Werebuilds öppenhetsrapport

I dag, eller snarare i natt, blev WeRebuild’s öppenhetsutredning färdig. Den är skriven med en nollbudget i Werebuilds wiki och i Etherpad. Ovan har jag gjort en liten film som visar den sista redigeringen under dagen, fast i snabbspolning. Vem som har skrivit vad är svårt att säga. Rapporten har någonstans mellan 10 och 40 “författare”… men det är svårt att säga.

Den har faxats in till Näringsdepartementet och i morgon överlämnar även PTS, som vi har haft förmånen att diskutera med under arbetets gång, sin rapport.

Det kanske viktigaste med utredningen som sådan är inte slutresultatet. Snarare är det dess karaktär som fleet in being, som gör att man kan lyfta upp en diskussion om nätneutralitet och öppenhet redan innan rapporten är färdigskriven. På så sätt kan man presentera idéerna även innan de är helt genomtänkta, för exempelvis regeringen.

För den som vill veta hur man bygger ett kluster som WeRebuild finns enkla instruktioner att läsa här.

Ctrl+c!

Picture 3

Forskningsavdelningen raidad

Igår natt trillade det över twitter in ett antal bambuserströmmar från hackerspacet Forskningsavdelningen i Malmö. Polisen genomförde vad som såg ut som ett tillslag mot en svartklubb, men det verkar inte vara hela historien.

Ett antal datorer beslagtogs även från hackerspacet, uppgifter som inte finns med i de officiella listorna över beslagtagna objekt. Exakt vad som har tagits är inte klart just nu, men håll ett öga på forskninsavd.se så kommer förhoppningsvis mer information. Det minsta man kan begära av polisen är att de faktiskt förklarar varför de har valt att ta datorer och annan utrustning i beslag. Att störa en verksamhet under falsk flagg är inte okej.

Forskningsavdelningen är en mycket viktig kunskapsförmedlare, som bland annat uppmärksammats i en lång artikel i Sydsvenskan. Själv har jag haft förmånen att delta i den hacknight som arrangerades i somras. Dock är det inte första gången som svenska hackerspaces får påhälsning av polisen.

Ipredator

Picture 1

Idag lanseras Ipredator till allmänheten. Jag har själv använt tjänsten ett tag nu och måste härmed lovorda den. På två sekunder byter jag min vanliga IP-adress mot en helt anonym. På två sekunder försvinner min trafik in i ett vitt brus av krypterad information. På två sekunder vet jag att oavsett vilken konstig uppkoppling jag råkar sitta på så är mina kreditkortsnummer, mina lösenord och mina personliga data är säkra.

Så länge inte kryptering förbjuds, eller VPN-tjänster faller under något datalagringsdirektiv, är denna typ av tjänster det som håller FRA och IPRED på armlängds avstånd. Sett ur detta perspektiv är Ipredator det mest konstruktiva som kommit ur FRA-motståndet. Ipredator bygger bort problemet.

Dessutom har Ipredator ibland den effekten att det till och med ger oss snabbare internet. Det är knappt märkbart i Sverige, men det finns länder där visa protokoll stryps och där deep packet inspection är standard i näten. Tänkte du på det Bodström?

Meddelande till FRA: Jag vet att ni inte avslöjar era metoder. De är såklart jetehemliga. Men jag är oerhört nyfiken på hur ni har tänkt er att all denna trafik skulle kunna avkodas. Ja, ni har en snabb superdator. Men ORLY, till och med en n00b som jag fattar att det inte funkar. Kan ni inte ringa mig och bjuda in mig till Lovön, jag kommer gärna på studiebesök.

Kan vi bygga egna Internät?

Gårdagens seminarium, en samproduktion mellan Juliagruppen och SICS, var mycket intressant, och satte nya ord på bland annat Spotiy+Teliaproblematiken, ett problem som genererade en explosion av konstruktiva kommentarer.

Nu till en fråga som leder direkt ur detta resonemang: Om företag och Statsapparater inte garanterar en god infrastruktur, kan vi bygga den själva? Eller, snarare, kan vi bygga in- och utgångar ur den befintliga infrastrukturen som ger oss saker som vi vill ha som användare, snarare än glättig och tillrättalagd musik on-demand?

Svaret på denna fråga är givetvis ja, men den är inte alls oproblematisk. De stora och molära strukturerna ger oss hela tiden nya utmaningar. Låt mig därför använda en slags scenario-metod.

A. Dinosaurierna anfaller!
Detta scenario löper längs Telia-Spotifyaxeln. Nätets dinosaurier vill leverera Quality of Service till stora konsumentmarknader. De kallar det för ”digitalt innehåll” och utgörs ofta av allt större och mera högupplösta filmer, gärna streamade och med någon form av DRM. Itunes vill sälja musik, Comhem vill sälja HD-teve, Google och Hatebook vill ha all data som vi avger oss, etc. Dessa giganter gillar att alliera sig med operatörer, som ofta är så stora att de kan gräva diken, lägga kablar och sätta upp basstationer för nästa generations supersnabba mobilnät i hundrade generationen.

Dinosaurierna befinner sig dock i konstant instabilitet. De är sällan äldre än ett decennium, och för varje IT-bubbla som spricker riskerar de att gå i konkurs. Deras marginaler kan endast upprätthållas om de lyckas bygga tillräckligt starka katedraler, genom monopol och vertikal integration (ibland skjuter även Statsapparaten till).

På grund av att deras livlina är antimarknader, riskerar man att dessa bjässar bortset från användares intressen och snarare inriktar sig på att hålla kvar vid konsumenterna så länge som möjligt. Därför är neutrala nät inte högsta prioritet, utan antingen ett tvång (via lagstiftning) eller en affärsmodell, givet att konsumenterna sviker kabeltevemodellen.
Hur ska vi hantera dinosaurierna? Ett sätt vore att reaktivt stoppa dem i Lag, ett annat vore att kasta grus i maskineriet. Båda har begränsad kraft (och präglas av sorg).

Ett annat sätt är att tänka att dinosarierna är en av flera vägar ut på nätet. Genom varje “kabeltevefiber’ kan vi för det mesta tunnla oss igenom den (ex. VPN, SSH). Och trots att dinonätet kanske är vårt enda hål i väggen, behöver vi ju inte stirra oss blinda på att det skulle vara enda vägen ut på nätet.

Dinosaurierna ger oss produkter. Men vrider vi nacken ett halvt varv bakåt, ser vi en mångfald av andra anslutningar. Kanske inte samma heta fiber, kanske inte samma snabba latency; Men ändock anslutningar som vi kan ha mycket större kontroll över. Här är några andra anslutningsmöjligheter:

  1. Mesh-nätverk. Fallet Freifunk (wikipedia) har visat oss att med hjälp av fri mjukvara och Linksys WRT54GL-routers kan man täcka hela städer med trådlös uppkoppling som är krypterad, anonym och säker. Vad som behövs utöver detta är givetvis access högre upp än bara staden, men ingen antimarknad är så stark att den kan ordna kabelteve över ett större territorium. I ett meshnät försvinner vi från FRAdarn, Stealth mode is on.
  2. Mopednätverket. En ständig fråga när det kommer till systematiska sneakernets är hur man kan nå hög bandbredd, men som färdas långsamt, med hjälp av att man flyttar fysiska lagringsmedia. Terabytehårddiskarna blir allt billigare, USB-minnena är i princip gratisgrejer man får som reklam. Esrange fraktar fortfarande hårddiskar med lastbil eftersom Sunet inte kan flytta så mycket data. Dessutom är ett sneakernet mycket säkert, åtminstone om polisen är snäll nog att inte haffa en på gatan.

B. Trafikdatahetsen anfaller!
Yes, vi har FRA. Men än värre är datalagringsdirektivet, som tvingar varje ISP, mobiloperatör och faxprovider att lagra trafikdata. Detta lagringshelvete ställer till problem inte bara på en rikets säkerhetsnivå, utan den riktiga faran ligger i att alla databaser läcker, och ju mer data vi har, desto fler saker kan vi göra. Samtidigt blir allt fler aspekter av vår vardag datagenererande. Min tvättstugebokning, mina tåg- och tunnelbanebiljetter, mina hemliga vänner och min senaste GPS-position, är samtliga uppgifter som kommer att innefattas av vår käre Bodströms datalagringsdirektiv (we never forget!).

Att undvika denna datalagring är dock enkelt. VPN-tjänster är billiga, och hittar man en femtonårig dator i en container kan man själv sätta upp en OpenVPN-server (länge leve Linux). Som mikroskopisk internet service provider sparar jag inga loggar.

Hotet ligger här i Lagen, och i dess djävulska detaljer. I Danmark Italien räknas ett café som bjuckar på nätuppkoppling som en ISP, och de är således skyldiga att spara trafikdata (i någon form). Själv kör jag Ipredator när jag inte känner för att generera några loggar, och den stora frågan ligger i huruvida en tjänst av detta slag kommer att räknas som en ISP eller inte, alltså, huruvida den sätts under lagringstvång?

Nästa steg blir i så fall att trappa upp, något som alltid är möjligt. Kryptering är inte olagligt, och kan troligtvis inte blir inte det heller eftersom företagen blir upprörda. Ovan nämndes Freifunk och Mopedinternet, lösningar som fortfarande går förbi datalagringdirektivet. Darknets och onion routing blir nästa steg – de helt decentraliserade lösningarna är i princip omöjliga att stoppa. Jag påpekade detta 2006 för Bodström, han lyssnade inte (lulz).

En annan lösning är att börja bygga egen infrastruktur, som hela tiden befinner sig i gråzoner. En kabel eller en ljuspuls (tänk RONJA) över gränsen till Norge eller Danmnark kommer endast att vara laglig om FRA tillåts att kopiera all trafik. Ni vet, på det där trafikstråket kan det ju finnas viktig information för våra helsvenska trupper i Afganistan… yeah right Tolgfors! (never forgive!) Denna form av aktivism kan på ett odramatiskt sätt utmana och hitta gränserna för FRA-repressionen.
Det är bara stora dinosaurier som lägger de fantastiskt tjocka fiberkablarna över Atlanten eller hem till väggen. Men är det verkligen tjocka kablar, feta downloads, tusenpixlig video och det-konstant-neurotiska-spotifylyssnandet som är internet? Ja, det är klart att det är internet, men bara en kvalitativt sett liten del av internet.

Monki säger detta mycket bra i kommentarerna till förra posten:

Låt oss tänka oss att majoriteten betalar för tillgång till höghastighetsnätet men att kännedomen om låghastighetsuppkopplingarna ändå är spridda.
Detta innebär alltså att vi har givit upp tanken på att reglera nätneutralitet, men istället har _byggt_ det, om än i något skruttig kvalité.
Hur känns det scenariot? Vilka strategier skulle vara möjliga där?

Jag instämmer till fullo. Vi har kunskapen och resurserna för att bygga nät som vi vill ha dem själva. Vi kan experimentera! Det är därför som bland annat hackerspaces är så himla viktiga, eftersom de ger oss kunskaperna och praktikerna för att förstå hur nät funkar.

Även Marcus bygger vidare på en liknande tanke:

Vi kan ju fundera över strategier för att verka i det scenariot, men det sätter framför allt fingret på hur viktigt det är att jobba med en kombination av olika strategier, att inte gräva ner sig i bara darknets exempelvis. Det förblir viktigt att de som har resurser att gräva diken har incitament (jodå, jag tycker alltid att det är läskigt att använda det ordet…) att göra det för nätets och marknadens skull snarare än för tjänsternas och antimarknadens skull.

Precis. Hur mycket vi än tycker det är sjukt med övervakade kabel-TV-nät bör vi inte uppfyllas av småaktigt hat där vi går mot stå-utanför-samhället-lösningar, som riskerar att bli esoteriska och paranoida. Det bästa sättet att vi gemensamt bygger bra nät är att vi delar kunskapen, kör så öppet som möjligt, och låter det bli en fråga som vem som helst kan vara delaktig i. För när allt kommer omkring, är ju nätet inte så mycket att ha om alla inte känner att de hör hemma där.

Edit: Jag är inte helt säker på uppgiften om de danska caféerna. Hörde den bara muntligt på seminarierna. Nån som har länk? (se även Copyriot)

Edit 2: Jag hade fel: “Caféer og offentlige biblioteker opfattes ikke som internetudbydere og er derfor undtaget lovens bestemmelser.” (källa). Däremot är hotell och campingplatser ISPar.

Edit 3: Däremot måste caféer i Italien lagra data.

Spotifyförnedringen och Feliahatets antimarknader

Uppdatering: Detta inlägg skrevs före Telia backade.

Jag hatar Spotify.

Länge har jag försökt dölja detta, eftersom det har haft karaktären av ett småaktigt hat. Efterfester har utmynnat i trängsel vid en laptop där trettiosekundersintrona har haglat endast för att avbrytas av reklamen. Då och då har jag fått fåraktiga kommentarer om att Spotify nu allt har löst problemet med fildelningen, som om det skulle finnas en lösning?

Jag har tigit mig igenom populistiska politiker som sett Spotify som en flaggskeppslösning som “passar alla”.

Men jag har tigit om detta fram tills nu. Mest för att undvika de aggressiva utfall som Spotifisterna kastar till höger och vänster omkring sig. Jag har tigit mig igenom oskicket av att folk pejstar spotifyplaylistor i chatrummen och att jag en söndag fann filen spotify.dmg i min downloads-mapp efter en fest.

Allt detta skulle jag kunna förtränga till en knuten näve om det inte vore så att Spotify tillsammans med Telia bryter ny mark i en riktning mot att SABBA INTERNET!

// start Anton Abele remix //

Jag läser i tidningen idag, att Spotify ska få prioriterad trafik i Telias mobilnät. Detta eftersom Spotify behöver så mycket kapacitet för att föra över filerna. Om ditt vanliga internetabbonemang förbrukar den månatliga mängden data, kommer du kunna fortsätta lyssna på Spotify, utan begränsningar i hastighet. Prioriterad trafik! I ett nät! Har ni hört!?

// stop Anton Abele remix //

Exakt vad Telia gör: En (1) tjänst, får prioriterad trafik i ett nät. Det handlar inte om att skydda nätet mot spam, tekniska hinder eller attacker, utan att på ett mycket effektivt sätt låsa in användarna (Telia och Spotify föredrar att kalla dem “konsumener”) mot en distibutionsform för “digitalt innehåll”. Detta är skapandet av en antimarknad, och första steget mot kabel-tv-nät. Internet upphör att vara internet, och går sakta men säkert mot ett nät av tjänster.

Den naive (marknads)liberalen säger då genast: “Om inte konsumenterna vill ha denna tjänst kommer den inte att bli långvarig på marknaden. Ser du, det där sköter marknaden själv”.

Nej, det gör den inte. Marknaden finns inte! Allt som finns är en heterogen topoligi av katedraler och bazaarer. Marknader finns inte, de skapas, på samma sätt som antimarknader skapas.

Både Telia och Spotify har i flera bemärkelser marknadsställningar som knappast kan sägas vara konkurrensutsatta. Telia står i en historisk monopolställning när det kommer till tillgången till vår infrastruktur. De står även som enda Tier 1-operatör för Sverige, och levererar därmed mycket stor del av den trafik som passerar utanför gränserna (med en kopia till FRA).

Spotify lierar sig med samma katedrallobyister som förhandlar om ACTA, även om artisterna givetvis protesterar mot detta.

Poängen är inte att utmåla varken Telia eller Spotify som onda här. Snarare är mitt uppsåt att peka på en utveckling som inte alls är bra för det nätneutrala internet som vi känner det idag. Kopplingen mellan TJÄNST och NÄT måste separeras. Vi kan inte bygga ett internet så att det är till för att leverera vissa tjänster. Då är det ju inte längre internet, eftersom ett paketswitchat TCP/IP-nät i sitt ursprungsläge inte bryr sig om vilka tjänster, protokoll eller portar som används.

Att bygga nät med tjänster som utgångspunkt blir ett fusktbygge. Det måste vi i så fall bygga om. Men nu är det faktiskt så att vi inte behöver bygga fel från första början. Vi har ett nästintill helt neutralt internet i Sverige, varför börja med felkonstruktioner nu? Vad är det som är så himla fel på det nät vi har idag?

Eller så är det inget fel på de nät vi har idag. Utan snarare är det så att vissa stora aktörer snarare tar bakvägen till profit, hellre än att bygga ut infrastrukturen och sälja fint nät.

Vad säger de politiska partierna om detta? (jag frågar som potentiell väljare).

Svininfluensa för facklig framgång!

Sjuksköterskan Kim Hägglund skriver i senaste numret (47/2009) av Arbetaren den mycket lyckade artikeln Svininfluensa för facklig framgång. Det känns oerhört lyckat att Hägglund explicit bygger vidare på den smittontologiska forskningen, och applicerar detta på både biologiska smittor och politisk praktik.

Hägglund observerar mycket skarpt att vid pandemier som svininfluensan så händer något med våra grundläggande samhällspraktiker. Helt plötsligt uppträder en typ av kollektivitet och helt nya frågor ställs på ett politiskt plan. Hur vi ska organisera vaccinering och sjukvård går från ett läge av individualism, till en plötslig kollektivism, där “hela samhället” måste med.

Detta stämmer överens med bland annat de historiska observationer som Foucault gör i relation till socialmedicinens uppkomst på artonhundratalet, vilka bland annat lade grunden för allmänna vaccinationsprogram i Europa och tanken om “samhällskroppen som en organisk helhet”.

Men, Hägglund observerar även smittans nya spridningsmönster i en globaliserad värld:

Svininfluensan har sedan utbrottet i Mexiko i april elegant ritat upp en karta över den globala väven som binder ihop världen. Smittspridningen uppdateras live timme för timme via de globala övervakningssystemen som FluNet. Alla patetiska försök att upprätta gränser och karantän falleras obönhörligt.

Modernt smittskyddsarbete handlar snarare om förmågan att tidigt sålla ut speciellt spridningsbenägna utbrott, kartlägga dess startpunkt, samla data och rita kartor över smittans rörelse för att kunna förutsäga fortsättningen. Vi har gått från att försöka stoppa smittan till att i stället injicera smitta (vaccinera) och läsa av smittan.

Detta tycker jag är en helt briljant analys av hur vårt sätt att tänka kring smittor har förändrats. Visst är det så att många åtgärder har en “stoppa-karaktär”, exempelvis handspriten på toaletten, eller uppmaningar att stanna hemma från arbetet. Men det primära i fallet svininfluensa är att “motsmitta” svininfluensan genom att snabbt framställa vaccin som kan injiceras i de (kollektiva) kroppar som utgör smittans miljö.

Nutida DNA-analyser (eller är det RNA hos virus right?) och tillgängliga byggstenar hos de multinationella läkemedelsbolagen skapar på så sätt en beredskap att agera på smittans egna arena, snarare än att stoppa den med primitiv desinfektion.

Men det kanske mest intressanta är Hägglunds slutsatser i relation till den fackliga kampen och den politiska praktiken:

I stället för att på förhand reducera och tillskriva samhälleliga förändringar, en viss ideologi eller struktur öppnar smittotänkandet för ett mer komplext och oförutsett perspektiv där vi nu – likt FRA och Google – kan följa och spåra varje enskild känsla, tanke och handlings påverkan på en eller flera smittor, precis som vi kan följa H1N1-virusets diagram från Mexikos landsbyggd rakt in i en framtid inom tjugo sekunder, en nysning bort.

För visst är det så, att kampen om de stora idéerna alltmer känns som en avlägsen artonhundratalsdiskussion! Kampen för fackföreningarna handlar inte så mycket om huruvida den ene eller den andre vite manlige tänkaren hade rätt eller fel, utan snarare står förändringspotentialen och väger på huruvida idéerna kan få en smittogrund som kan spridas.

I ett sådant tillstånd förskjuts makten från en “epistemisk” nivå, där vem som har rätt och vem som har fel är avgörande. Istället hamnar vi på en smittontologisk nivå, där vem som har kontroll över smittan, över kunskapen, över spridningen etc. blir det avgörande.

Vem kontrollerar tankesmittorna i den politiska vardagen? Den som gör det kan utöva mycken makt!

Uppdatering: Bloggen Tusen Pekpinnar bygger vidare.

Transaktioner om civilsociologin; den svenska anomalin

Picture 28

Kalle P har kopierat Bror Gadelius skrift Massornas själsliv och andlig smitta (stor pdf med bilder, se mina citat här) från 1912. Som jag tidigare skrivit i bloggserien Transaktioner om civilsociologin sker det vid skiftet 1800/1900 en vattendelare inom denna unga vetenskap. Den Durkheimianska sociologin når stora framsteg och blir Statens och Akademins vetenskapliga flaggskepp, medan den Tardeianska tappningen främst plockas upp av amerikanska antropologer… och en svensk överläkare vid namnet Gadelius.

Låt oss se lite närmare på hans besynnerliga skrift, som influerats av den franska sociologin. Vi inleder med ett citat:

Kraftigast smittande äro de ideer, som röra rent lekamliga livsvärden, t. ex. möjligheten av dödsfara, Dödskräcken är den mest förenklande, individuella olikheter mest utplånande av alla våldsamma känslor. Den kommer folk att glömma alla andra hänsyn: personlig värdighet, stolthet, anständighet, blygsel, alla dessa vackra egenskaper som kulturen synes hava etsat så djupt in i människonaturen. Det visar sig att etsningen stannat i skalet; den har icke i minsta mån modifierat kärnan i denna natur – livsbegäret. (12)

Massan är en terräng, där det ondas bakterie lätt utvecklar sig, medan det godas bakterie nästan alltid dör av brist på näring. (21)

Vilket är ett tvärt brott mot vad Gabriel de Tarde (som Gadelius är inspirerad av) skriver i Laws of Imitation:

But shall we say, as to passions, that admiration, confidence, love, and resignation are superior in this respect to contempt, distrust, hatred, and envy? In general, yes, otherwise society would not endure. (länk)

Detta är mycket intressant. För både Tarde och Gadelius, och gemensamt för alla sociologer, återkommer frågan om hur “samhället är möjligt?”. Tarde väljer att förklara det sociala med imitationer och smittor, och genoma att det är först när det sociala smittar och drabbar många som strukturer uppstår. Gadelius verkar ha vänt på detta resonemang, och ser istället den så kallade facebook-cancern som destruktiv. Istället är det i individen som möjligheten till goda affekter och förnuft ligger:

Massornas själsliv är en enklare, mindre utvecklad psykisk tillvarelseform än individens. Det är ett oreflekterat, opersonligt och undermedvetet varande; det är icke ett tänkande i vanlig mening utan snarast ett uppgående och stillastående i vissa föreställningar eller på sin höjd en intellektuell rörelse inom vissa trånga föreställningskretsar. Massan suggereras även idel hänföres och ryckes med av densamma till ett instinktivt handlande men uppfattar icke denna ide medvetet. Massan saknar därför fullständigt kritik. (15)

Gadelius är ute efter de undermedvetna processer som sätter fart på imitiativt beteende, eller, repetitioner i det sociala. Nu hade ju inte Gadelius Mediawiki och Etherpad, utan hans kritik är snarare sådan att han tänker sig en reduktion av tänkandet när det blir kollektivt. För att umgås med andra måste vi “sänka” vår mentala nivå, och därmed tunnas tänkandet ut (i massorna).

Gadelius var mycket skeptiskt till det som vi brukar tycka är lulz. Det värsta som kunde hända var:

Att massornas själstillstånd lätt övergår i extas framgår av de andliga farsoternas historia, allt ifrån Dionysoskultens bacchantiska utsvävningar till senare tiders religiösa orgier. Extasen har mycken gemenskap med de tillstånd vi här studera, den har samma opersonliga och oreflekterade karaktär som dessa. (15)

En annan aspekt, som jag kommer att återkomma i serien om civilsociologi är varför Gadelius inte smittade av sig på andra sociologer (det fanns väldigt få 1912). Men för detta behöver jag dyka ned i arkiven.

Se även mitt och Kalles smittontologiska manifest som vi skrev för nästan exakt år sedan.

Hatebook

Internet är fantastiskt på det sättet att man för det mesta inte bara kan välja mellan en massa saker, utan lika mycket för att man kan välja bort, alltså skapa urval. Till denna regel finns ett undantag som jag hatar.

Jag hatar Facebook.

Inte på grund av dess politiska ekonomi. Att människor investerar sin fria tid i att arbeta för Facebook, genom att fylla deras databanker med personliga uppggifter, där varje statusrad är profit, varje variabel ytterligare ett segment, detta stör mig inte alls. Jag har absolut inget emot att människor arbetar gratis på sin fritid, eller på sin arbetstid. Att Kommunistiska Partiet har en grupp med 372 medlemmar är troligtvis ett skämt, for the lulz.

Jag hatar inte heller Facebook för att det skulle “bryta mot integriteten”. Visst är det så att det på amerikanska servrar finns fler detaljer om mig själv än vad FRA troligtvis någonsin kommer lyckas samla in. Visst är det så att dessa uppgifter luktar Guantanamo Bay och NSA, och troligtvis säljs vidare till högstbjudande. Men det stör mig knappt alls.

Nej, anledningen av att jag hatar Facebook är dess existentiella karaktär av Hatebook. Dess hatproduktion har fått mig att hata, och det är dags att göra slut på detta en gång för alla för att inte orsakar mera sorg än vad som redan är fallet.

Det finns ingen mellanmänsklig kärlek i detta monstruösa community. Istället produceras småaktig nyfikenhet, nätverkskåta karriärister och en och annan misslyckad kulturförening som varvar medlemmar till ytterligare en meningslös fan page.

Inte nog med detta är Facebook drabbat av en demokratisk nihilism där man förväntas ta ansvar för att samhället hänger samman på något skumt jävla sosseintegrationssätt. Varje gång jag har yttrat kritik i statusraden mot Hatebook, även de som konstruktivt har föreslagit andra former av socialt umgänge, så har snabbt folk flockats och skrivit “elitist” eller “vad är det nu för fel på något som alla har”, eller “vi som inte är så bra på data tycker faktiskt att fejsbook är bra”…

Felet med Facebook är just att alla har det, och att människor förvandlas till hatiska småstadsmänniskor på grund av den panspektriska maskintriumf som detta community har lyckats rulla ut över miljoner användare. Trots att vi alla sysslar med socialt urval i vår vardag, genom att vi går på vissa gator, restauranger, arbetsplatser, föreningar etc. är det inte tillåtet att tala om detta på the facebook hate machine. Facebook är alldeles för realistiskt för att sociala gemenskaper ska kunna formeras.

I denna sörja av total överkodning av det sociala uppstår de mest perversa former av nätnihilism. Så kallade “causes” samlar massorna i hundratusental trots att massamhället har borde ha upphört i och med internets mångfald. När man vaknar på morgonen handlar det om gatuvåldet, lagom till lunch om sälarna och vid kvällskvisten har ett antal grymma diktaturer bockats för. Inte för att någon har en chans att tänka mer än fem minuter på varje grymhet som man nu snabbt kan peka-och-klicka sig fram till, utan i huvudsak för att den sociala pressen och den mellanmänskliga övervakningen gör att någon vet om jag klickar nej tack. Någon kan kontrollera så att jag verkligen bryr mig om den klubbade sälen, och i sann moralistisk anda gäller det att snabbt klicka så att ingen märker något.

Jag har aldrig sett detta drag hos människor utanför Facebook. Hatebook multiplicerar det småaktiga fördömandet, ibland bara genom den blick som apparaten producerar.

För det andra motverkar Facebook den så behövliga varaglömskan. Människor från högstadiet blir snabbt tiotals i friendslistan. Inte för att man har något att säga varandra, utan för att Facebook sakta skördar ytterligare offer i telefonbokskatalogen internet. Med människor från gymnasiet kanske man till och med har en eller annan krystad minnesepisod att snacka om, men när den obligatoriska wall-postningen “vad gör du nuförtiden?” kommer, finns det ingen återvändo längre. Det som av funktionella orsaker glömts någonstans i hjärnans lägre delar av minnet väcks åter till liv, som forcerade mardrömmar en regnig novembernatt

När jag tidigare har skrivit om Facebook här har det varit i termer av ångest, tillvaro, och facebookianism. Missförstå mig rätt – Facebook som fenomen har tvingat oss att tänka rätt i första led om internet. Det har på ett brutalt sätt uppenbarats för oss alla att det som händer på nätet inte är mindre verkligt än det som händer i köttvärlden. Så långt är allt väl. Men det är inget värdigt real life att leva på Facebook.

Mitt finaste och samtidigt mest skrämmande minne från Facebook inträffade i december 2008 när Rasmus skapade gruppen Petition to make “becomes” the new mandatory verb in the Facebook status.

As you may know, some users put pressure on Facebook to remove the mandatory “is” from the Facebook status, and at December 13th they succeeded.

What these people didn’t get was that the whole point of the “is” was how it forced people to circumvent it in creative ways. A fully “free” status field is a less meaningful status field. Mandatory verbs rule, OK?

However, we’re bored of being. Let’s try another verb than “is”. Let’s try BECOMING!

Uppropet, som skapades for the lulz och som ett nätforskningsexperiment, genererade 34 medlemmar. Ingen verkade sympatisera ens med en räffling på två bokstäver, än mindre än med verbet “blivande”. Kanske har det med att göra att Facebook i huvudsak är konservativt. Det skapar inget, det bara bevarar och memorerar det som redan finns.

Jag sympatiserar fortfarande med det strikt instrumentella användandet av hatebook. Att medelst mikrotaktik och hacking skills nyttja Facebooks databaser i strategiska syften är helt okej. Jag kan väl till och med sympatisera med Facebook som reklamplats för den individbaserade marketingekonomin, där uppvisandet av ett socialt nätverk ger cash i fickan. Även om det finns ett äcklande förnedringsmoment i att bli utsatt för det själv.

Man skulle kunna tänka sig att internet för det mesta påverkar oss på så sätt att vi blir mera decentraliserade, kan ingå i allt fler sammanhang och gemenskaper, och får allt fler möjligheter. Så är inte fallet med Hatebook. Hatebook är en despotisk regim som bygger på alla de makthierarkier som vi så länge har velat krossa eller lämna bakom oss. Facebook upprättar en trädstruktur i det sociala, en hierarkisk ordning där ANSIKTET står i fokus. Ditt ansikte! Din inidivid! Din inordning under Fadern, Mästaren och den Heliga ande – Din tillhörighet till en jävla grupp där du har givit upp ditt deltagande, din agens, till förmån för the master signifier och en multi-million d(h)atabase. Kopplingen mellan denna form av samvaro teckas redan före internet av Deleuze & Guattari:

This excessively hasty overview is applicable not only to the imperial despotic regime but to all subjected, arborescent, hierarchical, centered groups: political parties, literary movements, psychoanalytic associations, families, conjugal units, etc. The photo, faciality, redundancy, signifiance, and interpretation are at work everywhere (ATP 118).

Jag älskar mina vänner. Facebook producerar hat. Jag lämnar det sjunkande skeppet innan det är för sent.

(Encyclopedia Dramatica har en artikel om Facebook som är intressant, men kan anses stötande för många. Varning utfärdad.)

Varför infrastruktur?

PICT0008
Mina anslutningar till världen. Elektroner, ettor och nollor, emotioner, analoga ljudsignaler...

Som ni kanske har märkt har denna blogg uppehållit sig vid nätets infrastruktur den senaste tiden. Det kan ju låta lite opersonligt och grått, ungefär som risiga motorvägar, rostig järnvägsräls och en och annan terpentindoftande flygplats. Låt mig därför ge en aningen mera personlig bild av varför frågor som nätneutralitet och tillgång till infrastruktur har engagerat mig.

Rasmus argumenterar att jag är en ISP, och i flera bemärkelser skulle man kunna säga att jag är det, trots att jag inte tjänar några pengar på det. Jag tycker det är trevligt att gå till näts med mina vänner, och när de kommer på besök i köttvärlden är det mer naturligt att bjuda på TCP/IP än att krysta fram en sunkigt blandad välkomstdrink eller ett välstädat vardagsrum. Samtidigt pumpar tre trådlösa routers ut öppet WiFi till mina grannar, dock måste jag stänga av ibland eftersom min ISP som jag köper access till internet av har en spärr vid 15 gigabyte per dygn. Internet… ja… på ett sätt köper jag ju access till internet av mitt lokala studentnät, samtidigt ger jag access till mina vänner. Var går gränsen? Vem levererar vad, egentligen?

PICT0006
WiFi är en fluga, Twisted Pair tillhör framtiden. Att bjuda på en ordentlig sladd är quality of service at Chrisk Networks (Kopimi).

Genom mina datorer strilar en jämn ström av datortrafik som jag själv varken kontrollerar eller initierar. Jag har kanske ett trettiotal användare på mina shellservrar, min bittorrentklient skyfflar data till peers, skype routar ibland samtal genom min dator utan att jag vet om det, etc. Juridiskt sett borde jag logga allt som görs på mitt lilla nät ut mot internäten, men allvarligt talat vet jag inte ens vilka loggfiler man i så fall skulle titta i. Och om jag skulle veta det skulle jag radera dem.

Som jag tidigare skrivit om, skapar det distribuerade nätverket ett redundant internet, något som inte minst aktualiseras av att The Pirate Bay har övergett tracker-funktionen i bittorrent, till förmån för bland annat distributed hash tables (DHT). Nätet gör sig som bäst som en multiplicitet av noder. En multiplicitet som är fraktalisk och befinner sig i den fjärde parameterrymden. Alltså, ett nät i ett nät i ett nät… etc. – mot evigheten. Alla länkar och bryggor däremellan skapar inter-näten.

PICT0003
600 megahertz räcker långt för att leverera de ssh-baserade tjänsterna till mina vänner via Ubuntu Linux. Dessutom bor i denna maskin mellan två och fem icke-människor (botar). Hur många de är vet jag inte riktigt.

Under Juliagruppens arrangemang på FSCONS blev jag mycket glad av att se så många deltagare på vårt seminarium. Några spontant tillverkade etherpad-anteckningar finns förevigade här (fyll gärna på om du har flera). Framförallt var det intressant att höra att det där med nätneutralitet var något som deltagarna verkade tycka var värt att utforska mera.

PICT0005
En data jag fick av Kalle P. Inte mycket att skryta med i termer av hårdvara, men med Debian Linux rullar allt som det ska. Gäster i min lägenhet får stå ut med det brummande fläktljudet.

Varför denna besatthet vid infrastruktur? Jag är ju inte ens särskilt skilled på “det där med databiten”. Ända sen FRA har jag tjatat om kablar och nu på senare tid även om diken. Det är ganska enkelt. Internet är ett hack, en överkodning på existerande kabelinfrastruktur. Låt oss skruva tillbaka tiden sisådär femtio år och spana in följande bild:

Picture 27

Nätpolitik inkluderar de diken, antenner och satelliter som det paketswitchade nätet sedan kan nyttja som infrastruktur. Så är det fortfarande (tänk ADSL), och det är just det faktum att den riktigt stora kostnaden inte ligger i själva fibern eller i routrar och serverhallar, utan i dikesgrävning, som gör att denna nivå är viktig att tänka in i någon form av nät/informations/kommunikations-politisk agenda.

Mina kablar ligger inte och skräpar i mitt vardagsrum, även om det ser så ut. De är mitt vardagsrum, som är distribuerat över i princip hela jordklotet, ett vardagsrum som jag mer än gärna delar med mina vänner.

Och… FRA… det räcker numera att googla på mitt namn så vet ni vart mitt vardagsrum finns på internet via Copyriot (ni läser väl den, jag har inte sett er hos mig på länge). Detsamma gäller IPRED-hyrsnuten – Gör er inte besväret att fråga SGSnet (min accessleverantör som jag köper bandbredd av).

Har jag förresten berättat att jag planerar att bli tjänsteleverantör av fax? Även detta medium tillhör framtiden, och för att spana på faxar måste man lyssna på kablarna!

Fashionhöst

Writing+Foucault

Hur får man tag i den perfekta polotröjan. Det känns som att de inte längre existerar utanför de svartvita fotoarkiven. Deras perfekta veckningar längs kroppen, den lagom höjden som gör att det inte ser töntigt ut, och färgen som alltid måste vara matt, men inte färglös. Habegäret gör att man greppar efter en platonsk essens samtidigt som man vet att den aldrig går att få tag på annat än genom tur.

Photo 36

När det är höst kommer den stilla längtan efter solljus. Då och då, under de gråa Göteborgsmolnen, vill man ha solen rakt in genom hjärnbarken. Man spärrar upp ögonen och känner smärtan av det bländande ljuset, och när man sedan sluter ögonen ser man röda pulser genom ögonlocken. Shutter shades är helt klart rekommenderade. De stänger inte ute det farliga UV-ljuset som man så desperat suktar efter. Det är ju trots allt så att allt det goda i livet förr eller senare leder till döden.

IMG_0457

När längtan blir som starkast måste man ta på sig halsdukar av egyptisk bomull. Jag bär dem alltid i öknen. Det är ungefär lika obligatoriskt som att bära kavaj på stranden. Att bryta mot den heliga traditionen av att ha på sig shorts är som att svära i the Church of Charter Tourism ™. Hösten måste ackompanjeras med stora överdoser egyptiskt te med tre skedar socker. Dock kompenserar det sällan för den riktiga solen.

Photo 41

Under SJ-vintern är det i princip bara trenchcoat som är fungerar för att kunna tänka på tåg. Det är även viktigt att man undviker personliga möten med personalen. Sakta vaggas man in i stålburen och spiller kaffe på laptopen med jämna mellanrum. Ändå är det något som aldrig upphör att passera genom tankarna…

IMG_0455För samtidigt som det mörka landskapet rusar förbi återkommer ständigt tankarna om solen i öknen. Det är som att Ra kallar mitt i den tågiska maskintriumfen, som om solgudarna var inbyggda i högspänningsledningarna. Solen måste döva, kylan från ryggraden måste svalna och ersättas med ljuset, ljuset från de faraonska gudomligheterna. Ökensanden smakar så ljuvligt när man greppar mot himmelen!

bild

Solnedgången över Vätterns strand sker allt tidigare nu på hösten. Ibland formar molnen figurer som påminner om ansikten. Som om det fanns någon där bakom som ville se ut över det mörknande landskapet och se ned över skuggorna. Det finns ingen återvändo nu. Mörkret är här för att stanna månad in och månad ut. Enda sättet att undslippa det är att sätta sig i en flygplanskapsel, göra så att tid och rum övervinns av maskintriumfen återigen.

Det finns ingen harmoni. Allt vi gör i jakten på solens strålar går via Prometheus.