Ipred, ej lyda! Om staten – spinozistiskt intermezzo.

I morgon träder implementeringen av Ipreddirektivet i kraft. Som utlovad uppföljning till att Isobel har förklarat detta direktiv som kontrarevolutionärt är det dags att utreda filosofiskt vad detta att-träda-i-kraft-av-direktivet innebär i förhållande till staten och medborgarna. Det är dags att göra Intensifiers ålagda första uppgift – att relatera filosofi till praktik.

Spinoza menade att statens ändamål är att garantera medborgarnas fred och trygghet. För att vi människor ska kunna ihärdiga och utveckla vår existens är det nödvändigt för oss att formera oss i stater. Tack vare stater, allt från små grupper till transkontinentala förbund, är det möjligt för oss att höja oss över naturtillståndet och övergå i en civil och social existens som förstärker, expanderar våra möjligheter att bestå.

Ett obegränsat framhärdande av den egna existensen möjliggörs av att vi fullt ut lyder staten genom de lagar som den stiftar. Detta är, som jag tidigare nämnt, en paradox, som dock är finurligt löst. Om staten genomdriver lagar som medborgarna drabbas negativt av, som ger upphov till att de upplever negativa affekter och sorg, kommer de inte längre att lyda. Således rör det sig om ett ontologiskt faktum snarare än ett normativ tanke, åtminstone till en början.

Så som jag tänker detta jobbar vi följande: En stat kan stifta oerhört kassa lagar, men kan då endast bestå genom repression. Således: En härskare fruktar alltid medborgarna, fast på olika sätt. Det är så att säga en geometrisk omöjlighet att inte frukta dem, eftersom medborgarna konstituterar staten. Dock kan man få det att funka ett tag även om man härskar dåligt. Om man genomdriver en lag som Ipred, som ingen har tänkt att lyda, kan detta endast upprätthållas genom hotet om en repressiv hyrsnut. Det kan ‘funka’ ett tag. Men eftersom det upprätthålls genom skräck snarare än samtycke funkar det ungefär som en återställare som botemedel för en bakfylla, eller, som ett långsamt koleravirus som botemedel mot en förkylning.

Förr att en stat ska kunna bestå, måste den alltså medge största möjliga frihet för medborgarna, och genom detta kommer den att få tillbaka en absolut lydnad. Jag kan visserligen ha en annan uppfattning än vad ni läsare har. Exempelvis anser jag att medborgare når en frihet genom att vi kollektivt finansierar sjukvård, eftersom detta motverkar sjukdomar för både fattiga och rika.

Men när det gäller Ipred, och även Telekompaketet, finns det ingen koppling till medborgares ökade friheter. Således finns det ingen anledning för oss att lyda. Ipred och telekompaketet vill förvandla internet till en kabel-tv med enkelriktad kommunikation och ekonomiska fördelar för företag. Inte medborgare. Vi som medborgare åtnjuter ingen ökad frihet, trygghet eller försäkran om fred. Tvärtom minskar friheten i vår öppna och dubbelriktade kommunikation, tillstånd av paranoia och osäkerhet drabbar oss genom att folk sniffar på våra linjer, och freden kan inte vara längre borta. Detta handlar ju om en krigsförklaring!

Det finns enorma fördelar med att dela information och kunskap mellan medborgare. Det är något som låter oss växa i existentiell bemärkelse. Ipred och stryplagar hade kanske kunnat funka ett tag om vi inte hade insett detta. Men since fucking 1999 har vi delat information med varandra i stor skala. Det är alltså irreversibelt! Det är, tror jag, på detta sätt som den Hadley-Kamptzska nätanalysen menar att Ipred är kontrarevolutionärt.

Påståendet “Ännu kan vi bara hoppas att vi, vi som är internet, klarar att mota den.”, vad kan detta betyda?

Vilka är “vi som är internet”? Jag säger som Neurath sade när Wittgenstein klagade över metafysisk litteratur i hans bokhylla. “Aber Ludwig, das ist eine empirische Frage”. Detta “vi” är alltså de som befolkar nätet som medborgare, inte nån “representerande befolkning i genomsnitt där ute”. Det är du som läser detta, det är alla ni som skyfflar terabyte av information mellan trackers och peers, ni som uppdaterar facebookstatusen – i glädje eller sorg – är det summan av de som is on the internets. Hur vi sedan organiserar oss är en öppen fråga. Vi kan lyda och vänta på det strypta men billiga internetabonnemanget som är låst till Spotify, Aftonbladet och msn.com. Men i den sekund vi inser att detta inte längre maximerar våra friheter, när vi drabbas av känslan av att detta inte längre främjar vår existens, har staten ett problem.

Så som jag ser det, även om jag nu kan ha fel på många sätt, är det vår plikt att inte lyda dessa lagar. De bidrar inte till den glädje vi förtjänar. Till och med afk-medierna skriver om hur vi “drabbas” av lagen. De är o-okej! Men vi måste också inse att detta är en kollektiv ansträngning. Det handlar inte så mycket om att “jag ska gömma mig för hyrsnuten så att jag kan wareza fett”. Så jobbar vi inte. Snarare handlar det om att vi hjälps åt när det första offret för hyrsnutens tro på att de kan införa ett skräckvälde faller. Vi som är internet är både många och oerhört smarta. Om vi hjälps åt har de inte en chans! Håll nätverken öppna och omfamna den första som åker fast med data love!

Ipred – kontrarevolutionen

Den Hadley-Kamptzska nätanalysen fortsätter framåt, med ljusets hastighet över breda fibermotorvägar. Lyssna på kulturnytt och smaka på this statement: “Ipred är del i en kontrarevolution. Ännu kan vi bara hoppas, att vi som är internet, klarar att mota den.”

Detta inlägg kommer att uppföljas med en spinozistisk analys. Nu när lagarna drivs igenom, trots att ingen lyder dem, kommer staten att drabas av sorg. Eftersom staten förutsätter lydnad, riskerar den, nu när den allt längre fjärmar sig från multitudens affekter, att gå in i ett kaosartat tillstånd.

bass-hunter page 96

Mannen satt ensam i baksätet på en polisbil. De hade tagit honom i armarna och fört dem till varsin bil. Han hade hört hur hon frågade artigt och lugnt under vilka anklagelser de arresterades, och hur det såg ut med advokater. Mannen hade inte sagt något alls till poliserna utan endast följt med in i bilen. Den var ren och prydlig, nästan som en taxi, med undantag från det krossäkra plexiglaset som avskilde baksätet från framsätet.

De styrde ut på den fyrfiliga motorvägen. De passerade tunnel efter tunnel och körde snabbt i omkörningsfilen. Det var hemskt lungt. Ljudet av asfalt skapade en matta av dovt brus. Mannen blundade och log. Han visste inte riktigt varför, men det var som om en tillfredsställelse vällde in över honom. De hade inte satt på några handklovar. Han knäppte upp skjortan i halsen och drog undan slipsen och lutade sig sedan bakåt. Det var uppenbart att de lämnade Zürich, men Mannen tänkte inte vidare på det.

Affekterna sprängde fram, tunnel för tunnel. Mannen knöt nävarna så att det nästan började blöda. Men inte i frustration eller ilska, utan snarare som en grundad livskraft som växte sig allt starkare. Poliserna i framsätet sade inget till varandra. Föraren såg koncentrerat på motorvägen. Mannen tänkte snabbt på poliserna i den Syriska passkontrollen. Det gjorde inget nu att de hade slagit honom. Det var ju trots allt deras jobb. På samma sätt som de kortklippta poliserna följde ytterligare en instruktion. En order. Mannen hade sällan mottagit order. Det var kanske det som låg till grund för hans plötsliga njutning. På ett uppenbart sätt, kanske alldeles för enkelt, förhöll det sig så, att det inte längre spelade någon roll om instruktionen var sann eller falsk. Det hela fogades samman genom att instruktionen hade utfärdats. Nu var det dags för en helt okänd tillvaro. Just detta gjorde så att varje ord blev sant.

Tre former av nätkastrering

Just nu förekommer det många parallella processer som håller på att förvandla internet till en läskautomat, där endast fem olika sorters läsk går att köpa istället för att nätet är fritt och öppet. Eller… till en teve, där endast fördefinierade kanaler går att ratta in.

  1. Statliga spärrlistor som ska stoppa spelsajter. Nyligen läckte den Australiensiska listan ut, men även den norska finns på wikileaks. Här handlar det om nationella spärrlistor hanterade av staten. (inte konstigt att tyska polisen raidar wikileaks).
  2. Telekompaketet. La Quadrature du Net har skrivit ett mönsterbrev (engelska) som även finns i tysk version på Netzpolitik som skall skickas i massor till EU-parlamentet. Här handlar det om operatörsnivå, och det kanske värsta är “graduated response” som jobbar med att stänga av användare som begår upphovsrättsliga överträdelser.
  3. Den Marklund/Kinesiska golden-shieldmanövern. Visst, det handlar väl om ett papperstroll. Men det finns risk för allvarliga konsekvenser när prasselmediala författare implicit legitimerar dessa oförskämdheter. Hardline hets mot upphovsman är det enda som gäller.

Ibland tar jag ett steg tillbaka och tänker (det händer inte så ofta). Men hur hamnade vi ens i en situtation där yttrandefrihet och informationsfrihet hamnade i samma vågskål som något så banalt som upphovsrätt? De spelar ju inte ens i samma liga, de är till och med väsensskilda sporter. Och pokersajter? Wtf!

Tre av fyra grundlagar handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet. Sen när hade kränkta upphovsrättsinnehavare och spelmonopol där att göra överhuvudtaget?

Så, medan vi tävlar i att släcka lampor på Earth Hour, håller nätet på att släckas ned på riktigt. Tips: Johanna Nylanders briljanta text. Det krävs mer än facebook för att fixa det här nu…

Freud, Spinoza och att hacka begären

Idag var det motståndsseminarium igen, som handlade om Freuds motståndsbegrepp. Jag är ju inte freudian, så jag får bekänna mina _brist_fälliga kunskaper officiellt. Oavsett vilket, är det en poäng att dyka ned i resonemanget kring motståndbegreppet, eftersom det tillåter oss att förstå de möjliga samhällsteorier som vi kan härldeda ur Freuds tankar, och varför han har fel. Vi jobbar ju inte att vara trogen någons tankar. Promiskuösitet is teh shit och affekthacking är vår dagliga hobby!

I grund och botten, enligt Freud, härleds motståndet ur vårt eros, vår vilja till liv och står i kontrast mot thanatos, alltså dödsdriften. Vi gör hela tiden motstånd inför döden, eftersom det är ett sätt att hantera den oundvikliga ångesten inför döden.

Våra känslor och begär undertrycks av civilisationen och kulturen som sådan. Ångest och psykosomatiska symtom är för dessa symptom på undertryckta processer. Detta härleds ur formulan att repressionen, som varje kulturell konvention innebär, tillverkar en omedveten brist inom oss. Typexemplet är vår drift till att ligga med vår fader och moder, något som kulturen förbjuder oss att göra, vilket i sin tur gör att en rad ångestladdade symptom uppstår – kastreringsskräcken och penisavunden. Oedipuskomplexet är inte alls ett västerländskt påfund enligt Freud, utan förekommer även i vad han kallade ‘primitiva’ kulturer, då relaterat till incestförbudet som han fann lite överallt i den koloniala antropologins upptäckter.

Men åter till motståndet. I psykoanalysen kommer analysanden, som ju skall botas, att initialt göra motstånd mot att inse sanningen om sig själv. Det tar emot att gräva i det som ligger och trycker där under det medvetna. De saker man normalt har gjort för att hålla ångesten borta – kanske att hela tiden uppdatera sin facebookstatus – är ju flyktbegär som skapar den känsla av trygghet och ångestlindring som för tillfället löser problemet. Upprepningstvånget är på så sätt per definition konservativet och innehåller på så sätt sitt eget mål. Det är, som Aristotoles skulle ha sagt, teleologiskt. Freud och Heidegger ligger sida vid sida, skulle man slarvigt kunna säga.

Men, hur kopplar vi detta till politik och revolutionär potential? Well Frankfurtskolan, från Adorno till Habermas, jobbade ju en sorts koppling till Marx, något vi även finner hos Deleuze och Guattari, fast i två helt olika smaker.

Version ett skulle vara att vi lever i vår egen förnedring utan att veta om det, sett ur ett rationellt perspektiv. Arbetaren lever i en slavrelation till kapitalägaren, men så länge hon eller han är nöjd och får sina begär någorlunda tillfredsställda, kan den objektiva underordningen och förnedringen hållas på avstånd. Eftersom att det skulle innebära ångest att göra revolution (då bryts ju de begärsmässiga mönster som vidmakthåller den konservativa normaliteten), förhindras hon att tänka förnuftsbaserat över sin egen existens. Vissa kulturella repressionsmekanismer sätter igång detta motstånd mot subjektet själv. Starkast av dessa är skammen och skulden, som förhindrar oss från revolution eftersom de ligger som en djup och latent ångest inom oss. De pekar nämligen på risken att att förlora omgivningens kärlek, människan största behov. Istället för att vi gör revolution ligger skammen som en blöt filt över oss.

Hur kan vi då ha begär till vår egen destruktion? Freud menar att det finns en primär narcissim inneboende i människan som gör att vi egentligen bara vill armbåga oss fram och förlösa våra begär. Men vi måste göra avkall på drifterna för att bli älskade av andra, eftersom kulturella överenskommelser är det enda som får oss att fungera på ett socialt plan. Om vi bryter mot dem, och begår våra kulturers stora synder (ex. ligger med barn, föräldrar, släktingar, begår mord osv.), förlorar vi den kärlek som omvärlden ger oss. Att vi på så sätt gör motstånd mot de objektiva sanningarna, förhindrar oss att göra revolutionärt motstånd.

Men, ni som har läst ända hit, – här kommer brottet. Deleuze & Guattari, ur Anti-Oedipus:

Even Freud never went beyond this narrow and limited conception of the ego. And what prevented him from doing so was his own tripartite formula-the Oedipal, neurotic one: daddy-mommy-me. /…/

Freud doesn’t like schizophrenics. He doesn’t like their resistance to being oedipalized, and tends to treat them more or less as animals. They mistake words for things, he says. They are apathetic, narcissistic, cut off from reality, incapable of achieving transference; they resemble philosophers – “an undesirable resemblance.” (23)

För Freud måste alla former av emancipation ske på ett medvetet plan. Deleuze och Guattari vänder på det. Det är begärsflödena som ska öppnas upp så att de kan styras om. Begäret, denna kraft, har en revolutionär potential. Ännu tydligare blir det om vi förstår Spinoza:

The true visionary is a Spinoza in the garb of a Neapolitan revolutionary. We know very well where lack- and its subjective correlative – come from. Lack (manque) is created, planned, and organized in and through social production (23).

Bristen gör att vi faller in i repetetiva och konserverande mönster. Men det räcker inte med att återskapa och inse sanningen om det bristskapande sammanhanget. Det gäller att förändra den sociala produktion som har skapat bristen som sådan, och den kan endast förstås på en begärs- och affektnivå. Istället för att fråga om hur det egentligen ligger till, ska man fråga vilka möjliga kopplingar varje form av begär kan ha.

Begäret bör iställlet förstås som produktivt, snarare än att bara vara en produkt av repression. På begär kan man bygga bra och dåliga saker, och frågan blir snarare – vad kan vi bygga av allt detta överskott:

/…/ desire produces reality, or stated another way, desiring-production is one and the same thing as social production. It is not possible to attribute a special form of existence to desire, a mental or psychic reality that is presumably different from the material reality of social production. (30)

Allt detta faller tillbaka till Spinozas teori om staten och multituden, vilket jag kommer att återkomma till om några dagar i del tre av mina transaktioner om spinozismen.

I-världen-varons ångest, del 1; Facebook vs. Twitter

Som empirisk filosof har jag funderat mycket över sociala medier den senaste tiden. Dessa skänker mig mycket glädje i livet, men ibland ångest. En av Heideggers metodregler för att se tillvarons egentliga struktur går genom ångest. Dags för ett långt, men centralt stycke, ur Sein und Zeit, §40:

Ångestens ‘inför vad?’  är världen som sådan. Den fullständiga betydelselöshet som ger sig till känna i ‘ingenting och ingestans’ betyder inte att världen skulle vara frånvarande, utan istället att det inomvärldsligt varande i sig självt är så komplett och ovidkommande, att – på grundval av denna det inomvärldsligas betydelselöshet – världen i sin världslighet är det enda som fortfarande tränger sig på. /../ När ångesten lagt sig, då brukar det alldagliga talet säga: >>Det var egentligen ingenting.>> Detta tal träffar i själva verket just det som var. /…/ Det som ångesten ängslas inför är ingenting av det som är till hands inom världen.

Poängen är, som i så mycket annan existensfilosofi, att vi inte ängslas inför något externt objekt utan ångesten är inneboende i världen. För att förstå facebookångesten, som delvis har lett till att jag slutat uppdatera min status och migrerat till en trevlig twitterfeed, skall vi alltså inte leta efter en extern förklaring, utan istället analysera vår ångest – det är ju som Heidegger säger, just så som det var.

Under vanliga omständigheter är facebook oproblematiskt. Vi är bara där utan att tänka på det särskilt mycket. Vi är i världen och uppgår i das Man. Men ibland blir det kusligt. Det tar emot att göra status update, kanske blir det lite väl påträngande att de där jobbiga gymnasiepolarna har addat dig som friend, kanske inser du meningslösheten med att kasta dig ut i den kollektiva jag-ser-dig-varon. När tillvaron är stämd i existentiell ångest inträffar dock något intressant. “Ångesten invidualiserar (vereinzelt) tillvaron och hänvisar den till dess innerligast egna-i-världen-varo, vilken i egenskap av förstående, väsensenligt utkastar sig mot möjligheter” (ej felstavade ord, Heidegger uppfinner egna). Alltså, symptomatiskt för vår i-världen-varo är att den ständigt är en kollektiv erfarenhet. Vi gör som “man” brukar, en oreflekterad och i grund och botten o-egen (uneigentlich) erfarenhet. Din facebook tillhör inte dig utan das Man. Men i moment av ångest individualiseras tillvaron som en singularitet. Den fryses i en kort sekund och blir din egen (eigentlich). Ångestens grund är erfarenheten att träda ur världen som kollektiv erfarenhet. “Kusligheten innebär emellertid härvid tillika icke-hemma-varo”. Man måste jobba bort från världen för att se hur den bygger.

När denna egentliga ångest drabbar oss framträder världen som en slags existentiell solipsism. För Heidegger är detta en positiv grej eftersom det hjälper oss att förstå världen på ett annat sätt än den kollektiva erfarenhet som präglar den vardagliga tillvarons oegentlighet.

Men twitter då? Hur kommer det sig att jag har kastat mig över dit för att undvika det be-tryckande som tar andan ur mig på facesbooks? Det får bli min del 2 i denna miniserie om i-världen-varo och nätcommunities.

Transaktioner om civilsociologin: Socialmedicinens ursprung och smittontologi

I dag och igår har jag föreläst för socialmedicinstudenter om uppkomsten av deras ämne. Socialmedicin är ett oerhört intressant område, som endast är ungefär trehundra år gammalt. Genom att tränga in i dess historia förstår man oerhört mycket om vår samtid. Dessutom är det intressant att föreläsa och delta i seminarier med dessa studenter, dels eftersom de har förstahandskunskaper om de problem som omger oss just nu, dels för att de inte lider av humanioras textism. Man kan alltså går rakt på sak och börja tala om mina favoritundersökningsobjekt; makt, vetenskap och samhälle!

Foucault har skrivit en alldeles fantastisk text som heter just The Birth of Social Medicine*. I denna text argumenterar han för att socialmedicinen föds ur tre processer;

  1. Introduktionen av biohistoria – alltså en biologisk vetenskap om organ, kroppar och evoution.
  2. Medikaliseringen av samhället – alltså professionalisering av läkare, byggnad av sjukhus och inrättningar, byråkrati, etc.
  3. Införandet av en hälsoekonomi. Kroppen blev mitt i pågående industrialisering en ekonomisk fråga, och de västerländska nationalstaterna började skattefinansiera sjukvård och vaccinationer.
  4. Till detta brukar vi civilosociologer lägga militariseringen av Europa, som var minst sagt avgörande för innovationen av den krigande kroppen som genom vetenskaperna måste hållas frisk.

Det fanns i Europa en stor rädsla för de stora epideminerna, exempelvis pesten, vilket lade grunden för en explosionsartad kunskapsproduktion kring bakterier och smittohärdar. Men det ledde även till en reorganisering av det urbana syntaxet. Flöden av vatten och luft var kanske allra viktigast att kontrollera. Kyrkogårdar byggdes om och reglerades för att liksmittor inte skulle hamna i dricksvattnet och i Paris byggde man breda boulevarder för att öka flödet och blåsa bort skämd luft.

Men de biologiska smittorna var inte det enda som cirkulerade. Även tankesmittor såsom politiska subversiviteter, förbjuden litteratur, “asociala beteenden”, etc, var viktiga att kontrollera och stoppa. Risken fanns annars att avvikande sexuella beteenden skulle mångfaldigas, drogeuforier skulle utbryta och den sociala ordning som krävs för att upprätthålla ett produktivt samhälle med lag och ordning skulle störas.

Hur kan man då koppla samman detta med Gabriel de Tarde? Låt mig citera mig själv och Kalle ur vårt smittontologiska manifest:

Hur förhåller sig panoptikon och panspektron till kontrollen av biologiska och kulturella smittor? Tarde utarbetade sin epidemiologiska teori under en tid då smittans logik sysselsatte flera socialmedicinska forskare (Foucault, 2000). Intresset för att förstå – och stoppa – smittor kan härledas till sent 1700-tal och genom 1800-talet. I Foucaults analys av den panoptiska övervakningens utbredning i Europa hänvisar han till just detta intresse. /…/

Ett smittontologiskt perspektiv kan alltså hjälpa oss att särskilja panopticismen från panspektrocismen. Bägge samhällsdiagrammen har smittan som objekt, men medan det förra syftade till att stoppa smittor har det senare – som vi snart skall se – som mål att injicera och läsa av smittor.

De disciplinära samhällena var oerhört skickliga på att stoppa och stänga ute de oönskade smittorna. Institut, sjukhus, mentalsjukhus, skolor, fängelser, inrättningar – institutionerna svällde för att kontrollera våra kroppar (medicin), begär (psykologi), rörelser (vägverk), bostäder, restauranger och badhus. Genom alla dessa kunde de friska skiljas från de sjuka, de laglydiga från de kriminella, de normala från de perversa osv. Resultatet blir fungerande och biologiskt, psykologiskt och materiellt kontrollerade miljöer, vars ekonomier blomstrade, militära eldkraft ökade och territoriella gränser befästes.

Ur dessa processer kan man härleda två huvudsakliga maktdiagram – repression och omsorg. På sexualiteten och rusmedlenas område existerar båda. Vissa former av sexualiteter är förbjudna och jagas med polisiära medel, detsamma gäller många droger. Men sjukvården främjar även reproduktion, säkert sex, och vaccinerar mot vissa sjukdomar. På samma sätt finns det avvänjningskliniker för okontrollerat drogande.

Men en tredje diagrammatik uppstår i och med internet (för att förenkla). Först nu är det  möjligt att systematisera, avläsa, beräkna och injicera smittor i den gigantiska och globala informations- och relationskakafoni som vi i vardaglit tal kallar nätet, men som inte är ett cyberspace, utan intimt förknippat med grundläggande praktiker såsom konsumtion, mellanmänsklig interaktion, kunskapsproduktion och åsiktsbildning.

De disciplinära samhällena var tvungna att producera mängder av statistik för att överhuvudtaget kunna veta om och åtgärda ett samhälleligt problem. Myndigheter som systembolaget var inte bara ett sätt att minska utbudet och kontrollera varorna. Det innebar även att man kunde veta något om drickandet i nationen, något som med hembränning eller smuggling är ganska omöjligt. För att man överhuvudtaget ska kunna angripa ett socialmedicinskt problem gäller det att man skapar ett seende och gör den där okontrollerade massan av människors handlingar vetbar.

Detta blir speciellt tydligt med internet. Helt plötsligt förfasas man över olika nätfenomen; “näthat”, “nätdroger”, “nätmobbing”, “nätföretag“, “nätsex”, etc. Förfasandet ligger inte i att det finns en digital komponent med i kortleken. Nätet i sig, precis som alla andra saker i världen, är ju inget som ett isolerat fenomen. Snarare är det kopplingen mellan nätdrogsbutiken och kroppen som tar drogen som är intressant, kopplingen mellan en näthatande bloggpost och en hatande kropp, mellan en IP-anslutning och kopplande kön, osv.

Hur får man då kontroll över alla dessa nätgrejer? Vad vi ser inom juridiken kantas det mest av repression. Ipred and the FRA you knows. Men dessa metoder är ju ganska primitiva. Hos företag med absurda mängder cash-flow, exempelvis Google, Wal-Mart och eventuellt Spotify, dyker det upp en möjlighet att använda cutting edge techmology för att föregripa handlingar, främst konsumtionsrelaterade, genom att veta oerhört mycket. Polisen ligger ett steg efter, även om man i Storbritannien planerar att börja övervaka Facebook på riktigt.

En annan aktualisering, som kanske kommer till oss om det blir lite mera fågelinfluensa och DNA-databaser på drift i privata företag, är en panspektrisk övervakning av de biologiska smittorna. Tänk vilken fantastisk bekämpning, isolering och systematik man skulle få på könssjukdomarnas spridning om man visste exakt vilka som legat med vilka lika bra som kontaktlistan på Facebook. Eller, utrullningen av Rfid-chip i vardagliga teknologier gör att mikrosmittohärdar till och med kan bekämpas. Försök pågår redan.

Kort sagt. Relationen mellan smittor (biologiska såväl som idémässiga) och stater är grundläggande för hur våra städer, institutioner, sjukvårdsapparater och professioner ser ut i de moderna samhällena. Med teknologiska tröskelinnovationer förändras dessa, och förvandlas till brännande frågor om integritet, kontroll och makt.

* Foucault, Michel, “The Birth of Social Medicine”, i James D Faubion, red, The Essential Works of Foucault, Volume 3: Power (New York: The New Press, 2000)

En av flera lösningar på Ipred

Ipred 1 är en sjukt jobbig implementering av ett jobbigt direktiv. Eftersom lagen träder i kraft i april  (mitt livs sämsta aprilskämt) verkar det som om en enkel lösning is in the making. Torrentfreak rapporterar om IPREDATOR, en vpn-tunnel utan loggfiler. Hyrsnutarna står med lagboken i smöret.

Det är givetvis inte den optimala lösningen – ni som jobbar med kultur (författare och musiker som ber till Golden Wall of China) hade väl kunnat hitta en mera fruktbar framtid! Men, repression leder tyvärr inte till lydnad, det leder till kreativitet! Det enda budskap som ges är:

the network is under our control. not theirs. the pirate bay likes and knows real kopimism. and waffles.

OpenVPN går att installera på vilken linuxdator som helst. Man får tinka lite, men även en filosofnerd som jag fixar det. Jag är ganska övertygad om att ipredator vill bli kopierade, så det är bara att bygga bort ipred by way of data-love.

Om Kinaliknelsen; bakläxa för Marklund

Marklunds artikel i Expressen, där bandet Stoned in Stockholm, eller vad det nu hette, tyckte att man gärna kunde blocka internet som i Kina för att hindra fildelning, gjorde mig först förvånad.

Men efter ett tag inser jag att det är så sjukt respektlöst att man mår illa. Ett band som ingen verkar gilla skyller på fildelning – det är i sammanhanget ett trivialt icke-problem ur ett medborgarperspektiv – har mage att nämna den form av repression som de antagligen inte har en aning om hur den funkar.

Marklund och det där bandet borde göra en enkel hemuppgift: Varför inte ägna tio minuter till att läsa Reportrar utan Gränsers årsrapport om Kina. Cyberdissidenter som Guo Qizhen blir nämligen misshandlade för att de talar om yttrandefrihet och sånt på nätet. Och det där spärrfiltret som man kanske kan använda för att hindra att filer laddas ned, well, det är ganska effektivt. På bara några timmar blockas RSFs yttrandefrihetssajter.

Oerhört lågt.

Acta er för avpolitiseringen av nätpolitiken

Så här en söndag kan det passa att skriva lite översikter över nätpolitiken. Här kommer en problemöversikt och några lösningsförslag.

  1. EU stoppar generiska läkemedel som är i transit genom unionen. Inte nog med att detta just nu riskerar sjuka människors liv, det kommer garanterat att bli värre inom en snar framtid. Förhandlingarna är hemliga och odemokratiska. Beatrice Ask sitter med ett ACTA-koppel kring halsen.
  2. Det börjar röstas om telekompaketet i slutet av mars nere i Bryssel. Det innehåller bland annat “graduated response”, alltså avstängning och svartilistning från internets. I Frankrike släcks snart stora delar av nätet ned i trådlösa nätverk genom centraliserade spärrfilter.
  3. Datalagringsdirektivet befinner sig ungefär i samma låsta läge. Både S och M vill genomdriva det. Det känns nästan som om de tävlar i vem som kan ropa på längst lagringstider.
  4. Ipred genomdrevs och författare kastar all intellektuell heder för “moralens skull”. Kom ihåg vilken svensk författare som sade “Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”.
  5. Nationella censurfilter införs i konstitutionella demokratier, exempelvis Australien (se wikileaks). Argumentet är i huvudsak barnporr, trots att alla nog vet att listor och övervakning bara skapar smartare sätt att gömma sig och försvåra för polisen.

Det är uppenbart att dessa initiativ har en bismak av diktaturer. I Tyskland görs femtonhundra förfrågningar om året i datalagringsarkiven, i Storbritannien en halv miljonDessutom jobbar de med Crimint-registret för att registrera journalister och aktivister. Vem behöver SigInt när man kan ha CrimInt? – På så sätt är datalagringsdirektivet värre än FRA-lagen. Det krävs inte mycket för att den ska användas till systematiskt polisarbete, och därmed trampa över till att styra och kontrollera småbrottslighet. Kanske får Säpo nu det verktyg de förlorade när FRA fick ett hål i skrovet?

Dessa frågor är utom räckhåll om man vill rösta höger eller vänster i nästa val. De finns inte på den traditionella politiska kartan. Piratpartiet är det enda parti som systematiskt belyser alla dessa frågor på ett vettigt sätt och som har förstått konsekvenserna av att vi just nu, under en oerhört kort tid i historien, kastrerar nätet lika snabbt som det uppfanns.

Hur går då man vidare utan att drabbas av frustration? Att gömma sig i ett fetkrypterat OneSwarm-darknet är en lösning, att sluta använda nätet är en annan. Men de är dåliga lösningar i längden, och genom genompolitiserad teknik riskerar man att avpolitisera den öppna konfrontationen med dessa frågor som common issues to us all.  Här är några förslag som kanske kan lindra effekterna av de ovanstående hemskheterna:

  1. I Tyskland jobbar AK-Vorrat med framgång mot datalagringsdirektivet. De är en Arbetskreis, dvs. en civilsamhällelig bygg-grupp, som jagar datalagringsdirektivet med blåslampa mot en fällande dom i Europadomstolen.
  2. I Frankrike jobbar La Quadrature du Net med att stoppa telekompaketet. De har en grym wiki och många instruktioner om hur man kan påverka Bryssel direkt.
  3. När det gäller Ipred-hyrsnutar kan de kanske stoppas effektivt i domstolar framöver. Vad som krävs är ju att någon överklagar, gärna med ett öppet trådlöst nätverk hemma. Även operatörer kan dra Ipred inför rätta.
  4. Censurfilter kan avslöjas enkelt, bland annat genom att läggas upp på wikileaks. Det borde finnas en marknad för öppna dns-tjänster och vpn-tunnlar som tar oss ut på ett ocensurerat nät.