Till er som inte har Facebook

Ni som inte jobbar FB men som har tänkt att komma på morgondagens Mänskliga Internet kan ta del av det meddelande jag skickade ut idag genom att läsa här:

 

Hej,

det är roligt att så många verkar vilja komma! När kontrollsamhället väller in över oss känns det ibland tungt, men morgondagens experiment/aktivism är ett ljus ut ur tunneln. Det finns många bra sätt som man kan förändra saker på. Man kan demonstrera, blogga, skriva artiklar och klippa av kablar. Men man kan även experimentera och det är här mänskligt Internet kommer in i bilden.

Kan man skicka brev och behålla anonymitet bara genom att använda människor på stan? Har människor den tillit till varandra som krävs, eller har vi börjat överföra den misstänksamhet som kontrollsamhället innebär i våra medvetanden och handlingar? Det ska vi ta reda på! Resultaten kommer att dokumenteras på: http://humaninternet.info På så sätt är det sedan fritt fram för vem som helst att var som helst replikera experimentet och på så sätt producera kunskap. Men det är inte bara ett test, utan i längden kanske byggandet sociala relationer av denna typ även leder till ökat tillit och ett stärkande av det civila samhället.

Således. Skriv ett meddelande om vad som helst och ta med det till parken vid Näckrosdammen i morgon klockan 13. Använd gärna den färdigskrivna blanketten som går att ladda ned på humaninternet.info. För att göra det lite mera enkelt kommer vi att skicka till GTs redaktion istället, eftersom GP är lite off. Men man kan givetvis skriva en annan adress också, men då blir det svårt att se om det funkar.

Om du har några frågor, maila gärna: christopher@panspectrocism.org eller slå en signal på 0735083022.

Vi syns imorgon! /C

Mänskligt Internet – snart är det dags

På lördag går alltså experimentet och FRAktivismen “Mänskligt Internet” av stapeln. Ju fler som kommer desto roligare, och sprid gärna detta på era bloggar.

Det har skett några mindre uppdateringar i projektet. Dels har vi registrerat humaninternet.info där all dokumentation kommer att publiceras (givetvis utan att ett enda namn nämns). Tanken är att “experimentet” skall kunna replikeras och förbättras av vem som helst så att vi i framtiden kan skapa “protokoll” för hur FRA-fri kommunikation kan ske. Det finns heller ingen författare till protokollet och inga typer av ledare. Det optimala är att det hela ska funka universellt, även om det är svårt och farligt att reproducera det i totalitära stater.

Jag kommer att skriva mer om hur detta relaterar till den fylogenetiska forskningen framöver. Men det är spännande: redan nu snackar vi ju transfylogenetisk a-parallell evolution!!!

Mera konkret så finns det alltså ett färdigifyllt protokoll/brevpapper som man kan skriva ut. När vi väl är på plats kommer vi dessutom att lägga alla meddelanden i en hink och blanda runt så att maximal anonymitet kan garanteras. Dessutom har vi bytt destination till GTs redaktion, eftersom det är lite mera centralt beläget.

Detta är ett första vacklande experiment. Det har blivit till genom den kris som FRA-lagen har lagt som ett sunkigt filter över oss. Men all makt är inte repressiv, vi producerar alla tänkbara motståndsstrategier.

FRA bara växer och växer. Samtidigt uppdagas skandaler om denna myndighet. Kritiska röster ropar efter ett omedelbart upprivande – Riv upp, gör om, gör rätt!. Fast vi har kanske inget förstått?

Göteborgshändelsen tar plats på Lördag klockan 13:00 i Näckrosparken (bakom Götaplatsen). Där samlas vi för att lägga meddelanden i en hink och sedan ge oss ut och sprida FRA-fria meddelanden vidare till en tidningsredaktion och på så sätt säkra vårt förlorade käll- och meddelarskydd. Hittills fins 37 frivilliga på Facebookeventet. Men ju fler desto bättre (även om principen är skalbar och ej beroende av många deltagare). Efteråt tar vi en fika på stan och diskuterar hur vi kan förbättra metoden.

See you there!

Panspektron är redan här

FRA i all sin ära, men vi får inte glömma hur post 9/11-politiken går samman med den privata sektorn, och i sin effekt sammanfaller (sätts samman; agencement).

Skandiabanken är en sådan utpost. I SvD berättas om Ahmad Waizy som inte fick göra en internetbetalning på grund av att hans namn är på “internationella terrorlistor”. Så här funkar systemet:

Ett automatiskt system reagerar så fort mottagarens förnamn eller efternamn finns med på sanktionslistan eller om någon skrivit in ett namn som finns på listan i meddelandefälte

Detta kallas föregripande åtgärd och är en feature som de det panspektriska fylat är väl utrustat för. Fylogenetiskt kommer detta från signalspaningens område, och är samma abstrakta teknik som FRA kommer att använda inom en mycket snar framtid. 

FRA har lovat att de inte ska vara primitiva på det här sättet utan att de har “mycket avancerade sökmetoder” som vanliga medborgare inte förstår eftersom de är rocket science. Men man kan ju alltid spekulera i hur detta kommer att funka i framtiden. Hur många svenskar har inte samma namn som terrorister? (och nej, alla svenskar heter inte Svensson). Med tanke på att USAs lista sväller och sväller samt att begreppet “terrorist” numera används för att beteckna folk som släpper ut grisar från bondgårdar i landet i väst… så har vi snart en ordentlig databas som superdatorn Ellen kan cruncha. 

Nio av tio punkter

Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer skriver idag på SvD brännpunkt om hur FRA-lagen bryter mot Europakonventionen på nio av tio punkter.

Å ena sidan är det bra att det kommer fram hur tokig lagen är, men jag ser dock inte det problematiska i att  “Debatten är yvig och rymmer åsikter från att FRA-lagen i princip är bra som den är till att all signalspaning borde förbjudas.”

Tvärtom skulle jag vilja säga att den är vital, spännande och intelligent. Hade det inte varit för den massiva kritik som yvat och stormat hade dessa två jurister inte haft något att skriva om från första början.

Jag tycker inte att FRA-lagen bör “ordnas”. Den bör rivas upp och grundfrågan om signalspaning, övervakning och civil liberties bör föras på bred front och under lång tid innnan vi börja snacka kablar. För lagar är bara lagar. De är Statsapparaternas molära överkodningar som reglerar de faktiska agencement som sedan kommer sätta villkoren för vår framtida korrespondens och kommunikation. Dess materialiteter är kablar och superdatorer och dess praktik är byte av information med främmande makt, korsreferenser mellan myndigheter och utförsäljning i FRA-butiken.

För att vi ska få en bra lag räcker det alltså inte med att harmonisera den med Europakonventionen. Det krävs en demokratisk förankring där vi (ni vet befolkningen, folket, whatever you wanna call it) får bestämma vad som ska hända med våra IP-paket.

Flyg, diagram & fylum och Woolgar

Steve Woolgar som kanske är mest känd för att ha skrivit boken “Laboratory Life ” tillsammans med Bruno Latour gjorde en intressant reflektion om flygplatser och deras sociologi på 4S/Easstkonferensen. Copyriot efterlyste fler studier, och när man ändå är på plats på Schiphol kan det vara idé att försöka spegla Woolgars förslag genom deleuzeoguattariansk och fylogenetisk begreppsapparat.

Genom en kort antropologisk fältstudie prövade Woolgar att ifrågasätta den berömda hundramillilitersregeln. Genom att visa på en transkriberad intervju mellan honom själv och säkerhetsvakten lyckades han fånga ett intressant fenomen. Reglerna på flygplatser är självrefererande och går inte att ifrågasätta. Om man frågar varför man inte får ha med sig en flaska vatten ges inte en extern förklaring, utan regeln finns där eftersom det är en regel. Därefter gjorde han om experimentet vid ett annat tillfälle och hade då cirka femtio milliliter i en halvlitersflaska, något som heller inte är tillåtet enligt reglerna. Dock lyckades han passera utan att någon uppmärksammade flaskan. Då fortsatten han sin studie genom att gå fram till människor innanför sec-check och fråga dem vad de tyckte om att han hade tagit in flaskan trots regelbrottet. Då uppmärksammade han något uppseendeväckande. Människor blev rädda för honom och började nervöst gå åt ett annat håll. Detta mönster upprepade sig gång efter gång och till slut gav han upp hoppet.

Detta är mycket intressant, men tyvärr gör inte Woolgar mer av det. Det är faktiskt ett tecken på hur subjektiveringsprocesserna i panspektron formas genom denna extrema institution kallad flygplatser. Woolgar är nämligen ingen skum människa utan en vit och välklädd brittisk akademiker, men ändå blir människor oroliga mot detta avvikande från flygplatsens normala ordning, en ordning som gör platsen till ett smått otrevligt ställe. Men denna lätt bittra avsmak som jag delar med Rasmus måste förklaras på ett djupare plan. Woolgar poängterade att flygplatser är ett av de få ställena i världen där man inte får skämta eftersom man då riskerar att hamna i finkan. För att man skämtar… vad är det som producerar ett sådan hemskt ställe?

På plats på Schiphol International Airport är det därmed dags att ta på sig de flödesontologiska glasögonen, beställa in ytterligare en Heineken, samt skruva upp volymen. För att förstå den lydnad och subjektiveringsprocess som realiseras på en flygplats räcker det inte att förstå vad som händer inne i huvet på vakter och passagerare, utan vi måste tala om dubbelartikulationer för att göra subjekt och objekt likvärdiga på ett analytiskt plan (och alla andra plan också, förutom juridikens och poesins överkodningar).

We may draw some general conclusions on the nature of Assemblages
from this. On a first, horizontal, axis, an assemblage comprises two segments, one of content, the other of expression. On the one hand it is a machinic assemblage of bodies, of actions and passions, an intermingling of bodies reacting to one another; on the other hand it is a collective assemblage of enunciation, of acts and statements, of incorporeal transformations attributed to bodies. Then on a vertical axis, the assemblage has both territorial sides, or reterritorialized sides, which stabilize it, and cutting edges of deterritorialization, which carry it away.

När man passerar security check upprepar sig ett friktionsfritt och redundant händelseförlopp. Ibland händer det att någon vilsen turist inte har uppmärksammat reglerna och ombeds då att slänga vattenflaskan i en papperskorg. Ingen protesterar mot detta utan man lyder snällt. I värre fall händer det att någon har glömt en fickkniv eller andra vassa föremål och en viss besvikelse kan uppstå, dock finns det ingen möjlighet att protestera.

Assemblaget röntgenapparat-metalldetektor-säkerhetspersonal är inte enbart en sammankoppling av materiella kroppar utan innehåller även en mycket snävt definierad teckenregim. Men vi börjar med den kroppsliga agencement som har en del spännande effekter. Troligtvis är det bara läkarkontrollen som har en mera detaljerad gaze (synlighet, blick) än detta hemska fångstapparatsassemblage (apparatus of capture). Inte nog med att hela din packning blir genomsökt ned i minsta detalj, det innebär även ett utlämnande till de anonyma människor som står bredvid dig. Mediciner och personliga artefakter måste placeras i genomskinliga plastpåsar och om det tjuter i metalldetektorn tillåts en anonym människa föra sina händer över hela din kropp, något som man sällan skulle tolerera på krogen eller på gatan. Men varför tillåter vi denna förnedring? Det är en sak att blogga om det, eftersom då är man inte en del av assemblaget. En protest är endast giltig i den konkreta händelsen som är nedsänkt i hela flygplatsens sociala kropp.


Nåväl, på bilderna ovan visas händelseförloppet (skon förklaras nedan). Först den obligatoriska universella moduleringen. Den automatiska incheckningsmaskinen sänder en signal till det center of calculation som registrerar att jag närmar mig sec-check, och jag tillskrivs den expressiva identiteten “passagerare, svenskt pass”. Väl framme skymtar det maskiniska innehåll som gör alla former av ifrågasättande omöjligt. Utan att bli upptäckt lyckades jag fotografera assemblaget människa-automatgevär-skottsäker väst som genom sin uniform får den ambivalenta identiteten “flygplatsmilitärpolis”. Automatgeväret har ju en historiskt bevisad effektivitet att kunna sätta stopp för stora mängder människor, men givetvis är den inte till för att faktiskt avföras in i en orolig folksamling, utan är istället det materiella content av order-word assemblaget: “Gör som du blir tillsagd och ta av dig bältet”. På brittiska flygplatser finns det alltid en skylt som säger att man inte får käfta med personalen och att man då grips, men med delegeringen till maskingeväret som order-word behövs inga skyltar.

Vi forsätter vår kurs i lingvistik genom att förtydliga hur order-word assemblages funkar:

On the one hand, the ship-machine, the hotel-machine, the circus-machine, the castle-machine, the court-machine, each with its
own intermingled pieces, gears, processes, and bodies contained in one
another or bursting out of containment (see the head bursting through the roof) On the other hand, the regime of signs or of enunciation: each
regime with its incorporeal transformations, acts, death sentences and
judgments, proceedings, “law.”

Ni som är nördiga nog att ha läst Kafka ser ganska snart vad Deleuze & Guattari har i åtanke (Der Prozess, Amerika… osv). Svagheten med A Thousand Plateaus som empirisk filosofi är just översköjlningen av litterära referenser, och här får man ge Foucault cred för att han gjorde ett mycket bättre empiriskt arbete. Men till detta kan vi lägga “the airport-machine” som i sanning fungerar maskiniskt. Men vår fylogenetiska betraktelse visar att det inte bara handlar om “pieces, gears, processes” utan som jag tidigare nämnt är flygplatsen en kombination av energibaserade och panspektriska maskiner. Även om kön till röntgenapparaterna liknar en fängelsekö, så kan den inte totalisera denna regim eftersom det skulle göra att ingen ville flyga. Istället utgör flygplatsen ett variabelt rum som alltid har potentialen att genomgå en incorporeal transformation:

In an airplane hijacking, the threat of a hijacker brandishing a revolver is obviously an action; so is the execution of the hostages, if it occurs. But the transformation of the passengers into hostages, and of the plane-body into a prison-body, is an instantaneous incorporeal transformation. (ATP: p. 81)

Om jag skulle ha ett bombbälte på mig och hota att spränga mig i luften så genomgår jag i flygplatsens sociala diagram omedelbart till en terrorist. Om Schlingmann får som han vill kommer FRA att sköta terroristklassificieringen på bred front istället för bara på flygplatser. Troligtvis blir jag skjuten i huvudet med mitt bombbälte, precis som Charles de Menezes, eftersom man inte får träffa bomberna med automatgeväret. Om jag är lite berusad och börjar argumentera med personalen förvandlas jag till en brottsling och kan avvisas och bötfällas. Om jag lämnar väskan i flygplatsbaren förvandlas den till en bomb och blir ett objekt som skall forslas iväg (“subjektivering” är inte bara en mänsklig företeelse).

Det är detta som gör flygplatser till jobbiga ställen. Potentialiteten och omedelbarheten att förvandlas till en terrorist, en brottsling eller en bomb är hela tiden närvarande och formerar därmed en sjukt förutsägbar social ordning. På en tågstation finns fortfarande en öppning i dessa transformationer.

Woolgar var inne på detta spår när han talade om sin vattenflaska och människors reaktioner mot den. Eftersom den är avvikande i vad som förväntas på en flygplats var den inte längre en flaska, utan ett föremål som väckte misstanke, kanske en bomb. Dessa transformationer ligger alltså inte bara på en juridisk nivå, inte heller på en polisiär. De smittar av sig även på passagerarna. En arab som lämnar väskan och går snabbt mot utgången… ta skydd!

Medan jag sitter och skriver lämnar en japansk kvinna en bok, en mobiltelefon och en fickdator bredvid mig och ber mig hålla ett öga på dem. Undrar vad det kan vara… nej, det är nog ingen fara, jag litar på den kompetenta personalen… eller?

Det krävs alltså mycket lite för att den mellanmänskliga tilliten skall raseras i flygplatsens sociologi.

Ett gated community community bör vara den närmsta sociala instans som den abstrakta flygplatsmaskinen, som repeterar sig globalt. Vi talar om instängning i rummet, kontroll av kroppar, panspektrisk övervakning och ekonomisk stratifiering (trots lågprisbolagen är det mest välvårdad medelklass och uppåt som flyger). Även nattklubben ligger nära; Identifikation, kroppsvisitation och stratifiering.

Gårdagens besök på en salsaklubb resulterade att jag efter två timmar ombads att lämna klubben på grund av mina skor!? Inte heller här är det tal om att protestera eftersom väktare både saknar en vilja till ett rationellt samtal och precis som flygplatspersonalen har ett självrefererande regelsystem. “Här får man inte ha sådana skor”... från klubbesökare till avvikare i en halv sekunds incorporeal transformation.

Unified system och internets i forna öststater

En kort sammanfattning om en session om Internets i forna COMECON-länder, som får bli en andra del i min sammanfattning av fragmentariska sessioner vid 4S/Easst-konferensen.

Först ut var Maria Haigh som talade om The moral economy of file sharing. Fallet varfildelning i Ukraina och vad som är speciellt med just denna utvecklingslinje. Ukraina är en av de tio länderna som är “priority due to unacceptaple piracy rates”, och får ofta kritik av olika upphovsrättsorganisationer. Hon talade om Petrivka-marknaden, som är en bazaar (i konkret bemärkelse) där piratkopierade CD och DVDer säljs. Detta gillades givetvis inte och en kampanj med sloganen “Goodbye Petrivka” lanserades. Detta kan ses som ett försök att återskapa den “moraliska ekonomin”, som vi har sett IFPI osv. göra flera gånger.

Dock biter det inte på ukrainarna eftersom de har en historia av att dels inte tro på private property, och dels har den en intressant historia av Samizdat, där motstånd genom kopiering anses vara hjältemodigt.

Men mera intressant är att Ukraina har 270 operatörer och dessa växer så att det knakar. Dock jobbar man inte med peer-to-peer i särskilt stor utsträckning, utan med centraliserade servrar, typ DC-hubbar. Dessutom ser ISPerna mellan fingrara och gillar delning och gör reklam för “inga problem med fildelning” och snabb överföring. Piraterna har även en “Robin Hood”-aura. Men detta leder över till att denna presentation föll över i en kulturalistisk determinism. Helt plöstsligt berodde fildelningen nästan helt på “ukrainska värderingar och kulturella mönster”. Men en moralisk ekonomi är alltid bara ett av flera strata! Den infrastrukturella ekonomin och det brutala flödet av kapital ger bandbredd som leder till ökad delning. Kryders och Moores lagar är minst lika viktiga.

Sedan dök det upp ett intressant tema under rubriken “Creating the Unified system”, alltså det Sovjetiska “internet”. I Moskva byggde man en superdata, varvid dator i flera andra sovjetstater skulle ansluta sig. Problemet var att man jobbade centraliserat och ville behålla de existerande maktförhållande med Moskva som centrum och resten av staterna som periferi. Men varje sovjetnation byggde även lokalt, varav den östtyska datorutvecklingen var nästan IBM-kompatibel. 1972 startade man en kommission för att förena de olika systemen, vars programspråk ibland var tyska och ibland ryska. Även Kuba gick med i detta samarbete. Men återigen kommer den kulturalistiska slutklämmen; “and the discourse of co-operation produced the unified system and the stereotypes of center-periphery…”. Det verkar som om STS-folket inte hittar ut ur diskursiva feedbackloopar. Har inte Latour, som alla har som husgud, sagt: do not use culture, the content of science, or discourse as the cause of the phenomenon.”

Tjeckiska matematikern Helena Durnova fortsatte att tala om “Socialist Internationalism and its limits in CZ”. Det handlade om tjeckoslovakiens deltagande i the Unified system, och förhållandet till COMECON.

EC 1021 liknade på många sätt datan IBM 360. Den datan där! Men frågan blir då varför EC1021 inte var kompatibel med IBMs standard. Detta handlar givetvis om att man inte ville skicka dokumentationen över blockgränserna. Forskningen som bedrevs på the Institute for Mathematical Machines i Tjeckoslovakien var dock kontroversiell och nästan subversiv eftersom man inte ville gå med på Moskvas totaliserande Unified system. Efter 1968 så blev det skyttegravskrig med Sovjet, och 1021 blev avsiktligt aldrig helt kompatibel. Dessutom skrev man en klon på DOS som operativsystem. Den tjeckoslovakiska utvecklingen mellan öst och väst är dämed mycket intressant ur ett internethistoriskt perspektiv.

Därefter summerade Trevor Pinch ihop sessionen. Dels ansåg han att det var dags  att avliva myten om att östeuropa hade ett homogent och centraliserat system. Men han gav även en avhyvling till de kulturalistiska förklaringarna och bad dem att tala om teknologierna som sådana istället för diskurser. Materialiteter är viktigare än kultur, och i viss mån kanske till och med skapar moral values. Jag håller med även om jag nog skulle uttrycka mig starkare, nu när jag forskar inom det fylogenetiska paradigmet.

Jag ställde därefter en fråga om hur Unified system förhöll sig till Internets. Internets är ju decentraliserat men dator kan ju tala med varandra genom det mycket standardiserade IP-protokollet. Detta används nu globalt, men givetvis får det olika användningar i olika kontexter. Jag ville ifrågasätta deras kulturrelativsitiska position med att tala om jordens alla dator som nu är sammakopplade i ett nytt strata av decentraliserad standardisering. Till och med bittorrent är ju sjukt enhetligt. Dock fick jag inget svar, utan det avfyrades en salva klyschor om att allt är förhandlat i den lokala praktikerna…. Fine then!

Hursomhelst är det spännande att se att STS är öppna för sessioner om både övervakning och om fildelning och internethistoria. Men det finns mycket att göra på den konceptuella och intellektuella fronten, och det är med viss frustration man ser att det är de gamla rävarna som här får lägga unga doktorander till rätta.

Ska försöka sammanfatta en round-table om ontologi också, men det kräver viss eftertanke.

Transaktioner om fylogenetikens ärofyllda forskningshorisont

Först ut, men förhoppningsvis inte sist, i utvecklingar, invecklingar och associationer (kritik är så himla Kant) till mitt traktat om fylogenetiken är Rasmus på Copyriot. Mycket uppskattat!

Fylogenetiken, alltså studiet av maskiniska fyla och dess relationer till sociala diagram, går ju som bekant i den Deleuze/Delandianska forskningshorisontens tunnelseende. Som en subversiv empirism vars existentialontologi bryter mot Heideggers dasein och istället jobbar med der-Rechner-da. Alltså, en performativ ontologi som samtidigt bygger med abstrakta maskiners reala existens som assemblagens konkreta singulariteter.

Hursomhelst. Rasmus kommentarer skall avhandlas fullständigt sekventiellt, ungefär som den seriella processorn krossar data.

1. Flygplatser: Här instämmer jag i Rasmus kommentar. Som metod bör man söka extremformerna för att finna logikernas brutala verkan. Därför blev jag idag positivt överraskad över en genomempirisk studie av japanska Rfid-skolor. Nu ångrar jag att jag inte presenterade två papper på konferensen… Men jag nämner även London som Europas kanske mest övervakade stad i traktatet. Som generell betraktelse får man en bitter eftersmak varje gång man pressar sig genom alla brittiska kontrollinstanser, från passkontrollen till tunnelbanan. Nästa gång jag är i stan ska jag genomföra en antropologisk studie, kanske med konfrontationen som metod.

2. Museum: Jo, arkiv och konserveringsfrågan är en metodbegränsning. Kanske bör man här leta upp meta-fylum, alltså de fylum som konserverar historien. Arkeologin och arkivvetenskaperna blir här intressanta. Dels finns ju materialiteternas långsamma förruttnelse, vilket gör att det är svårt att rekonstruera stenålderns korrumperade artefakter. Men sen finns ju även aspekten av hur man skapar Royal History genom att välja vad som skall konsververas, och ännu mera, vad som skall ställas ut. Att gå på ett museeum är att fuska med den arkeologiska metoden, och duger därmed mest till begreppslig utveckling, snarare än historia.

Men, i en av kommentarerna, skriver Monki: “Kan det vara så att arkviteorin (mediearkeologin) är icke-deluzeisk på den här punkten i och med att den tänker negativitet?” Även detta måste jag instämma i, även om jag motsäger det jag skrev ovan. Vad som är synligt genom Royal science och våra muséer är ju performativt i den bemärkelse att det (positivt) skapar vår historia. Att det sedan kan vara en förvrängd bild baserad på statsapparaters vilja att skapa en sammanhängande nationell identitet, för industrin att skapa legitimitet eller för forskaren att skapa en begränsning som inte ifrågasätts, det blir en annan fråga.

Låt oss därmed minnas Heideggers varaglömska (Seinsvergessenheit). I förruttnelsen ligger inte en negativitet utan snarare en förutsättning för att vi ska grundräffla historien och därmed samtiden till att vara en enkel epok av stenålder och bronsålder, osv. History, med stort H, är i huvudsak ett positivt fenomen. Men samtidigt är det vår plikt att skriva en nomadology, och lyfta fram det som har legat begravt i arkiven och i marken. Jag måste fundera mer på detta innan jag makar up my mind. Men den fundamentalontologiska förståelsen av dasein är historiskt kontigent, no doubt.

3. Kamera. Jo, det handlar nog inte primärt om intellektuell egendom, även om jag tror att Tate vill ha sina glossy utställningskataloger i fred och konstnärerna blir sura över att vanliga människor ska vara framme och kladda med sina kameror. Men, det är som sagt en större trend. Precis som att det finns helt irrationella förbud på flygplatser, som att man inte får ha på sin iPod under start och landning eller inte får ha mer än hundra milliliter vätska i handbagaget, kommer nog fotoförbudet som en bandvagnseffekt. Givetvis blir jag sur och spenderade tio minuter med att fortsätta fota tills vakterna blev riktigt sura. Här är bilderna:

Det enda teknologiska fylum man kan se på dessa bilder är själva byggnaden. Det är en gigantisk fabrik som en gång höll arbetare innanför sina väggar och producerade produkter med energi. Men pyramiden och pomo-analysen bredvid är ideala, geometriska och diskursproducerande. Dock finns det ett metafylum; min kamera med en megapixels panspektriskt chip och direktkoppling mot internets.

Studiet av metafylum; kameror, arkiv, muséer, mikrofiche, hårddiskar med mera, utgör både en resurs för motstånd: motövervakning, sousveillance, whistleblowing och alternativ medieproduktion. Dessutom är reflektionen om metafylum, alltså det som Rasmus efterlyser, ett metodologiskt verktyg som har två fördelar. Dels undslipper den representationsproblematiken genom att man ‘vet’ immanent till assemblages, dispositiv och pouvoir. Ett metafylum är able att producera en viss kunskap om ett visst fylum. Kalle jobbar exempelvis med SNA-applikationer (panspektriska) för att studera gubbslemmet som tillhör ett annat fylum (vad var det latinska namnet?), DNA-syntetiserare (sekventiellt panspektriska) fungerar för hela riket animalia (som innehåller 9 fyla).

Ett speciellt fylum, kanske är det inte ens ett fylum, är olika typer av vetenskaper. I morgon ska jag prata om kvantitativ sociologi och statistik på 4S/Easstkonferensen. Detta är en Royal Science eftersom den är metrisk, kvantifierande och komplexitetsreducerande. Alltså är den av samma fylum som Statsapparaten, och arbetar på ‘the level of organisation’. Mot detta skall jag ställa upp en tes om hur en rhizomatisk samhällsvetenskap skulle kunna se ut. Mot den traditionella sociologin ställer jag alltså det Dewiansk/Latourianska publicsbegreppet, som opererar från det lokala, det singulära och det dynamiska. Jag vet inte om denna tes håller som god vetenskapsteori, men å andra sidan är det värt ett försök. Mer om detta senare.

Detta inlägg, samt det ursprunliga traktatet, plus alla de tentativa diskussionerna jag och Kalle har på panspectrocism.org fungerar som förarbete till en artikel jag håller på att skriva. Så alla kommentarer och vidare postningar är för det allmännas bästa och i de fylogenetiska vetenskapernas tjänst och uppskattas mycket!

Fotnot: Rotterdam är för övrigt en mycket sympatisk stad. Europas största hamn, en fjärdedel muslimer, coffeeshops, gigantiska postmoderna skyskrapor och guess what… knappt en enda övervakningskamera! Antingen så är de väl dolda, eller så har man helt enkelt valt bort den värsta övervakningshetsen. Sug på den FRA!

På övervakningsforskningsfronten, between sessions

Just nu försöker jag navigera i den enorma 4S/Easstkonferensen som i år har titeln Acting with Science, Technology and Medicine.

Hittills har jag gått på två sessioner som båda är intressanta för övervakningsfrågor, exempelvis FRA.

Vad som verkar vara hett nu inom STS-fältet är kvantifiering och skapandet av stora databaser inom sjukvård, polisväsendet och näringsliv. Ofta är ju STS-studier empiriska och ibland långtråkiga, men det är bra eftersom de ofta är noggranna. Helt klart visar presentationerna på att det finns ett brott mellan det disciplinära sociala diagrammet och kontrollsamhället. Men då måste man teoretisera, vilket man ganska sällan ser. Hursomhelst mappas förändringen inom exempelvis polisväsendet från disciplinär kontroll till hur polisen jobbar idag. Nu finns det en strategi om preventiv brottsbekämpning, pre-emptiva åtgärder och målrelaterade verksamheter. Polisen är inte längre en reaktion på brottsstatistik, utan en verksamhet som skapar den genom olika insatser. Mycket intressant.

Men riktigt intressant var sessionen “Surveillance and Integrity”.

Den första presentationen handlade om Rfid och gavs av Arisa Ema & Yuko Fujigaki från Tokyo. De mappade ett mycket sofistikerat system som utvecklades efter en spektakulär kidnappning vid en skola. Barnen har på många skolor i Tokyo utrustats med Rfid-taggar i sina kläder som skickar signaler till föräldrarnas mobiltelefoner. Systemet medför en total lokalisering av rummet. Givetvis gillas detta av både staten och de företag som tjänar på detta och tekniken har blivit väldigt populär.
Problemet är att systemet är ganska osäkert, till och med skadligt i vissa fall. Rfid-signalen kan “snappas upp” ganska enkelt av någon på gatan, och därmed förlorar man kontrollen över vem som övervakar. Intressant är att spekulera i vilken typ av subjektiviteter som skapas i detta assemblage. Vi vet att den tradtionella skolans disciplinära diagram hade subjektivierande effekter. Men Rfid och panspektrisk övervakning verkar har ett annat objekt – kontroll över rörelsen i det fria! Barnen ska kunna gå hem och för varje Rfid-läsare som passeras så vet man exakt var någonstans i stadsrummet som det befinner sig. En enkät som Ema & Fujigaki hade genomfört visade att föräldrarna dock mycket frivilligt stoppade Rfid-chip i deras barns ryggsäckar och att det till och med ansågs vara oansvarigt att avstå.

Men det mest intressanta med presentationen var att den inte var jobbigt antropocentrisk som mycket annan STS är. Den handlade verkligen om chip, territorialiteter och sociala diagram. Exempelvis gjordes en jämförelse med supermarktets, (ex Wal Mart), och hur skolan och Wal Mart delade samma abstrakta panspektronmaskin (även om jag nu lägger orden i munnen på författarna). Men man ska aldrig underskatta hur fylum jobbar genom en multiplicitet av sociala diagram och hur de blir globala. Även Texas jobbar med detta system. London, Tokyo, Texas – här har vi intressanta ställen som är några år före oss i Sverige, om vi inte väljer en annan väg vill säga (heja FRAktivismen!).

Nästa presentation handlade om biobanker och open access. Arndrew Smart & Cate Heeney diskuterade motsättningen mellan öppenhet och integritet. Öppenhet är ju bra, men vad leder denna ofantliga mängd av data till? När forskare dela rådata med varandra uppstår något bra, men samtidigt en potential till missbruk.

Tyvärr baserades denna presentation bara på intervjuer med forskare. Typisk brittisk människosociologi. Det handlade bara om deras “views”. Det är fullständigt ointressant, så länge det inte påverkar systemet! Det intressanta är ju databasen… och vad man gör. Inte vad man tycker. Den datan där.

Den sista presentationen handlade om ambient intelligence av Ekaterina de Vries (Holland). Egentligen kan man lika gärna säga panspektrisk intelligens efter som det handlar just om de panspektriska teknologierna som är smarta. Amazon vet till exempel vilka böcker du vill köpa i framtiden, google vet vad du brukar söka på. Data mining letar sig in  i hushållsapparaterna!

De Vries hade en intressant definition av ambienta teknologier: De är anticipatory, embedded, context-aware, adaptvie and personalized (se även wikipedia). Just anticipatory tycker jag är mycket intressant och speciellt som ett vardagligt fenomen. I framtiden kommer kylskåpen att veta om att du behöver köpa smör och baserat på dina tidigare inköp vet datakylskåpet vad den ska beställa.

Detta problematiserar det klassiska privacy-begreppet. Vi snackar här universell modulering där varje liten apparat har en fraktion av din subjektivitet lagrad och som kommunicerar. Du och kylskåpen är en del av samma dividuell. Men vad betyder det för privacy? Här blir återigen frågan om subjektivieringsprocesser akut och kräver ytterligare efterforskningar.

Hursomhelst. Nu måste jag jobba vidare mot nästa batteri av sessioner. Ursäkta stavning och svengelska.

Ser även att Rasmus har kommenterat mitt traktat om fylogenetiken. Fortsättning följer, med ytterligare en dissning av Tate Modern!

Kant vs. FRA, round 1

Lena Halldenius skriver idag klokt och vasst i SvD om FRA-motståndet. Hon drar in Kant i spelet, vilket jag tycker är mycket intressant. Upplysningsfilosofin har fått mycket kritik för sin eurocentrism och heteronormativitet, vilken har varit väl befogad. Men i tider som dessa, när politiker våldtar yttrandefrihet och meddelarskydd och betraktar människor som idioter är det en frisk fläkt från Königsberg som viner in genom Halldenius text. Hon har rätt i att:

En annan tolkning är att politiken lider av ett Tony Blair-syndrom: Makthavarna i regeringen tror på kvasireligiöst allvar att de är särskilt skickade att veta vad som är rätt och tror på samma kvasireligiösa allvar att folk är benägna att helt enkelt lita på det. Folklig opposition blir då ett pedagogiskt problem, en missuppfattning, som man löser genom att förklara en gång till.

Exakt detta är FRA-debattens kärna. Allianspolitikernas förakt för opinioner och offentligheter är skrämmande. Det hade varit okej om de hade sagt “ni vet nog bättre, men det struntar vi i”. Nej, i stället jobbar man “Det är svårt det här med FRA, vi har misslyckats i att förklara hur det ligger till.”

Hur ska man då förhålla sig till filosofiska rättighetsargument. Å ena sidan har vi den franska filosofins probleamatisering av den som totaliserande. Citat Foucault:

Do not use thought to ground a political practice in Truth; nor political action to discredit, as mere speculation, a line of thought. Use political practice as an intensifier of thought, and analysis as a multiplier of the forms and domains for the intervention of political action.

Jag tror inte att det är några problem, utan att det faktiskt bör vara kompatibelt med Foucault att ta in rättighetsfilosofier, exempelvis Dewey och Merton, som instrument och verktyg för att tänka politisk praktik. Poängen är snarare att filosofisk Sanning inte skall vara dogmatisk och att handling inte ska vara “anti-tanke” där det bara gäller att skrika tillräckligt högt för att revolutionen skall komma.

FRA har skapat sjukt många intressanta tankar och linjer som både är effektiva och värdefulla. Filosofi har smält samman med fylosofi: “Min data, din data, våra rättigheter!”.

Bodström verkar ha insett att massavlyssning inte funkar. Tyvärr så blir det som vanligt när en parlamentarisk politiker ska ut och fiska kompromisser. Utredningar, kontrollorgan, hotbilder och fina ord om integritet. Bloggosfären talar om kablar, superdatorer och källdatabaser, om kontrollsamhället, kriget mot terrorismen och geopolitik. Det är dessa som räknas, inte byråkratiska kontrollinstanser. Riv upp lagen! Det är inte så svårt som man kan tro. Det är bara att stoppa att kabeln kopplas in.

Traktat om fylogenetik; Strata och teknologier.

We may speak of a machinic phylum, or technological lineage, wherever we find a constellation of singularities, prolongable by certain operations, which converge, and make the operations converge, upon one or several assignable traits of expression.” (ATP:406)

London är en av världens största städer, vars flöden resonerar och oscillerar med enorma intensiteter. Kapital, människor, information, vatten, elektroner… kort sagt: emergi.

Hur kommer det sig? Well, det bästa sättet är att ta reda på detta är att använda sig av den arkeologiska metoden, vars epistemologi letar efter mönster i historiska epoker. Foucault använde denna metod för att studera vetenskapernas utveckling i boken Order of things (läs gärna min sammanfattning), men man kan, med viss modifikation tillämpa en liknande approach till teknologiernas funktioner och roller i civilisationeras kataklysmer, uppbrott och förhårdningar.

Låt oss ta Deleuze & Guattaris ord bokstavligen och leta efter konstellationer av singulariteter, konvergerande operationer och assignable traits of expression. Och låt oss vara pragmatiska positivister och inte tillskriva vad vi finner någon a priori tillblivelselogik. Vi frågar efter teknologiers ekologier. Die einzige Frage muss eine empirische Frage sein!

Vårt material består av vapen och verktyg från stenåldern, bronsåldern, det romerska riket och tiden kring the Great Fire, år 1666. Tack vare Museum of London har vi dessa materiella artefakter ready at hand och snyggt sorterade.

Vi börjar på stenåldern. På bilden ovan ser vi flintspetsar. Varje enskild individ är en singuaritet, men då den delar samma linje av operationer som spetsarna runt omkring, är den släkt med dessa. Hur kommer det sig att stenåldersmänniskan slog fingrarna blåa för att tillverka denna teknologiska artefakt? Vi kan inte förklara detta ur synpunkten av en ren materialitet, alltså egenskaper hos stelnad sten, gravitation, människans muskler, eller människans mentala fakulteter. Fylum gör ingen skillnad mellan substanser. En hummer och en geting är båda arthropods eftersom de delar konvergerande operationer, exempelvis ledade ben som gör att de kan (makt, pouvoir) kravla sig fram. I getingens fall kan denna flyga tack vare denna mycket basala förmåga att lederna är ledade (jointed), medan hummern däremot kan simma tack vare detta (men även på grund av sina segmenterade kroppsdelar).

Vad gör då flintaspetsen? Vad är dess makt? Givetvis får den endast detta i ett assemblage, och därför är dess makt flerdelad. På nästa bild ser vi ur den har kombinerats med ett skaft, och i assemblaget spets-skaft-människa är dess förmåga att hugga, och därmed koncentrera kraft (puissance) till en vass spets som kan tränga genom både trä och skallar. Vi ser redan hur detta möjliggör olika mekanosfäriska ekologier: Hus och krig. Protoformen för en sedentär kultur är född – Fortifikationer, båtar och blodspillan längs Themsens stränder.

Spetsen gör därmed även möjligt för olika teckenregimer. Givetvis inte som isolerad individ, utan alltid i assemblages, annars har den ingen fylogenetisk agencement! Men man kan föreställa sig hur stelåldersmänniskan berättade historier om “den gubben där, som hade dödat en mammut med sitt flintaspetsspjut”. Spjutet är ett annat fylum än yxan eftersom det inte får sin kraft genom huggande utan genom stickande och kastande. Med spänning hoppar vi några tusen år av ickelinjär historia framåt till bronsåldern.

Vad skådar mitt empiriska öga? En sköld i brons? Hur hava den blivit till? Genom den uråldriga ingenjörens förnuft och förmåga att nå den platonska idévärldens essentiella former, så som den geometriska cirkeln och dess ideala, men aldrigt fullt realiserbara, perfektion?

Nej, nej. Skölden kommer att utgöra ett starkt kitt i de sedentära kulturernas arméer i årtusenden framöver, eftersom den är direkt relaterad till lansen, spjutet och yxan. Alla dessa tre vapen har ganska långsamma hastigheter i jämförelse med skjutvapnen som inte ligger så långt fram i tiden. Men just denna sköld har makten (pouvoir) att bromsa projektiler, hugg och spjut. Den är i assemblaget människa-yxa-sköld (content) i stånd att göra en dubbelartikulering som snart gör begreppet “soldat” moget att träda in över historiens horisont. Som vi vet krävs det ju en statsapparat för att göra arméer. Maskiniska fylum befinner sig i mellanrummet mellan exempelvis statsapparater och krigsmaskiner. Hoplit-skölden däremot är en sedentär uppfinning eftersom den förutsätter falangen, eller rättare sagt, den gör falangen möjlig.

Skiftet mellan bronsålder och stenålder medför inte nödvändigtvis ett fylogenetiskt brott, inte ens en evolution. Spetsar och yxor skiljer sig bara i intensiteter, men tillhör samma fylum in både sten- och bronsåldern. De gör samma saker, med bronset tillåter dock en högre slitstyrka, bätte formbarhet och längre hållbarhet. Däremot ger detta nya flöde av smält metall att svärdet kan tillverkas.

Vi börjar närma oss bronsålderns mekanosfär, där allt mera avancerade redskap och vapen ser gryningen. Någonsans på ytan i denna samlade ekologi börjar nu diskurser formas om “den modige krigaren” och “de Andra bortom bergen” . Men låt oss lämna dessa för en senare Hjelmsleviansk analys av dubbelartikuleringar.

Ännu känner vi inte Themsens stränder vid det vackert klingande namnet Londinium. Än så länge har bronsålderns by inte den ansiktigheten. Men Londinium-ansiktigheten har inte sin orsak i att Ceasar eller Brutus gav stränderna namnet genom ett påläggande av ett immateriellt begrepp som representerar världen. Vem som talar, vem som namnger världen och ger ordning till tingen är mindre intressant. Istället återgår vi till vår materiella semiotik, och dyker in i dess innehåll (content) – en heterogenitet av fyla som skänka Imperium Romanus kraften av en överkodande, reterritorialiserande och Stats-apparatstratifierande megastratum!

Blivande arthropod, som getingen och hummern hela tiden gör om genom biosfärens evolution är den romerska soldatens lycka. Nu har metallurgin utvecklats avsevärt och ett hårt exoskelett med segmenterade kroppsdelar kan tillverkas. Det krävs ledade ben för att röra sig över stäppen och lägga gigantiska territorier under sig. Den bilaterala symmetrin; armar, ben, ögon, sköld och svärd blänker över Englands slätter, och Londinium är ett faktum. Precis som vargar är fotsoldaten kapabel både till att ingå i en krigsmaskin och därmed arbeta med flockens logik. Men genom den romerska statsapparat av metrisk, hierarkisk och de-skilling logik tillåter flera emergenta beteenden. Falangen, skuren av pilar, penetrationen av flanker. Med andra ord kan massiva mängder av energi koncentreras och punktualiseras vid vissa noder i krigets händelsmönster.

Men det räcker inte med krig för att skapa Londinium. Här krävs en ‘civilisation’, och därmed en byråkratisk administration, juridiska fakulteter och system för upprätthållandet av social ordning. Hur ska annars Pax Romana kunna uppfyllas genom Lagen? En regim av tecken behöver alltid sitt innehåll (content) av actions and passions.

På bilden ser vi en rekonstruktion av the Civic Centre of Londinium. Det är här som herre-slav, medborgare-vilde, laglig-olaglig, sant-falskt görs möjliga. Themsens stränder ser vishetens gudar proklamera krigets ära, vishetens sanning och rättvisans blindhet. Men för att göra en sådan regim möjlig behövs flöden av energi som räfflas längs med ett stratum av statsapparatur. Den Romerska epoken behöver energi! Som tur är har vi fylogenesis maximus bara några meter från civic centre.

De agrara verktygen arbetar med skärfylogenetiska drag som har haft en a-parallell evolution med grässtråets blivande-vete (korsbefruktning). Assemblaget oxe-plog-människa räfflar landsbygden och ger den en ansiktighet. Yxan hugger ned probeheadlandskapet och ger den proper names. “Den åkern där, kejsaren och imperiets beskattade och beskyddade fyrkant.”

Den sedentära bonden är lika viktig som den skinande fasaden på civic centre, och lika viktig som kejsarens domare och uttolkare av Lagen. Londinium reser sig mot himmelen.

Vår fylogenetiska studie börjar nu bli svår. Denna multiplicitet av linjer och släktskap i teknologier ökar i komplexitet. Som empirisk filosof går jag längs muséets montrar med en blandad känsla av begär till viljan att veta och en lätt ångest över att jag snart kommer att tappa kontrollen över dessa iakttagelser och min förmåga att samla tankarna i skrift. Mekanosfären kräver energi för att nås, på samma sätt som atmosfären kräver sina jet-motorer för att vi ska kunna andas in dess tunna luft.

En rad fylogenetiska flöden måste bifurkera, sättas samman och omkodas. Hjulet måste haka i oxen för att vi ska få en kärra, och vattnets turbulenser måste kontrolleras för att vi ska kunna skeppen ska kunna lyfta upp på vinden och vågornas konsistensplan. En rad flöden av matter-energy måste ligga över fylumens evolutionära historia innan vi kan vika upp på konsistens- och immanensplan och få nya teknologier.

Vi börjar närma oss den moderna mekanosfärens ekologi. 1666 brann halva London ned i The Great Fire. Eld och förödelse hämtade sin energi från trätaken och folk dog som flugor. Det finns ingen anledning att göra en uppdelning mellan natur och kultur för att förklara en händelse. Branden är lika mycket en symbios av gaser och temperaturer som det är en aspekt av mekanosfären och ett samhälles organisation (pouvoir).

Denna brandspruta uppfanns några år för sent, 1687 för att vara exakt. Troligen intensifierades forskningen om hydraulik, temperaturer och eldens hastigheter efter den stora branden. Teknologier uppstår inte på grund av förutbestämda logiker, utan är kontingenta händelser som ibland rycker fram genom singulära händelser. Men dessa är inte slumpmässiga. Brandsprutan måste förstås mot bakgrund av sextonhundratalets tröskel. Den brittiska empirismen har börjat härja, Royal Society har startat tidskriften Philosophical Transactions. Den biopolitiska staten väntar på andra sidan Kant (om man nu tillåts skriva med slogans).

Brandsprutan har mera gemensamt med en elefants snabel än den har med en brandbil, om vi ska hålla oss till en strikt fylogenetisk taxonomi. Den opererar med hydrauliska krafter, och dess stråle längs vattnets kvävande och kylande egenskaper. Det krävs tre människor för att använda den, men brandmännen är beredda.

Min vän James re-enactar på nästa bild hur sextonhundratalets brandmän var utrustade. Istället för den romerska soldatens hårda och segmenterade exoskelett jobbar vi här med mammutens läderhud. Tyngden av en rustning vore mycket ostrategisk, och metallers värmeledande förmågor är förödande när man ska ge sig in i ett brinnande inferno.

Givetvis kräver den biopolitiska ordningen även den sin regim av tecken. “Släck ljusen!” vore ett meningslöst påstående om det inte vore för den protomoderna stadens lättantändlighet. Mycket vikt har fästs vid läkarens och polisens roll i de disciplinära samhällena. Härmed lägger jag brandmannen till listan av centrala organisationer som gör makten möjlig.

Men vad nu! Utställningen tar slut vid sextonhundratalet! Themsens stränder har blivit Londinium och därefter London. Men moderniteten! Var kan jag finna ett arkiv för ytterligare metafysisk forskning?

Jag jobbar ned till Themsen och går över till Tate Modern. Beskåda denna byggnad; industrikapitalismens kyrka står framför mig! Kan jag här finna de energibaserade maskinernas fylum?

Nej, jag hade i min naiva och obildade tro glömt bort att denna era var slut. De disciplinära samhällena står ej att finna på Themsens stränder längre.

Jag går ändå in och till min besvikelse finner jag till en början bara expressionism och annan modern exegetik och retardation till platonska idealformer. Estetik. Objekt som är hängda på väggarna för passiv beskådan vars enda produktivitet ligger i att jag kan smeta ned väggarna med postmodern retorik och “textanalys” för att kanske kunna impa på någon som tror att jag är smart. Som tur är besitter jag inte den bildningen. Men min forskning är ej för gäves. Jag tar upp min iPhone för att ta några bilder och genast kommer en vakt och säger åt mig att jag inte får fotografera. Vad är detta! Ett skattefinansierat (correct me if I’m wrong here) museum där jag inte får fota objekten för att fortsätta att göra något kreativt av dem. Min upplevelse är begränsad till att stå och producera hermeneutiska tolkningar och intertextuella referenser! En medeltida refeodalisering som inte är mer värd en en munks exeges i ett kloster. I kontrollsamhällena är intellektuell egendom den grundräffling som konsten verkar kunna koncentrera sin exklusivitet längs, och den ger vi inget för. Italien jobbar stenhårt så. De jävlarna ska de-territorialiseras! Copyleft, open-source och hacking är mina vänner, och Guggenheims abstrakta maskin kan hälsa hem när Internets har skalat av dess cutting edges så att den imploderar… (nu tappade jag förnuftets fakultet, sorry).

Men en sak verkar det ha greppat på Tate: Panspektronfylat som de nya vapnen. På bilden ser vi en man med en videokamera i handen. Den jobbar med universell modulering vilket innebär att den förvandlar det analoga ljuset till digital information. Denna kan sedan styckas upp, indexeras och tillföras meta-data. Om någon frågar dig varför FRA finns, så kan detta inte förklaras av att vi lever i en ideologi av nyliberalism, kristna värderingar och alienerade massor. Nej, varje socialt kontingent förklaring måste relateras till det fylogenetiska innehåll som möjliggör nya immanenta plan av maktkoncerntrationer (pouvoir) och flyklinjer (puissance).

Panspektron måste undersökas existentialanalytiskt. När Heidegger undersökte de moderna samhällenas energibaserade maskiner i uppsatsen “Teknikens väsen” var han på väg åt rätt håll när han menade att teknologier inte kan förstås som enskilda entiteter, som “objekt”, utan behövde relateras till ett samhälleligt diagram. Tyvärr var Heidegger begränsad av den hermeneutiska metoden dränkt i Romantiklitterära referenser och fritt flytande signifiers. Som Björk säger, så jobbar vi inte så med text.

Men Heidegger greppade ändå teknologiers förmåga att koncentrera makt. När han skriver om att kraftverket beställer (be-stellen) vatten från Rhenfloden och därefter pumpar ut elektricitet i städerna fångar han assemblagens kraftmakt.

Men vad gör panspektronfylat med oss. Kalle ställde denna fråga för ett tag sedan och den har loopat i min hjärna sedan dess. Låt oss se min hemresa från London till Göteborg som en antropologisk studie, men reservation för dess begränsade observationspotential.

Flygplatser är ställen där de energibaserade maskinerna och de panspektriska möter varandra i extrema hastigheter, intensiteter och flöden. Varje flygplats är en singulär händelse, men det råder en extrem homogenitet i många procedurer.

På den diskursiva ytan av expressions ser vi olika figurer; passagerare, flygplan, terrorist, pilot, flygvärdinna och poliser. Men Latour påminner oss i boken Pandoras Hope (1998); det är inte flygplan som flyger, utan airlines! Alltså träder vi in i en multiplicitet av komplexa assemblages, sammansatta längs energiabaserade såväl som panspektriska fylum av potentialiter. De är så många att man måste börja generalisera: Jetmotorerna som spyr ut avgaser och får planen att flyga i tusen kilometer i timmen är högenergimaskiner som förvandlar distans till handling i Virilios mening. Även om vi är stygga mot miljön så gör detta fylum det möjligt (puissance) att resa runt Europa på några timmar.

Men hur skiljs passagerare från terrorister? Panspektron måste vara igång. Passen är utrustade med RFID som garanterar deras äkthet och överför meta-data till de dator som innehåller register. En person som hotar säkerheten måste kunna stoppas föregripande innan hon/han spränger planet i bitar. Biometri medierar mellan mitt ansikte av kött och blod och datornas register och övervakningskamerornas lokalisering av mig i rummet.

Det är verkligen en multiplicitet av panspektrisk data som jag både avger frivilligt och genereras genom repression och kontroll av rummet. Min Macbook kopplar upp sig och en server loggar vad jag gör. Eftersom det inte finns några trådlösa nätverk som är öppna så verifieras min identitet genom kreditkortet. När jag laddar upp bilder med min iPhone är de geolokaliserade genom GPS-chippet, och när jag handlar i tax-free så lämnar jag glatt över mitt boarding card som kan samköras med kvittot. Universell modulering. Varhelst, och vid vilken punkt som helst, kan jag stoppas och kontrolleras. En flygplats är ett kompakt rum av plöstliga gränskontroller. Detta märker man inte så mycket av med ett fint Schengenpass, men glöm inte att varje flygplats har ett häkte, och befogenheter att genomsöka dig ned till bara huden.

Eftersom jag bekänner mig till det Björksa paradigmet av textanalys kan jag reflektera över ur denna svällande bloggpost blev till under förutsättning av vissa materiella omständigheter. Bloggens hastighet och oberoende av rummet gör att jag inte behöver förlita mig på långsamma tryckpressar. När jag mellan starter och landningar har knappat ned denna förskräckliga svengelska är det bara att trycka på publish i WordPress. Då frågar genast den traditionella litteraturvetaren: “Men diskursen då?”. Tja, även den har ju sin materialitet som kodas och intensifieras via Internets. Jag pratar just nu med och i det mellanrum mellan kolleger som står i direktkontakt med varandra genom ettor och nollor, tack vara det panspektriska fylumets puissance! Visst, lite franska och tyska filosofer har dragits in, men egentligen talar jag till folk i det slem jag ingår i. För panspektron är inte nödvändigtvis totaliserade eller repressivt, även om det har en gigantisk förmåga till även detta.

Vad är den fylogenetiska analysens fördelar? Det går nämligen en hårfin linje mellan metafysisk empirisk filosofi och exegetiskt struntprat. Begreppen måste kunna hitta ut och vandra in i nästa domän. De måste kunna multipliceras som handling.

Det vore egocentriskt för mig att avgöra detta själv. Det ligger inte inom förnuftets syntetiserande fakultet att bestämma, som Kant skulle ha sagt.

Ett försök som jag har planerat med några sympatiska pirater är det mänskliga internet (det är inte min förtjänst dock, utan beror på andra människors handlingar). Här bör man kunna använda begreppet fylum för att transponera logiker mellan olika konkreta assemblage. FRA har provocerat fram denna vilja att veta och göra. Kan de fylogenetiska egenskaperna som panspektron erbjuder realiseras även i decentraliserade mänskliga assemblages och händelser. Kan man paketswitcha mellan människor. I teorin bör detta gå, men om det funkar i praktiken… das ist eine empirische Frage. Experiment skapar fakta!

Fylogenetiken går längs den positiva erfarenhetens pragmatiska linjer. “Det fylat där, den datan där, den individen där… vi testar om detta funkar.” Detta är den provisoriska metoden. Den är starkt begränsad som vetenskaplig metod, men eftersom tiden är virtuell finns det nog tid att utveckla detta paradigm vidare….

2860 universellt modulerade ord @ Copenhagen Airport