Fax till Näringsdepartementet

10265184-adac206747f92ae2dc189a7a7d33aec44a1e8641-fullDen första kommunikativa handlingen bestod i att skriva ett blogginlägg med frågor om telekompaketets tredjebehandling, riktat som ett öppet brev till Näringsdepartementet. Inget svar. Därefter mejlade jag och fick kvitto av registrator. Inget svar.

Nu trappar werebuild.eu upp och går över till fax. På outernets är detta att betrakta som en stark symbolhandling.

Svara plz! Vi vill ha dialog!

Diplomacy of folding – Embassy of piracy

[plz play this song repeatedly while reading this post, that’s what I did while writing it]

Martin Heidegger used to say that all thought since the pre-Socratic philosophers had forgotten its historicity, thus loosing its genuine relation to Being. Whether Heidegger was right or wrong may be disputed, however, in the case of diplomacy, this is certainly the case. Diplomacy has hitherto forgotten how to fold the relations of the world. If the history of ontology may be destruKted, so may the history of diplomacy! By analyzing the diplomacy of folding, which appeared on the internet only weeks ago, we may perhaps arrive at a better understanding of how to deal with the contemporary internet crisis.

The common usage of the concept of diplomacy deals with the negotiations between representatives of states, or unions. Representatives discuss trade, warfare, culture etc. and sign treatises in order to regulate relations between states. This divides the world into countries, peoples, languages, and economic zones. Common diplomacy is a sort of methodological nationalism.

What happens then, if an entity which is not a nation-state wants to negotiate? Is it possible for the internet to practice diplomacy? There are many things happening to the internets of today, that cause problems and conflicts. For example, French, Swedish and Irish internauts report on imminent threats of internet blackouts in Europe. Germans are fighting massive internet surveillance. Cuban internet is not only internally damaged, but also severely cut off by Microsoft due to trade restrictions of the clumsy foreign politics of the US. The list stretches further and further.

However, concerning diplomacy, the internet can not be represented like a nation-state. It materializes everywhere and escapes traditional legal systems by way of copying. It is a fractal, which iterates towards infinity, just like the Mandelbrot set. It is a virus-like sociotechnical assemblage, which may better be described in terms of contagiontology, rather than State ontology.

This causes traditional diplomacy to fail, primarily because the internet is an asignifying entity. There are no spokespersons, no internetional governments – you cannot even vote in a parliament of bits and bytes. Only recently, internaut-philosophers have addressed this issue systematically, and maybe the only way of dealing with the issue of an asignfying meshwork of people, computers and fibre-optics, is to render all entities towards becoming spokespersons. Perhaps the first experiment with such diplomacy is enacted by the Embassy of Piracy. It states:

Time is epic, the ecosystem of the Internet is tested and we are here to defend it. Old regimes are passing new laws and new regulations to uphold a failing system that nobody really wants. /…/

We are all the Embassy, we are all Ambassadors of the freedom of Internet. This adventure is ours to swarm, modify and share.

Traditional entities work with signifying pyramids. A large population elects a small number of leaders to re-present the “public opinion”. The bottom is governed by the top. The Embassy of Piracy also works with pyramids, however, they do not primarily represent other people, rather they are pyramids of folding and multiplying.

This allows us to return to the “original” etymology of “diplomacy”. In Greek language, “diploma” means folded paper, something that is materialized in the pyramids of the embassy (we all hope that the ancient Greek diplomas were properly copied!). Embassies of Piracy are currently deployed by way of folding new pyramids. Each fold creates an interface intensification – it interfaceifies relations. Face-to-face is no longer limited to being away-from-keyboard. Inter-face-iality is a mode of existence, whose traits were “originally” analyzed by Deleuze & Guattari:

Bunker-face. To the point that if human beings have a destiny, it is rather to escape the face, to dismantle the face and facializations, to become imperceptible, to become clandestine, not by returning to animality, nor even by returning to the head, but by quite spiritual and special becomings-animal, by strange true becomings that get past the wall and get out of the black holes, that make faciality traits themselves finally elude the organization of the face—freckles dashing toward the horizon, hair carried off by the wind, eyes you traverse instead of seeing yourself in or gazing into in those glum face-to-face encounters between signifying subjectivities. (A Thousand Plateaus, p. 171).

Thus, the diplomacy of folding needs no originals. It doesn’t even accept them. Escape the face with inter-faces! Intensify interfaces to the point of no signifiance. Bunker-faces deindividualize the experience of diplomacy to a point of deorganization. Spread the torrents across the horizons, because there is not much stopping them anyways.

When negotiating with states, you always speak to the representatives of an organization. States only negotiate with other organizations. The internet has no representative organization, but there is a potentially infinite number of Ambassadors of the Freedom of the Internet. Thus, negotiations can take place anywhere, as long as there is an interface between the internet and other entitites (such as legal bodies, presidents, peoples, and cities, connected through computers, faxes and printers).

The diplomacy of folding may begin with a piece of paper, and may end in the unfolding of the freedom of the internet that we all want so badly.

Sein und Zeit, §6

§6. Uppgiften att destruera ontologins historia [hela serien]

§5 gjorde ju ett första infall mot tidsligheten. Tillvaron är ju som sagt alltid temporalt bestämd, vilket innebär att vi alltid är i tiden. Men Heidegger har högre ambitioner än att bara göra filosofi som ligger i tiden, som därmed är be-stämd av den. Därav uppgiften att destruera ontologins historia. Men vad betyder detta egentligen. Först måste vi veta vad historiskhet innebär:

Tidsligheten är emellertid tillika villkoret för möjligheten till historiskhet såsom en tidslig varaart för tillvaron själv, alldeles bortsett ifrån huruvida och på vad sätt den är ett varande >>i tiden>>. Bestämningen historiskhet ligger före det som brukar kallas historia. Med historiskhet menas varaförfattningen för tillvaron som sådan såsom >>skeende>>, det skeende på vars grund sådant som >>värlsdhistoria>> först kan vara möjligt och historiskt tillhöra världshistorien. (40)

Det låter fullkomligt rimligt att tidsligheten måste vara ett nödvändigt villkor för historiskheten. Dessutom är det logiskt att historiskheten ligger som grund för historia, som ett skeende ur vilket histora kan låsas fast. Världshistorien är på så sätt möjlig genom historiskhetens skeende.

Tillvaron, eller för den delen ‘mänskligheten’, förhåller sig alltid till historiskhetens skeenden, men frågan är hur?

Tillvarons förgångenhet – härmed åsyftas alltid dess >>generations>> förgångenhet – följer inte efter tillvaron, utan går ständigt i förväg framför den. (41)

Alltså är varje tillvarons händelser redan stämda av historiskheten. Varje tanke, varje handling laddas av historiskhetens skeenden, varvid den på så sätt hela tiden är framför oss. När vi tänker, är tänkandet inte ett ‘resultat’ av historien, utan snarare befinner sig historiskheten framför oss, och vi greppar alltså efter den hela tiden. På så sätt är historien för det mesta och i sin alldaglighet förborgad för oss. Men den kan givetvis avslöjas och läggas fram i ljuset, när vi bedriver en slags historievetenskaplig undersökning. Vi kan ju exempelvis studera traditionen och på så sätt åtminstone delvis upptäcka vad som är vår historiskhet. Men för det mesta har dessa försök misslyckats. Långt men viktigt citat:

Den tradition som härmed kommer till makten gör som regel först och främst det den >>skänker vidare>> i så ringa mån tillgängligt, att den tvärtom skymmer bort det. Den överantvardar det den har fått i arv åt självklarheten, och blockerar därmed tillträdet till de ursprungliga >>källor>> ur vilka de traderade kategorierna och begreppen en gång i tiden på delvis äkta vis hämtades. Ja traditionen får rentav dylik härkomst att falla i glömska, och vänjer tillvaron av med att ens känna något behov att förstå hur nödvändig en sådan återgånt till källorna är. Traditionen rycker upp tillvarons historiskhet med rötterna, och det så till den grad att tillvaron – av intresse för mångalden av filosoferandets olika typer, riktningar och ståndpunkter – numera mest vara rör sig inom de allra mest avlängsna och främmande kulturer, och därmed genom själva detta intresse söker beslöja sin egen bottenlöshet. (42)

Denna passage är central inte bara för att förstå Heidegger, utan även Foucault’s Order of Things. Det föreligger alltså ett historiskt a priori över “källorna”, som bör förstås i vidaste av bemärkelser. När vi utforskar historien, görs alltid detta med utgångspunkt i vår samtida erfarenhet. Källornas äkthet faller på så sätt i glömska, eftersom de tillhör en förgångens tids temporala bestämdhet. Den manöver som sker när vi försöker förstå samtiden i historiens ljus, i de förgångna källorna – den rycker upp tillvarons historiskhet med rötterna. När vi söker förstå samtiden i ljus av traditionen, eller med historiska källor, försöker vi grunda den. Men detta är bedrägligt, då detta intresse söker beslöja det faktum att tillvaron är bottenlös (Bodenlos).

Hur kan man ta sig ur denna för filosofin så bedrägliga sits? Enligt Heidegger har i princip all upplysningsfilosofi drabbats av denna sjuka. Descartes byggde vidare på skolastikernas begrepp, utan att förstå dess historiska innebörd till fullo, och Hegel förstod inte bättre än att fortsätta läsa de gamla grekerna mot en helt annorlunda historisk fond. Till detta behövs destruktionen:

Den [destruktionen] har tvärtom till uppgift att utstaka traditionens positiva möjligheter, vilket alltid innebär att inmuta den inom dess gränser; dessa är factiskt givna i och med resp[ektive] frågeställning och med den av denna företecknade omgränsningar av det möjliga undersökningsfältet. I sin negerande aspekt avser destruktionen inte det föregångna, utan dess kritik drabbar >>dagsläget>> samt det normgivande sätt på vilket ontologins historia behandlas /../ Destruktionen vill emellertid inte alls begrava det förgångna i intighet, utan har positivt syfte; dess negativa funktion är och förblir outtrycklig och indirekt. (44)

Destruktionen har alltså främst en positiv uppgift. Genom att avslöja den dunkelhet som historiskhetens flöde lägger ovan historiens källor kan vi närma oss dem, inom dess gränser. Först då får traditionen sin positiva kraft åter, en kraft som gått förlorad i den tidigare filosofins varaglömska. Den negativa uppgiften ligger i att kritisera samtidens historieförvrängande förståelser och tänkande, som ju leder fram till fördunklandet av tillvarons bottenlöshet (ett begrepp som vi kommer att återkomma till). Men i huvudsak består destruktionen i att klarlägga och frilställa en äkta förståelse av både samtiden och världshistoriens tänkande.

Vad betyder då detta i lite enklare termer. Det finns åtminstone ytliga likheter mellan Heideggers destruktion och de resonemang som i synnerhet Foucault, men även Kuhn jobbar, med. Tanken om att tänkandet, både inom vetenskapernas- och filosofins fält, är avhängigt historiska a priori, epistemiska brott eller paradigm, är på många sätt analogt med Heideggers tes. Även tesen om att källor inte kan förstås med samtidens register av begrepp torde vara densamma. Kuhn talar ju här om framlänges vs. baklänges historieskrivning, dvs. att historia måste beakta de förutsättningar som rådde vid en given tidpunkt för att förstå ett vetenskapligt problem, snarare än att infoga problemet i samtidens analytiska register.

På så sätt skulle en destruktion ha en positiv uppgift. Men Heidegger bryr sig inte så mycket om vetenskaperna, utan är snarare inställd på att ta itu med tänkandet och filosofin:  “Destruktionen ser sig med andra ord ställd inför uppgiften att tolka underlaget för den antika ontologin i belysning av temporalitetens problematik” (47). Alltså: För att förstå den antika filosofin kan vi inte göra varken som Descartes eller Hegel, och blint foga in dess teser i en ny filosofi. Snarare måste den antika filosofin förstås utifrån dess givna temporalitet, dess historiskhet.

Nästa paragraf går vidare på metodspåret och lägger ut undersökningens fenomenologiska metod.

Sein und Zeit, §5

Efter ett litet uppehåll (det kom ett telekompaket emellan) är det dags att fortsätta bloggserien om Heideggers Sein und Zeit. För att friska upp minnet kan man läsa §1-§4 här. Dessutom har jag tillgång till den tyska versionen vars sidreferenser ju finns återgivna även i den svenska. Således ser mitt arbetsbord ut så här:

9432217

Andra kapitlet

DEN DUBBLA UPPGIFT SOM UTARBETANDET AV VARAFRÅGAN INNEBÄR

UNDERSÖKNINGENS METOD OCH UPPLÄGGNING

§5. Ontologisk analytik av tillvaron såsom friläggning av horisonten för en tolkning av varats generella mening

De fyra första paragraferna gav ju bakgrunden till varför varafrågan på nytt måste väckas inom filosofin, hur denna fråga överhuvudtaget kunde ställas, och mot vilka filosofiska problem den positionerade sig. Kapitel två kommer att behandla den fenomenologiska metod som boken därefter begagnar sig av. Vi kan ju idéhistoriskt återigen åminna oss varför den tyska upplagan tillägnas Husserl med orden “Edmund Husserl – in Verehrung und Freundschaft zugeeignet”. Husserl var ju nämligen Heideggers lärare under flertalet år, och den fenomenologiska metoden är på många sätt inspirerad av Husserl, även om Heidegger vänder sig mot hans intentionalitetsbegrepp som han istället ersätter med omsorg (mer om detta när vi väl kommer till rätt paragrafer).

§2 börjar med att Heidegger återupprepar att tillvaron inte är något som kan gripas som ett utomstående objekt, utan att den är en förutsättning för varje gripande – “vi är ju rentav själva i varje särskilt fall denna tillvaro” (35).

För att gripa tillvarons struktur, alltså att utsätta det för existentiell analytik, krävs mer än vad de tidigare vetenskaperna har åstadkommit. Visserligen erkänns att historia, antropologi, etik och diktning har gjort försök att beskriva tillvarons olika “beteenden, förmågor, krafter, möjligheter och öden” (36), men de saknar den existentiella kunskapen om hur dessa kan uppstå från första början. Men för att detta är möjligt måste vi vara förutsättningslösa i vårt sökande:

Negativt uttryckt: Det som här krävs är inte någon godtycklig, om än aldrig så >>självklar>>, idé om varat och verkligeheten, en idé som kunde konstruktivt-dogtmatiskt anbringas på detta varande; inte heller får några av en sådan idé förestavade >>kategorier>> ontologiskt obesedda på tvingas tillvaron. Tvärtom måste sättet att få tillträde till och utlägga detta varande väljas på sådant sätt, att detta varande ut ifrån sig självt förmår att visa på sig självt. Närmare bvestämt måste det visa upp detta varande sådant som det mestadels och i första hand är, alltså i dess genomsnittliga alldaglighet. (37)

Ovanstående är en intressant passage på många sätt. Kritiken mot på förhand givna kategorier borde stå i opposition mot Kant. Kant tänkte ju sig att förnuftets och förståndets olika fakulteter hade aprioriska kategorier, om exempelvis kausalitet. Detta kan dock inte vara utgångspunkten för Heidegger, utan vi måste först och främst tänka varandet i sin genomsnittliga alldaglighet (“in seiner durchschnittlichen Alltäglichkeit” (17)).

Därmed flaggar Heidegger för det “andra” temat i Sein und Zeit – tiden och tidsligheten. “Vi utpekar tidsligheten som varats mening för det varande vi kallar tillvaro” (37). Tidsbegreppet är dock inte helt enkelt att fatta, men vi gör ett försök, och sen återkommer vi:

Tiden måste bringas fram i ljuset och i begreppsliga termer genuint fattas såsom horisonten för all varaförståelse och för varje sätt att utlägga varat. För att detta ska kunna fulltut klargöras, krävs att tiden på ursprungligt vis expliceras såsom horisont för varaförstelsen ut ifrån tidsligheten i egenskap av den varaförstående tillvarons vara” (38).
Okej… här måste man andas ut lite innan man fortsätter… Tiden måste alltså utläggas som horisont. Men själva varaförståelsen är ju från första början präglad av tidslighet. Vi kan inget förstå utan tidslighet eftersom denna är inbegripen i den “varaförstående tillvarons vara”. Eller, något förenklat, när vi förstår världen är vi i tiden – det är oundvikligt. Vi kan inte frysa tiden och befinna oss utanför den, och på så sätt tänka tidslighet på avstånd.
Vad Heidegger vidare diskuterar är den “vulgära tidsuppfattningen”. Vad som menas med detta är inte riktigt klart än, men några referenser nämns. (Gadamer använder vulgär tidsuppfattning för att beskriva Kant, men jag är inte säker på om detta är Heideggers användning).
Dock står tidsuppfattningen i kontrast mot Bergsons (som i sin tur redan hade kritiserat Kant). “tvärtemot Bergsons tes att det som detta begrepp åsyftar skulle vara rummet.” (38). Nu är jag ingen expert på Bergson, men om jag har förstått det rätt tänkte han sig att tiden alltid relaterade till utsträckning, eller uttänjning, av rummet (duration).

Istället för tidslighet vill Heidegger använda termen “varats temporala bestämdhet” (39), och “Inte förrän temporalitetens problematik har exponerats, kan något konkret svar ges på frågan efter varats mening” (39). Detta pekar fram emot hur begreppen “stämd” och “be-stämd” används längre fram i boken. Varat kan nämligen vara “stämt” (ungefär som ett piano) i ett visst läge, och temporal be-stämning är något som hela tiden återverkar på tillvaron. På så sätt måste vi metodologiskt alltid tänka att vår varaförståelse är stämd av tiden. Därmed blir varje analys av tid i sig självt en tidslig erfarenhet.

Tiden är ju dock relaterad till historien, vilket är temat för nästa paragraf. Vi syns därmed åter i §6.

Därför kryssar jag Amelia

Idag har vallokalerna öppnat för förtidsröstning. Det saknades Piratpartietvalsedlar på Humanistiska Fakulteten som är min närmsta vallokal, men efter några snabba ordväxlingar på irc och telefon hade jag fått tag på en stor bunt som jag tänker portionera bland de andra de kommande veckorna.

Vad ska man då kryssa? Efter lång övervägande har jag beslutat mig för Amelia Andersdotter. Jag vet att man inte behöver berätta på vad/vem eller varför man röstar, men det besparar ju åtminstone FRA lite jobb om jag skriver det rakt ut.

Det finns nämligen en oerhörd samstämmighet mellan vad jag skriver om på denna blogg och vad som Amelia har inriktat sig mot. Förutom Piratpartiets standardpaket, visar hon nämligen på det som jag hoppas är framtidens piratpolitik – förmågan att tänka internet även i afk-situationer. Under “min politik” på Amelias sida finns ställningstaganden om mjukvarupatent och tillgång till läkemedel. Under fliken om “icke-piratsliga frågor” utvecklar hon även former för jordbrukspolitik. Citat:

Piratpartiets politik har bland annat, förstås, verkningar på patentområdet. Det innebär att Piratpartiet aktivt kommer att arbeta för ökad teknologiöverföring till Syd. Eftersom Kina och Indien tillhör de länder vars utsläpp ökar mest just nu, kan jag personligen inte se något annat än en vinst för miljön i att de kan tillgodogöra sig sådan teknologi som skulle minska deras inverkan på miljön.

Det här blir jag så glad av att höra! Äntligen någon som fattar det revolutionära i att förändra förhållandet mellan immaterialrätt och patent, i förhållande till teknologier och infrastruktur. Jag har tidigare skrivit om förhållandet mellan WTO och immaterialrätt (som är sjukt) och om hur patent på grödor förstör den biologiska mångfalden. Detta introducerar en helt ny dimension till miljö- och jordbruksområdet som de traditionella partierna missar. Det handlar inte om axeln miljö vs. tillväxt längre, utan om förhållandet öppenhet/sociala mål vs. korporativ inlåsning.

Dessutom har Amelias politik forskningspolitiska konsekvenser som är helt i linje med min kunskapssyn. Citat igen:

EU-kommissionen har valt att tolka bristen på patentansökningar i EU som att USA:s universitet är mer produktiva. Men snarare förhåller det sig så att europeiska universitet, som ofta är finansierade med offentliga medel, är mer benägna att betrakta sina resultat som “allmänt gods”.

Precis! Jag vill ha en EU-parlamentariker som tar denna fråga på stort allvar. Att mäta kunskap i termer av patent är totalt kontraproduktivt för forskningen. Det leder nämligen till att den innovationsnära forskningen får ett realiserat guldfiskminne som mer handlar om advokater och intellectual property än faktiska innovationer. Dessutom misskrediteras forskning som har sociala mål till förmån för kommersiella applikationer.

En annan fråga som Amelia var en av de första av piratpartisterna att uppmärksamma var telekompaketet (som den trogna läsaren av denna blogg vet att jag har syltat in mig på ett fraktaliskt sätt). I en komplicerad EU-fråga hugger Amelia direkt på Newsmill och ställer Näringsdepartementet till svars. Inga kompromisser.

Som ni märker var mitt val ganska enkelt.

Nätpolitisk ordlista

Eftersom Per Wirtén tänker sig att “Svärmeriets språk är romantiskt upphetsat, innerligt och hemlighetsfullt. Ett i grunden helt eget och avskilt språk” har jag skrivit en ordlista. Visst, nätpolitikens begrepp är nämligen rätt så konstiga, men många använder dem och de funkar (realiserad pragmatism med guldfiskminne). För att göra det så öppet som möjligt lägger jag listan på werebuild.eu-wikin, vilket gör att vem som helst kan ändra, lägga till och definiera. Så länge vi inte är formatnihilister är det nämligen svårt att vara mera öppen än en wiki… kopiera fritt, ändra, lägg till! Genom att svärma är nämligen Wirténs tes rätt så falsifierad. 🙂

Då kör vi:

<3 – Data love. De affekter som uppstår mellan människor och andra varelser på internet. Utgör den grundläggande kraft som får människor att vilja göra saker tillsammans. När man smittas av <3 blir man både glad och samtidigt drabbas man av en vilja till att bevara internet.

Ex. “Åh, någon har lagt upp en torrent. Så <3”
afka – (verb). Innebär att man gör något som inte är direkt kopplat till ett tangentbord. Dock kan man fortfarande vara internet, eftersom även afk-världen påverkas av nätet och nätpolitiken. Gränsfall går vid virtuella keyboards, ex. iPhones och andra gadgets. Relaterat: Blay.se skriver ofta om internet noll.

Ex. “Måste afka lite. Mitt laptopbatteri är snart slut :(“

anonna – (verb) att göra något anonymt på nätet. Inspirerat av nätverket anonnet.org. Svårt att uppnå dels på grunda av FRA och Datalagringsdirektivet, men även på grund av att man måste registrera domäner med sitt riktiga namn.

Ex. “Bäst vi anonnar den där sidan lite.”

asl – Förkortning för age/sex/location. Vanligt uttryck på chatnätverk där man bara ser folks nick. Används dock allt mindre i konkreta nätpolitiska sammanhang då dessa variabler för det mesta spelar mindre roll.

Ex. “20:23 <@chrisk> Tjena, asl?”

ddosa – (verb) att strategiskt blockera något genom att överbelasta ett flöde. Används ursprungligen för att beskriva överbelastningsattacker med datorer, men har i nätpolitiska sammanhang kommit att användas även för andra saker. Exempelvis kan man ddosa Dunkin Donuts så här. Relaterat begrepp med ännu högre intensitet: Svartfax.

Ex. “Hur ska vi ddosa afk-medierna… bloggbävning anyone?”

eu-speak – Ett obegripligt programspråk för föreningen EU. Bygger på byråkratisering och skapar förvirring. Inlärning sker genom repetition och learning-by-doing. Går dock att påverka på källkodsnivå innan det klubbas (kompileras) i eu-parlamentet.

Ex. “Okej… nu talar Trautmann eu-speak igen… kan nån översätta plz?”

kontaktytsintensifiera – (verb) Ungt begrepp som myntades på irc av Daniel Risberg idag. Om jag har förstått det rätt innebär det att nätpolitikens praxis öppnar upp sig och skapar en kontaktyta för att dra in fler människor i ett projekt.

Autentiskt exempel:

17:25 < Spectraz> Därav behöver vi också lägga ut åtminstone en netrosexuell annons 😀
17:25 < Spectraz> kanalen får jobba initiativberikande
17:25 < Spectraz> kontaktytsskapande
17:25 < Spectraz> kontaktytsintensifieringar
17:44 < Spectraz> http://twitter.com/Spectraz/status/1848361227

klustra – (verb) att genom kontaktytsintensifieringar samla ett gäng människor som genomför ett nätpolitiskt initiativ. Klusterforskningens framfart leds av Marcin. Utspelar sig alltid på platser, exempelvis chatkanaler, fik, mailinglistor, fester, etc.

Ex. “Shit… vi måste bygga en wiki om den här frågan… vi måste helt enkelt klustra lite. Nu kör vi.”

lasra – (verb) att genomföra riktade kampanjer. Att lasra är nätpolitikens motsvarighet till protester. Bygger ofta på enkla uppmaningar och arbetar affirmativt snarare än som en protest. Kommer ursprungligen från uttrycket “ima firin mah lazorz now”.

Ex. “Dags att lasra lite MEPar nu och förklara varför de måste rösta för den ursprungliga 166an”

långsvansa – (verb) att utnyttja long-taileffekten på internet. Används ofta för att bygga kollektiv kunskap på wikis och bloggar.

Ex. “Shit… FRA-lagen var ju rätt komplicerad. Vi måste longtaila. Jag startar en wiki, sen bygger vi”

singularitetspunkt – En situation som är fullständig dettahet, fullkomligt individuell, men samtidigt innehåller hela instruktionen för att skapa oändliga kopior och repetitioner av sig själv. Singularitetspunkter är mera komplexa ju närmare man zoomar in på dem, och utvecklar sig i oändlighet, med en mångfald som ökar med hastigheter. Samtidigt känner man sig alltid hemma i dem, då de genomsyras av universums oändliga repetitioner. Singularitetspunkter relaterar till den fjärde dimensionen, som ju inte finns, men som drar upp oändliga vektorer av materia-energi.

Ex. “Ser ni… nu är det internet… den singularitetspunkten där”

svärma – (verb) liknar att klustra, men präglas av lägre nivå av organisation och förutsätter lågintensiva kontaktytsintensiteter. Existerar i total heterogenitet och sker ofta kring en sakfråga.

Ex. “Se va vackert, nu svärmar helt tokigt många kring telekompaketet.”

(tok)tweeta – (verb) att med mikromedier lasra och eventuellt ddosa för att bygga upp en hype. Att tweeta förutsätter att tankesmittor tillåts att spridas fritt.

Ex. “Jag tweetar ut länk till sidan, så ser vi om det smittar”

Kort utdrag ur nätpolitikens flöde

När Marcin uppmanade folk som gillar internet att komma ut som netrosexuella blev jag glad. Något tidigare förutspår Oscar Swarts att 2009 ska bli en ny Summer of Love, och Anna Troberg deklarerar en Summer of Sharing.

Nätkärleken sprider sig. Daniel Goldberg skriver en fantastisk krönika i Computer Sweden, och jag bara måste citera:

Vi står i strålkastarljuset. Senast var det Jonas Birgersson och Johan Staël von Holstein, Framfab och Icon Medialab. Högtflygande planer, funky business och börsintroduktioner.

Nu är det Peter Sunde och Gottfrid Swartholm, Daniel Ek och Martin Lorentzon. Pirate Bay, Spotify, Bambuser, Twingly och Xcerion. Webbtjänster, nytänkande och långa fängelsestraff i skön kombination. Lite råare, lite punkigare.

Det är word up! Det är kanske just detta som är förhållandet 1999-2009. Eller rättare sagt, det är en av flera aspekter av det tioårsglapp som ligger som en slags bakgrund till den nätpolitik vi ser idag.

Detta gillas dock inte av Universal Music, EMI Music Sweden, Sony Music Entertainment Sweden och Warner Music Sweden. Dessa företag vill stänga internet. Istället för att jaga människor som begår upphovsrättsintrången ger de sig nu på själva infrastrukturen. Detta är värre, och det är därför vi måste definiera och trycka på att man inte får göra så. Då missköter man sig på internet.

Som lite snacks kan jag bjuda på utdrag ur #telekompaketets irc-kanal. Så här låter det kring kl. 13:37 på internet:

13:34 <@x> jfr. nätpolitikens användning av “bygga”, “dela” och “svärma”
13:35 < y> ja och det är karaktäristiskt för _all_ slags designrelaterad verksamhet, i de tidiga faserna. dit hör även politik, stadsplanering, etc.
13:35 < z> Javascript, Ruby, Python, PHP, många av de nätet byggs med är dynamiska.
13:35 < y> se t.ex. “the sciences of the artificial” av herbert simon (nobelpristagare från mit)
13:36 <@x> vi existerar i fluffet. and we like it 🙂
13:36 < a> kan man använda språk som inte turing-kompletta till nåt vettigt?
13:36 < z> Vi existerar i ett fluff via teknologier byggda av annat fluff.
13:36 < x> visst, många scriptspråk är mer plastiska. absolut. de drar mer åt det hållet.
13:37 < a> eller gödel-transformativa ?
13:37 < a> (eller vad det nu heter)
13:38 < y> traditionellt ingenjörsarbete motsvarar efficiency.
13:38 < y> tidigt designarbete handlar snarare om effectiveness
13:39 <@x> vi sysslar med subversiv reverseengineering av eu-speakprogramkoden
13:39 < a> x, I LOVE YOU

Tvångsdatalagringsdirektivet – Strategier och guldfiskminne

Lagrådets remiss har ju som bekant läckt ut på wikileaks. Det känns konstigt på många sätt, och jag tror att det finns anledning att reflektera lite över vad detta innebär på ett generellt plan. En läckt handling kommer nämligen att fungera som en trampolin in i en stormig datalagringsdebatt. Dock finns det en risk för att det skriks alldeles för högt och att det begås misstag som kan vara direkt kontraproduktiva.

Jag har tidigare varnat för en cancerogen strategi där man ger sig in i en vakna-upp-stoppa-storebror-retorik. I ett försök att motverka nätpolitikens guldfiskminne finns det ett antal lärdomar som kan dras av två viktiga händelser – FRA-debatten och införandet av datalagringdirektivet i Tyskland, som drivits på av aktivistgruppen AK-Vorrat.

Dessa båda fall finns väl dokumenterade. För FRA finns den oerhört värdefulla FRAntologin, där många av de ledande bloggarna ger sin bild av händelseförloppet. AK-Vorrat har en hemsida, med utförlig information och en irc-kanal (#ak-vorrat på irc.freenode.net). Dessutom är de ansvariga för den tyska wikipediasidan om datalagringsdirektivets implementering, som innehåller oerhört många detaljer. Denna sida är enormt värdefull eftersom den innehåller statistik om vilka effekter som datalagringsdirektivet har haft på både polisarbete, och om hur arbetet med att dra direktivet inför Europadomstolen går. Guldstjärna till den som översätter denna sida till svenska.

Dessutom kommer den tyska undersökningen om datalagringsdirektivets effekter på människors ovilja att utföra känsliga samtal till ex psykologer och läkare bli en ständig referens. Någon borde fixa en likadan för Sverige (det finns till och med SPSS filer på länken). Den borde även översättas.

När det gäller datalagringsdirektivet finns det några issues som jag tror kan vara givande att trycka på. Jag listar dem och uppmanar till kopiering:

1. Datalagringsdirektivet stoppar inte kriminalitet eller terrorism.

Motivet för att införa direktivet bygger på en felaktig premiss. Vi läser ur den läckta lagrådsremissen:

Efter bombattentaten i Madrid den 25 mars 2004 fick rådet för rättsliga och inrikes frågor (RIF) i uppdrag av Europeiska rådet att snarast anta gemensamma åtgärder om lagring av trafikuppgifter. Ett antal länder, däribland Sverige, utarbetade förslag som presenterades under sommaren 2004.

Inga terrorattentat har hindrats av datalagring. Ett starkare argument är att konventionell spaning är mycket mera effektiv och framförallt mera rättssäker.

2. Datalagringsdirektivet är dysfunktionellt för förtroendet för våra vårdande myndigheter och institutioner och motverkar effekiva tjänster på internet.

Den tyska rapporten visar att människor blir allt mera skeptiska till att ringa, mejla eller faxa sin läkare, psykolog, terapeut etc. Om människor blir skeptiska och ändrar sitt beteende riskerar vi både ohälsa och tappad legitimitet.

3. När IFPI uttalar sig i debatten och tänker sig att datalagringsdirektivet ska förstärka Ipred skymtar vi en politisk linje som inte gör människor väl alls.

Det är inte alls okej! Vi kan inte ha ett tillstånd där terrorism och organiserad brottslighet används som svepskäl för att jaga upphovsrättsliga överträdelser. Detta pekar även fram mot Ipred 2, som ju handlar om straffrättsliga skärpningar (till skillnad mot Ipred 1 som ju handlade om civilrätt) och mot ACTA. Hur datalagringsdirektivet kommer att haka i dessa två paket är fortfarande oklart. Men när IFPI anlitas som remissinstans… well, då sänder åtminstone regeringen en tydlig signal.

4. När det talas om anonyma kontantkort visar den tyska implementeringen att det är tydligt att man vill täppa till alla “digitala hål”.

I Tyskland är kontantkort fortfarande tillåtna, men det finns en smart lösning för att täppa till den potentiella flyktlinjen. När ett anonymt kontantkort aktiveras lagras inte bara positionen genom att man anger vilken antenn som används, utan även riktningen på själva sändaren. Detta gör att det anonyma kortet inte alls är särskilt anonymt, eftersom det konvergerar med övervaningskameror.

Überwachungswahn!

Några tips till Piratpartiet

Johannes Forssberg skriver en intressant krönika om Piratpartiets grabbiga framtoning. Den är mycket bra, speciellt då kommentarerna till artikeln bevisar hans tes till fullo – det testosteronstinna “försvaret” talar för sig själv.

Men, vad många missar är följande citat som jag tänker spinna vidare på:

Det finns goda skäl att stödja PP i EU-valet. Det skulle framför allt ha ett stort symbolvärde om de röstades in. Ett symbolvärde som skulle kunna skapa större makt än den enskilda ledamöter brukar ha. Men med tanke på att Piratpartiet har seriösa chanser måste de granskas seriöst. Hur kommer deras totala mansdominans och tvivelaktiga estetik att påverka politiken?

Jag tillhör dem, som likt Johannes, tycker att PP är sjukt viktiga och att det vore en vinst för många politiska frågor om partiet kunde ta sig in i EU-parlamentet. Men jag har även affektiva band till piratpartister. I de olika nätpolitiska kluster som bildas, kring exempelvis telekompaketet.se, är piratpartisterna de första att dyka upp och bygga upp fantastiska kampanjer. Jag blir så glad när ni ansluter er och visar att nätpolitik är allvar!

Dessutom umgås jag afk med göteborgspiraterna, som med sin ledarlösa och spontana organisering är oerhört sympatiska och produktiva. Mina intentioner är alltså välmenande, vilket jag tror gäller för de flesta som lyfter denna fråga “utifrån” som kritik.

Härmed bjuckar intensifier på en lista av konkreta tips som kan patcha problemet. Ni vet, en bugfix, en systemuppdatering. Vi lever ju i trots allt i en 99-världsbild där allt kan patchas och fixas.

  1. Stöd nätstrumporna – dessa besitter kunskaperna som krävs för att tvätta bort grabbigheten och skapa en välkomnande och konstruktiv miljö även för tjejer.
  2. Utför inte (metaforiska) ddos-attacker i kommentarsfält till bloggar och tidningar där ni säger att “motståndarna” är “idioter”, “förrädare” eller “svikare”. Det bästa exemplet på ett FAIL är kommentarerna till Annie Johanssons blogg. Eller några av reaktionerna på Johannes Forssbergs artikel. Det bästa sättet att föra fram en politik är att visa på smarta lösningar, inte att hoppa på motståndarna med full kraft. Eller en datormetafor – det duger inte att toktrycka på resetknappen, man måste skriva om koden annars fixar man inte problemet.
  3. Tro inte att det hela handlar om att “Sverige” måste “vakna” och se “Sanningen” om kontrollsamhället. Det funkar ju inte så, och det luktar bara konspirationsteori om sådana resonemang. Istället är det smartare att gräva och producera kunskap som man publicerar. 40 000+ piratpartister som gräver och bygger kunskap är så mycket effektivare som politisk strategi, än 40 000+ som demonstrerar för att “väcka det slumrande folket”.
  4. Sluta med osmaklig jargong i era chatkanaler. Jag är inge pk-polis, men det är varken kul eller välkomnande att försöka diskutera politik med ett gäng irc-huliganer som varvar “Henrik Pontén är en jävla idiot” med medlemsstatistikonani. I realtid läser jag bland annat just nu “Soppskaft.” och “jävla miffo den där” som kommentarer på Johannes artikel. Detta är allt som behövs för att bekräfta detta påstående. Gör som Majestätis Pluralis istället och börja diskutera konstruktivt!

Faila inte nu. Fixa problemet! En diskussion om genus och grabbighet har funnits länge i Piratpartiet. Problemet är att dessa frågor inte tas på tillräckligt allvar och inte heller synts utåt. Om ni inte fixar detta finns det risk för att medier och bloggar kommer göra slarvsylta av er, de smartaste piratpartisterna kommer hoppa av (varav många är tjejer), och det enda som då kvarstår är en konspiratorisk krigsmaskin som sveper över internet… Er politik är så mycket viktigare än så!

Uppdatering: Johanna Nylander jobbar en bra 9-punktslista.

Öppet brev till näringsdepartementet

Kära Näringsdepartementet,

Internet vill ha en dialog med er. Vi har via sökmotorer funnit att ni driver en blogg. Den ligger på en wordpresserver på andra sidan Atlanten, och än så länge är denna tjänst öppen för de flesta abonnemang. Detta gör att vi har nästan helt fri sikt mellan varandra! Visst är det underbart med internet!

Vi har några frågor angående telekompaketets tredjebehandling, eller förlikningen som man säger på det knepiga språket eu-speak. Vi skulle gärna vilja veta följande:

  • Kommer rådet att acceptera resultatet av europaparlamentets andrabehandling?
  • När skulle detta i så fall ske? (datum).
  • Om rådet bestämmer sig för att starta en  tredjebehandling, tas det beslutet genom omröstning?

Från våra internautvänner i Frankrike får vi oroande korrespondens om hadopi-lagen. Nästan samtidigt slår Annie Johansson, ja – en centerpartist, på den stora integritetstrumman! Vad vore väl då bättre än att vi kommunicerade rakt och tydligt med varandra!

Med vänliga hälsningar,

Den internetionella klusterkoalitionen werebuild.eu