Populationskontroll, modulering och den molekylära bandvagnseffekten

Kontrollsamhällestesen. Årets upptäckt enligt Science Magazine är att man nu kan få reda på sjukdomar i förväg genom att analysera DNA-strukturen och analysera den genetiska koden hos individer. Med denna kunskap kan man sedan räkna ut sannolikheten för att man ska drabbas av ärftliga sjukdomar, exempelvis cancer, reumatism eller diabetes.

Låt oss nu praktisera lite enkla vetenskaps- och teknikstudier och därmed sätta in detta moderna molekylära paradigm i sitt historiska sammanhang. På det sena artonhundratalet startade den berömde statistikern Francis Galton sitt eugeniska forskningsprogram i Storbritannien, och följdes av sin lärjunge Karl Pearson. Eugenikernas tes, som ofta diskuterades i tidskriften Biometrika, gick ut på att om man kunde finna fysiologiska drag som var mätbara så kunde man finna korrelationer mellan dessa och sociala problem, exempelvis fattigdom och alkoholism. Detta krävde den tidens främsta statistiska metoder och verktyg. Men den politiska agendan bestod givetvis inte bara i att studera dessa samband, utan även att intervenera i samhällsplaneringen. Med vetenskapen som metod skulle man kunna skapa en friskare population. Efter 1945 blev dock denna idé politiskt ohållbar av ganska förutsägbara skäl (inte i Sverige dock, vi hade ju steriliseringsprogram ända in på 70-talet). Eugenik är ett tacksamt exempel om man, som jag, studerar hur politik och vetenskap samproduceras. Men vad hände därefter med biologin och dess hjälpvetenskaper?

Istället för statistiken som hjälpmedel, vände sig biologin till fysiken och (bio)kemin, och med hjälp av bland annat Rockefeller foundation startades långsamt den molekylära revolutionen, och snart skulle livets centrala komponenter bestå av dubbelhelixar, DNA och RNA. Men hjälp av teknologier lånade från de hårdare vetenskaperna, exempelvis röntgenkameror, så banade man vägen för ett ordentligt paradigmskifte. Nu fanns det visserligen kvar spår av eugeniska tankar även i denna guldskimrande forskningsfront, men den molekylära revolutionen innebar nya möjligheter.

Låt oss ta Deleuze’s tes om kontrollsamhället på allvar, och se om vi kan applicera dess sociala ontologi även på hur naturuvetenskaperna är delaktiga att koncentrera och fördela samhällelig makt. Den eugeniska populationskontrollen arbetade med paret massa-individ. Genom att statistiskt bearbeta nationens befolkning kunde man skapa kriterier, definitioner, klassifikationer och mönster i en massa, som man sedan kunde använda för intervenera på individens nivå. Hade man en platt skalle eller judiskt påbrå ansågs man dålig för den stora massan, och därmed borde man inte reproducera sig. För allas bästa. Detta är även en bärande tanke, om man tar bort det rasistiska exemplet, i den sociala ingenjörskonsten. För att en växande population ska kunna genomgå urbaniseringen måste vi bygga bostäder…

Men vad händer då med en mera avancerad biologi? Genom att människans genetiska struktur kan moduleras
bli paret massa-individ obsolet och trubbigt. Istället kan vi använda oss av en mycket mera exakt analysnivå; dividuell-bank. När vi “hittar genen” för cancer är detta drag överindividuellt, samtidigt som det bara är en del av en individ. Detta drag skapar sedan en (ångestladdad) vågform för det nya subjektet, som enligt viss probabilitet kommer att drabbas av en hemsk sjukdom. Men vetenskapen har inte bara dividuellen som analysenhet, utan även banken. Den trubbiga rasbiologin har ersatts med avancerade haplotypkartor som visar hur sjukdomar breder ut sig genom ärftlighetslagren, och av DNA-genealogiska undersökningar som visar historiska folkvandringar. Det finns inte längre raser, utan istället Haplogrupper, och därmed är man inte längre klassificerad efter de gamla trista kategorierna som totalitära nationalstater använde i sin populationskontroll, utan nu finns det istället något molekylärt som visar ungefär samma sak, men där klassificeringarna inte längre följer nationalstaternas eller kontinenternas politiska gränser.

Allt väl, eller hur? Den moderna molekylärbiologin gjorde att vi nu vet bättre. Som vetenskapsteoretiker bör man varken hylla vetenskaperna i rosor eller bli vetenskapsfientlig, utan med kallt sinne se till de möjliga processer där vetande och politik skär in i varandra (om man lyckas med detta eller inte är upp till en rationell diskussion). Nåväl. Den modulerade dividuellen har sina användningsområden i den moderna sjukvården. Tänk vilka möjligheter det finns att minska lidande om man kan skapa effektivare behandlingar mot diabetes. Men vad händer om försäkringsbolag börjar med samma metoder? Tänk vad kostsamt det måste vara med en livförsäkring om man har en viss felaktig gen. Denna fråga är kanske inte lika alarmerande i Sverige som i USA där försäkringsbolag har en mera central roll i människors hälsa och välfärd. Eller vad händer med den modulerade dividuellen på arbetsplatsen eller som konsument? Människor med anlag för att utveckla beroenden är bra för tobaksbolag eftersom de är goda kundgrupper i fria marknader, men dåliga för företags anställningsplanering och sjukskrivningsstatistik. Den polisiära makten har redan goda kriminaltekniska metoder tack vara det molekylära paradigmet, men vad händer om man anser sig ha hittat “brottsgenen”? Då borde polisen på ett genomrationellt sätt kunna veta var någonstans potentiella brottslingar finns i förväg. Med rätt kombination av dåliga genetiska anlag kanske man till och med i förväg skulle…

Detta var en grovt förenklad beskrivning av de biologiska vetenskaperna, men det är ju så en blog funkar. Dock borde det finnas mycket intressanta saker att finna för framtida studier av de mellanrum som skapas i kölvattnet av molekylärbiologi, privat sektor och underrättelseverksamhet.

Om vi inte hörs innan bokslut, så Gott nytt!

Blogged with Flock

Varat och blivandet – ett existential-ontologiskt uppbrott

Facebook. Det tog ett tag innan alla hade förstått att “is” inte längre var obligatoriskt i status-updaten på Facebook. Helt plötsligt hade tidsligheten förvandlats till ett fritt val, som inte längre krävde krångliga omskrivningar för att beteckna de nyanser som vi hela tiden vill kommunicera till vår sociala rumslighet. Man behöver inte längre skriva “is going to…”, eller “is now finished with having had…” för att skifta tempus, utan vi kan nu falla tillbaka i språkets slutande om sig själv. När vi inte längre måste kringgå en förutbestämd riktning i språket, behöver vi inte längre reflektera över hur vår tillvaro är grundstrukturerad efter vissa givna tidslighetsangivelser. Varje försök att forcera “is” har rimligtvis skapat en lätt irritation, till och med ett illamående över att hela tiden medvetandegöras och påminnas om den ständiga och oundvikliga i-världen-varon som detta “is” viskar i våra öron. Men vår vägra-vara har i viss mån givit öppningar mot en internets egentlighet. Vad innebär det egentligen att man “is”? Det korrekta svaret är å ena sidan “is updating his/her status”, men i denna uppenbarelse måste man genast referrera till något annat. Facebooks rumslighet har dessutom öppnat för en surfandets antropologi där man fått insyn i det faktum att datormediet är invecklat i vardagen på ett intressant sätt. Statusuppdaterandet, under det ständiga presens-indikativ-imperativet, har givit oss insikten att man “is lagar mat” samtidigt som den medierade Facebook-rumsligheten skakar tillvaron med sin utsträckthet.

Men så skedde brottet i varahistorien. “Is” försvann.

Lika snabbt skapar Rasmus ett upprop: Petition to make “becomes” the new mandatory verb in the Facebook status. Jag hakar på.

Därmed tillåts vi lämna den trötta Heideggerska begreppsapparaten (som jag aldrig har gillat, men som jag ändå tvingas återvända till ibland). I två dygn, ungefär, har jag följt detta nya diktum och kört med “becomes”. “Becomes” är mycket mera svårhanterligt än “is” eftersom man måste tänka framåt, i potentialiteter och realiteter samtidigt. Hur kan man då strukturera sig själv som intervarelse i sitt sociala nätverk med detta nya förslag? För det första måste man beakta det performativa i att kommunicera en framtida tillblivelse. “Becomes an office dweller” kan ju betyda att jag är på väg till kontoret. Men därefter följer det expressiva i ett sådant påstende; Vad innebär det att jag skall gå från ett tillstånd (som jag inte kan uttrycka) till ett annat, som blir ogiltigt så fort jag ändrar statusen nästa gång? Och hur ska man hantera osäkerheten? Tillblivelse är ju kontingent i bemärkelsen att man inte på förhand vet om man ska lyckas eller inte. Vad händer om jag misslyckas med att inordna mig i den regim som en kontorsvarelse måste befinna sig i?

Finns det då en potential i denna omvälvning? Om “is” tvingade oss att reflektera över tillvaron, och den nya fria regimen får oss att glömma, vad kan då ett frivilligt “becomes”-tvång leda till? Eftersom det finns en autencitetseffekt i Facebook är det en ganska befogad fråga. Autenciteten består över att tillvaron ständigt är peer-reviewad genom att mina vänner kan vaka över min status och även IRL-kolla om det var “sant”. Tillblivelse är ju på ett sätt trots allt väldigt rytmiskt i vår vardag. Men genom att ständigt ställa sig “becomes”-frågan kan man (kanske) medvetandegöra sig om tillvaron på ett mycket intressantare sätt än vad “is” gjorde. I “is” finns nämligen en manifest och ytlig dimension, som är mindre dynamiskt än “becomes”. Eftersom tillblivelsen är en potentialitet som oftast bara blir partiellt uppfylld finns en flexibilitet och en irreduktionism inbyggd i detta sätt att vara vänd mot världen.

En serie tillblivelser är intressantare än ett vakande vara.

(Fotnot: Jag raljerar inte över den existentialistiska begreppsapparaten med flit. Jag tar bara ut den i luften, på en tur runt kvarteret.)

Theodor Geiger och sociologin

Här kommer ett litet intermezzo om den tysk-danske sociologen Theodor Geiger. Texten skrev jag egentligen för ett annat sammanhang, därav retorikbegreppen som jag i vanliga fall undviker. Men, som med allt vetande, är det lika bra att lägga ut allt man skriver i ljuset av internets öppenhet.

“Anyway, we are not going to let ourselves be told off. We have started out to do the best job possible and we are going to do it, despite the naturalist’s devil and the idealist’s blue sea.”

Theodor Geiger var en tysk advokat som senare blev sociolog, och det ovan nämnda citatet ger en fingervisning om hur han som vetenskapsman såg på sitt arbete. Redan som ung hade han ett intresse för Skandinavien, och som kritiker av Nazi-Tyskland flyttade han till Danmark och blev den första professorn i sociologi 1938. 1943 flydde han till Stockholm där han stannade i tre år och stiftade bekantskap med Uppsalaskolan i sociologi genom att verka vid seminarier och föreläsa. Efter kriget flyttade han tillbaka till Danmark och återupptog sitt arbete som professor, och han grundade bland annat tidskriften Nordiske Studier i Sociologie tillsammans med Torgny T. Segerstedt, som var den första sociologiprofessorn i Sverige. 1952 avled Geiger på en båt hem från Kanada, och han hedras i Sverige genom att flera av hans kortare texter publiceras i första numret av Acta Sociologica, som även är tillägnat hans minne.

De två texter som behandlas i denna analys är hämtade från detta första nummer, och genom en retorisk genomlysning bör man kunna skönja de positioner och de mål som efterkrigstidens sociologiska pionjärer hade. Den första texten, Social Sciences and their Method, handlar om vetenskaplighet och den andra texten, Sociology and Democracy, tar upp frågan om sociologins uppgift i samhället. Dessa båda frågor var kontroversiella i slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet, och således är det relevant att studera inläggen i en sådan debatt med retoriska verktyg. Dessutom har Geiger, om man ska tro de tidiga Uppsalasociologerna, haft ett stort men undervärderat inflytande på svensk sociologi. Geiger anses även av många sociologer vara en teoretiker som borde studeras mera ingående, dels eftersom han lanserade teorin om social stratifiering, och dels för hans studier av massbeteende. De båda texterna som här kommer att behandlas är publicerade samtidigt i första numret av Acta Sociologica, utgiven 1956. De är korta och argumenterande på en generell nivå, och de är publicerade efter författarens död. Inte heller riktar de sig mot någon speciell person, men i allmänhet riktar de sig till sociologer, och troligen även till en bildad borgerlig offentlighet. Stilnivån är hög, men personligt hållen. Flera gånger används jag-form, och de är inte omöjligt att de vid något tillfälle har lästs upp muntligen som föreläsningar.

Social sciences and their Method
Om vi börjar med den första textens inventio ser vi ett tydligt huvudargument; samhällsvetenskapens metod är vetenskaplig trots att den skiljer sig från naturvetenskapernas. Detta manifesteras genom att Geiger renodlar naturvetenskapens metod till att vara experimentell och i huvudsak utförd i ett laboratorium. Samhällsvetenskaperna däremot, arbetar med “the unmanipulated reality”, alltså den icke-manipulerade verkligheten, till skillnad från naturvetenskapernas konstruerade laboratorieverksamhet. Denna uppdelning är Geigers huvudtes och den broderas därefter ut med att ladda sociologins icke-manipulerade verklighetsbeskrivning med positiva attribut. Sociologin kräver kompetenta utövare eftersom sociologens arbete är både känsligt och slitsamt (“delicate and wearisome”) och kräver en noggrann analys (“painstaking analysis”). Detta är ett försök av Geiger att skapa ett generellt ethos för den strävsamma och hårt arbetande sociologen, som har ett svårare arbete än naturvetaren eftersom hon inte har tillgång till experiment och därmed inte kan renodla variablerna. Dessutom beskrivs sociologin som ung; den har i princip bara har haft femtio år på sig att utvecklas vetenskapligt, medan de moderna vetenskaperna har en trehundraårig vetenskaplig utvecklingshistoria. Detta generella ethos, med sociologen som tillhörande vetenskapens avant-garde, bidrar till att ge ett underdog-perspektiv. Den radikale sociologen mot den inarbetade och traditionstyngda naturvetenskapen som har legitimiteten redan på sin sida. Men i denna generella ethoskonstruktion lurar även en annan dold fiende, som också den utgörs av en stark och tung tradition, men som kommer inifrån, och mot denna måste den progressiva sociologen kämpa:
“The social scientist of to-day seems to be in a peculiar position. Within his own field, he still has to fight an older school of thought which likes to develop alluring theories without any foundations in observed facts. We have a hard time asserting ourselves against these high-priests of introspection.”

Citatet är, förutom ett strålande exempel på Geigers litterära och slagkraftiga språkbruk, en stark kritik mot en väldigt abstrakt fiende. Vilka är egentligen dessa “introspektionens höga präster” som med sina förföriska teorier utan grund i fakta är den nya sociologins fiender? Det går inte att veta med säkerhet, möjligtvis endast om man studerade hela Geigers samlade verk. Men man kan anta att han syftar till den fenomenologiska traditionen som hade vuxit fram i Tyskland, med Husserl och Heidegger som centrala teoretiker, men även hermeneutikens tolkande metod, som är oförenlig med den kvantitativa sociologi som Geiger förespråkade. Att kalla dessa för “höga präster” är givetvis en kraftfull retorisk figur: den moderna vetenskapen är ju sekulär – skolastik, exeges och metafysik tillhör således det som skall skåpas ut för att vi ska kunna nå förnuftsgrundade sanningar.
Men från detta generella ethos, hur bygger då Geiger upp sin personliga trovärdighet? Redan i första stycket talar han om att han har fyrtio års erfarenhet av sociologisk forskning. Detta gör att han kan ge sig själv auktoritet i och med sin erfarenhet. Detta är kanske det enda ethosskapande uttrycket på en konkret nivå, men på ett mera implicit sätt fortsätter han att demonstrera sin bildning genom att ogenerat tala om hur det står till med naturvetenskaperna. Han ger exempel från biologin, och använder sig där av den latinska termen Anopheles Drosophilns istället för att skriva “bananfluga”. Att anse sig vara bekant med naturvetenskaperna på detta sätt ger Geiger förtroende och styrker hans argumentation.
Det logosargument som Geiger därefter försöker styrka går ut på att samhällsvetenskapernas svåra terräng utanför den experimentella metoden ändå följer god vetenskaplig och empirisk sed: “We base our statements, our laws of co-relation, on universal or sample materials amounting to thousands of individual cases”. Samhällsvetenskaperna är i sina anspråk alltså inte skilda från naturvetenskaperna. Även sociologen formulerar vetenskapliga lagar om samhället, precis som naturvetenskaperna själva upptäcker naturlagarna, och detta sker genom ett idogt fältarbete där tusentals individer studeras, genom kvantitativ metod. Dessa logosargument kombineras med en stort pathos. Samhällsvetaren arbetar frenetiskt, trots att det blåser motvind från två håll:
“…now we have to fight against prejudice from the other camp too; when the natural scientist tries to chase us back into the dimness of conceptual brooding without basis in verifiable facts.”

I samhällsvetenskapernas försök att bli vetenskapliga, vilket i efterkrigstidens Europa var av högsta prioritet, så motarbetas den strävsamma samhällsvetaren av fördomar från naturvetenskapen, som hotar att kasta tillbaka dem till den icke-vetenskapliga tradition som man argumenterar så starkt emot.


Sociology and Democracy

Om vi istället vänder blicken mot Geigers andra text ser vi att den är av lite annorlunda karaktär. Huvudargumentet i denna text är att sociologin är “demokratins och liberalismens vetenskap”. Men för att komma till denna slutsats har Geiger en annorlunda disposition än i föregående text. För att påvisa hur sociologin är sammanvävd med demokrati så anlägger han ett historiskt utvecklingsperspektiv som samtidigt definierar och stakar ut den moderna sociologin som den rätta läran. Geiger skapar med sin bildning ett ethos i kraft av att han kan exemplifiera med filosofer och vetenskapsmän från historien, i kombination med ett logos som visar på historiens nödvändighet – det måste vara så, i alla fall om vi har förstått historien rätt, att sociologin hör samman med det demokratiska samhället. Geiger börjar således med att tala om medeltiden och hur den skolastiska filosofin visserligen intresserade sig för sociala frågor, men att dessa inte var sociologiska frågeställningar. Detta berodde på att kunskapen i denna historiska epok i huvudsak var normativ och baserades på religiös övertygelse och dogm. Detta blir det första av Geigers retoriska grepp, eftersom han på så sätt konstruerar den moderna sociologins antites. Den medeltida kunskapen var normativ, medan den moderna sociologin är deskriptiv. Tidigare var man dessutom bunden till dogmatik, medan man numera, i sociologin, talar om fakta. Så det första greppet är i sin generaliserade helhet utgörs av den berömda via negativa, en figur som snart kommer att upprepas. Under sjuttonhundratalet så händer det nämligen saker. Auktoriteten börjar ifrågasättas på grund av att den sociala ordningen blir allt mer problematisk:
“The absolute princes travesty of the ruler’s wisdom into raison d’état was one of the most obvious among the negative forces, encouraging the new outlook. Authority is questioned as such.”

I detta citat är det inte långt till Kant, och denna historieskrivning är inte alls obekant. Genom upplysningens ideal börjar förnuftiga människor att ifrågasätta både den partikulära styrande regimen, men även auktoriteten som sådan. Detta ger den historiska nödvändigheten av sociologins födelse:
“This was the psychological moment for the emergence of an empirical science – an analytical science – a critical science – dealing with human society as a natural phenomenon. In one word, it was the historical hour of sociology”.
I denna formulering skapar Geiger samtidigt en definition av sociologin som vetenskap; den är empirisk, analytisk, kritisk och behandlar samhället som ett naturligt fenomen (vilket ekar av Durkheims formulering “Behandla sociala fakta som om de vore ting”). Retoriskt sett så är allt detta, i den tid som Geiger verkar, positivt laddat. Empirisk är motsatsen till spekulativ, analytisk står i kontrast till tolkande och kritisk markerar en skillnad mot auktoritär. Att dessutom betrakta samhället som ett naturligt fenomen innebär att man argumenterar mot de metafysiska föreställningar om en “nations ande” eller ett “folks öde” som varit starka i de auktoritära samhällena, som föregick och samtidigt drabbade Geiger i hans forna hemland. Efter denna historiska exposé kommer nämligen ett tydligt logos-argument; “… there is no such thing as sociology in the totalitarian states”. Detta argument kan vi även finna hos vetenskapssociologerna Robert Merton och Karl Mannheim, som argumenterade att det i auktoritära stater inte finns några naturvetenskaper, eftersom vetenskapligheten som sådan kräver en uppsättning centrala värderingar för att vara vetenskapliga, och kanske är det just värderingen om ett kritiskt förhållningssätt som är det mest centrala argumentet för Geiger i denna text.
Därefter fortsätter resonemanget om varför sociologin är demokratins och liberalismens tjänare. Här anför Geigier empirisk bevisföring. Han argumenterar med ett faktapåstående om att det i praktiken inte fanns några sociologer kvar i Tyskland efter 1934, och den enda som var kvar, en herre vid namnet Hans Freyer, var inte någon riktig sociolog, utan en “social philosopher /…/ more than willing to serve as an ideaologist of the Third Reich”. Greppet att föra in detta pathosargument, där tredje riket producerar en dystopisk klangbotten, ger en utstakad väg för nästa argument som ger vid handen att samma sak händer i Sovjet. Marx var enligt Geiger en enastående sociolog en gång i tiden. Men när hans lära inkorporerades i den Sovjetiska propagandaapparaten förvandlades den från vetenskap till “Marxian theology”. Eftersom Geiger tidigare har laddat teologi som motsatsen till vetenskap och förnuft, och därefter gått vägen via tredje riket, får kritiken här en dubbel effekt, och det är svårt att inte bli övertygad.
Därmed kan Geiger konkludera att sociologin, när den bedrivs vetenskapligt, fungerar som en “safeguard of democracy”. Därmed kan han även knyta resonemanget till en vid tiden aktuell fråga. Vad händer med sociologin i statens tjänst som en utredningsvetenskap? Här manar Geiger till vaksamhet eftersom att statligt finansierad forskning alltid löper en risk att bli styrd och okritisk. Han avslutar med kombinerat pathos- och ethosargument; den dagen sociologin blir en social ingenjörskonst så väljer Geiger att abdikera, och för att överföra denna trovärdighet på sig själv avslutar han med att återknyta till sitt personliga ethos:
“This, ladies and gentlemen, is – if you wish to express it that way – my confessed creed as a sociologist, the basic principle of my scientific morals, the general attitude underlying each single sentence, word and syllable of my teaching”.

Etik, anti-metaforer och plantor

Begrepp. Som vi alla vet har filosofins begreppsapparater inget värde om man inte använder dem. Ofta talas det då i stora ord om kampen på barrikaderna, eller om metafysikens grundvalar… ja… de klassiska filosofiska frågorna. Begrepp har olika användningsområden, och det finns inga totaliserande begrepp som kan säga allt. Men det finns begrepp som är bättre än andra. Ett sådant är begreppet “rhizom” hos Deleuze & Guattari, som ligger till grund för deras decentraliserade och icke-hierariskiska sociala ontologi. Rhizom är ett begrepp som sträcker sig från samhällelig organisering, till historiska brott (ni som tror att det handlar om text och genrer har allts fel. Språk däremot kan vara rhizomatiskt).

Men mindre uppmärksammat är dess biologiska innebörd. Då jag sätter handling framför tanke och empiri framför spekulation har jag applicerat denna begreppsapparat på växtrikets logiker. Först ett etiskt citat från tusen platåer:

“Make rhizomes, not roots, never plant! Don´t sow, grow offshoots! Don´t be one or multiple, be multiplicities!” (p. 27)

Således. Den första plantan var ursprungligen en seglivad tjockblading som jag köpte på Ikea för många år sedan. Den hade slutat växa, men levde ett hälsosamt liv. En dag tyckte jag att den såg aningen auktoritär ut, och att den hade blivit alldeles för bofast i sin kruka. Så jag tog fram en trubbig sax och beskar ned den till hälften. Sen planterade jag den i en kruka, och som vi ser på bilden nedan så blev den aningen för bofast redan snabbt i sitt nya hem. En Statsapparat var på inmarsch! Så jag klippte toppen på även denna, och se hur den genast blev till två grenar istället för en! Det som jag klippte av har jag planterat i en ny kruka. Allt som allt har denna ursprungliga växt producerat tio nya.bibliotek-5812.jpg

Nästa offer för min destratifieringsberzerk blev denna alldeles nyplanterade växt. Den stod i institutionens kök Humanisten, och hade växt till sig. Den var alldeles mätt av metafysik. Genom att avlyssna konversationerna i fikarummet hade den lärt sig alldeles för mycket Hegel, så jag högg av denna gren med en kökskniv. Nu har den inte riktigt bestämt sig om den ska återhämta sig eller inte, men i min nya regim får den ingen bristfilosofi längre, utan jag säger till den att jag minsann ska ta fram saxen såfort den börjar anta trädstruktur. Det finns ingen syntes min blomma, det finns bara multiplikation. bibliotek-5813.jpg

Sist men inte minst har vi plantan till höger (vars länk är omöjlig att fixa till). Den tillhörde en tjock men sjuk moderväxt. Antagligen hade den drabbats av fascism, så jag tänkte att man borde åtminstone kunna rädda några stackare ur detta maktgenomsyrade skepp. Den har nu återhämtat sig, medveten om att den nya världen inte tillåter den att växa till en katedral igen.

bibliotek-5815.jpg

Genom historien har växterna på marken konstant överskuggats av höga träd, som har kvävt undervegetationen. Men varje träd måste börja som en liten planta, som sakta breder ut sina löv. Ibland tillåts några små buskar växa sig aningen starkare, men då endast under villkoren satta av de höga träden, som bara släpper igenom ljus på vissa punkter.

Mitt lilla söndagsprojekt är dock föga revolutionärt. Kanske kan jag genom att övertyga andra på min höjd störta Interflora eller Euroflorist. Men denna logik går att överföra på många andra träd i våra samhällen. Företag kan bygga monopol, Statsapparater kan sluta sina löv kring människor på ett totaliserande sätt, makt kan koncentreras till en enstaka ledare, osv.

Tänk på plantan och ta med en sax nästa gång ni går hemifrån!

Videoseminarium

Kontrollsamhället. I onsdags höll jag och Karl seminarium på temat “Övervakning i kontrollsamhället”. Presentationen blev kanske inte så mycket att hänga i julgranen rent stringensmässigt, och en kraschande dator gör ju inte saken tajtare. Men det gjorde mindre eftersom diskussionen efteråt blev hemskt spännande, mycket tack vare att en mångfald av människor innanför och utanför de akademiska berlinmurarna deltog. Så, när allt kommer omkring är jag personligen mycket nöjd. Så nu gäller det bara att skriva klart den text som jag har plågat människor med och fått mycket feedback på. De mest relevanta texterna skrivs nämligen inte i en kammare, utan i konfrontation.