Motståndsmagasin lagom till stormen

Samtidigt som det stormar i Göteborg så blåser de internationella fildelningsstormarnanätet. Vad passar då bättre än ett magasin som är helt och hållet fokuseras på motstånd? The Resistance Studies Magazine, som undertecknad råkar vara redaktör för, släpper idag sitt första nummer.

Bland artikelförfattarna återfinns bland annat min kollega Kalle P, och tre andra artiklar som är mycket läsvärda.

Ladda ned! Läs! Skicka vidare till era vänner! Akademisk kunskap måste vara fri, allt annat är katedraltjafs.

capitalismandschizophrenia.org

Fri kunskap. För ett halvår sedan registrerade jag www.capitalismandschizophrenia.org utan att veta riktigt vad som skulle göras med den. Nu börjar den dock ta form. Med ambitiösa insatser från Daniel körs nu Mediawiki som mjukvara på en gammal iMac G3 som skulle skrotas, men som nu står och rasslar mjukt på mitt skrivbord.

I denna wiki har ett antal riktigt bra artiklar blivit skrivna om Deleuze & Guattaris begrepp. Några exempel är Universal Modulation, Rhizome och line of flight (excellent work Marcus!).

Vem som helst kan givetvis registrera sig och börja skriva. En wiki skapar fri kunskap till skillnad från den fascikulära boken (så heter det givetvis inte på svenska. Förslag?).

Dessutom finns nu en IRC-kanal helt tillägnad projektet. Logga in på EFnet i kanalen #capandschizo. Givevis lurar det en bot i kanalen som heter schizoana. Till skillnad från Anna, som tyvärr är väldigt främmande, är schizoana av riktiga ettor och nollor!

See you all online!

Miljöpartiets utspel

Upptrappningen. Miljöpartiet har i en video gått ut med budskapet om att fildelning inte är stöld. Filmproducenten Joakim Hansson bemöter utspelet med att det är hemskt att politiska partier inte respekterar de grundläggande rättigheter som är nödvändiga för att skiv- och filmindustrin ska kunna investera i nya artister. Egentligen inget nytt.

Men det är ändå intressant att de politiska partierna nu har börjat tävla i sporten “vem har häftigaste minifalangen med upphovsrättskritiska dissidenter”. De har ett tacksamt jobb eftersom film- och skivindustrin bara har 1900-talsargument, argument som inte låter speciellt up to date för de unga väljarna.

Men den här diskussionen är på sin höjd lite roande. Som Kalle P påpekar sker den katedralliknande skivindustrins långsamma avvecklande snarare genom fildelningens deterritorialiserande kraft. Det behövs kanske lite mera pragmatik och lite mindre “min rättighet, din rättighet” just när det gäller förhållandet industri-konsument. Däremot när det gäller yttrandefrihet/integritetsfrågor, som har åtminstone ett par kopplingar till vad som ogillas med att folk delar filer på Internets, så finns det en konkret poäng med rättighetsretorik.

Läsvärt (som vanligt):
Oscar Swartz – Fildelning: Het och globaliserad nu!

Copyriot – Vad som glöms bort när alla bara diskuterar privatlivets helgd.

99 our 68 – EMI deterritorialiseras

Besökare

Fördelen med de läs/skrivbara medierna är att man vet vem som konsumerar dem. I alla fall på ett statistiskt vis. Här kommer lite high scores för det halva året under 2007 som Intensifier har varit online:

Sökord:

  1. positivism
  2. popper
  3. vetenskapsteori
  4. empirism
  5. intensifier

Man kan ju undra vart jag har mina vetenskapsteoretiska preferenser…

Webläsare

 

Internet Explorer

  47,16 %

 

Firefox

  45,33 %

Bra jobbat Firefox!

Länder:

1.

 

Sweden

         
2.

 

Finland

         
4.

 

United Kingdom

         

Jag skriver ju bara på svenska… men… men…

FRAs placering:

         
76.

 

forsvarets radioanstalt fra

   

Ni får besöka lite oftare annars blir ni omsprungna av Deutsche Telekom! Skaffa RSS istället för superdatorer!

Skandalskräck inför internets nyhetsförmedling

Internets & offentligheten. Tidningar på nätet befinner sig i en spännande medieteknisk förvandling. Det senaste är de så kallade ping-tjänsterna som kopplar samman den så kallade “bloggosfären” med traditionella tidningar (exempelvis Twingly). Dock vet jag inte om den geometriska figuren “sfär” är särskilt passande. Det finns ju faktiskt något som heter hypertext nuförtiden, som knappast bryr sig om insidan eller utsidan av en sfär.

Hursomhelst. I dagens SvD argumenterar doktoranden Mattias Hessérus att “klickjournalistiken” håller på att urholka den tolkande, fördjupande och argumenterande journalistiken till förmån för “chockrubriker“. Detta motiverar han med den forskningstradion som inom medie- och kommunikationsvetenskapen brukar kallas för “uses and gratification research” (för ovanlighetens skull pekar länken mot en kass Wikipediasida, de brukar ju annars vara utmärkta). Nåväl, inom denna tradition har man ofta placerat morgontidningen som ett fördjupande medium som ger oss information om omvärlden och som kommenterar politiken och andra offentliga spörsmål. Däremot televisionen och kvällstidningarna har främst tillfredsställt våra behov av underhållning och förströelse. Jag personligen tror inte att man kan göra så enkla uppdelningar, men jag vill inte avfärda denna typ av forskning.

Hessérus, däremot, gör en ganska oreflekterad tolkning av dessa forskningsresultat. Visst, kvällstidningar så som Aftonbladet, kanske innehåller underhållningsjournalistik. Men vad som går helt förbil är den hypertextalitet som Internet tillåter. Även om de nya ping-tjänsterna “styr” bloggosfären i någon mån, så innehåller ofta kommentarerna till den nya formen för journalistik just den fördjupning som vanliga papperstidningar inte kan producera. Blogginlägg länkar vidare till Wikipediasidor, som länkar… som länkar…

Det är klart att vi slösurfar… men vi intensivsurfar också! Och när vi intensivsurfar bjuder Internet på en lång mer fördjupande kunskap, och en radikalt större interaktivitet än vad de gamla massmedierna någonsin kunde erbjuda.

Om Hessérus läser detta har han redan falsifierat sin tes.

A tribute to Basshunter

I min förra post analyserade jag texten till Basshunters “Boten Anna”, och hyllade originalet för sin mediesociologiska skärpa. För att undvika missförstånd, så att ingen tror att jag bara uppskattar texten, så har jag även analyserat musiken. Men det är föga produktivt att sätta en label eller genre klistrad ovanpå musik. Vad som räknas är ju de feta rytmerna som har fått rusdruckna skandinaver, och nu britterna, att röra på kropparna. Men dansgolvet är en annan plats. Jag har med hjälp av mitt nyinköpta MIDI-klaviatur givit mig i kast med den ödesdigra uppgiften att försöka reproducera “Boten Anna”. Resultatet är föga imponerande, utan ska istället ses som en hyllning till geniet Basshunter! Jag tror visserligen inte att Garageband är den bästa av musikprogram att ge sig i kast med (instrumenten är ganska trista), men det dög för lite plingande iallafall. Long live the beats!

Ladda ned här

Skandalöversättning & porrchock.

Finkultur. Översättningar är i princip omöjliga när språket självt står för analysen och abstraktionerna. Därför brukar man ibland ange centrala ord på originalspråk, exempelvis i Heideggeröversättningarna. Med lite ansträngning brukar man dock fatta what is lost in translation även i den tyngsta av filosofiska texter.

Men nu får det vara nog! Basshunters verk “Boten Anna” har översatts till engelska med titeln “Now you’re gone”,med en mindre katastrof som resultat. Originalversionen var det bästa som hänt sedan Kraftwerks “Computerliebe” för att fånga den datormedierade kärlekens existentialer. Den klassiska raden “Ich weiss nicht was zu tun, ich brauch’ ein Rendezvous” fick stiga åt sidan för följande intermezzo:

“Då kom den dagen, jag inte trodde fanns,
Det satte verkligen kanalen ur balans.
Jag trodde aldrig att jag hade så fel,
Men när Anna skrev och sa:
“Jag är ingen bot, jag är en väldigt, väldigt vacker tjej”
Som nu tyvärr är väldigt främmande för mig
Men det finns inget som behöver förklaras.
För I mina ögon är hon alltid en bot.”

Problematiseringen mellan människa och maskin är långt mera radikal än i Kraftwerks modernistiska camp-projekt, även om låten Computerwelt visserligen innehåller en rejäl dos kontrollsamhälleshypotes. Men “Boten Anna” låter interaktionen mellan posthumanistiska subjekt stå i förgrunden, och den reverserade Turing-testproblematiken blir den springande punkten i undersökningen. Det teknologiska fin du millénairebegäret förväxlar en riktig person med en bot. En kärlek som baseras på beundran, och där ontologisk trygghet utvecklar sig mellan det tänkta subjektet och den falska boten. Ingen spammar kanalen och livet är enkelt och säkert. Den dag som Anna avslöjar att hon egentligen är ett medvetande i en mänsklig kropp så kollapsar världen. De köttsliga begärsstrukturernas begränsningar utesluter framtida förhållanden eftersom “mannen” bakom skärmen inte är tillräckligt snygg. Men med en god portion självbedrägeri reterritorialiserar mannen bakom skärmen situationen, och ser återigen bara denna bot.

Men allt detta går förlorat i den engelska versionen, som nu lanseras med en porrchock som lockbete. Texten går istället:

“Now you’re gone,

I realize my love for you was strong.

And I miss you here that you’re gone.

I have been waiting here by the phone,

with your picture hanging on the wall.”

Inte bara är texten totalt intetsägande, utan dessutom har den mage att räkna upp gammelmedier som subjektets proteser. Vem sitter och väntar vid en telefon nuförtiden? Telefonen har man i fickan och möjligtvis väntar man på ett samtal. Och vem sitter och glor på ett fotografi som hänger på väggen? Wake up! Man spanar möjligtvis in någons fotoalbum på Facebook eller stirrar på miniatyrbilden i någon av alla dessa meningslösa chattklienter. Basshunter fattade detta när han skrev Boten Anna, men tyvärr är allt detta förlorat… som bits and bytes i en fiberkabel…

Årets första felslut!

I dagens SvD kom äntligen svaret på de upproriska sju vise männen från moderaterna i den så kallade fildelningsdebatten. Det är för det första aningen tröttsamt att de lever i en empiriskt felaktig förståelse av Internets. Analysen bygger samma gamla piracy avalanche-teori i kombination med ett luddigt upphovs- och äganderättsperspektiv. Fildelning sker i huvudsak horisontellt och det finns inga stora hemliga jätteservrar i någon källare som man kan stänga av. Vad som måste stängas av är människor, och om dessa äganderättsreaktionära moderater vill göra det så får de vara beredda på att inför ett samhälle som få vill gå med på först.

Här har vi ett exempel:

“…man bör dessutom inte blanda ihop sin rädsla för övervakningssamhället med en grumlig syn på den grundläggande ägandefrågan.”

Jo! Det är precis det man måste göra. Övervakningssamhället handlar inte om Big Brother längre. Det finns ingen diktator som spanar på åsiktsavvikare. Dagens stegring av kontrollsamhället sker just med ägandet av information som det centrala argumentet varför vi ska låsa in information istället för att dela den med varandra. Äganderätten för materiella saker är ett jobb som polisen klarar ganska bra. Men när det gäller den fildelande massan så har man inte en chans, om man inte inför övervakning. Just därför måste vi blanda samman dessa två företeelser.

Nästa fel:

“… det krav om upphovsrättens avskaffande som ­tidigare formulerats av extremgrupper som inte dragit sig för att utmåla upphovsrättens vänner som teknikfientliga integritetskränkare.”

Visst, det är väl roligt om man räknas som en extremgrupp. Men tyvärr är det ej sant. Om den “fildelande generationens” åsikter är extrema så skulle vi se en revolution. Men jag ser iallafall ingen. Jag ser snarare en teknologisk evolution som har möjliggjort för oss att befria en rad konst- och meningsskapande former från trista fysiska medier som har betett sig klumpigt i tidrummet.

Läsvärt:

Oscar Swartz

Copyriot

Rick Falkvinge i Expressen

På fil(osofi)delningsfronten… teknologisk rhizomatik vs. mänskliga rättigheter

Nu finns Steal This film 2 tillgänglig för nedladdning. På en svajig finsk anslutning lyckades jag tanka hem den.

Filmen innehåller intervjuer med många intressanta personer, men det är ganska meningslöst att försöka sammanfatta vad var och en sade. Som vi alla vet är det sammansättningen som räknas.

Först presenteras det teknikhistoriska argumentet när fildelningens framväxt ska förklaras. Givetvis görs återblickar till tryckpressens inflytande på den Europeiska politiska utvecklingen och dess betydelse för upplysningstänkandet. I och med boktryckarkonsten förflyttades makt till förläggare och förlag som på ett revolutionerande sätt nu kunde sprida budskap. Dessutom beskrivs pirattryckningen av andras böcker som en slags affärsstrategi som fanns redan i det tryckta ordets födelse. Så långt är filmen oproblematisk.

Därefter kommer det ontologiska argumentet som placerar kopiering som ett kulturens “fundament”. Kopiering föregår innehållet i vad som kopieras. En bok betecknar inget, utan vad som räknas är hur den kopieras, sprids, kvantifieras… (detta argument påminner starkt om konceptet rhizome). Fildelning pågår ständigt och kopiering är det axiom med vilket den får sin energi. Men fildelning har även hänt före Internets. Kultur är kopiering, och påminner om fildelning. Det teknologiska argumentet visar bara på att vi tack vare en militärteknologisk uppfinning (ARPANET) har fått en ny infrastruktur för något som alltid har pågått.

Men Internets får ändå en framskjuten roll eftersom tekniken är världsomstörtande. Det är för första gången i historien som de västerländska kapitalistiska länderna har installerat den största abstrakta kopieringsmaskinen någonsin skådad. Detta skickar oss (nästan heideggerskt) till en situation då vi inte längre har kontroll. Den abstrakta maskinen kopierar trots ytliga legala ansträngningar att begränsa denna kraft. Lagstiftning, rättigheter och regleringar blir med andra ord verkningslösa eftersom den decentraliserade kopieringsstrukturen ändå kommer att föregå dem.

Detta har givetvis konsekvenser för våra subjektiviteter. I och med att den abstrakta maskinen står i read/write-mode så sker ett “becoming-producers of former consumers”, vilket åtminstone på ytan verkar vara en frigörande händelse. Radio och TV gjorde oss till passiva konsumenter, men med den digitala revolutionen kan vi numera göra vår egen musik, skriva våra egna böcker och spela in filmer utan dyra studios.

Jag gillar Steal This Film 2. Men det finns vissa saker som saknas. För det första finns ett ständigt fokus på storföretagen som producerar kultur och sen jagar fildelare. Visst, det är viktigt. Men auktoritära stater som försöker göra Internet till ett massmedium och använder tekniken för att spåra upp dissidenter då? Världen är inte totalt deterritorialiserad av det globala kapitalet, utan har fortfarande kvar logiker som är instängande, och disciplinär makt kan produceras även med den senaste teknologin. Copying alone won´t save us!

Moderaternas utspel bleknar i analyisk förmåga. Men det är intressant att tänka Steal This Film 2 med ett rättighetsperspektiv. Är kulturell delning (ej reproduktion, läs om, läs rätt) en mänsklig rättighet? Att kunna skicka brev till varandra är det, även om vi i Sverige håller på att avskaffa den, men det handlar lite om en annan sak. Det här handlar ju om våra kognitiva referensramar. Om vi på ett grundläggande sätt skapar vår kulturella livsvärld genom filmer, musik och andra medietyper, så kanske detta borde tillfalla oss alla som en allmän egendom? Eftersom det är vi som förkroppsligar den nya mediekulturen, borde det även vara vi som fritt distribuerar dem från vän till vän…

Eller. Istället för rättigheter kanske vi istället kan tala om skyldigheter… har vi en gång börjat tala om detta i upplysningsfilosofins eurocentriska tecken, så varför inte fortsätta! Att skapa musik, film eller vilken typ av kopierbart budskap som helst kanske påbjuder skyldigheten att kopiera och sprida. The positive task of sharing! Varje litet budskap är ju en politisk handling, och det goda deliberativa samtalet måste ju vara fritt – så att vi alla kan skärskåda och kritisera argumenten. Vi kan inte belägga den senaste hitmusiken med DRM eftersom det går omoral och oskick i att hålla inne med argumentet. Ännu värre är det ju med patent. Om jag tillverkar en innovation eller ett läkemedel utan att släppa på the source är jag utomparlamentarisk! En radikaliserad demokratisering av den cirkulerande informationen. (just nu önskar jag att det var så eftersom jag sitter i Panoramabaren på en Ålandsfärja med hemsk musik och underbar utsikt.) Eftersom vi har lärt oss att innehållet är sekundärt och kopieringens infrastrukturella förutsättningar är primära, borde så många spärrar som möjligt rivas ned. Men spärrarna är ju även av godo. Det är ju genom begränsandet i ett överflöd som mening skapas. Det faktum att jag knappast kan övertala det hemska bandet i Panoramabaren att sluta spela buskismusik om fickljummen Koskenkorva gör ju att Panoramabaren får sin typiska identitet tillsammans med assemblaget Lapin-Kulta-sjösjuka-helteckningsmatta… och… taskiga covers som skapar kognitiv dissonans mot det grova och mörka havet som plågar de kala skären… Mitt motdrag består av min Macbook och ett par billiga hörlurar. I en bemärkelse är jag asocial med den övriga gemenskapen, som för övrigt har en mycket hög medelålder. Men, genom the wonderful Internets kan jag vara social genom bittorrent! (om de hade haft w-lan på dessa low-techfärjor).

Social. Att kopiera är att vara social. Att Facebooka är att dela med sig av valda delar av sin front-stage för sina vänner. Räffling och öppning. “Han/hon delade med sig av sina kunskaper”. En social handling som vi har betraktat som ett upphöjt ideal sedan antiken. Om frimurarna sedan skapade mening i och med att hålla vissa kunskaper fängslade inom bisarra, patriarkala klubbar så representerar storföretagens informationskontroll den nya tidens anti-antika rörelse.

“Dela med dig av patentet!”
“Då kan jag inte tjäna in investeringarna!”.

Ekvationen fastnar där! Men inte på grund av informationen som sådan, utan snarare på grund av den ekonomiska situtation som skapar distinktionen mellan grundforskning och tillämpade innovationer i privat sektor. Hur kan vi kopiera och dela om kapital redan från början är inspärrat i banker, valv, aktier och investeringar? Kopiering extraherar alltid sin energi från en mera djupliggande struktur, exempelvis ekonomi, vetenskap eller teknik. Kan vi därmed sätta kopiering i det första ontologiska rummet? Nej… kopiering är bara en egenskap som emergerar på en högra nivå. “An assemblage, in its multiplicity, necessarily acts on semiotic flows, material flows, and social flows simultaneously (ATP: 25)”. Det finns ingen (som filmen påstår men jag har inte det exakta citatet) “natural desire of sharing”. Begäret att dela och kopiera produceras istället immanent. Det finns inga människor på Internet. Kopieringssubjektiviteten skapas genom konkreta maskininska assemblage (konsument/producent-dator-fildelningsprogram-mp3-fil) och assemblages of enunciation (utsägelsesammansättningar är ett förslag på översättning).

Hur som helst. Steal This Film 2 är en underbar film. Ladda ned den, men framför allt, dela den!

Uppdatering: Lade till länkar.

Blogged with Flock

Det nya året

Handling. Inga sammanfattningar. Inga tillbakablickar. 2008 är året för ett tusen platåer och därmed året för serier av icke-linjära tillblivelser. Det är året då de fiktiva gränserna mellan natur- och humanvetenskaper skall rivas, och en positiv epistemologi skall utformas. Höga anspråk? Kanske. Men jag har en stor tilltro till filosofin. 2008 är även det första året för akademiska motståndstudier. Politiskt? Absolut, men vad är inte politiskt?

Slagordet för 2008 är ett citat av Godard, vilket dyker upp i första kapitlet av Tusen platåer:

“Don´t have just ideas, just have an idea.”

Gott nytt!