Happy new Fear from Intensifier!


Igår var jag på C-base. På videon ovan hör man, om man lyssnar noga, slagorden “Eff-arr-ey (FRA)… Pirate Bay…Reeeeboot!”. Hade det inte varit för att jag är en tokig filosof, hade detta kunnat sammanfatta en hel del om nätet och politiken. 2009 behöver en omstart. Reboot!

Den Kantska vulgära tidsuppfattningen säger oss att det nu har gått ett år, att nästa blir lika långt, och att tiden går framåt. Våra samhällen är ordnade efter olika tidsuppfattningar, som gör att vi kan skriva historia och invaggas i olika kontinuiteter.

Genom historieskrivningen skapar vi olika berättelser om hur det var för länge sedan, med hjälp av våra kognitiva territorialiteter (språket, minnet, osv.). Många anser att det var för jävligt i Sovjet eftersom det var en ”kommunistisk” diktatur, nästan alla tycker att Nazityskland var hemskt, och de flesta vet att det är kasst i Nordkorea.

Varför inför vi då FRA-lagen, som ju börjar gälla i morgon? Vad kan det vara för typ av mekanism som sakta men säkert pressar oss mot STASI 2.0, som får oss att återupprepa historiska misstag? Ännu mera intressant är hur vi överhuvudtaget kan kalla oss frihetsälskande demokrater?

För att förstå 2009 lite bättre gick jag till Stasi-museum här i Berlin. Muséet ligger i en av de byggnader som var Stasis gamla huvudkvarter. Hela komplexet inrymde tjugo tusen anställda och bestod av ett tiotal jättebyggnader. Man rev några kyrkor och andra hus runt omkring området eftersom man väntade sig en framtida expansion. FRA har bara 650 anställda, men å andra sidan är de ju bara en liten gren av en total övervakningsapparat, och sen har de ju en superdator. Okej, dags för en bildexposé från muséet. Håll scrollhjulet i högsta hugg! Fortsättning följer nedan!

Stasi var en monstruös och klumpig organisation. Detta berodde inte bara på byråkrati, utan även på att tekniken var primitiv jämfört med dagens panspektriska apparater, som har helt annorlunda fylogenetiska egenskaper. Exempelvis var man tvungen att använda dolda kameror och mikrofoner för att hålla reda på människor, man var tvungen att koppla in sig och föra akter och (pappers)filer över befolkningen.

Stasi skickade information om ”kontrarevolutionärer” till Moskva, FRA skickar information om ”terrorister” till Pentagon, London, Berlin… Visst är det bra! Samhällets fiender hålls i schack av en sammankopplad informationsapparat. Problemet för Stasi var att innehållet i att vara ”kontrarevolutionär” bara växte och växte. Kanske var man en kapitalistisk förrädare om man hade en Iron Maiden-skiva i bokhyllan (se bild), om man skrev dikter, eller om man träffade vissa personer. Kanske är man idag terrorist om man är Islänning, kommer från mellanöstern, skriver en uppsats om Al Qaida, eller släpper ut minkar i skogen (”ekoterrorism”). Anne Roth talar mer om detta här.

2009 är året då vi får ta itu med FRA, tillsammans med alla andra tokigheter som nu kommer och attackerar internets. Det gick inte att övertyga den svekliberala regeringen, men förhoppningsvis kommer den att få äta upp den sura FRA-kakan vid varje tillfälle de visar sig. Så nu är det upp till oss att bevara internet och se till att problemet FRA löser sig. Vi får helt enkelt bygga så att vi i fortsättningen kan andas utan att Stasi 2.0 lyssnar. Än så länge är det inte förbjudet att kryptera och routa sin trafik, än så länge är det inte förbjudet att prata med varandra på gatan och det verkar som om det fortfarande är tillåtet att dela sin internetanslutning med någon annan.    

 

 

Från Berlin hälsar jag och mina hackarekamrater en happy new Fear till FRA! Next year FRA, om ni vill komma ut på internets, måste ni gå genom oss först!

 

CCC – Rapport # 6 – Mobilisering mot Telekompaketet

Jérémie Zimmermann från aktivistgruppen La Quadrature du Net pratade under rubriken Campaigning on the “Telecoms Package”. Grundtesen; som är ett återkommande tema för hela konferensen, aktivismen och diskursen, är att politiker inte greppar vad de beslutar om när de lagstiftar om nätet.

La Quadrature du Net var dock inte nedkörda i denna retorik utan talade om hur aktivismen behövde ett bättre “tool kit” för att driva frågorna med större magnitud. Styrkan in nätaktivismen ligger nämligen i vad de kallar “bottom-up innovation model“, alltså självorganiserad gräsrotsaktivism.

I Frankrike kan nu hyrsnutarna stänga av internetabonnemang, och dessutom permanent banna abonnenterna från att teckna nya abonnemang om de gör intrång på upphovsrättsliga frågor. I jämförelse med antiterrorlagarna är detta ett fall som går längre. Det enda som krävs för ett “digital proof” är ett IP-nummer, vilket är ett problem vi måste lösa i framtiden.

Telekompaketet är problematiskt på flera punkter. Bland annat talas där om “lawful applications and services” som verkar vara en gummiparagraf, eftersom det kan tolkas väldigt brett. Vidare skall medlemsstaterna se till att abonnenterna är välinformerade om vad lawful content är för något, men hur ska man kunna bli informerad om definitionen är luddig? Som vanligt med direktiv från EU är de notoriskt fluffigt skrivna, men tydligt är ändå att “restriktioner” i tillgänglighet kommer att införas. Den enda motiveringen är att dessa ska vara “rimliga” och “proportionerliga”, och att de ska främja lawful content. Det är på så sätt ett slags cirkelresonemang, och implementeringen av detta direktiv kommer nog att variera mellan medlemsstaterna.

Men nu till det skrämmande. Zimmermann citerar Amandment 4b ur förslaget:

“Traffic data may be processed by any natural or legal person for the purpose of implementing technical measures to ensure the security of a public electronic communication service /…/”

Den ständigt närvarande trafikdatan! Det är alltså okej för “naturliga eller legala personer” (nån juridiskt kunnig får gärna förklara vad detta betyder precist) att genomföra panspektrisk övervakning på våra abonnemang.

Zimmermann gjorde ett ontologiskt påstående: “Law is code”. Den kan hackas, och det blir bättre om man släpper ut den i offentligheten, och då kan man “patcha” den så att den innehåller mindre buggar.

La Quadrature du Net har en mycket utförlig wiki som går igenom telekompaketet grundligt. För den som vill gå vidare är detta en bra startpunkt. De har till och med exempel på hur telefonkonversationer med europaparlamentariker kan gå till och hur svårt det är att “debugga” deras fel. De har till och med en hel verktygslåda för hur man “bryter sig in” (i metaforisk bemärkelse) i parlamentet för att tala med politikerna. Den 24 september är omröstningen, så det är bara att följa instruktionerna! Om det ringer folk från alla medlemsstater så kommer det börja snackas i korridorerna i Bryssel, och då finns det kanske en chans att bilda opinion.

Därefter pratade Markus Beckedahl om hur lobbygruppernas icke-transparens var ett problem. Ofta får “offentligheten” bara en mycket kort tid att läsa och granska förslagen, vilket gör att grupparbetet måste vara mycket snabbt. Detta käner vi igen från FRA-lagens genomkuppande, och är något vi måste vänja oss vid. Beckedahl talade även om pragmatism. Oavsett partifärg (undantaget den bruna) gäller det att stödja den som uppfyller ens mål bäst och kritisera de som vill kastrera nätet. De tog här upp Fjellner som exempel på en ohelig allians där de konservativa helt plötsligt var mera progressiva än de polska socialisterna. Återigen, nätpolitiken har inget med höger-vänster att göra!

CCC – Rapport # 5; bildexposé

Hej, jag är dividuell nummer 1370. Via sociogrammet ovan kan man se vem jag umgås med. Om ni går in på denna adress och knappar in mitt nummer kan ni följa mina rörelser i realtid. I en kontorsbyggnad, i ett universitet nära dig, eller på en tågstation i din stad kommer kanske denna teknik snart rullas ut. Det är ju underbart på många sätt… men… hmm… lite jobbigt kanske ändå…

Idag har jag demonstrerat med Piratpartiet. Budskapet var generellt: “Freiheit statt Angst – Stoppt den Überwachungswahn”. (fulöversättning: “Frihet istället för rädsla – stoppa övervakningshetsen”).

Piratflaggorna vajar över kongresshallen.

Demonstrationen fortsätter längs Alexanderplatz.

Nätverket Freedom not Fear har en intressant bil med högtalare när de håller tal. Coolt!

CCC – Rapport # 4: Panspektrocism och sociogram

RFID är en stor grej på CCC, både ur en teknisk synvinkel, men även ett hett ämne politiskt (som vi alla vet kollapsar dessa distinktioner direkt när vi börjar göra empirisk filosofi). Anyways, först två bilder:

För €10 köpte jag detta sociogramchip (läs mera om projektet här). Det loggar mig varje gång jag passerar en person med ett likadant programmerat chip. Det drivs med ett litet klockbatteri och skickar även signaler till mottagare som finns uppsatta i hela kongresscentret. Med denna data kan man tillverka mycket detaljerade sociogram, och föra statistik över vilka jag hänger med, vart jag gör det och vid vilka tidpunkter. Man behöver inte ha mycket analytisk kraft för att landa i postskriptum om kontrollsamhällena:

Det är inte science fiction att tänka sig en kontrollmekanism som i varje ögonblick anger ett elements position i en öppen miljö, ett djur i ett reservat, en människa i ett företag (elektroniskt halsband). Felix Guattari tänkte sig en stad där var och en kunde lämna sin lägenhet, sin gata, sitt kvarter, med hjälp av sitt elektroniska kort (dividuell) som lyfte den ena eller andra barriären; men kortet kunde vara indraget en viss dag, eller mellan vissa timmar; det som räknas är inte barriären utan datorn som beräknar vars och ens position, tillåten eller otillåten, och utför en universell modulation.

RFID kommer snart att bli en mycket spridd teknologi. Den finns redan på spårvagnarna i Göteborg och i Londons tunnebana. Där fungerar det redan tillsammans med fysiska barriärer. Frågan är dock mycket större. Hur kommer det privata/offentliga att förvandlas? Kommer köpcentra, tågstationer, flygplatser, hyreshus, osv. att delas in i säkerhetszoner där endast de som har säkerhetsklarering, pengar eller pass tillåts passera? Die panspektrische Überwachung är här för att stanna, eller som någon kommenterade den länkade heise-artikeln:

Wir leben in einer panspektrischen Gesellschaft (ha, noch ein neues Wort, dankefrauprofessor), weil wir unablässig Datenspuren hinterlassen, am Telefon, beim Surfen, in der Mail. Inmitten der pausenlosen Beobachtung der der endlosen Datensammelei kommt es auf die richtige Mathematik, auf die richtigen Algorithmen an, im Guten wie im Bösen. Eine verschlüsselte SMS aus Pakistan wurde von den britischen Behörden abgefangen und entschlüsselt. Sie wies die Mitstreiter an, sofort mit dem Chip&Fish-Leben aufzuhören und den Plan X durchzuführen. Den Rest erledigte eine Razzia im Großen, die auch den arg gebeutelten Ruf von Scotland Yard wiederherstellen sollte.

CCC – Rapport # 3; delstudie i nätpolitikens molekylstruktur

I ett hav av programmerare, hackers, låsdyrkare, aktivister, konstnärer, filosofer och icke-definierbara, alla sammankopplade på ett smockfullt trådlöst nätverk, finner man nätpoltikens många centralfigurer. Inte för att dessa skulle ha några speciella namn, utan snarare för att de i sin heterogenitet ger upphov till nätpolitikens aktiva nivå, till skillnad från lagstiftningens och parlamentens passiva legislativa modell.

CCC är tillvaron stämd på ett visst sätt, som Heidegger skulle ha sagt. Det finns alltså en delad erfarenhet, en attityd, eller en socio-materiell praktik som strukturerar denna händelse. Varje bord, och nästan varje människa man träffar, är som en liten workshop. Vid bordet bredvid mig nu kan jag lära mig hur man dyrkar upp handbojor, vid nästa bord hur man släpper musik för nedladdning, vid ett tredje hur man startar en lokal hackergrupp och vid det fjärde hur man organiserar en demonstration mot loggningslagen (STASI 2.0 kallas den här).

Det finns inga ledare som lägger fram palmfletter här, inga partier som värvar medlemmar (jag har inte ens sett till Piratenpartei, förutom några medlemmar). Det enda som finns är sakfrågor.

Jag pratade lite med det tyska initiativet för att stoppa loggningslagen. Imorgon ska jag delta i deras demonstration här på Alexanderplatz. Jag berättade om hur landet låg i Sverige och fick lite tips på hur man kunde gå vidare. I början var de bara ett par hundra som demonstrerade, men de fortsatte systematiskt att demonstrera allt oftare, och till slut lyckades de samla tusentals. Det är kanske så man ska jobba. Istället för att satsa på stora organiserade demonstrationer med varenda liten förening representerad kanske det är bättre att köra sakfråga efter sakfråga med intensiva intervaller. Det var ungefär så som muren föll, små demonstrationer började resonera genom det sociala tills trycket var tillräckligt högt.

Därefter talade jag med Stop Software Patents och hörde mig för lite hur de jobbade. De arbetar, främst på EU-nivå, för att främja fri innovation och förhindra kastrerande mjukvarupatent.

Dessa frågor, som man kan kalla för traditionella Deweyanska issues som formerar publics, som i sin tur kan vara mer eller mindre framgångsrika, är dock bara ena sidan av nätpolitiken. Den andra delen består av att lösa konkreta problem och sprida kunskap och teknik genom samhällets smittontologiska linjer.

Låsdyrkarna är ett exempel på detta. De lär ut hur man tar sig ur ett par handbojor eller dyrkar upp ett dörrlås. Den första tanken är givetvis att dessa måste vara kriminella typer vars kunskap är farlig, men det handlar bara ytligt om en sådan förutbestämd identitetspolitik. I praktiken handlar det om att göra ett problem lösbart, att öppna upp för en förmåga (to be able) och på så sätt skapa agens, eller ett action-space. Samma logik är applicerbar på hur man försöker hitta och exploatera luckor i programkod, i bankomatkort, RFID-chip eller att knäcka ett DRM. En begränsning vore determinerande om den inte gick att bryta. Perfekta lås, vattentäta datorer och välfungerande övervakningskameror är lika mycket en “fara” för samhället som att systemen går att knäcka. När nu snart FRA är här, IPRED kommer att gå igenom och loggningslagen är antågande, är det dags att finna lösningar på dessa problem, så att de inte blir hundraprocentigt tvingande.

Nätpolitikens “agens”, eller deras kraft att påverka samhället, är alltså långt bortom hur många medlemmar Piratpartiet får, hur många som skriver upp sig på facebookuppror eller hur stora demonstrationerna är på gator och torg. Den ligger lika mycket vid de action-spaces som mjukvara och hårdvara öppnar upp, såväl som hur färdigheter lärs ut och kopieras. (jag ska strax imitera, på Tardeanskt vis, en låsdyrkare. På så sätt kan jag kopiera färdigheten och ge den vidare).

Skulle man då kunna säga något generellt till min bloggserie “Traktat om politisk filosofi: nätpolitiken”? Ja det borde man kunna, åtminstone om vi tillför lite teori. Bruno Latour tänkte sig att samhället inte hålls samman av ett generellt samhällskontrakt, inte heller av sociala värderingar, utan av svarta lådor, som staplas på varandra. En svart låda är vadhelst som reducerar komplexitet, och tekniska artefakter är det tydligaste exemplet. IP-protokollet gör att dator kan kommunicera med varandra, och som vanlig surfare behöver man inte veta hur detta är programmerat. Det bara funkar. Samma sak gäller grafiska interface på datorer, som ju egentligen bara är förenklingar av den underliggande koden. Men mera abstrakt kan man säga att ett flygplan är en komplexitetsreducering av aerodynamikens och gravitationens logiker, eller att en karta är en reducering av terrängens komplexitet som gör att vi enklare kan navigera. Svarta lådor skapar kraft och förmågor och effektuerar i sin totalitet emergenta effekter, som vi ibland kallar för massor av människor, ibland infrastruktur och ibland samhällen.

Att hacka en svart låda gör att man kan styra om den, bygga om den, göra den på ett annat sätt. Nästan alla kopieringsskydd för mediefiler och mjukvara har knäckts eller blivit reverse-engineerade. Men även “naturliga fenomen” såsom vindar, vågor, solstrålar osv. kan hackas, alltså genom att förstå dess logiker på nya sätt kan de nyttjas för att exempelvis segla eller utvinna elektricitet. Dessa kunskapsprocesser kan göra att vi vet mera, men de kan även hota en viss social ordning. Skulle alla kunna öppna sina handbojor, undvika FRA, genskjuta loggningslagen och IPRED och därefter hitta på ett sätt att undvika övervakningskameror, skulle dessa bli totalt ineffektiva, och deras verkan på social ordning skulle implodera. Därför försöker man göra dessa lådöppningar olagliga, genom exempelvis Digital Millennium Copyright Act, som förbjuder utvecklandet och användandet av dessa verktyg.

CCC – Rapport # 2

CCC – Rapport #1 |CCC – Rapport #2 (skissartade anteckningar)

Hackerspaces är ett projekt som försöker ordna fysiska mötesplatser för hackers över hela världen. Här finns en lista på vart man kan finna dem. Panelen diskuterade vad som har hänt på två år inom hackerscenen och med projektet. De argumenterade för att hackerscenen, speciellt i USA, måste öppna sig för offentligheten på ett fysiskt sätt. Detta är på många sätt intressant. Dels problematiserar det anonyma trådlösa uppkopplingar, och betonar det meningsfulla med att göra saker off-line. Vem som helst kan gå in på deras sajt för att veta mer om hur man startar upp en klubb i en stad nära dig.

Mera intressant var dock Anne Roth (som för övrigt är gift med Andrej Holm som ju blir arresterad för att han forskar (som jag har skrivit om i Expressen, Rsmag, pratat om i Proletären, GU-journalen)), talade om hur terroristbgreppet har förändrats, utvidgats och på vilket sätt detta kan hota demokratin. Den allmänna uppfattningen, enligt Roth, går genom EUs definitioner om vad terrorism är för något, men detta är problematiskt på flera sätt.

Hon tog även upp fallet Riwzaan Sabir, som ju blev arresterad (jag har skrivit om det här). Efter att han blev arresterad genom anti-terrorlagar i storbritannien och sedan släpptes, tog immigration acts vidare och ett deportationsflyg bokades. Ytterligare ett exempel på när lagar glider som skridskor på en bandybana. Men i fallet Sabir var även problemet en typ av mikrofascism; professorerna skyddade inte sina studenter utan lämnade istället över till anti-terrorpolisen. Skärpning akademin!

Därefter fortsatte Roth att tala om ett fall i Portugal, där 150 aktivister förstörde ett fält med genmanipulerad majs. Denna civil-olydnadaktion klassades snabbt som terrorism. Även Europol har en klassifikation som heter “single issue terrorism”. Detta är det enda portugisiska terroristfallet hittills.

I Österrike, detta år, skedde enligt något som kallas §278a, en massräd efter “danger of supressing evidence”. De hade använt kryptering… de sysslade en del med animal rights, genom att de bland annat gjorde oljud under jakt. Det verkar som om inte bara öppna anslutningar är hotade framöver, utan även alla fria former av kryptering.

Alla dessa händelser leder enligt Roth till att det institutionaliseras en paranoia bland aktivister eftersom speciellt USA har skumma regler för om man erkänner ett brott eller inte.

Wir sind alle Terroristen.

PS. Andrej Holms gnupg-filer har ännu inte lyckats dekrypteras av den tyska polisen…

CCC – Rapport #1

Första föredraget som jag gick på hölls av Sandro Gaycken som talade om Data protection, eller “självbestämmande över data och skydd för denna”. Först kom en utläggning om decision theory, alltså hur man som individ fattar beslut under osäkerhet. Tesen är att vi inte alltid gör rationella val för att säkra vår data när vi nätkommunicerar. Det enda undantaget från denna regel är hackers. Vi drabbas hela tiden av så kallade anchor effects, att vi endast uppmärksammar det som senast var en hype i medierna (ex IPRED), men även så kallade “familiarity effects”, att vi känner till det som ligger närmast, kanske att grannen kör krypterat. Det hela mynnade ut i en ganska basic socialpsykologisk teori om det mänskliga medvetandet. Men denna teori har många brister, speciellt när det gäller att man har individen som bas för beslutsfattande. Sen när beslutade du något utifrån ett rent övervägande som du helt by yourself gjorde? Här behöver mycket göras. Jag föreslår smittontologins fader, Gabriel de Tarde.

Men när det sedan gäller övervakning blir det mera komplicerat. Eftersom det är sjukt komplext att veta var någonstans vår trafik blir kapad, kopierad och analyserad är det nästan omöjligt för en icke-hacker att fatta ett rationellt beslut. Eller som jag och Kalle säger, panspektrocismen är allomfattande och systemet vet mer än du själv. Men problemet enligt Gayken är att “the public opinion” inte vet om dessa risker. Hur kan vi då göra allmänheten beskaffad att fatta mera rationella beslut?

Konklusionen är att de som informerar pressen måste bli modigare och våga träda fram. Då ställer jag mig den kritiska frågan: varför vi ska behöva lita på att pressen ska få ut “sanningen” till befolkningen? Vore det inte bättre att bygga upp alternativa medier som inte behöver knäböja för gammelmediernas logik? Vi har ju internets, och om vi jobbar för att bevara det öppet, har vi ett ännu bättre läge att skapa tutorials, guider och instruktioner för hur man skyddar sin data och bygger samhällen (tack Per för denna formulering) som inte bryr sig om FRA eller BKA.

Men det finns fortfarande saker som är svåra att fixa med bara bloggar. Sjukjournaler, myndighetsinformation osv. har åtminstone i Tyskland lett till att människor blir mera restriktiva att gå till doktorn, psykologen eller överhuvudtaget vilja ha känsliga uppgifter i register. Gaycken föreslog här att dessa skulle dekomplexifieras, alltså göras mera begripliga för allmänheten. Dock slutar han pessimistisk. Detta kommer nog aldrig att hända. Det finns ingen “information self-determination”.

Fler korta rapporter från CCC kommer inom snarast.

FRAdio-activity, pt II

Nu har Sheffield Live!-programmet som jag medverkade i kommit som podcast. Jag snackar om FRA och panspectrocism ungefär 26:40 in i programmet som går att ladda ned som mp3 här. Senast jag sysslade med FRAdioaktivism var på P4, och då talade jag även då om FRA. Det som föddes i radio, skall bemötas på samma våglängd. (dessa metaforer kan man utveckla in finitum).

Det är nu inte många dagar kvar tills dess att FRA-lagen börjar gälla. Detta kommer att leda till en hel del tokbloggande från min sida och jag ska försöka uppmärksamma detta internationellt så mycket jag förmår.

Som vanligt ligger Mark vid forskningsfrontens yttersta skyttegrav och synar FRA in i minsta söm.

Intermezzo i politisk filosofi: "kritik" av Piratpartiet, del 1 – ostensiva variabler; program.

I en kommentar blev jag uppmanad av Kalle Vedlund att kritisera Piratpartiet. Tja, varför inte? Det kan ju inte bli värre än Smålandstidningen i alla fall. De verkar nämligen har missförstått vad Demker och Bjereld menar med “individualism”. Det står i bokens övergripande kapitel, men jag kan ju ändå ge en hint om att det inte handlar om någon “ideologi” utan är en teoretisk abstraktion för att förstå politikens förutsättningar. Nog om detta!

Först ett par ord om “kritik”. Efter att Kant utropade kritiken som en metod, livsestetik och tecken i tiden har vi institutionaliserat denna i samtliga samhällsinstitutioner. I skolan lär man sig att man ska “tänka kritiskt”, i vetenskaperna är det ett ideal för att upprätta sanningar, inom konsten vet jag inte vad det är, och för journalistiken är det ett sätt att spotta ur sig texter, som är menade som uppbyggliga för ett offentligt samtal, men som ofta blir ett sensationens tyckande, snarare än en substantiell bearbetning av ett problem. Som livsestetiskt ideal finner vi kritikens urartade former i jantelag, härskartekniker och andra socialt nedrivande aktiviteter. Detta till trots har ingen levt upp till de kritiska idealen, just för att de är ideal. Kanske är det här vi finner den moderna ångesten. Helst ska man vara så kritisk att man skriker sig hes, eller så ska man vara “objektiv”. Då kan man vara lite mera lågmäld, men i varje sådan situation upprättas de moderna hierarkierna och tolkningsföreträdena… och så var vi tillbaks på ruta ett.

Men jag tar mina uppdrag på allvar. Jag ska göra ett hederligt försök att genomlysa de faktiska politiska förändringar som PP föreslår, väga dessa argument mot en rad konsekvenser, värden och logiska variabler, samt ta emot alla invändningar (kommentera!) och falsifiera mina påståenden om motsats bevisas. Även om jag normalt sett inte jobbar så, är det basic enlightenment. Lets go!

1. Delad kultur (upphovsrätt), Citat:

Ett samhälle där kultur och kunskap är fri och åtkomlig för alla på lika villkor gynnar hela samhället. Vi hävdar att ett utbrett och systematiskt missbruk av dagens upphovsrätt aktivt motverkar dessa syften genom att det begränsar både utbudet av kultur och tillgången till kultur.

Det här med “fildelning” var visst lite mer än att tanka fett! Tesen är mycket djärv, att den fria tillgängligheten av kultur och kunskap, för alla, gynnar samhället som helhet. Begreppet “frihet” är troligtvis menad i vid bemärkelse, alltså att kulturen och kunskapen inte ska begränsas av företags rättigheter att ensamma bestämma om dem (immaterial rights), lika villkor måste innebära att det inte får finnas några diskriminerande variabler för att ta till sig av kulturen (ålder, kön, utbildning, inkomst, nationalitet). Men i slutändan bör det ändå kunna sammanstråla i frågan om vem som bestämmer om denna frihet. Vem ska villkora den? Staten (genom lagen), företagen (via lagen, genom (anti-)marknader) eller människor (genom delning, mellanmänsklig distribution, osv.).

Vad kan man då invända mot detta? Vi börjar med att negera påståendet. Kan det vara så att ofria och begränsade villkor av kultur och kunskap gynnar samhället? Att legala variabler, så som patent, DRM och immateriella rättigheter gör det omöjligt att dela den samt att tillgången är strypt av ekonomiska, sociala, geografiska eller symboliska resurser? (detta måste vara motsatsen). Hur skulle detta gynna samhället? Detta kräver att vi definierar “samhället”. Vi hinner bara med några snabba vedertagna definitioner:

  1. Samhället som commonsense; Sverige och dess medborgare.
  2. Samhällen som post-containerteoretiska sociologiska definitioner; samhällen uppstår kring vissa gemensamma angelägenheter (en stadsdel, en musikstil, en filosofisk bok).
  3. Samhället som resultatet av gemensamma normer och värderingar.
  4. Samhället som resultatet av dess centrala institutioner (skolan, vården, kyrkan, fängelserna).
  5. Samhället som Statsapparaten, alltså en juridisk, geometrisk, territoriell abstraktion.

Oavsett vilken av dessa vi väljer (vissa av dem är uppåt väggarna) så säger oss antitesen att ofri och begränsad tillgång kommer att gynna någon av dessa fem entiteter. Den första skippar vi eftersom den knappast har stöd. Men i det andra fallet skulle man kunna tänka sig att en distributionsmässig och legal snedfördelning skulle tillåta ett visst samhälle, låt säga punkare i Skövde, att fånga in sin kultur och kunskap och göra den exklusiv. Då skulle de gynnas, speciellt om de satte crustpunkarna i Vara i beroendeställning. Men det kan inte duga som kritik. Den tredje variabeln skulle kanske fungera. Om samhället hålls samman genom att vi konserverar vissa värderingar och normer borde väl en hårdinlåsning av kultur och kunskap vara bra. Ungdomar skulle kanske inte ligga så mycket om det var svårt att få tag på rockmusik, konsumtionsmönster skulle inte förändras snabbare än marknaden, och om alla kollade på samma teve skulle vi ha ett stabilt och fungerande samhälle. Punkt fyra faller bort i alla bemärkelser utom en: om man räknar företag som en generell samhällsinstitution. Här finns det goda möjligheter att just dessa skulle kunna tjäna ordentligt på ett patent, en upphovsrättstvist eller ett varumärke. Punkt fem är jag tveksam till. Statsapparaten behöver inga rättigheter, bryr sig inte om vad den tjänar på. Allt som betyder något är att hålla territoriet (detta är mer relevant i frågan FRA).

Konklusion: Att samhället skulle tjäna i allmänhet på att kultur och kunskap delades fritt negeras av undantaget de privata företagen. Eftersom det inte råder några absolut tydliga definitioner om vad samhället är, vore det tydligare att säga att Piratpartiet vänder sig mot att kommersiella aktörer tillåts, via lagar och våldsutövning, att begränsa kulturen och kunskapens spridning. Deras samhällsdefinition är troligtvis en annan än Margaret Thatchers, och radikalt annorlunda än Ny Demokratis. Jag tror, även om detta är en reflexion från min sida, att Piratpartiets samhällsdefinition innefattar just delning av kultur och kunskap, och att deras starka fokus tanke om just friheten i dessa frågor, gör att friheten inte kan finnas utan dessa.

2. Fri kunskap. Denna fråga återkommer jag till i framtiden. Måste se över litteraturen till en doktorandkurs i forskningspolitik först… men… kritik får ju inte bedrivas utan tillräckliga kunskaper, så jag viker inte från mitt löfte!

3. Integritet.

Värnet om den enskildes privatliv är lagfäst i Sveriges grundlag. Ur denna grundläggande rätt springer flera andra viktiga mänskliga rättigheter såsom yttrande- och åsiktsfrihet, informationsfrihet, rätten till kultur och rätten till personlig utveckling. Alla försök från den offentliga maktens sida att inskränka dessa rättigheter måste ifrågasättas och mötas av ett kraftfullt motstånd.

Till en början ter sig detta påstående som en vanlig liberal ståndpunkt, men vid närmare granskning ser vi något avvikande. Alla försök från den offentliga maktens sida att inskränka dessa rättigheter måste ifrågasättas och mötas av ett kraftfullt motstånd. Först måste jag dock påpeka en inkonsekvens. Det talas till en början om det “offentliga” och “Staten”, därefter glider det över till “arbetsgivare”. Dags att uppdatera formuleringarna! Tänk bara på Ipreds hyrsnutar! De är inte big brother!

Men, denna detalj till trots, låt oss fundera över vad alla försök egentligen innebär. I vanliga fall brukar man ju reservera principen om att ett fåtal och fruktansvärda saker ändå kan göra så att man accepterar lite övervakning, typ terrorism, spionage och naturkatastrofer. Att dessa ska ifrågasättas faller innanför det kritiska paradigmet, men att de ska mötas av motstånd brukar räknas till aktivismens domäner. Men vad innefattar dessa egentligen?

Jag inser att detta med nödvändighet måste bli en serie. Jag har varit oförmögen att fatta mig kort redan. I nästa post ska jag ta en titt på vad PP egentligen har gjort det senaste året. Jag tar fram min Kantska blåslampa och hoppas att oljan räcker för ytterligare en runda med detta parti. Denna första kritik bemöter ju bara vad PP säger. Jag har till nyår på mig.

Traktat om politisk filosofi; ”nätpolitiken”. Del I: territorialiteter.

Att säga att en ”ny politik” har formats är alltid bedrägligt, men att säga att en ny politik är i görningen i förhållande till en tidigare kan vara hälsosamt för den politiska filosofin, som ett tillfälle att inventera sin begreppsliga och empiriska verktygslåda. Denna minibloggserie är alltså ett försök att summera upp, analysera och hitta nya användbara vapen i striden om kablarna. Ni som läser denna blogg ofta vet dessutom att detta inte kommer att vara ett försök att säga Sanningen om nätpolitiken. Eftersom jag är mer är väl insyltad i en strategisk kamp för att bevara internet, blir denna serie snarare ett förslag på hur vi kan tänka vidare, bortom och genom de processer som med täta intervall slår ned på nätets potentiella öppenhet. Om nio dagar förvandlas vi till Nordkorea! Det är inte okej. Förhoppningsvis kan denna serie vara läsvärd både för fria nätaktivister, Piratpartiet, journalistr, akademiker, och alla andra som bara tycker att det händer intressanta saker just nu.

Först bör vi (jag insisterar på vi) i god akademisk ordning går igenom åtminstone några saker som redan har gjorts. Mitt urval är inte helt systematiskt (detta är en bloggserie, inte en avhandling, även om bloggformatet är överlägset på många sätt):

  • Ulf Bjereld och Marie Demker har skrivit en bok som heter Kampen om Kunskapen -Informationssamhällets politiska skiljelinjer. Jag kommenterar i SvD.
  • Karl Palmås skrev en viktig artikiel i GP om bloggar och EU, samt end rad metodologiska reflexioner om nätet som civilsociologiskt studieobjekt.
  • Mothugg har behandlat liberalism vid ett flertal tillfällen.
  • Copyriot skriver nästan alltid om nätpolitik, men den om FRAktivismen är speciellt bra eftersom den dök upp mitt i FRA-debatten när alla skrek sig hesa över Tomhylsan Tolgfors, och gav en hel del nya uppslag. Jag byggde vidare på FRAktivismtanken i Sydsvenskan lite senare.
  • Jag har skrivit några snabba kommentarer om nätpolitik (Svd, AB, Svd).
  • Kritik mot Piratpartiet har dykt upp i Journalisten.se och DN Kommuniké. Dessa analysers opinionsnihilistiska, ytliga och normalitetskramande karaktär är typexempel på varför nätpolitiken måste undersökas. Båda tidningar ser helt fel – de letar efter partistrukturer, ideologipaket och populism. Men eftersom de inte vet hur de ska undersöka nätpolitiken saknar de redskap för att ge substantiellt innehåll till sina påståenden. Detta har dock inte med gammelmedier att göra. Läs gärna Johannes Forssbergs utmärkta analys i Expressen.
  • HAX har skrivit en bok som jag erkänner att jag inte har läst än.

Territorialiteter

Gemensamt för många, men inte alla, är att man tänker sig nätpolitiken som ett fenomen som måste förklaras eller förstås som ett separat fenomen från den traditionella politiken. Det verkar som att den på en rad punkter inte funkar som politik vanligtvis gör. Även om det finns partier, demonstrationer, flygblad osv. Så tycks dessa inte följa samma sammansättningslogik som vi är vana vid. Partiet har inga kaffedoftande lokaler och håller sina partistämmor på nätet, demonstrationerna får bara formen av ett ”tåg” så länge de etablerade ungdomsförbunden är där och ger dem denna förutsägbara och nollintensiva form. Flygbladen är inte av papper i digitala former; banners, länk-metadata, och i stället för att bomba en stad med lappar så bävar nätet i så kallade bloggbävningar. Detta är dock bara yta, för politik är så mycket mer än sina uttryck. Det finns ett innehåll också. (åtminstone om vi ställer upp på Hjelmslevsk semiotik).

Till sakfrågan. Vad handlar egentligen om det här med internet om? Givetvis rör det sig om en mångfald av saker. Men som filosof måste jag ändå försöka finna begrepp som förenar de enskilda lagar, händelser och förändringar som leder fram till något som vi kan kalla en ”nätpolitik”. Det är dags att introducera de välkända begreppen släta och räfflade rum i förhållande till territorier och omkodningar, avkodningar och överkodningar.

Det IP-baserade internet, som debatten handlar om, har alltid varit ett räfflat rum. Det ligger i arkitekturens grundläggande design att IP-nummer ska hitta rätt, och på protokollnivå finner vi ett navigeringssystem som liknar kartan, kompassen och bäringen efter år 1440, tre innovationer som gjorde det släta havet till ett räfflat rum. Det är kanske ingen slump att man inom den proprietära mjukvaran har uppkallat webbläsare efter koloniala expeditioner (Internet Explorer, Safari). Dock faller ett sådant textigt argument när man ser till den öppna mjukvarans djur (Firefox, Lynx, Konqueror (redan där föll argumentet, divide and conquer). Poängen är ändå att på grund av sitt rigorösa navigationssystem, alltså dess territoriella räfflingar, så är internet å ena sidan förmöget att hålla reda på en global bittorrent-svärm, men samma förmåga kan användas av FRA för massövervakning.

Denna räffling är dock endast på en nivå av tekniska maskiner (till skillnad från abstrakta-, figurativa-, begärsproducerande- etc.). I praktiken är internet(s) ett potentiellt slätt rum, i förhållande till en rad institutionella hierarkier. Några av dessa är i sina sista korrupta dödsryckningar, exempelvis skivindustrin, medan visa endast är i transformation, bland annat den parlamentariska politiken.

Kodningar

Vad är då en kodning? Det är ett centralt begrepp hos Deleuze och Guattari, och innefattar allt som styr flöden. Det handlar alltså inte om instruktioner till maskiner, som i datakod, men inte heller om ”representationer” som i den postmoderna semiotiken. En kodning kan vara immateriell, vilket är fallet i lagar, regler och direktiv, men den kan likaväl vara ”hård” och materiell, i form av DRM, IP-censur, trafikdatakopiering (FRA), hyrsnutar (Ipred) eller databaser (datalagringdirektivet).

Allt är kodat, annars skulle det inte hänga samman. När något överkodas, läggs en regim över en annan. Man kan säga att för länge sedan så överkodades större delen av medelhavsområdet av det romerska imperiet genom pax romana, soldater, lydstater och infrastruktur. Dock kring 400 efter kristus omkodades region efter region av de indo-europeiska folkvandringarna, vilket så småningom ledde till att territoriet omkodades. Så länge det finns bofasta civilisationer är alla territorier räfflade på ett eller annat sätt, men de kan vara kodade på många olika sätt.

Vad vi ser i FRA, Ipred, ACTA, DRM, censur, datalagringdirektivet och i jakten på barnpornografi är byggandet av överkodningsmekanismer vars konsekvenser blir införandet av en ny regim. Dessa regimer, ja de måste stå i plural eftersom varje land, kontinent, region, lokalitet innebär heterogena regimer, har olika objekt som skall definieras som en utsida av ”samhället”. Terrorister, pirater, frispråkiga, pedofiler, brottslingar etc. blir legitimeringsstrategier som skapar ett outside object som därmed tillåts definiera insidans innehåll. Dock är det ofta ett misstag att alltför länge fokusera uppehålla sig vid just dessa.

Den första slutsatsen i traktat om nätpolitiken lyder således.

Nätpolitikens objekt handlar om territoriers kvalitativa förändringar. Den står i opposition mot de flesta överkodningar som har en kastrerande effekt på det fria flödet av information.