Heideggerintermezzo: Marx-diss

Då jag under dagen både jobbat Heidegger och Marx kan det vara på sin plats att praktisera lite syntetiserande filologi. Vad tänkte Heidegger om Marx? (det omvända är ju tyvärr en historisk omöjlighet). Låt oss beskåda följande youtube-klipp:

httpv://www.youtube.com/watch?v=jQsQOqa0UVc

Nu talar ju Heidegger med en besynnerlig dialekt, men mitt försök till att transkribera lyder:

Die Frage nach der Forderung der Weltveränderung, fällt ja auf einem vielzitierten Satz von Karl Marx, die These über Feuerbach zurück, und ich will ungenau sie zitieren und gleich vorlesen:

“Die Philosophen haben die Welt nur verschieden interpretiert [unterstrichen], es kommt darauf an, sie zu Verändern”.

Wenn die Zitation dieses Satzes, und bei der Befolgung dieses Satzes, übersieht mann dass eine Weltveränderung voraussetzt eine Änderung in der Weltvorstellung, und dass eine Weltvorstellung nur zu gewinnen ist dadurch dass man die Welt zureichend interpretiert.

Das heisst Marx ist fusst auf eine ganz bestimmten Weltinterpretation, um seine Veränderung zu fordern. Und dadurch erweisst sich dieser Satz als nicht fundeirter Satz. Er weckt den Eindruck als sei entschieden gegen die Philosophie gesprochen während dem zweiten Teil des Satzes gerade unausgesprochen die Forderung and der Philosophie vorausgesetzt.

Och min lekmannamässiga översättning (kommentera gärna fel) blir:

Frågan om kravet på världsförändring, faller tillbaka på en välciterad sats av Karl Marx, Feuerbachs tes, och jag skall nu citera den och läsa upp den.

“Filosoferna har endast tolkat världen (på olika sätt)[understruket], det gäller att förändra den”

Vid citeringen av denna sats, och vid efterföljandet av denna sats, förbiser man att en världsförändring förutsätter en förändring i världsföreställning, och att en världsföreställning endast är möjlig att vinna genom att man på ett tillräckligt sätt tolkar världen.

Det betyder att Marx är fotad (står på) på en väldigt bestämd världstolkning, i sitt fordrande om en världsförändring. Och därmed visar sig denna sats inte vara en funderad (grundad) sats. Den väcker intrycket av att bestämt tala emot filosofin, medan den andra delen av satsen outtryckligen (implicit) förutsätter filosofins fordring (krav).

Sein und Zeit §11

Photo 2

Jag har som bilden visar återfunnit mitt svenska exemplar av Varat och Tiden. Då jag har en timma att slå ihjäl på Mariehams stadsbibliotek, där jag avskuren från internet tvingas till köttvärldens tänkande egentlighet, passar det bra att torrblogga lite om paragraf elva. Nu när jag återfunnit min svenska översättning står jag inför ett val igen. Ska jag fortsätta på svenska eller tyska? Jag låter läsarna bestämma genom kommentarsfältet.

Dock blir det spännande om ingen kommenterar (vilket brukar vara fallet). Då kastas jag åter ut i det obestämbara, och jag kan endast genom gissningsleken föreställa mig vad den anonyme läsaren tycker och tänker. Kanske är det dessa små gissel i tillvaron som gör att den då och då förskjuts, och man blir ställd undrande, som när en häst klipper med öronen i en hage. Man står då åtminstone i en ljusning, även om den mörka skogen hägrar, lockar och skrämmer.

§11 Existential analytik och tolkning av den primitiva tillvaron. Svårigeterna att nå fram till ett >>naturligt världsbegrepp>>.

Är hela världen den samma? Eller består den av flera inkommensurabla existenser? Eller består den kanske av en myriad av “fraktaler” sammanbundna endast genom en mängd singularitetspunkter som då och då skapar intensiva flöden som får världens positiva sammansättningar att hänga samman?

Fraktalforskningens genombrott är dock ej ännu vunna vid skrivandet av Sein und Zeit. Istället vänder sig Heidegger, precis som Freud, till etnologin (eller antropologin) för att tänka de “primitiva” kulturerna i relation till den grekisk-västerländska utvecklingen in mot moderniteten.

Som tidigare nämnt är alldagligheten ett centralt begrepp hos Heidegger, och dess relation till kulturen är följande:

Alldagligheten sammanfaller inte med primitiviteten. Alldagligheten är tvärtom en varamodus för tillvaron även när, och i synnerhet just när, tillvaron rör sig inom en högt utvecklad och differentierad kultur. (75)

I exegesens läs- och skrivgenre tvingas vi lägga det problematiska med att dela upp kulturer i “primitiva” respektive “differentierade” kategorier åt sidan (Sartre tog ju i viss mån den debatten vid ett senare tillfälle). Låt oss istället ge den en chans att jäsa till ett mera rasande angrepp i framtiden.

Alldagligheten är ett varamodus, och är på så sätt oavhängig kulturens utspridning. Dock återkommer vi till att:

>>primitiva fenomen>> ofta är mindre beslöjade och komplicerade genom någon lång hunnen/avancerad/ självutläggning av resp tillvaro” (76).

De “primitiva” kulturernas fenomenvärld skulle alltså vara mindre komplicerade, och därmed lättare att frilägga.

Dock fortsätter Heidegger mest med att argumentera kring vilken roll ontologin skulle ha gentemot de positiva vetenskaperna, då främst ontologin. (fotnot, växlar till tysk utgåva).

Zur Förderung der bestehenden positiven Disziplinen kann Ontologie nur indirekt beigtragen. Sie hat für sich selbst eine eigenständige Abzweckung, wenn anders über eine Kentnisshnahme von Seiendem hinaus die Frage nach dem Sein der Stachel alles wissenschaftlichen Suchens ist. (52)

Ontologin kan alltså endast indirekt bidra till de empirisk-positiva vetenskaperna. Men förhållandet mellan varat och det varande är likafullt som en tagg i vetenskapernas sökande. Mer om detta vid ett senare tillfälle.

Tidigare paragrafer här. (kategoriernas sortering gör att man läser paragraferna baklänges… intressant).

Transaktioner om manifest – Cybermarxism? Eller inte…

I slutet av nittiotalet talades det en del om “cybermarxism” som ett sätt att formulera en kritik av det framväxande nätsamhällets motsättningar och konflikter. Jag är skeptisk till detta perspektiv, men som ett filosofiskt experiment kan vi ändå göra ett försök till att rekonstruera hur ett marxistiskt  nätmanifest skulle se ut. Låt oss nyttja remixens metodologi på valda delar av Det Kommunistiska Manifestet och se om det funkar:

Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om formatkamp.

Det ur det panoptiska samhällets undergång utgångna kontrollsamhället har icke upphävt formatsmotsatserna. Det har blott satt nya format, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe.

Vår epok, Internätens epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat formatöverskridelserna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, antimarknader och internauter.

Ur industrisamhällets livegna utgick de första städernas patentinnehavare, och ur detta småborgerskap utvecklade sig antimarknadernas första element.

Upptäckten av Silicon Valley och omseglingen av Bangalore skapade en ny terräng för den uppåtgående bourgeoisin. Den ostindiska och kinesiska marknaden, koloniseringen av Amerika, immaterialrättsbytet med kolonierna, ökandet av patent och mönsterskydd överhuvudtaget gav handeln, sjöfarten och industrin ett hittills okänt uppsving och därmed åt det revolutionära elementet i det sönderfallande disciplinära samhället en snabb utveckling.

Det hittillsvarande systematiska eller Fordistiska driftssättet i industrin förslog inte längre för de nya marknadernas växande behov. Immaterialrätten trädde i dess ställe. Innovatörerna utträngdes av det patenterade medelståndet, kunskapens delning mellan de olika korporationerna försvann för licensernas delning inom den enskilda koncernen.

Men alltjämt växte marknaderna, alltjämt ökades behoven. Icke ens immaterialrätten förslog längre. Då revolutionerade kapitalflödena och patentköpen den industriella produktionen. I immaterialrättens ställe trädde den moderna antimarknaden, i det industriella medelståndets ställe trädde de industriella miljardärerna, cheferna för hela industriella arméer, de moderna borgarna.

Immaterialrättsindustrin har skapat den världsmarknad, som upptäckten av Internet förberedde. Världsmarknaden har gett handeln, överföringshastigheten och beräkningskraften en omätlig utveckling. Detta har i sin tur återverkat på Internätens utvidgning och i samma mån som industri, handel, sjöfart och järnvägar utvidgade sig, i samma mån utvecklade sig upphovsmännen och immaterialrättsinnehavarna, ökade sitt kapital och trängde alla från medeltiden härstammande format i bakgrunden.
/…/
Internauterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en formatsmässig revolution. Nätmedborgarna har i den ingenting annat att förlora än sin strypta nättillgång. Men de har en värld att vinna.

Nätmedborgare i alla länder, förena er!

Det finns ett antal problem med att överföra resonemangen på detta vis, och de kan alla härledas till det formatnihilistiska felslutet. Marx manifest uppvisar nämligen följande problem, trots den historiska uppdateringen:

  • Tanken om att motsättningar i ett samhälle kan härledas ur stabila identiteter. Artonhundratalets proletärer och borgare är ju endast extensivt eller “statistiskt” identifierbara, på samma sätt som “nätmedborgare” och immaterialrättsinnehavare bara är abstraktioner. Varken “proletariatet” eller “internauter” är enkla kategorier som kan stå i enhetlig motsättning till “borgarna”, eller vad nu 2009 års överklass skulle heta (kanske nätokrater, fria radikaler, självförverkligande småföretagare, entreprenörer?). Nej, att identifiera maktrelationer på nätet är alltid en fråga om heterogena kopplingar, tillfälliga händelser och specifika platser.
  • Tanken om enhetliga ekonomiska system och linjär teknikutveckling. Tanken om att det finns ett “kapital” eller en “marknadsekonomi” som dikterar, eller åtminstone instruerar, hur en viss ordning upprättas är minst sagt grov. Ekonomier finns i alltid i plural, från statligt subventionerade flygplatser till mikroekonomier. Att exempelvis Internet skulle följa träindustrins eller bilindustrins utvecklingslinjer vore att förenkla. Tvärtom kan nätet gå åt andra hållet, exempelvis genom bruten nätneutralitet eller extra-juridisk upphovsrättshets.
  • Tanken om linjär historia. Att förutsätta att det-ena-leder-till-det-andra, exempelivs att sjöfarten, kolonialismen, industrialismen etc.  leder till vissa förhållanden mellan klasser, kapital och människor, är i sig inget fel eller konstigt. Men, att bara skriva historien “baklänges” på detta sätt gör ofta att man missar dels det kontingenta i att vissa händelser etableras – alltså, att förklara historiska förlopp baklänges, eller kronologiskt gör att vi allt mer tänker oss nödvändighet istället för tillfällighet. Kronologi styckar även upp tiden i enheter (ex. år, månader, epoker) vilket leder till att vi missar flöden, territorier och utsträckningar. För det andra vore det ett annat formatnihilistiskt övertramp att tänka sig att samma historia kan berättas i olika historisk-teknologiska sammansättningar. Minne och arkiv relaterar till tekniker och artefakter. Den arkeologiska historieskrivningen av stenåldern är med nödvändighet en annan än den om det moderna samhället. Topologi och tidslighet är med nödvändighet relaterade till varandra. Historierna om internet kommer vi först i efterhand se hur den skrivs, kanske är 1999-2009.se ett trevande experiment, som längs snåriga och trasiga digitala arkiv skapar en fragmentarisk men ändå intressant samtidshistoria.

Meningen med detta inlägg var inte att hoppa på Marx. Snarare var det ett experiment för att se vad olika manifestformat producerar, och hur de kan skrivas, om de ens kan skrivas alls. Jag är dock optimistisk med tanke på att Rasmus snart kommer ut med Det postdigitala manifestet.


Juliamängden

Juliagruppens seminarium igår öppnade fantastiska nya dimensioner i det där vi ibland kallar för nätpolitik. Fragmentariska anteckningar finns i Werebuild-wikin (lägg gärna till och ändra, de skapades i ett kollektivt dokument med lågnivåkaos), och mera strukturerade hos Calandrella (cheers!). Även Madeleine Sjöstedt och Mikael Persson har hunnit kommentera seminariet. Lisa har till och med några post-postseminariebilder. Dessutom finns en bambuser-feed här, och vi kommer snart upp med högkvalitativ video och podcast på bittorrent.

Så till eftertanken. Eller, kanske efter-tanken, eftersom seminariet innebar en hel del tankearbete som fortfarande pågår i mitt synaptiska internet som jag har i huvet, vars tentakler nu trevande sträcker ut sig över intensifier-pluginet.

Nätneutralitet och infrastruktur: Panelen bestående av Jussi Karlgren, Jonas Bosson , Nicklas Lundbladh och Jan-Erik Fiske var mycket intressant. De ovan nämnda länkarna ger en sammanfattning, så jag undviker upprepning. Men det var befriande att äntligen få tala om internet inte som ett medium, inte som en stor lastbil, och inte som en “digital värld”, utan som just infrastruktur som förändrar världen.

Vikten av att ha ett öppet nät som inte diskriminerar sändare, mottagare eller innehåll kan inte underskattas. Jeremie Zimmermann tryckte ännu hårdare på detta och visade även hur detta inte enbart kan vara upp till den så kallade “marknaden” att lösa. Werebuild har tryckt på principen om nätneutralitet åtminstone sedan telekompaketets andrabehandling och bland annat finns artiklar om net neutrality och mere conduit att läsa i wikin.

De sakfrågor som har tokaffirmerats i diskussionen fram tills nu är ju främst upphovsrätt och anonymitet/integritet. Dessa har båda börjat loopa som hackiga vinylskivor, även om de givetvis är viktiga. Men ser man istället hur de påverkar nätets infrastruktur blir de mycket större. Exempelvis leder ju ibland upphovsrättsliga konflikter till spärrlistor, protokollsdiskriminering (ex. bittorrent), DRM och sänkning av trafikhastigheter. Och gällande övervakning så belastar ju exempelvis datalagringsdirektivet och FRA-lagen både kostnader för operatörerna, och därmed konsumenterna, men det “arkivifierar” även nätet på ett sätt som skapar integritetsproblematiker såväl som flaskhalsar (ex. vid deep packet inspection).

Aktivistpanelen var minst lika lyckad och bestod av Erik Josefsson, Johanna Nylander, Marie Andersson och Joakim Jardenberg. Erik presenterade bland projektet EUwiki som är ett verktyg för att hålla reda på vad som är i “tratten” i EU-korvmaskinen. Just verktyg stod i fokus för att göra aktivismen ännu mera effektiv, en inställning som Intensifier alltid har gillat. Men även att dessa verktyg bör vara mera mainstream så att de kan användas till andra viktiga sakfrågor. (Tack vare Copyriot-Rasmus blev vi påminda från publiken om att havet inte bara innehåller maneter, utan även ålar, exempelvis).

Således, jag befinner mig i samma emotionella stadium som Isobel och jag ser framför mig många genomuppfriskande diskussioner och samtal kring nätet. Det är dock med en allvarlig underton (myten om att fun/love utesluter seriös politik är väl förhoppningsvis krossad vid det här laget). Om cirka tre veckor inträffar den eventuella tredjebehandlingen av telekompaketet. Då måste vi ha ett förslag redo – ett förslag som säger hur vi vill att det där paketet ska förpackas. Vill vi ha det inlindat i sunkiga och begränsande kabelteveliknande konfigurationer, eller vill vi ha neutrala fiberledningar som stäcker sig som en djungel och förbinder människor fritt? Är det vi som definierar vad öppenhet är, eller ska vi lämna den uppgiften till lobbyister?

Tusen tack till alla som var där och gjorde händelsen(erna) till en sweet SUCCESS!

(:=~~~~~

Uppdatering: Kaosteori, Marcin,  bloggar också.

Höstens viktigaste nätseminarium

På onsdag arrangerar Juliagruppen den första delen i seminarieserien “Nät och Samtal”. Från hemsidan:

Nät och samtal” kommer att behandla internets framtida utveckling utifrån en vision om ett öppet, användardrivet och decentraliserat nät, och är tänkt att fungera som en länk mellan gräsrötter, akademiker, politiker och näringsliv.

Seminariets paneler består av många intressanta representanter, som sammanlagt har en enorm kompetens om internet ur olika perspektiv. Speciellt roligt blir det att Jérémie Zimmermann från La Quadrature du Net kommer, för att tala om telekompaketet och hadopi-lag(implosionen) samt den franska aktivismen.

Det är dags att börja jobba med de här frågorna på riktigt nu. Att de tyvärr inte tas på fullt likas stort allvar av regeringen är ganska trist.

Seminariet är öppet för allmänheten. Telecomix News Agency kommer rapportera live, och en Bambuserfeed kommer att finnas tillgänglig. Håll utkik efter hashtaggen #juliagruppen, samt en och annan manet in intertuberna.

Om telekompaketet

Christian Engström skriver om telekompaketet i Sydsvenskan, vilket är oerhört lyckat. Frågan om tredjebehandlingen är mycket riktigt höljd i en centerpartistisk dimma.

Detta visar sig inte minst då Näringdepartementet vägrar svara på frågor om tredjebehandlingen. Läs även Erik Josefssons kommentar. Man borde bli upprörd och vill nästan ställa franska traktorer framför departementets dörrar, men nu jobbar vi ju inte riktigt så.

Istället har WeRebuildklustret tänkt att göra Näringsdepartementet en tjänst och lösa det där med öppenhet. Vår öppenhetsutredning håller just på att skrivas i våra kanaler, och igår fick vi in ett remissvar från Slovenien. Dock är det mycket arbete kvar och om du känner för att bidra så bygger vi det telekompaket som vi vill ha i #telekompaketetkanalen (och mycket annat, maneter exempelvis).

Telekompaketet handlar om internets infrastruktur. Det berör hur din kabel i väggen ska regleras, det har konsekvenser för vilka nät, vilka protokoll, till och med vilka paket som din dator skickar ut på internäten.

Uppdatering: Även HAX kommenterar, i något kraftigare ordalag.

Sein und Zeit, §10

§10 Die Abgrenzung der Daseinsanalytik gegen Anthropologie, Psychologie und Biologie.

Paragraf tio handlar alltså om en avgränsning mot antropologi, psykologi och biologi. Varför då just dessa discipliner?

Nyckeln torde ligga att de alla tre är “sciences of man”, alltså olika disciplinmässiga vetandestrukurer som alla gör anspråk på att förklara människan. I §9 flaggade ju Heidegger för  att tillvaroanalytikens fråga måste vara  “Die Freilegung des Apriori, das sichtbar sein muß, soll die Frage, >>was der Mensch sei<<, philosophisch erötet werden können” (45).

Livsvetenskaperna är ju kring 1920 just dessa, och de sammanfaller i viss mån med Foucaults människovetenskaper. Det Foucault kallar “ethnology” i Order of Things är ungefär som tyskans Antropologie (den franska etnologin på 1800-talet ska ej förväxlas med senare svensk ethnologi), och biologi och psykologi tycks komma med ungefär samma innebörder. Däremot lägger Foucault till politisk ekonomi som en science of man, något som helt faller bort i Heideggers inledning (varför har jag inte kommit på än).

Den huvudsakliga anledningen till att avgränsa tillvaroanalysen från de trenne vetenskaperna är ontologisk, snarare än epistemologisk:

Die Abgrenzungen der existenzialen Analytik gegen Anthropologie, Psychologie und Biologie beziehen sich nur auf die grundsätzlich ontologische Frage. >>Wissenschsftstheoretisch<< sind sie nowendig unzureichend schon allein deshalb, weil die Wissenschaftsstruktur der genannten Disziplinen – nicht ewa die >>Wissenschaftlichkeit<< der an ihrer Förderung Arbeitenden – heute durch und duch fragwürdig is und neuer Anstöße bedarf, die aus der ontologischen Problematik entspringen müssen. (45)

Det ontologiska problemet är givetvis att de inte frågar efter varat. Detta spårar Heidegger tillbaks till Descartes som ju med sina bevingade ord cogito ergo sum bara frågade efter cogito, men aldrig sum. Han glömde alltså att ställa varafrågan, eller snarare var det så, att frågan om varat för länge sedan hade fallit i glömska och dess icke-vara som just fråga aldrig fick Descartes att ställa den (någon mer än jag som känner de berömda “antihumanismvibbarna från Foucault?).

Ytterligare något som skiljer den existentiala analysen från vetenskaperna är att dess fråga inte ställs till människans tinglighet, utan till hennes positiva icke-tingliga fenomen. Heidegger förljer istället den Husserlska vägen:

Die Person ist kein Ding, keine Substanz, kein Gegenstand. Damit ist dasselbe betont, was Husserl andeutet, wenn er für die Einheit der Person eine wesentlich andere konstitution fordert als für die Naturdinge. (47-48)

Detta är inte bara en tydlig distinktion. Det är också vad Bruno Latour kommer att haka upp sig på cirka 70 år senare som en av de tydligaste markeringarna för “The Modern Constitution”. Att separera naturtingen från det mänskliga “själslivet”, genom existentialanalys, är kanske det modernaste av projekt man kan företa sig. Kanske i samma grad som distinktionen mellan natur och samhälle. Nu är ju denna serie ingen kritisk läsning, utan en exegetisk. Så tillbaka till texten!

Mer specifikt kritiserar Heidegger antropologin för att förutsätta animal rationale, alltså att handlande skulle ske efter olika val. Men detta leder till att man i förlängningen då ‘teologiserar’ själslivet och gör det transcendent:

Aber die Idee der >>Transzendendenz<<, daß der Mensch etwas sei, das über sich hinauslangt, hat ihre Wurzeln in der christlichen Dogmatik, von der man nicht wird sagen wollen, daß sie das Sein des Menschen je ontologisch zum Problem gemacht hätte. (49)

Att förlägga själslivet till en transcendent sfär är alltså att av-ontologisera den mänskliga tillvaron. Det är att göra så att den glider ur händerna, den är inte längre vorhanden. Detsamma gäller för psykologin:

Dasselbe gilt nicht minder von der >>Psychologie<<, deren anthropologischen Tendenzen heute unverkennbar sind. Das fehlende ontologische Fundament kann auch nicht dadurch ersetzt werden, daß man Anthropologie und Psychologie in eine allgemeine Biologie einbaut. In der Ordnung des möglichen Erfassens und Auslegens ist die Biologie als >>Wissenschaft vom Leben<< in der Ontologie des Daseins fundiert, wen auch nicht ausschließlich in ihr. Leben ist eine eigene Seinsart, aber wesenhaft nur zugänlich im Dasein.

Därmed är den disciplinära gränsdragningen fulländad. Även om psykologin endast avhandlades kort, är distinktionen mot biologi desto tydligare. Bilogin är inte “läran om livet” i existentialistisk bemärkelse. Existentialanalysens liv är av en egen “varaart”, och denna varaart är endast tillgänglig genom tillvaron.

I nästa paragraf blir vi inryckta i den primitiva tillvaron och det naturliga världsbegreppet. Jag kan knappt bärga mig.

Obs! – Missa inte blay.se’s Yet Another Heidegger Post(s).

Sein und Zeit §9

Då jag råkade glömma min svenska utgåva av Sein und Zeit i Finland återstår inget annat än att fortsätta denna serie med min tyska utgåva (tolfte oförändrade upplagan). Sidhänvisningarna finns dock parallellt i den svenska utgåvan, vilket gör att det för den djupsinnige läsaren är fullt möjligt att följa citeringarna. Det är min förhoppning att mina tyskakunskaper även väcks till liv genom detta slumpartade tvång. Men om jag begriper fel, vänligen kommentera!

§9 Das Thema der Analytik des Daseins

“Das Seiende, dessen Analyse zur Aufgabe steht, sind wir je selbst. Das Sein dieses Seienden is je meines. Im sein dieses Seienden verhält sich diese selbst zu seinem Sein.” (41)

Det varande, vilket vi har som uppgift att analysera, är oss själva. Varat är så att säga mitt (min-varo). Detta är en fundamental utgångspunkt som samtidigt är en fråga. Eftersom varje tillvaro alltid är den egna tillvaron, är det inte möjligt att fullfölja en analys av tillvaron “utifrån”, utan den måste ha in utgångspunkt i “det mänskliga” som sådant.

Men hur ska vi då förstå tillvaron, och det varande? Vad är det egentligen vi har att göra med? Är det en substans, ett ideal, kanske till och med en gudomlighet? Nej, Heidegger formulerar detta tydligt i en dubbel definition som kanske utgör bokens mest kända formuleringar.

För det första: “Das >>Wese << dieses Seinenden liegt in seinem Zu-sein. Das Was-sein (essentia) dieses Seinende muß, sofern überhaupt davon gesprochen werden kann, aus seinem Sein (exisitentia) begriffen werden (42). Alltså, det varandes väsen ligger i sin karaktär av att vara till(vänt). Det är så att säga inget i sig själv som man kan enkelt kan ställa vad-frågan till. Men då man gör det är det alltid varat man frågar efter, alltså egenskapen att existera.

Detta leder till det berömda postulatet: “Das >>Wesen>> des Daseins liegt in seiner Existenz” (42), alltså “tillvarons väsen ligger i dess existens”. Existens innebär här inte egenskaper, som att bollen är rund eller bordet är platt, utan befinner sig på en nivå av att kunna vara på det det ena eller andra sättet, att existera såsom varande i världen. Tillvaron föregår på så sätt de egenskaper som vi tillskriver saker som essentiella.

För det andra befinner sig varat inte på en klassifikatorisk eller kategorisk nivå (se nedan). Att säga att bollen tillhör kategorin “runda saker” är en meningslös fråga för Heidegger, lika så att säga att trädet i skogen tillhör naturen, att bilen tillhör teknikens domäner eller att gudarna tillhör det himmelska. Istället är varje tillvaro alltid något som är med någon/något: “Das Ansprechen von Dasein muß gemäß dem Charakter der Jemeinigkeit dieses Seienden stets das Personalpronomen mitsagen: >>ich bin<<, >>du bist<< (42). Tillvaron är alltid kopplat till att någon är.

Vad innebär det då att tillvaron alltid är “min”, att den har karaktären av en “min-varo”? För det första innebär det ju i sin enkelhet att tillvaron alltid måste begripas inifrån oss själva, våra egna erfarenheter och sätt att förstå världen på. Men det rör sig inte om någon enkel solipsism, vilket skulle innebära att något endast kan förstås som en privativ upplevelse eller erfarenhet.

Istället introducerar Heidegger begreppsparet egentlig och oegentlig. Dessa är katastrofala i sin svenska översättning eftersom de associeras med äkthet. Vi säger ju ofta “hur är det egentligen med X eller Y”, i meningen att vi vill utröna de sanna förhållandena om något. Hur är det egentligen med den svenska ekonomin, är den bra eller dålig? På en sådan fråga förväntar man sig ett svar som är mera korrekt än en gängse uppfattning, exempelvis. Men Heideggers Eigentlichkeit och Uneigentlichkeit har en helt annan primär betydelse:

Die beiden Seinsmodi der Eigentlichkeit und Uneigentlichkeit – diese Ausdrücke sind im strengen Wortsinne terminologisch gewählt – gründen darin, daß Dasein überhaupt durch Jemeinigkeit bestimmt ist. Die Uneigentlichkeit des Daseins bedeutet aber nicht etwa ein >>weniger<< Sein oder einen >>niedrigeren<< Seinsgrad. Die Uneigentlichkeit kann vielmehr das Dasein nach seiner vollsten Konkretion bestimmen in seinger Geschäftigkkeit, Angeregtheit, Interessierheit, Genußfähigkeit. (43)

Egentlighet och oegentlighet är varamodi som båda relaterar till tillvarons karaktär av att vara min, dess mitt-varo. De är till för att beskriva och bestämma tillvarons sätt att vara, men de har ingen värderande funktion på så sätt att det oegentliga skulle vara mindre eller sämre än det egentliga. Det oegentliga är vidare tillvarons fulla konkretion, ett positivt fenomen som framträder ständigt.

I framtida paragrafer återkommer detta begreppspar, bland annat i förhållande till ångesten, och dess egentlighet. Det återkommer även i relation till hur vi förstår tillvaron i allmänhet och i synnerhet.

Ytterligare ett begrepp är värt att flagga för redan i §9, nämligen genomsnittlighet:

“Diese Indifferenz der Alltäglichkeit des Daseins ist nicht nichts, sondern ein positiver phänomenaler Character dieses Seienden. Aus dieser Seinsart heraus und in sie zurück ist alles Existieren, wie es ist. Wir nennen diese alltägliche Indifferenz des Daseins Duchrschnittlichkeit” (43).

Genomsnittlighet ska alltså inte förstås varken i dess statistiska betydelse, som exempelvis att genomsnittsåldern för fildelare är 23 år. Inte heller ska det förstås som att det genomsnittliga skulle vara något passivt och betydelselöst. Tvärtom är genomsnittligheten ett positivt och konstituerande karaktärselement för tillvaron.

Detta leder till ytterligare en distinktion. Vad som står under det analytiska blickfånget vid analysen av tillvaron är dess existentialer, alltså med frågan vem? som ledmotiv. Detta skiljer sig från kategorialer på följande sätt:

Alle Explikate, die der Analytik des Daseins entspringen, sind gewonnen im Hinblick auf seine Existenzstruktur. Weil sie sich aus der Existenzialität bestimmen, nennen wir die Seinchscharaktere des Daseins Ezistenzialien. Sie sind scharf zu trennen von den Seinsbestimmungen des nichs daseinsmäßigen Seienden, die wir Kategorien nennen. Dabei wird dieser Ausdruck in seiner primären ontologischen Bedeutung aufgenommen und festehalten. (44)

Skillnaden mellan existentialer och kategorialer blir klara först i nästa paragraf, då Heidegger går mera konkret in på hur tillvaroanalytiken skiljer sig från vetenskaperna. Visserligen uttrycks distinktionen redan i §9, men i den tyska utgåvan finns inga översättningar av de grekiska ord som Heidegger använder (det tyska skolväsendets studier av klassiska språk har aldrig funkat med det svenska folkbildningsidealet, och mina grekiskakunskaper är lika med noll).

Så låt mig återkomma till detta i nästa bloggpost där vi tillsammans med Heidegger avgränsar tillvaroanalytiken från antropologi, psykologi och biologi.

Venezuinternets

För två dagar sedan fick Telecomix News Agency ett meddelande via twitter om att radiokanaler höll på att stängas ned in Venezuela och att det fanns en överhängande risk att internet var på väg att blockeras.

Bakgrunden till mediekaoset är lagen “Proyecto de ley especial contra delitos mediáticos” som vi under gårdagen lyckades klusteröversätta och publicera via WeRebuilds Interfax (här finns alla länkar till originaldokumenten även). Lagen som diskuteras idag i parlamentet innebär i princip två saker. För det första avskaffas allt meddelarskydd och det blir till och med straffbart att inte röja sina källor. Ur klusteröversättningen:

Article 7 Refusal to Reveal Information: The director, manager, editor or responsible for any mass communication medium that refuses to reveal the identity of the author of the information emitted; journalistic article published under pseudonym or in anonymous form, when required from the Public Ministry, will be punished with prison from six months to 2 years.

Medier utan meddelarskydd kan ju givetvis inte granska makten. Med FRA-lagen och datalagringsdirektivet bygger vi sakta bort den möjligheten även i Europa med panspektrisk övervakning. I Venezuela rör det sig dock om ett lagförslag som explicit gör det straffbart att skydda sina källor.

Den andra punkten som är anmärkningsvärd är att medierna tvingas vidaresända vad som liknar statliga kommunikéer. Ur översättningen:

Article 10 Voluntary Omission to Supply Information: The owners, directors and managers of the mass communication medium that in a voluntary and unjustified manner deny to inform about facts and situations that, due to the fact that they are not brodcasted, constitute a damage to the right of information consecrated in the article 58 of the Constitution of la República Bolivariana de Venezuela, will be sanctioned with prison from 2 to 4 years.

Det är alltså straffbart att inte vidaresända vissa “fakta”. I sin helhet är lagförslaget inte givetvis inte acceptabelt. Men den kritiska punkten överträds dock i det fall att nätet börjar stängas ned och vi får en blackout.

Om Venezuelas politiska situation och historia finns det många åsikter, och inte minst en uppgrävd och trött höger-vänsterdimension. Men precis som i fallet Iran ligger den nätpolitiska frågan inte där, utan snarare förvandlas den hela tiden i takt med att situationer förändras. Ena sekunden handlar det om att översätta ett lagförslag för att det ska kunna nå ut till världen, och nästa sekund kan strategierna förvandlas till att laga ett trasigt och blockerat internet.

För den som vill hålla sig uppdaterad rekommenderas Telecomix-twittern som samarbetar med internationella aktivister för att säkerställa informationen. I sedvanlig ordning använd ju mikromedierna både för information och desinformation.