Det danska exemplets för- och nackdelar

DN skriver idag om hur IPRED har (ur)artat sig i Danmark. Det mest intressanta är:

– I och med att många börjat skylla på att någon obehörig använt deras abonnemang eller öppna trådlösa nätverk så har domar avgjorts till vår nackdel. Så det är inte lönt nu, fyller Mads Jörgensen i, även han jurist och företrädare för Antipiratgruppen.

Det var just det som Copyriot sade. Redan nu vet vi att det enda sättet att “sätta dit” någon är att förbjuda öppna nätverk. Frågan om hyrsnuten går alltså ända till våra trådlösa routrar. Så dramatisk är konsekvensen av hyrsnutlagen!

Men fallet Danmnark riskerar att skymma att hyrsnutar inte är en logisk konsekvens av IPRED. Man kan göra som i Spanien:

La abogada general del Tribunal de Justicia de la Unión Europea (TUE), Juliane Kokott, rechazó los argumentos de la asociación de Productores de Música de España (Promusicae) y dictaminó que Telefónica no está obligada a suministrarles los datos de los clientes que descargan música por Internet.

Översättning (tack Mumfi): 

Generaladvokaten vid EU-domstolen , Juliane Kokott, avvisade argumenten framförda av asociación de Productores de Música de España (Promusicae) och har framfört att Telefónica inte är skyldigt att förse dem med uppgifterna om kunder som laddar ned musik genom Internet.

 Nån som kan översätta detta till svenska? (kommentera då gärna så uppdaterar jag). Det finns även rapporter om det spanska fallet hos Electronic Frontier Foundation, som tar upp fallet Promusicae vs. Telefonica där upphovsrättslobbyn förlorade.

Annars finns ju snart IPREDator… flera dator, en datum.

Uppdatering: Fler länkar till det spanska fallet finns här och här (engelska) (Thank you  osh_DK). Läs speciellt den första länken som är ett pressmeddelande från domstolsmålet där det står skrivet:

Vad gäller direktiven om immateriella rättigheter konstaterar domstolen att inte heller dessa
innebär att medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva en skyldighet att lämna ut personuppgifter i tvistemål, i syfte att skapa ett effektiv skydd för upphovsrätten.

Transaktioner om assemblageteorier (del II): "Regimes of perceptibility"

(Snabblänk till del I)

Som vetenskapsteoretiker ställer man sig ständigt den metafysiska frågan “hur kan vi veta något överhuvudtaget?”. Implicit i denna fråga finns även “hur kan vi inte veta något?”. Tricky va 🙂

Michelle Murphy har ett svar:

I call the regular and sedimented contours of perception and imperception produced within a disciplinary or epistemological tradition its “regimes of perceptibility” /…/ Produced by assemblages that are anchored in material culture, regimes of perceptibility establish what phenomena become perceptible, and thus what phenomena come into being for us, giving objects boundaries and imbuing them with qualities. Regimes of perceptibility populate our world with some objects and not others, and they allow certain actions to be performed on those objects. (24)

Givetvis resonerar detta med Deleuze & Guattaris begrepp “regimes of signs”, som dock är aningen mera abstrakt, men funkar med samma logik:

We call any specific formalization of expression a regime of signs, at least when the expression is linguistic. A regime of signs constitutes a semiotic system. But it appears difficult to analyze semiotic systems in themselves: there is always a form of content that is simultaneously inseparable from and independent of the form of expression, and the two forms pertain to assemblages that are not principally linguistic. (ATPM, 111)

Vad vi kan veta, tänka, uttrycka, säga och skriva har alltså alltid ett “content” som är icke-lingvistiskt, materiellt och fördiskursivt. Det är detta vi måste analysera (inte “the signifier”, diskursen eller “metaforer”). För att konkretisera detta kan vi ta ett exempel på en perceptibilitetsregim från den vetenskapliga revolutionen:

Ovan ser vi Robert Boyles luftpump. Den funkar så att den suger ut luften ur behållaren och framställer vakuum. Från 1600-talet och fram till idag har vi använt oss av teknologier för att, som Shapin och Shaffer säger, “enhance perception and to constitute new perceptual objects” (Leviathan and the Air-pump, p. 36). Luftpumpsassemblaget skapar en perceptibilitetsregim, och det är först när den har förstärkt, skapat och koncentrerat vissa perceptibilitetsobjekt, som vi kan kalla dessa för “vakuum”, skriva The Sceptical Chymist, eller skapar naturlagar, av typen Boyles lag.

Men varje perceptibilitetsregim skapar samtidigt en imperceptibilitetsdomän. Murphys bok, som ju handlar om sjuka byggnader, visar hur detta går till:

This regime [of toxicology] also produced a domain of imperceptibility. While toxicology was undoubteddly effective at rendering perceptible certain kinds of occupational disease, it simultaneously lent a narrow shape to what counted as significant chemical exposure, creating a domain of imperceptibility where other reactions fell. (91)

Således, samtidigt som man på ett koncentrerat och positivt sätt (som i positivitet, se Foucault) gör något perceptibelt, skapar man en domän av imperceptibilitet som faller utanför vetandets möjligheter. Att skapa positiv kunskap innebär alltid ett “tunnelseende” där andra saker väljs bort.

Fortsättning följer… Johan K har nämligen givit mig uppgiften att besvara varför begrepp är viktiga.

Transaktioner om icke-linjär historia: Fleischersk samtidshistoria och F-ordet

Rasmus|Copyriot skriver idag i Expressen om Ifpis 75-åriga historia, som börjar i det fascistiska Italien 1933. Om vi ska förstå bakgrunden till Ipred, eller rättare sagt – den del (av många fler delar) av Ipred som handlar om att skivbolag ska få begära ut IP-nummer och skicka böter, alltså privatpolislagen (eller hyrsnutlagen som jag kallar den lite slarvigt, även om rubriken blev “piratjägarlagen”), så måste vi ta till icke-linjär historia för att se hur den har blivit till i sin nuvarande skepnad.

Alternativet till denna typ av historisering vore kanske linjära innovationsmodeller, dialektisk marxism (i vulgära tappningar) eller andra teorier om samhället och marknaden som helheter. Dock förklarar dessa väldigt lite om vi vill förstå den oheliga allians som gjorts möjlig mellan EU-direktiv, skivindustri och korporativism.

Låt oss betrakta följande citat från Expressenartikeln:

Vi har glömt bort hur nära det var att musikerna fick hela radiokakan och skivbolagen fick klara sig på att sälja skivor, vilket föreslagits av såväl den nordiska utredningen som av ILO. En intervention från Italien ändrade läget och installerade ett korporativt system där musikerna sitter i skivbolagens knä. 

Det system, där skivbolagen genom primitiv ackumulation tillskansar sig kontrollen över musiken som vara (i meningen produkt, inte Heidegger) kan inte reduceras till marknadens lagar, ideologier eller ägandeformer. Vad Fleischer påpekar är att det är en historiskt specifik händelse, som fryser (stratifierar) ett tillstånd som vi idag ser inbyggt i den straffskatt vi betalar på iPods, likväl som i Ipreds sanktionering av privatpoliser. Men, vid detta historiska ögonblick var historien öppen, eller kontingent som vi säger inom vetenskapsfilosofin. Att relationerna mellan de som gör musik och skivbolagen ser ut som de gör är en produkt av en historisk utvecklingslinje som hade kunnat ta andra riktningar.

Detta är en grymt viktigt insikt när vi nu står inför en ny historisk vattendelare. Ipred kan genomföras utan hyrsnutar – ja, det går, även om våra ljusskygga tjänstemän vägrar tänka utanför boxen – Spanien har infört Ipred utan privatpoliser och EU har givit grönt ljus för det!!! 

Internets har destabiliserat, deterritorialiserat och i vissa fall även förlöjligat den knähundsrelation som har skapats mellan artist, skivbolag och lobbyorganisationer. Den har i praktiken gjort jämn mark med denna sjuttiofemåriga konstellation genom en rå kraft av kablar, routers och protokoll. 

Ipred är en fråga om hur vi vill stratifiera olika typer av maktkonstellationer i framtiden. Politiken är öppen och kontingent, snarare än driven av naturliga/teleologiska/totala logiker. Axiomatik kan hackas, styras om och vika upp på nya konsistensplan. Det är bara att sätta igång istället för att fega ur

 

Piratpartiet mot EU-parlamentet

Som jag tidigare har nämnt är Piratpartiet det enda parti som har genomtänkta, kompromisslösa och välformulerade åsikter om integritet och fri kultur/kunskap.

Ulf Bjereld tror att det finns en chans att komma in i EU-parlamentet. Det tror jag också. Aftonbladet bevakar.

Eftersom piratpartiet inte viker från sina sakfrågor, vilket jag tycker är hemskt bra, så är händelser viktiga. Troligtvis kommer detta vara viktiga saker att planera redan nu. Loggningslagen kommer troligtvis under tidiga 2009. Här finns det sjukt mycket att gräva i, samt erfarenheter från Tyskland där flera starka nätverk har bildats. Ipred kommer säkerligen att återkomma i ny “mildrad” skepnad. Kanske dags för nya hittepåbegrepp av typen “trafikstråk“? Här gäller det att vara på sin vakt, eftersom många traditionella medier har glömt bort vad “kritisk” betyder.

2009 kommer, om något radikalt inte inträffar i riksdagen, att vara första året med FRA. Räkna med att debatten knappast kommer att lägga sig!

Således inleder Intensifier sin bevakning och kommentar av EU-valet. Ni vet var jag står.

Om manliga liberala datanördars makt?

Kamferdroppar-Charlotte bemöter Per Wirténs mindre lyckade idé om att alla som är intresserade av typ Ipred och FRA är unga män i 25-årsåldern. Det är inte bara fel rent empiriskt (vilket visar på att Wirtén måste har något fel på sitt bredband, det är ju bara att läsa bloggarna), utan det är, som Charlotte påpekar, även ett oskick i osynliggörande av de seriösa debattörer som tar sig an dessa frågor.

Sen när blev integritet, kultur, kommunikation en manlig, ung och liberal fråga? Jag förstår att det är svårt för journalister att “greppa större sammanhang”, men man kan faktiskt anstränga sig lite. Wirtén skriver:

Läget är låst. Å ena sidan en konsumentrörelse, nästan bara unga män, som vill ha allt gratis. Å andra sidan en profithungrig kulturindustri, nästan bara farbröder, som vill maximera sin kontroll. De som verkligen producerar kulturen hamnar i kläm.

Det är ungefär som att säga att alla som är intresserade av en facklig kamp är manliga metallarbetare, att alla som är intresserade av finanspolitik är gråa gubbar, eller att alla som är intresserade av fotboll är testosteronstinna huliganer.

Det finns ytterligare en grov förenkling som blir tydligare i nästa citat:

Under senare år har patent, copyright, upphovsrätt och andra former av privat kontroll ökat dramatiskt. Processen drivs av kvartalskapitalistisk girighet. Den måste vändas. Politiken i alla länder har lyssnat för mycket på kulturindustrin. Nu gäller att i stället värna allmänningen.

Inte heller “kulturindustrin” (tack Adorno för detta fina men intetsägande begrepp) bör klumpas ihop under en speciell logik som nödvändigtvis lyder under “kvartalskapitalismen”. Läkemedelsindustrin har ofta långa och sega processer för att patentera läkemedel, vissa kulturformer får bidrag från staten, osv.

De offentligheter som är emot FRA, Ipred, och alla andra dåraktiga passagepunkter mot ett sjukt kontrollsamhälle, är heterogena sammansättningar som varken går att könsbestämma eller ens dela in i höger-vänster. Att placera sina motståndare i ett fack är ju en smart retorisk strategi, men precis som i fallet Beatrice Ask, slutar det ofta i en återvändsgränd. Ungefär som när Bo Rothstein försöker sig på att beskriva “bloggar”.

IPRED skjuts upp

Det kommer inte att beslutas om IPRED på torsdag. Det är svårt att säga om det är bra eller dåligt. Man kan ju tänka sig att regeringen vill ta upp det vid ett senare tillfälle när debatten har lagt sig. Men, å andra sidan vet vi att det knappast kommer att hända. FRA-debatten bara växte i styrka!

Samtidigt påpekar internetoperatörerna det absurda med IP-nummer som bevisbörda, något som Copyriot redan har uppmärksammat. Men mera allvarligt är de “filmskapare” som nu har skrivit brev till regeringen med sloganen ‘vi slutar göra film om ni inte röstar igenom IPRED’. Som Rick påpekar, leder deras resonemang i slutändan till att vi måste kroppsvisitera människor för att se på deras USB-minnen. Jepp… “fildelning” är inte nödvändigtvis IP-baserad. Dags för gammelmedierna att lära sig begreppet sneakernets kanske.  

Men hur kommer det sig då att SF rapporterar om “Århundradets bästa biosommar” (pressmeddelande 20080807) (tack akhi för länk)? Folk verkar gilla bio. Bio går inte att digitalisera. Gör biofilmer! Om ni endast vill göra film med IPRED, well, då är det nog dags att söka ett nytt jobb. Film verkar vara en lukrativ business, så ni måste ha gjort något radikalt fel… gör om, gör rätt!

En rättsosäker IPRED-lag skall inte drivas igenom av ett fåtal åttiotalsartister och en skock verklighetsfrämmande filmskapare! Inte heller av antiintellektuella författare som blandar ihop upphovsrätt och äganderätt!

Framtidens kulturpolitik bör istället driva ut formatnihilismen och sluta lyssna på dessa reaktionära anti-marknader som riskerar att införa ett hyrsnutsamhälle

Transaktioner om assemblageteorier; Michelle Murphy och begreppet "assemblage" (del I).

Michelle Murphy vann det åtråvärda Ludwik Fleck-priset för boken Sick Building Syndrome and the Problem of Uncertainty vid årets 4S/EASST-konferens i Rotterdam som jag medverkade i. Fleck var en pionjär inom vetenskapsteorin och var före både Foucault och Kuhn i att utsätta vetandet och vetenskaperna för historiska och sociala perspektiv. Min professor Jan brukar i bland göteborgsvitsa genom att säga “Kuhn var allt annat än Fleckfri”.

Men, boken är intressant av andra anledningar. Den är nämligen ett tecken i tiden av detta deleuzianska århundrade, och när en bok har fått Fleckpriset är den hyfsat mainstream. Låt oss granska några av de begrepp som används. Vi börjar i denna del med “assemblage” (sammansättningar, agencement), som av Murphy är lånat från Tusen platåer, men som givetvis får sin egna form.

Boken handlar om syndromet “sjuka hus” och dess framväxt. Det är en historieskrivning av en skyskrapa i USA där människor börjar må dåligt av miljön i kontorslandskapet (mer om detta i kommande poster). Murphys sätt att förstå byggnader kan sammanfattas i följande:

In short, office buildings, like all objects, are multiplicities composed of many histories, of “ands”, that link in ways intended and unintended, drawing out some attributes and not others, thereby setting the conditions of possibility of buildings.

För att förstå assemblagebegreppet måste vi förstå vad en multiplicitet är för något. En byggnad är en multiplicitet, eftersom den aldrig och omöjligen bara kan vara “en sak”, utan är skiftande, överlappande och många saker samtidigt, som kopplar med andra multipliciteter osv. Ibland dras vissa attribut (Spinozas begrepp från etiken) ut och aktualiseras, vilket naturligtvis innebär att andra överskuggas. Vi fortsätter:

Multiplicities are not like the interlocking pieces of a jigsaw puzzle, which fit together to reveal a single picture. Histories may overlap and contradict each other, have varying intensities, durations and stabilities. Instead of asking, what is a building? I will be asking, What are its ands? (12)

En byggnad är bara vad den kopplar sig samman med. Varierande intensiteter av människoflöden, material, vatten, pengar, kan i olika tidsliga utsträckningar skapa diversifierade men stabila formationer genom att den kopplas samman med andra byggnader, företag, pengar, kemikalier osv. Dessa sammansättningar kan aldrig forma en entydig helhet som ett pussel – (Som D&G säger: “Arrive at the magic formula we all seek—PLURALISM=MONISM”). Murphy igen:

I use the term assemblage to describe the historically specific patterns through which buildings and bodies were connected, or assembled, to each other and to the objects and practices around them. I define “assemblage” as an arrangement of discourses, objects, practices and subject positions that work together within a particular discipline or knowledge tradition. It is not the list of elements that make an assemblage consequential, it is what they made possible by the ways they articulated each other. (12)

I viss mån gör Murphy en förenkling här, men det är nödvändigt eftersom hennes bok ska lyckas göra en empirisk fallstudie. (Dessutom ger förlag inte ut svåra böcker längre eftersom de inte säljer… det är därför vi har bloggar och print on demand – filosofin räddad!)

Hursomhelst, genom att endast studera vad som har sagts i historien tar oss inte särskilt långt. Vi måste alltså även se hur:

Assemblages are formed of organic and inorganic objects, technologies, bodies, and architecture, and not just of words. (12)

Bruno Latour har länge upprepat ett liknande mantra, men det är aldrig fel att påminna spontana Cartesianer om att det inte är någon skillnad mellan kopplingar som går mellan ord, arkitektur, teknologier, tankar, och, och, och… En sammansättning är en sammansättning. Det resonerar helt i linje med D&G:

We are no more familiar with scientificity than we are with ideology; all we know are assemblages /…/ An assemblage, in its multiplicity, necessarily acts on semiotic flows, material flows, and social flows simultaneously (independently of any recapitulation that may be made of it in a scientific or theoretical corpus).

En sammansättning är alltid i en multiplicitet och kan aldrig reduceras till en enhetsvetenskap eller en ideologi. Den verkar samtidigt längs semiotiska, materiella och sociala flöden, och kan endast förstås i sin (vackra) heterogenitet. Monism.

Ungefär detta är utgångspunkten för den andra artikeln i min avhandling (teoretiskt). Nästa post kommer att handla om det mycket spännande begreppet “regimes of perceptibility” hos Murphy, som givetvis kommer att jämföras med det deleuzeoguattarianska “regimes of signs”.

2008, året då Sverige blev svart.

Ta en titt på följande bild från Privacy Internationals undersökning från 2007. Just nu är Sverige rött, vilket betyder “Systemic failures to uphold safeguards”. Under 2008 kommer med största sannolikhet FRA-lagen och IPRED att rullas ut, och frågan är inte då om vi riskerar att bli svarta, precis som USA, Ryssland, Kina, Thailand och Storbritannien. I dessa länder sitter folk i fängelse! I dessa länder Sverige avlyssnas redan parlamenten.

Svart betyder “Endemic surveillance societies”. Det enda gröna landet i EU är Grekland som klassas som “Adequate safeguards against abuse”. När nu flera av dessa lagar i framtiden, men även nu, utarbetas och avgörs i Bryssel är det viktigare än någonsin att börja jobba internationellt med dessa frågor.

Piratpartiet tycks vara det enda parti som har ett genomtänkt helhetsperspektiv i dessa frågor. 

Om IPRED och internets logiker

I DN och Expressen varnas det för att IPRED kommer att försvåra för utredningar kring barnpornografi. Per-Erik Åström säger: 

– Det blir med automatik så. Du kommer aldrig att kunna lagstifta bort det här, tekniken kommer att spela dig ett spratt hela tiden, det är så det är. Att finta bort ett IP-nummer kan redan i dag nästan varenda unge i tolvårsåldern, säger Åström.

Detta varnade jag Bodström för i en artikel i SvD under 2006. Då skrev jag:

Teknisk mediering av motstånd är dock mycket kraftigare än vapen, ammunition eller lagstiftning. Det räckte med några domar där fildelare fälldes för att en infrastruktur som dolde internettrafiken skulle ta steget in på marknaden.

Jag är fortfarande kluven inför om detta är bra eller dåligt. En sida av mig har en naiv tro på att vi kan ha ett öppet samhälle utan FRA och IPRED. En annan sida av mig säger: “Fine, då bygger vi vårt eget internets så kan ni spana er blinda på det vita brus av kryptering som kommer att få superdatorns 10,668 GFlop att se ut som en simpel miniräknare”. 

Men det kanske värsta är att IPRED implementeras i en tid när musikvärlden äntligen verkar ha fattat hur man använder sig av internet för att tjäna pengar och sprida musik. Direktivet är så sjukt 1990-tal, och det kommer till och med verka i motsatt riktning för den som skriker sig hes över att “kulturarbetarna ska få betalt för sitt arbete”. 

 

No Music Day: Rapport

Min första No Music Day blev en intressant upplevelse. Tre grundobservationer kommer att strukturera min analys av denna händelse:

  1. Musikens sociala effekter (dess juxtassemblage)
  2. Ljudparanoia
  3. Musikens begär
1.
Som de två bilderna visar fick jag tacka nej till två rendezvous på stan en fredagkväll. Krogarna Klara och Café Publik innehåller båda en bakgrundsvägg av musik. Jag hade möjligtvis kunnat styra om kvällen till Restaurang Krakow som inte spelar någon musik alls, men jag ville inte låta dagens experiment bli ett tvång för andra än mig själv. Musik, sprit och semi-offentliga miljöer är grundkomponenter i juxtassemblaget vi kallar “att gå på krogen”, och om man tar bort musikkomponenten ändrar sig händelsen i sin natur.

2.

Kan man utveckla en patologisk inställning till ljud? Musik smittar ju ungefär som virus, och uttrycket att ha en låt “i huvudet” (var skulle den annars vara?) är ett tillstånd som man på No Music Day måste undvika.

När jag vaknade på morgonen väcktes jag av en kakafoni av borrmaskiner, vinkelslipar och hammare. Normalt sett hade jag letat efter min ljudinspelande mikrofon och betraktat det hela som en musikalisk situation. Eftersom byggarbetarna som just nu renoverar min fasad börjar jobba klockan sju på morgonen har detta dock effekten att jag blev mest irriterad. Men sen kom paranoian. Jag stänger av alla högtalare till min data och ser till att min mobiltelefon är satt på ljudlöst.

På vägen till mitt kontor på Humanisten kommer det första hotet. En samling vägarbetare har grävt ett hål i marken för att laga en kabel och givetvis har de en radio på plats. Jag hör den endast fragmentariskt, men tvingas styra om min promenad ett par kvarter. Väl framme på universitetet är jag trygg. Humanisten är en i det närmsta musikbefriad miljö. Men i min stilla ro drabbas jag av ett förödande bakslag. Min kollega “Drejan” går förbi i korridoren och visslar på en vacker melodi. Jag konfronterar genast och utropar “Scchhh… det är no music day!”.

En paranoid inställning till musik leder alltså inte bara till att man väljer bort vissa sociala sammanhang -man blir även socialt jobbig. Resten av dagen fortlöper ganska lugnt. Jag låser in mig på mitt kontor, som är ovanligt tyst. Eftersom jag delar det med en kollega så brukar jag jobba med hörlurar på, men nu blir tangentbordssmattret hela tiden rytmiskt och jag får hindra min hjärna från att fylla i melodier. På väg hem går jag förbi kiosken. Eftersom fredagen blir nykter köper jag läsk och schampoo (?). Väl framme vid kassan inser jag att dagen är på väg att havereras. En TV står påslagen som visar Idol. I rutan syns den där vidriga juryn som fäller omdömen över deltagarnas prestation. Ett flyktbeteende drabbar mig fysiskt. Men det är för sent! Kvinnan bakom kassaapparaten har redan slagit in beloppet och jag kan inte avvika. Jag slår snabbt in pinkoden. Pratet har inte övergått i musik än. Jag halvspringer ut och precis när jag passerar dörren kan jag höra hur en trumma börjar arbeta upp en rytm. Jag tror att jag klarade mig.

Väl hemma inser jag att jag inte kan se på youtube, använda mitt nyinköpta firewireljudkort eller spela musik. Lägenheten är helt tyst. Men jag känner mig trygg i att ha full kontroll över musiksmittorna där ute. När jag väl lägger mig i sängen kommer dödsstöten. Grannen har förfest. Dova basljud fortplantar sig genom betongen och jag tvingas tänka på andra saker för att inte fastna i rytmen.

Jag somnar och vaknar. Det första jag gör på morgonen är att väcka grannarna till tonerna av DJ JW. Hämnden är ljuv.

 

3.

Musik är ett mycket brett begrepp för mig. Jag får ofta musikaliska tankar av kopieringsmaskiner (!), vinkelslipar och vardagliga konversationer. Dessutom gillar jag att tjyva ljud av andra som en kärlekshandling, vilket låten “Stolen sounds” handlar om på skivan Anti-IPRED.

No Music Day innebär att dessa begär till att sammanfoga slumpartade ljudsekvenser till rytmer och melodier måste kortslutas. Det kräver i sin tur att man driver in en mängd medveten energi i sitt förhållande till den omgivande ljudbilden, något som Rasmus visar vara mer komplicerat än man först kan tro.

No Music Day har varit ett intressant experiment. En slags mappning över vardagens ljudbild. Tills nästa, och därmed sista, No Muisic Day infaller, ramlar jag nu tillbaks i musikens malström.