet för den kulturella distinktionen om allmängods vs. vad som bör ges cred för.

Minnet tillhör även i allt högre utsträckning skynet, dvs, Google. Google har funnit ett sätt att skapa ekonomiskt värde på vårt guldfiskminne, och alternativen är ganska svåra att tänka sig, om man nu inte vänder sig till nästa stora megakorp vars tjänster av någon anledning låter som primitiva läten… bing!… yahoo!… och så vidare. Eftersom dessa monster till tjänster kräver dels serverhallar stora som fotbollsplaner, och dels verkar kräva en nästan-monopolställning för att fungera, är frågan vad en “community-variant” av anarkivet skulle vara?

Man kan tänka sig aktiva minnesbanker, exempelvis genom att man gör wikis eller andra former av databaser, som är små och bara innehåller ett visst urval. Att sätta upp en “minicrawler” för bara valda sidor är ju inte så svårt, det svåra är ju att tugga sig igenom hela webben.

Observationen är visserligen inte empiriskt hållbar eftersom detta började som en känsla hos mig idag på lördagsmorgonen, men det verkar i alla fall som om delar av mitt minne numera är strikt beroende av en protes. Denna protes ägs av skynet, fungerar kapitalackumulerande, men kan försvinna närsomhelst. Protesen är därmed politisk i någon bemärkelse, och just centraliseringen av internetminnet kan bli problematisk.

Samtidigt är det aningen terapeutiskt och möjligen leder det till bättre tänkande att ibland minnas. Jag gick precis igenom allt jag skrev i April 2009 och insåg många saker, framförallt att hetsnätpolitik inte gör sig särskilt effektiv på denna blogg, och jag lovade visst i somras att inte skriva om nätpolitisk hetsinzoomning här. Jag måste ha “glömt” det, så det var tur att google påminde mig.

Lulzologiska tutorials – del 3 – ändra MAC-address

Fractal meshworks ftw!

Vaknade lite för tidigt i morse och kände att jag var tvungen att data loss lite, och eftersom jag lyckades med mitt lilla projekt, så är det ju alltid trevligt att dela med sig.

Datornätverk i plaintext kan ju lätt övervakas, så kryptering och cipherspace har varit temat för de tidigare tutorialsen. Vad man sällan tänker på är att våra datorer lämnar spår i nätverken på en annan nivå också. Varje nätverkskort har nämligen en speciell hårdvaruadress, den så kallade MAC-adressen. I fientliga nätverksmiljöer har man således all andledning att ibland ändra på denna så att man blir svårare att spåra, begränsa eller blockera.

Som tur är så finns fri mjukvara som tillverkas för internauter snarare än konsumenter (#fuckipad), och för Linux finns en mycket enkel lösning: macchanger. I Ubuntu Linux (som snart kommer i het ny version, missa inte releasepartyt på Gnutiken i #gbgftw) gör man bara så här:

Först installation:

sudo apt-get install macchanger

Om man vill ha ett grafiskt gränssnitt jobbar man även:

sudo apt-get install macchanger-gtk

Därefter är man redo att ändra datorns MAC på lite olika sätt. Observera att själva nätverksinterfacet måste vara avstängt när man ändrar, annars funkar det inte. Det gör man genom att högerklicka på networkmanager-ikonen och välja “disable networking”. För att lista ut vad nätverkinterfacen heter så kan det vara smart att köra “sudo ifconfig” så ser man vilka gränssnitt som är uppkopplade (gör detta innan du stänger av dem, sorry för omvänd ordning).

Därefter kan man gå loss med:

sudo macchanger -A wlan0

Så ändras wifi-kortets MAC och vi får följande output

Current MAC: 00:e0:53:71:26:54 (Cellport Labs, Inc.)
Faked MAC:   00:11:4e:3a:5f:46 (690885 Ontario Inc.)

Vips så har vi undvikigt jobbiga nätverksloggar, tråkiga trafikstrypningar och kan sedan med förnyad kraft ta oss vidare in i cyber- och cipherspace. Med Bodströms datalagringsdirektiv är en möjlig implementering att MAC-adresser ska tvångslagras, din dator blir en spårsändare när du sitter på ett café och surfar. Men det blir inte så mycket till logg kvar när vi hela tiden slumpar fram nya siffror…

Det finns flera variabler som man kan experimentera med. För att se dem skriv bara “man macchanger” så kommer instruktioner. Dessutom ska det finnas skript som automatiserar detta, men det har jag inte klurat ut före frukost, så det får bli en annan gång.

Surf safely!

En påminnelse om "samhället som helhet"…

Häromdagen blev jag påmind om att Sverige sägs ha en kultur och en kultudebatt. Det var när jag lunchade på kontoret och kom över en papperstidning. DN hette den och där läste jag en väldigt intressant artikel av Anders Rydell som handlade om att kulturdebatten har missat 2000-talets största kulturdebatt, nämligen den som utspelar sig på bloggar i synnerhet och på nätet i allmänhet. Nåväl, jag sökte och sökte och ironiskt nog styrde google mig till PR-spektaklet Netopia, som äter sönder argumenten och gör de till sina egna. Det var nog inte så Rydell menade… men svårt att kolla nu när DN inte lägger ut texten på nätet.

Men min avsikt är inte att kritisera DN, utan snarare att ifrågasätta meta-kritiken. Varför ska “kulturdebatten” (som om det fanns en) överhuvudtaget hänga med? Varför ska den borgerliga offentlighetens främsta format, som härstammar från artonhundratalet, axla ansvaret för att hålla samman en debatt och tämja den till språkliga och terroteriella gränser? Finns det en mening med en offentlighet under dessa premisser, eller kan den inte få vara som den är, för att dö ut som tidigare offentligheter alltid har gjort?

Att klaga på “debatten” är väldigt vanligt. Jag har säkert gjort det själv ett antal gånger. Men att klaga på debatten innebär ju att man skulle erkänna dess kvalitéer. Många tänker sig att det finns redaktionella funktioner, språkliga kvalitéer och en sund gate-keepingfunktion som sållar ut det bra från det dåliga etc. Man kan också tänka sig att det finns en stor och genomsnittlig publik som kan “informeras” om man vänder sig till kulturens centraliserade infrastruktur så att man kan “nå ut med viktiga budskap”. Är inte detta bra, faller inte samhället samman annars?

Jag tror inte det, utan är ganska övertygad om att de nya offentligheterna som finns på internet redan är långt mera livskraftiga än vad kultursidorna någonsin har varit. Redundanta paketswitchade datornätverk är i princip omöjliga att censurera, de har en extremt låg kostnad och tillåter att alla kan skriva, tycka, bygga instruktioner, organisera etc. Trots att detta tillstånd endast har funnits ett par decennier på nacken i civil användning, så har ett antal historiska händelser visat på hur offentligheter som är medierade via datornätverk har en långt högre överlevnadsgrad än print- och broadcastmedier. I Moskva 1991 överlevde IRC all medieblackout, i Teheran förra sommaren fick världen veta trots att journalister portades och bara häromveckan multiplicerades Wikileaks video, som trots att den varit vissa journalister tillhanda, endast kunde nå världen via internet.

Men, detta är ju kanske extremfall. I en annan mening tillåter internet hur många kulturdebatter som helst, där läsare förvandlas till deltagare. Internet är inte en “fråga” som samhället som helhet behöver bekymra sig så mycket om, utan kanske mår den ännu bättre av att DN ligger på ett bord någonstans och sedan hamnar i ett arkiv, istället för att vara en aktiv del.

Leder då inte detta resonemang till samhällsfrånvändhet? Nej, tvärtom. Det innebär istället att man affirmerar riktiga samhällen, som uppstår, förändras och försvinner.

Och kanske är det så att även om nu kultursidorna hade ansträngt sig, så hade det ändå inte gått. Format mina vänner – format! Kulturella uttryck som har mångfald och dynamik som drivkrafter, snarare än “ideal”, kan nog inte rymmas i “sidor” utan förutsätter en form av dialog som inte blir särskilt lyckad i papperstidningar. Internet skapar Eurotrash och kloaker, särskrivningar och brutna länkar, smuts, konspirationsteorier och upphovsrättsbrott.

Kanske är det så att vi inte ens talar om samma politik, utan snarare bygger internet en ontopolitik som inte låter sig “representeras” in kultursidor. Jag skrev en gång på en kultursida, och det kändes lite som att jag hällde vatten på en gås, eller snarare som att ropa in i ett svart hål. Tankarna försvann bakom en händelsehorisont ur vilken inget ljus längde kunde stråla.

I cyberspace gäller inte artonhundratalets offentlighetsbegrepp. I cipherspace gäller inte de gamla staternas lagar och regler. Deal with it.

Teknik är samhälle gjort hållbart… eller?

Planka.nu skriver mycket intressant om flyget och trafikmaktordningen, vilket i en kommentar ledde mig in till att börja jobba lite med några organisationsteoretiska, teknologiska och filosofiska begrepp. En mycket viktig poäng som planka gör, är hur teknologier, teknologiska system i relation till resande förändrar hur vi praktiserar, uppfattar och intervenerar i tid. Teknologiers tidslighet är något som intresserar mig på ett grundläggande sätt, dels i relation till hastigheter och krig, men även i relation till subjektets utsträckning.

Nåväl. Låt oss ta den teoretiska figuren från början. Det finns flera utgångpunkter, dels en linje som går via Heidegger där teknologier griper in i tillvaron och påverkar oss på ett grundläggande sätt. Att vi kan trycka på knappen och en lampa tänds är beroende av ett helt system av kraftledningar, kraftverk och glödlampor, men det är inte något vi kan gå omkring och tänka på hela dagarna, så vi tar det för givet, vi tar vår tekno-materiella tillvaro för given helt enkelt.

En annan mera radikal teknikteori kommer från tidig fransk science and technology-studies, där Bruno Latour och Michel Callon i ett antal sjuttiotalsartiklar börjar ifrågasätta huruvida man överhuvudtaget kan göra en åtskillnad mellan “samhälle” och “teknik”. Den traditionella sociologin, menar de, har gått in i en återvändsgränd där “samhället” reduceras till att vara “relationer mellan människor” som uttrycks i språk, handlingar och grupperingar av just kött-människor. Istället börjar de analysera tekniska system och innovationer för att se dels hur teknologier ger och begränsar vår handlingskraf (agens), men även hur teknologier skapar världar och det som sociologerna kallade sociala relationer.

Men, jag tror att man måste komplettera båda dessa perspektiv med en slags “teknologisk existentialanalytik”. Teknologier är inte bara teknologier, det finns inga på förhand givna egenskaper hos ett teknologiskt system bara för att det skulle vara just tekniskt. Samtidigt visar oss bland annat den isländska vulkanen, att ett teknologiskt system, trots fossilbränslen och flygplansaluminium, varken kan tänkas som starkare eller svagare än exempelvis ett löfte jag ger till en vän eller en myt som sprids likt ett rykte.

Teknologiska system kan nämligen analyseras utifrån ett övergripande mått av överlevnad, vilket är intimt förknippat med hur de är organiserade på ett sociotekniskt plan samt deras förmåga bibehålla ordning. Vi tar några exempel:

  • Flyg – Ett mycket sårbart system som i princip saknar backup-planer. Lite aska, mer än 100ml. vätska, en full passagerare, eller en liten skruv som har lossnat, bryter genast trafiken. Flyget är decentraliserat, ett antal flyghubbar är spridda över jorden och trafik kan i viss mån dirigeras om, även om en flygplats inte är speciellt skalbar genom att landningsbanor etc. är begränsade. Systemet kan slås ut med så lite som ett rykte om ett terrorangrepp, och faller då tillbaka på långt mera redundanta system, som tåg, bil, buss osv.
  • Lastbil – Ett distribuerat system som är mycket skalbart. Motorvägar har hög bandbredd jämfört med landningsbanor, och trafik kan omdirigeras mycket effektivt vid tillfälliga stopp. Även om det finns ekonomiska fördelar med att kommunicera med en central punkt, exempelvis en ledningscentral, så faller inte systemet om ledningscentralen skulle slås ut. Även information om rutter osv. kan skalas ned mot lokala stationer.
  • Internet – Ett distribuerat system som även kan tunnla information. Innehåller inbyggda lösningar för att råda bot på centrala störningar, exempelvis i fall av att rotservrar eller DNS-servrar slås ut. Exempel på protokoll som hanterar detta mycket bra är bittorrent och darknets, som i princip kan existera autonomt i förhållande till en central punkt, eftersom de har distribuerade hashtables som ett sätt att hitta rätt i datornätverken.
  • Elnätet – Ett centraliserat och hierarkiskt system, som riskerar att göra människor strömlösa. I vissa länder förlitar man sig på ett fåtal kärnkraftverk, medan i Sverige har man allt mer jobbat mot fjärrvärme som läggs ut i kommuner genom att bränna sopor och flis. Elnäten kan dock teoretiskt sett göras nästan helt distribuerade. Om man tänker sig jordvärme/vindkraftverk/solpaneler som standardutrustning i alla hus, kan ett nätverk byggas upp där man både tillför och drar ström från nätet. Att ett enskilt minikraftverk slås ut gör inte så mycket så länge man ser till att föra in mer ström i nätet än vad som tas ut.

Detta är bara några exempel, och egentligen är det fel att renodla dem på det här sättet. Fossilbränslesystemen har ju sina överhängande brister i och med att de är ändliga, men även exemplet med internet, som i sin tur är beroende både av elnäten men även av att mikrochip hämtar både sina råvaror och förädlas på väldigt få ställen. System hakar alltid i varandra, och som exemplet med flyget visade så blev ju få människor strandade helt och hållet, utan kunde resa hem med några dagars fördröjning.

Poängen är kanske inte att centraliserade, decenteraliserade eller distribuerade system är olika bra eller dåliga. Snarare tror jag att man bör uppmärksamma skillnaderna, och fundera på vilka problem och möjligheter man bygger in i världen. Ett problem som givetvis genast uppstår är att parlamentarisk politik, med riksdag och regering, är ett mycket ohållbara system, som riskerar att falla på grund av sin extrema centralisering. I vulkanens spår var det ingen regering som löste problemen. Snarare var det människor och andra tekniska system som såg till att människor sakta men säkert kunde ta sig hem. På samma sätt kan vi inte förvänta oss att “det fria ordet” skulle kunna garanteras av ett parlament, utan om vi vill kunna uttrycka oss måste vi skapa dessa förutsättningar på ett distribuerat sätt, mellan samhällen.

Flygets historia är en historia om hastigheter. I det kalla kriget tävlade de två supermakterna om vem som kunde tillverka den snabbaste logistiken för en militär mobilisering och för att Tom Cruise-jaga varandra i skyn. Jetmotorn är resultatet av en kapprustning i hastigheter som i huvudsak används för anfall, även om vi hade lite andra idéer med Viggen-planet i Sverige, som resulterade i ett decentraliserat försvar som kanske kunde hålla schack tills det att NATO var på plats. Internet däremot, som likväl är en militärteknologisk innovation, byggdes för försvar och överlevnad. Båda dessa teknologier hakade i en civil användning på sextio- och sjuttiotalen och förändrade världen.

Det är nu vi kommer till hastigheter och tidslighet. Flyg och internet har i en grundläggande bemärkelse förändrat hur ekonomierna, våra liv, vår krigföring och vårt tänkande konstitueras. Båda system ger upphov till tillfälliga lags – från jetlag till den där konstiga känslan man får av att sitta på IRC med fem kontinenter i fem tidszoner endast med några millisekunders nätverkslag. Även elektriciteten förändrade hur vi kunde exempelvis arbeta, läsa och vara vakna på nätterna, och telegrafen och tåget har i sin tur varit svindlande innovationer för ett allt mera uppskruvat kommunikativt tempo.

Internet och flyg har givit oss en del nästintill perversa tankar om tid. “Kan du komma över till London över dagen för ett möte?” är en konsekvens av flyget, medan “Jag mejlar texten så kan du svara direkt i dokumentet” är en konsekvens av internet.

Hastigheter överensstämmer dock inte med överlevnad. Flyget är är ett mycket sårbart system, som vi inte bör göra oss beroende av. Men frågan är, är vi ens beroende av det? Kräver våra ekonomier att vi tokflyger jorden runt? Kräver vårt senmoderna backpackande verkligen jorden-runt-biljetter? Måste parlamentariker i Bryssel pendla med flygplan? Nej, vi är inte beroende av flyget, åtminstone inte på ett avgörande plan (blev visst en ordvits där).