Analogt motstånd

Kontroll/Disciplinär makt. Radiostationen Voice of Tibet har i dagarna uppmärksammats eftersom den utgör en viktig informationskanal i det ganska hårt censuerade Kina. Kanalen är intressant av många anledningar, men jag ska fokusera på den medieteknologiska biten. Det talas ju mycket om censur på Internet och cyberdissidents, och ibland överdrivs potentialen till ett friare ord genom just Internets decentraliserade och icke-hirarkiska uppbyggnad.

Men Voice of Tibet verkar inom det gamla paradigmet av medieteknologier, även om de dessutom har websändningar. Men datorer och bredband är dyrt, och FM-sändningar är därför att föredra. Problemet är dock störsändare. Kina sänder ut trummande musik (undrar om den finns som mp3?) på samma frekvenser som kanalen, och därmed har vi ett elektrosmogskrig! För att komma runt detta byter Voice of Tibet frekvenser flera gånger per kväll. Dessutom är det straffbart att ratta in kanalen, vilket ger upphov till intressanta motståndsstrategier. Bland annat har man hundar som vaktar utanför så att man ska bli varnad om myndigheterna knackar på.

Medan brandväggar, ISP-register och övervakning av internetcaféer är sätt att begränsa yttrandefriheten på Internet, och som används i exempelvis Burma, så måste FM-bandet angripas med störsändare, gendarmeri och angiveri. Teknik i all sin ära, men här snackar vi sociala diagram. Och skillnaden från våra regleringar av barnpornografi och fildelning, mellan våra sändningstillstånd och frekvenslagar, och våra FRA-superdatorer, Rfid-chip och DNA-analyser av invandrare… well… det är kanske bara en fråga om intensiteter (för att vara lite långfredagsdystopisk).

Follow the phlegm – den nya samhällsvetenskapen

Intensive science. Hur kommer det sig att män innehar en massa maktpositioner, har högre lön, ett strålande självförtroende och får sina byster gjutna i koppar för att ställas ut på offentliga platser?

Givetvis finns det inte EN förklaring, men vi kan avfärda en del ganska lätt. Det är inte för att kvinnor lider av brist på grund av penisavund (Freud), inte för att de har mindre hjärna (icke-vetenskaplig biologism), och inte för att de är bra på att laga mat (reaktionär kulturteori).

Filosofen och vetenskapssociologen Bruno Latour argumenterar att vetenskapliga fakta och teknologiska innovationer föds, skapas och görs hållbara i så kallade aktörsnätverk. Ju starkare länkar som människor, maskiner, mikrober, atomer eller grupper skapar, desto stabilare blir vetenskapliga fakta, innovationer och teknologier. Den starkaste formen för ett nätverk är en black box, vilket innebär att kopplingarna och komplexiteten har gjorts osynliga, och det enda vi ser är vad som strömmar in och ut. (För den intresserade är Latours Science in action en utmärkt introduktion).

Hur är det då med patriarkatet, nepotismen, mansdominansen… eller kort och gott: gubbslemmet? Enligt Latours metodregler får vi inte a priori anta något om aktörernas identiteter, utan endast se till vad de gör och vilka länkar de skapar (performativ makt). Därmed faller så kallade extensiva, eller reducerande mått och metoder bort, de metoder som försöker hitta “ursprungsvariabeln” genom statistiska regressioner (ex. biologism, psykoanalys).

Istället bör vi, som Karl har gjort i sin analys där jag själv råkar vara studieobjekt, se hur sociala nätverk etableras och byggs allt starkare, utan att försöka hitta grundbulten i maskineriet. Karl har använt av data från bloggar, hur de korsrefererar till varandra. Givetvis har detta sina metodologiska begränsningar, men någonstans måste man ju börja. Resultaten visar ganska nedslående, att kärnan i nätverket är totalt mansdominerad. Gubbar som klappar varandra på axeln, som dricker öl tillsammans och som med tiden ger varandra välbetalda jobb, golfklubbor och lektorstimmar.

Vi måste kapa begreppet “nätverkande” från alla stollar på handelshögskolorna som försöker förvandla det till en masterideologi, och istället kritiskt granska hur nätverken skapas, görs starka och till slut systematiskt utesluter kvinnor. Detta är, åtminstone the way I see it, ett bra sätt att skapa grund för en mera effektiv feministisk politik så vi kan kasta ut det slem som har hållit samman maktens korridorer mera effektivt än betong – ONCE AND FOR ALL!

Bloggar är bara början… dagens universellt modulerade kontrollsamhällen innehåller massor av data och meta-data. Vi kan inte vänta på att FRA, FBI och Deutsche Bank ska komma underfund om gubbslemmet, de har nog inget intresse. Samhällsvetenskaperna ska istället överge den obskyra uppdelningen mellan kvalitativa och kvantitativa metoder, och överge reduktionismen som finns inneboende både i postmodern textism, dogmatisk counter-biologism (“män är djur” – jag tror inte att vargar har gubbslem, det krävs människor), eller, värst av allt, psykoanalytisk bristreduktionism.

Deleuze & Guattari fattade detta redan direkt efter -68. Ett underbart citat som Erika tipsade mig om lyder:

“We have not finished chanting the litany of the ignorances of the unconscious; it knows nothing of castration or Oedipus, just as it knows nothing of parents, gods, the law, lack. The Women’s Liberation movements are correct in saying: We are not castrated, so you get fucked.”
-Deleuze and Guattari, Anti-Oedipus,1984, 61.

Var finns patriarkatet? Följ slemmet – i bastun, på nätet, på arbetsplatsen och ända ut på Grundstens brygga i Lysekil.

Kulturens ontologi pt. I

A. Social Techmologies. Oscar Swartz skriver i dag en lysande analys om hur Internet har gjort debatten om “kulturarbetarnas rätt till ersättning” obsolet. De gamla etermedierna i kombination med fysiska tvång (ex. LP/CD-skivor, dyra studios) lade grunden för en så kallad kulturindustri, som ofta kompletterades med av staten godkända utsändingar (public service, licenser). Denna teknologiska grundräffling i kombination med global kapitalism och varumärkesillusioner gjorde att vissa kulturteoretiker fasade inför massamhället, samtidigt som en patetisk kulturelit kunde åtnjuta tolkningsföreträde, inte för att de visste bättre, utan för att de drog nytta av gammelmediernas nålsögonslogik. Att skriva på tidningarnas kultursidor, och att lyckas pressa ut en abstrakt poesisamling till tryckpressarna krävde ett social nätverk, som hels inte skulle synas utåt.

Denna historieskrivning stämmer bara delvis. Utanför mittfåran har det alltid skapats tonvis med kultur, kanske till och med tack vare myten om det exklusiva sammanhang som massmedierna skapade. Drömmen om skivkontrakt, att ge ut en roman och att stå på scén har nog utövat ett tryck på många människors vilja till berömmelse och erkännande.

Sen kom Internets. Rasmus Fleischer har daterat den gamla musikindustrins peak till 1996. Jag gillar datum, och därmed leds vi naturligt in på Deleuze & Guattaris postulat om lingvistiken. Via Hjelmslev och Austin argumenterar D&G att språket i grund och botten består av dubbelartikulerarde sammansättningar (assemblages). Varje statement har två sidor; en maskinisk, kroppslig och materiell innehållsdimension och en expressiv teckenregim som har potentialen till immateriella transformationer. Detta, något förenklat, innebär att statementet “Sverige förklarar krig mot Norge” är ganska meningslöst om det inte uttalas av exempelvis statsministern, som genom sin position förkroppsligar försvarsmaktens kanoner och JAS-plan. Med rätt innehåll kan man alltså transformera en regim (från fredstillstånd till totalt krig).

Internet är en sådan innehållsaspekt. “Piratdebatten”, som visserligen har dödförklarats, består av ett faktiskt, materiellt innehåll, och är inte en förnuftsmässig eller retorisk debatt (retoriker och hermeneutiker, you are wrong). De som talar om kulturens förfall och förytligande, de vars statements desperat söker sitt gamla grundräfflade innehåll med sunkiga etermedier och maffialiknande kultursidor, får allt mindre legitimitet för sina uttalanden. Kulturkritiker kan förfasas över Basshunter, Youtube eller bloggosfären bäst de vill, men deras ord blir allt mer utspädda, like tears in rain. Detta innebär inte teknikdeterminism, tvärtom! Teknik är ju socialt, och Internet är socioekonomiskt producerat av megakorpar (Microsoft, Cisco, Telia), stater (bredbandssatsningar), och konsumenter (abonnenter, Web 2.0-användare).

Leder inte detta då till kvalitetsrelativism, offentlighetens balkanisering och politisk apati driven av en nyliberal agenda där vi i falskt medvetande tror oss ha skapat något när vi egentligen bara är en del av en ny konsumtionsideologi? Givetvis inte. En sådan analys är bara möjlig om vi desperat klamrar oss fast vid de gamla mediernas analysschema för vad som är bra och dåligt, upplysning och förströelse, eller sant och falskt. Men den är inte giltig längre. Vem som helst kan säga att bloggar och annat användargenererat material är skräp, men det är mindre intressant eftersom färre och färre bryr sig. Fler och fler börjar inse, även de som sysslar med gammelmedier, att Wikipedia är en ganska bra sida att hitta information på, att det var ganska kul att visa upp semestervideon via nätet, och att man kanske kan göra musik hemma själv utan att sätta på radion. Missförstå mig ej – jag deklarerar inte det kreativa och skapande subjektets födelse – ett sådant vara finns inte. Men däremot skapas det genom olika innehållsliga konfigurationer, och Internet, med relaterade tekniker (jag är hemskt vid i min definition, hit räknas även videoredigeringsprogram, musikprogram, digitalkameror), har givit vissa former av kreativa begärsflöden en ny arena, som är med nödvändighet sociala. Det är därför vi inte behöver oroa oss för en offentlighetens balkanisering. Visst, vi kanske inte alla prenumererar på samma tidning eller bänkar oss framför Aktuellt klockan nio. Men även de användargenererade medierna skapar agendor, debatter och fokuseringspunkter som är radikalt mera interaktiva än etermediernas.

Jag tillhör själv den kategori av människor som sysslar med kulturens “förflackning” enligt det traditionella analysschemat. Mina blogginlägg följer inte den konservativa förnufts- och språkanvändning som vaktas av pressens lätt auktoritära grindväktare. Det magasin jag är redaktör för, Resistance Studies Magazine, har ingen respekt för förlagens upphovsrättstänkande eller marknadsanalyser, utan förlitar sig istället på forskarsamhällets granskning genom peer-review (Popper skulle gillat tanken). Tyvärr så lever fortfarande myten som säger att förlag garanterar kvalitet kvar inom akademin, vilket har skapat en självuppfyllande mekanism som hela tiden ekar i mitt huvud: “Skriv en bra text nu och skicka den till ett statusfyllt förlag så kommer du göra kometkarriär”. Men det är inte någon myt. Myter finns inte, det enda som finns är sammansättningar av innehåll och uttryck (se introduktionskapitelet till A Thousand Plateaus). Förlagen är fortfarande en del av akademins innehåll, en del som strider mot mitt vetenskapsideal (ett sådant måste man ha som vetenskapsteoretiker även om det är just dessa som man analyserar dagarna i ända).

De senaste tre kvällarna (och nätterna) har jag spenderat med att remixa en helt okänd artist. Detta var inte möjligt före 1996, åtminstone inte på hobbybasis. Mitt digitala liv har ett innehåll som med blott tio år på nacken. Det är meningslöst att bedöma om detta är bra eller dåligt; Enligt det gamla analysschemat är det givetvis kasst. Mitt bidrag till remixkulturen klättrar varken många placeringar på en topplista, inte heller tror jag att någon “kulturell” person skulle tycka det var annat än skränig techno. Men, med vårt nya innehåll som analysschema är det bra, i bemärkelsen att det är socialt. För i denna process av skapande (ja, även en remix är skapande) har jag varit i ständigt utbyte med min kollega Jakob som suttit och gjort (alldeles fantastiska) versioner av samma låt. Vi har båda stämt våra kroppar till samma refräng, lärt oss att gilla den, och associerat kring den i de vidaste termer. Allt har skett med hjälp av grundläggande Internettekniker: Peer to peer, bredband, musikprogram, emulerade synthar och Facebook – a social body of content.

Antennsladden till min fjortonstumsteve är inte inkopplad längre. Den gör inget för mig längre. Däremot är mitt skrivbord som mullvadernas hålor. Att koppla in och ut genom USB-hubben och routern är ett frenetiskt projekt. Allt för att skicka de nya mediernas signaler; MIDI, IP, Waveljud och DV-strömmar. Projektet som jag och Jakob har sysselsatt oss med är än så länge hemligt och endast mikrosocialt. Men Internets är globalt, och genom några få signaler från min optiska mus…