Klassisk vetenskapsteori – del IV – Popper och tredje världen

Del IV – Popper, falsifikationism och den tredje världen

Snabblänkar till del del 1 2 3

Popper

Det går inte att läsa många sidor om vetenskap eller filosofi förrän man stöter på sir Karl Raimund Popper. Under 1900-talet hann han med både att bli en betydande vetenskapsfilosof, liberal samhällsteoretiker, adlad av drottning Elizabeth II och medlem av Royal Society. Som kuriosa kan nämnas att Håkan Törnebohm, som grundade ämnet vetenskapsteori här i Göteborg, hade goda kontakter med Popper, och ryktet säger att det ska finnas en brevkorrespondens i någon byrålåda.

Popper ville inte associeras allt för mycket med Wien-kretsen, även om han i förordet till första utgåvan av Logik der Forschung citerar Schlick, men i andra utgåvan skriver “Obwohl ich ein Hörer Schlicks war, war ich nie ein Mitglied seines Kreises…”. Men han ger dock erkännande till kretsen genom att skriva att hans teori om falsifikationismen hade vuxit fram i en dialog och som en kritik av den logiska empirismen. Förord är intressanta, och i samma veva som han förklarar sitt förhållande till Wienkretsen skriver han 1963 om hur han ser på filosofin i allmänhet (och nu ligger Heidegger, Husserl och Hegel i skottgluggen… och då drar vi i princip in hela Parisfilosofin också). Ursäkta tyskan: “sie fürhten dazu, dass in unserer Zeit Kant und die Aufklärung recht allgemein als völlig veraltet angesehen werden; worauf man wohl nur sagen kann: Um so schlimmer für unsere Zeit (xxvi)”. Fri översättning lyder: “de menade att i vår tid ansågs Kant och upplysningen som föråldrade, och till detta kan man endast svara: Desto sämre för vår tidsålder!”. Kant, upplysning, mod, humanism och vetenskaplighet är alltså centrala komponenter i Poppers filosofi, men vi hinner inte med alla nu, utan fokuserar på demarkationsproblemet och tredje världen.

Demarkation. I sin grund och botten består problemet i hur vi skiljer vetenskap från icke-vetenskap; samma problem som hos den logiska empirismen, och vi finner stora likheter med deras sätt att argumentera i texten Demarkationsproblemet (1934). Att utsagor inte får vara metafysiska är inte ett stort problem för Popper; så länge man har förnuftet i längden får man gärna häva ur sig gissningar som är helt uppåt väggarna. Så länge vetenskapsmannen möjliggör falsifiering kan han fortfarande vara vetenskaplig. Popper bryter dessutom mot verifikationismen genom att han ger fenomenens djupstruktur ett erkännande: “Det finns en verklighet bakom världen så som den visar sig för oss, möjligen en mångskiktad verklighet, där fenomenen utgör de yttersta skikten. Den store vetenskapsmannens uppgift är att djärvt och vågat gissa sig till hur dessa inre realiteter ser ut. Detta är besläktat med att skapa myter (132)”. Detta djärva gissande blir alltså det som utgör en aspekt av demarkationen mellan vetenskap och icke-vetenskap. Om vi gissar djärvt så undviker vi att trampa i samma gamla spår med förgivettagna sanningar. Sedan måste vi givetvis pröva våra djärva hypoteser mot empiriska erfarenheter, men detta är initialt inte så viktigt för Popper.

Alltså – en teori är vetenskaplig om den är djärv och prövbar, och det gäller att hela tiden vara modig; “Försök inte undvika falsifiering, utan stick ut hakan!”. Idealet är alltså att lägga fram en teori som är öppen för kritik, och sedan ge efter om man blir motbevisad – dock inte för snabbt – kritiken man får måste ju kritiseras den också innan man kan falsifiera hypoteserna.

Detta leder Popper in på två mycket goda, och numera klassiska, exempel; marxism och psykoanalys. Men vi nöjer oss med det första: Marxismen var enligt Popper en gång i tiden vetenskaplig eftersom den innehöll en mycket djärv gissning om att de västerländska kapitalistiska ländernas utveckling skulle leda till ett tillstånd som präglades av snedfördelning och misär, vilket i sin tur skulle trigga en socialistisk revolution. Så långt är allt på sin plats. Men när historien sedan visar att Lenin och Stalin drev igenom socialismen som en ideologi som efteråt skapar industriell tillväxt så stämmer inte längre hypotesen om att industriell tillväxt kommer först. Alltså måste marxismen falsifieras. Men fortfarande finns det ju anhängare till marxismen, och dessa skapar vad Popper kallar för en “immuniserande strategi” för att skydda teorin, och därmed är man inte längre vetenskaplig. Bad faith!

Det är alltså inte sanningen hos en teori som avgör dess vetenskaplighet (130). Einstein, som är en av Poppers förebilder, erkände detta, vilket gjorde honom mycket imponerad. Einstein ansåg att hans relativitetsteori aldrig kunde vara sann, utan endast en bättre eller sämre approximation än den tidigare Newtonianismen. Om Wienkretsen var ute efter så hårda sanningar som möjligt, så är Popper den raka motsatsen. Sanningar ska vi inte gå omkring och tro på – allt är endast approximationer. Deal with it!

Men är det verkligen så enkelt…

Tredje världen – epistemologi utan vetande subjekt

Den vetenskapliga kunskapen befinner sig i vad Popper kallar för den tredje världen, alltså inte i objekten eller tingen, men inte heller som totalt subjektiva erfarenheter. Här finns istället objektiva teorier, objektiva problem och objektiva argument. Denna ontologiska domän är helt oberoende av vem som funderar på den, eller om någon tror på den. Den är i sanning kunskap utan ett vetande subjekt. I texten Epistemology without a Knowing Subject vidareutvecklar Popper sitt argument.

Den tredje världen är autonom trots att den givetvis är en mänsklig produkt. En klassiker som tillhör den tredje världen är Poppers egna teori om falsifikationism och problemgenerering: “P1>TT>EE>P2”. Alltså ett problem (P1) leder till en tentativ teori (TT) som sedan elimineras från fel genom empiriska tester eller kritiska diskussioner (EE), vilket i sin tur leder till ett nytt problem (P2). Detta leder inte till en lösning, vilket vi aldrig får tro att Popper är ute efter, utan det leder till nya problem och därmed ökad kunskap. Tack vare logiken och den rationella kritiken får vi ett framåtskridande vetande.

Så, vi har i likhet med den logiska empirismen både en tro på de positiva erfarenhetsbaserade kunskaperna och de rationella och objektiva argumenten. Men hos Popper kommer inte det positiva först, utan det rationella. Börja med en fråga och undersök sedan!

Popper kommer tillbaka i den så kallade positivismstriden där han går i tunga ronder med bland andra Adorno och Habermas.

Nästa gång blir det Poppers lärjunge Imre Lakatos som sätts under luppen.

Jag utlovade i tidigare inlägg att denna post skulle innehålla en utläggning om Mary Hesse. Men jag stötte på patrull… Hennes text The Structure of Scientific Inference är totalt tjock, och jag behöver mera tid för att begripa den helt enkelt. Men den som väntar på en filosofisk (smäll)karamell väntar aldrig för länge.

Klassisk vetenskapsteori – del III – Ayer & Carnap

Klicka på siffrorna för att läsa del 1 och 2 först.

ayercarnap

Del III – Ayer & Carnap – I kamp mot metafysik, för en positiv vetenskap.

***

***

***

 

Det finns stora biografiska likheter mellan dessa två tunga namn inom den logiska empirismen. De har båda bakgrund i kontinentala borgerliga familjer, och skriver under tjugo- och trettiotalet. Ayer var dock verksam i England, medan Carnap hade sin baserad i Wien och Prag, något som kanske främst hade inverkan på en politisk nivå. Men de var båda betydelsefulla i den samlade diskussion kring positivism som skedde vid denna tid, och bådas texter har statusen av klassiker inom analytisk filosofi, epistemologi såväl som i idéhistorien.Texterna som vi har framför oss är väldigt lika och de är skrivna med bara två års mellanrum (1934 respektive 1936). Det finns tre teman som de båda explicit behandlar, och som dessutom utgör de viktigaste ledmotiven i den logiska empirismen:

  1. Demarkation mot metafysiken
  2. Verifikationism
  3. Logik

1. Metafysik. De båda texterna innehåller en demon, som framträder under beteckningen metafysik. Dels kan man förstå detta som ett avståndstagande från ett visst innehåll i filosofin som man argumenterar emot, men det innebär också upprättandet av en gräns mellan var vetenskap börjar och metafysiken tar över. Både Carnap och Ayer använder sig av språket för att hitta denna skillnad som måste vara absolut.

Ayer argumenterar att en mängd filosofiska frågor och satser är fel ställda eftersom man förletts in på språkliga villovägar som oundvikligen hamnar i metafysiska resonemang. Exempelvis när man säger att “Hundar är trogna” så implicerar man givetvis att hundar verkligen finns till. När man då fortsätter och tänker sig att “Enhörningar är overkliga” som ett liknande påstående så hamnar man i nonsens. I och med att man tillskriver dem attributet av att vara overkliga implicerar man deras existens när attributet egentligen är till för att säga att de aldrig har funnits från första början. Detta exempel kan ju tyckas vara trivialt till en början, men det har dramatiska konsekvenser för filosofin. Exempelvis blir Heideggers hela projekt om Varat meningslöst, men andra begrepp som ande (Hegel), substans (Descartes, Spinoza), och norm (Durkheim), blir metafysiska och därmed ovetenskapliga.

Carnap går lite längre i sin analys och gör en distinktion mellan “material mode of speech” och “formal mode of speech”. I grund och botten är dessa båda sätt att tala om ett fenomen ute efter samma sak, men det senare är att föredra eftersom det är tydligare. Det materiella sättet att tala faller lätt in i illusioner om att saker som egentligen är immateriella har en fysisk existens, och detta leder i sin förlängning till motsägelser och metafysik. Dessa två påståenden från Carnaps text är tydliga exempel:

1. 5 is a number.

2. ‘5’ is numeral.

I exempel 1 så appliceras det materiella sättet att tala, och då är det lätt att vi vilseleds att tro att fem är ett objekt, medan det i exempel 2 är tydligt att fem endast är ett numerärt uttryck. Genom att använda ett formellt språk undviker vi alltså pseudoproblem. I fallet ett är det lätt gjort att vi börjar ställa metafysiska frågor som bara vilseleder filosofin. Vi kanske då frågar efter vad fem egentligen är; kan det vara en substans, ett ting eller ett transcendent ideal? Dessa frågor blir struntprat, och det enda sättet att råda bot på problemet är att vara stringent och inse att fem är ett språkligt uttryck och varken mer eller mindre.

Således. Gränsen mellan vetenskap och metafysik upprätthålls främst genom språkets logiska och grammatiska bruk

2. Verifikationism. Den logiska empirismen är mer än bara en negativ kritik av tidigare filosofi, som helst bör avskaffas och övergå i riktig vetenskap. Den innehåller även det starka positiva elementet av hur man når säker kunskap.

Vi börjar med Ayer:

“alla utsagor, som har faktiskt innehåll, är empiriska hypoteser, och att empirisk hypotes måste vara relevant för någon faktisk eller möjlig erfarenhet, så att ett påstående, som inte är relevant för någon erfarenhet, inte är någon empirisk hypotes, och alltså inte har något faktiskt innehåll”(18).

Med andra ord innebär följande att utsagan “det finns en katt i kylskåpet” har ett relevant innehåll eftersom det är möjligt att testa det mot erfarenheten, medan “världen är en hel, singulär substans” är tomt på innehåll eftersom det ej går att erfara utan är ett metafysiskt a priori. Men då kommer Ayer till nästa problem. Generella utsagor, av typen “alla svanar är vita”, är ju omöjliga att testa mot erfarenheten. Det generella är nästan metafysiskt. Från förra inlägget minns vi ju nominalismregeln, och Ayer har givetvis en väg ut: ” Inför denna svårighet har några positivister valt den heroiska utvägen att säga, att dessa allmänna utsagor verkligen är ett slags nonsens, fastän en mycket betydelsefull typ av nonsens” (14). Detta bryggar givetvis till punkt tre, alltså om logiken. Men innan vi tar oss dit ska vi se vad Carnap har att säga om verifikationism:

“We take the view, expressed already by Hume, that besides logico-mathematical tautologies (analytic sentences) science contains only the empirical sentences of the factual sciences.”

Carnap är alltså mera inne på spåret att filosofin inte har så mycket att bekymra sig om när det gäller verifikationism eftersom vetenskapen redan gör detta på ett dugligt sätt. Så då har vi bara den svåra biten kvar; logiken.

Logikens uppgift är enligt Ayer att kunna klargöra vad som är möjligt för erfarenheten att verifiera, och hindra oss från att ställa frågor som är meningslösa. Carnap andas samma innebörd: “Syntax is nothing but the mathematics of linguistic forms” (52). Men det blir mera intressant om vi verkligen tänker oss vad en logisk världsbild har för syfte, och detta finner vi allra tydligast hos Carnap där visionen om en enhetsvetenskap är en primum movens. Det är nämligen här de båda skiljer sig åt. Carnaps tydliga marxistiska influenser och samhällsutopi driver honom att utveckla denna tanke till sin fulla spets:

Enhetsvetenskap. Det syntaktiska och formella språket möjliggör enligt Carnap för vetenskaperna att enas. Han börjar med att visa vad målet är; att fysiken ska kunna enas med biologi, psykologi och till sist sociologi (min favorit). Så hur lyder då argumentet? Biologiska begrepp kan enligt Carnap förenas med fysikens eftersom de referrerar till tillstånd i tidrummet, precis som fysiken själv, och dessutom är biologin en empirisk vetenskap som kan verifieras mot verkligheten. Däremot råder det större tvekan om huruvuda naturlagarna för biologin och fysiken är desamma. Här säger Carnap bara att de är de samma, men att det är problematiskt att härleda biologiska lagar ur de fysikaliska eftersom (dåtidens) neovitalism innehåller en massa pseudobegrepp. Men det vetenskapliga språket kan och bör vara enat för vetenskaperna. Vi bör kunna använda oss av samma metod för sociologi, biologi och fysik, men det finns fortfarande vissa luckor att fylla innan vi kan matematiskt räkna mellan dessa abstraktionsnivåer. Men nu kommer ett intressant stycke – som svarar på varför denna enhetsvetenskap är så viktig för Wienkretsen – och som under omständigheterna är ganska sympatisk:

“We are thus healing a split that has divided science till now /…/ the concepts “life”, “soul” /…/ and “objective spirit” (or in some more careful writers, “norms” and “national spirit”) look as if they belonged to a “higher sphere”, as opposed to the “lower sphere” of what is “merely material”. (58)

Det är tydligt hur Carnap här är på klappjakt efter vetenskaper vars pseudovetenskaplighet även är politiska. År 1934, när denna text skrevs, var “nationalanden” en av historiens mest perversa idéer om folk och land, och ur den aspekten var det viktigt att göra denna distinktion.

Låt mig avrunda denna exposé med ett citat från Hume som jag hittade i en fotnot till Carnaps text:

When we run over libraries, persuaded of these principles, what havoc must we make! If we take in our hand any volume; of divinity or school metaphysics, for instance; let us ask: Does it contain any abstract reasoning concerning quantity or number? No. Does it contain any experimental reasoning concerning matter of fact or existence? No. Commit it then to the flames; for it can contain nothing but sophistry and illusion”

 

Nästa gång blir det Karl Popper vs. Mary Hesse. Spänningen bör stiga, eftersom mycket står på spel… kommentera gärna, då blir jag glad!

 

 Snabblänkar till del 1 2 3

Subalterna flöden – För en materialistisk subjektivitet.

Denna lite tyngre text är en replik till Mikela och Jakob som har bett mig komplettera mina färdigheter inom disciplinerna subalterna studier och flödesontologisk etnologi. Men förhoppningsvis finns även ett allmänintresse. Låt oss se!

***

Sammanfattning. Om vi utgår från Spivaks tes om den dubbla marginaliseringen av den subalterna och sedan ger den momentum genom att sätta in den i en deleuzeoguattariansk flödesontologi i Imperiekontext får vi en del intressanta tankar om hur en materialistisk utgångspunkt för subjektet kan teckna sig mot den globala kaptialismen. Men innan vi tar allt för många steg samtidigt måste vi först och främst lägga ut delarna för beskådan så att vi sedan kan baka samman dem till en mångtydig protes.

Den subalternas dubbla marginalisering.

Spivak argumenterar att den subalternas marginalisering består av en dubbelt tystnad som både följer av en avsaknad av institutionell representation, så som vi förstår politiken och parlamentariska demokratier, och genom re-presentation av subjektet i form av symboler inom exempelvis konst eller filosofi (Spivak s.83). Denna marginalisering har mycket djupare konsekvenser än traditionella (marxistiska) begrepp, så som ideologi, hegemoni, eller diskurs för den delen. Kombinationen av att inte vara representerad av institutionella mekanismer eller diskursiva representationer leder till en ontologisk tystnad som ger den subalterna en identitet av olikhet, och kvar “finns inget representabelt subjekt som kan veta och tala själv” (Spivak s. 102).

Spivak har rätt på ett sätt och fel på ett annat: det är givetvis både moraliskt och empiriskt korrekt att visa på den tystnad som det postkoloniala tillståndet har skapat. Men Spivak går fel när hon antar en brist på agency. Istället för att tänka marginalisering i brist och saknad, tror jag att man kan förstå förtryckets mekanismer bättre om man ser den subalternas agency som en verkan och ett flöde. För att ro hem detta projekt krävs dock att vi för in ett annat begrepp: multitude.

Multitude (med den besläktade fobin multitudeskräck) är ett begrepp som både Machiavelli och Spinoza använde för att beskriva folkets potentiella motstånd mot en Statsapparat. Men här vänder vi oss till Hardt & Negri’s tappning i Empire (pdf) istället. Dags för ett långt och problematiskt citat:

“Producing and reproducing autonomously mean constructing a new
ontological reality. In effect, by working, the multitude produces
itself as singularity. It is a singularity that establishes a new place in
the non-place of Empire /…/ One might object at this point, with good reason, that all this is still not enough to establish the multitude as a properly political subject, nor even less as a subject with the potential to control its own destiny. This objection, however, does not present an
insuperable obstacle, because the revolutionary past, and the con-
temporary cooperative productive capacities through which the
anthropological characteristics of the multitude are continually tran-
scribed and reformulated, [ta paus innan sista meningen] cannot help revealing a telos, a material affirmation of liberation.” (p. 395)

Låt oss lägga ut texten innan vi sätter in den i de utlovade flödena. Multituden är alltså en positiv (läs empirisk) producerande kraft som genom sin verksamhet, som till stor del består av arbete, konstant producerar sig själv (immanent, inte som verkan av en orsak) i heterogena singulariteter. Detta tycker jag låter bra, och är ungefär samma figur som jag tänkte mig i en tidigare text. Vi materialiserar subjektet kring objektet, och därmed får vi dess verkan – kraften, eller avsaknaden av kraft, att skapa politisk handing. Detta argument finner vi även hos Jakob Wenzer i avhandlingen Resonanser:

“En kraft, slutligen, är namnet på det som flödar. En kraft är vad som helst som påverkar något annat. Den har sin ursprungshistoria, har framkommit vid en viss tidpunkt och ur vissa evolverade villkor och dess blivande bestäms av egenskaperna hos de kroppar av vilket systemet utgörs.” (fanns inga sidnumreringar i pdf-filen, bokstavsbruset ej i original utan tillagt av min dator)

Nu har vi två bud. Wenzer vs. Hardt & Negri. Men skiljer de verkligen sig åt så mycket? Hardt & Negri ser potentialen i att de materiella inskriptioner som multitude skapar har en avgörande effekt i världshistorien. Genom i huvudsak arbete, som är ett flöde av materiella och abstrakta transaktioner (min dator är tillverkad i Kina. Låglönearbetarnas kraft verkar på mig genom den och på Dow Jones index samtidigt. Immanens.), så har multitude redan en politisk verkan från första början. Frågan är inte om den subalterna kan tala, utan hur multitudens flöden fångas in, omdirigeras och inkorporeras i den samtida teknokapitalismens monetära och tekniska system. (arbetaren är abstrakt fjättrad vid en maskin, medan löneflödet kanaliseras mot konsumtion). Men Hardt & Negri går ännu längre. De vill genom den positiva kraft som är inneboende i multituden tro på ett telos i form av en materiell affirmation av frigörelse. Vad är nu detta? Hjälp mig! Vad är det som skiljer detta telos från essentialism? Wenzer har en strikt metodregel som vi måste falla tillbaka på: “I stället för att försökautröna vad något är intresserar flödesteoretikern sig för vad något gör”. Och om vi även lyder det första citatet ovan så slipper vi allt vad teleologi heter genom att egenskaper tillskrivs av “de kroppar av vilket systemet utgörs”.

Jag är inte säker på vad den här texten får för konsekvenser. Men vi har iallafall fört förnuftet över dessa ontologiska frågor:

Subjektet som representation vs. subjektet som materiellt flöde.

Teleologisk vs. systemisk historieskrivning.

Mer läsning: Kategori “subaltern agency” på Resistance Studies. ,

En höst av tro och vetenskap

Debattklimatskoll. Det verkar vara full aktivititet inför hösten kring ämnena vetandepolitik, tro och vetenskap.

Bo Rothstein går ut med friska tag mot Uppsala Universitet i DN och kräver att lärosätet blir degraderat till “något i stil med att verksamheten benämns Statens Institut för Reglerad Kunskapsproduktion i Uppsala (Sirkus)”. Vad Rothstein är kritisk mot är att forskningen är politiskt styrd i Uppsala, speciellt i fallet Eva Lundgren. Intressant. Jag kan väl hålla med om att det finns problematiska konsekvenser av att teser utanför offentlighetens ljuskägla ändå får politiskt genomslag. Däremot undrar jag vilken forskning som inte är politisk. Rothsteins hemmaplan, samhällsvetenskapen i Göteborg, må förvisso vara ett positivistiskt föredöme, men hur skulle denna forskning var opolitisk med tanke på vilket genomslag den får i den allmäna debatten? (exempelvis SOM-undersökningarna)

När vi ändå är i den här debatten klingar Anders Flodströms senaste replik som en tidsandans nyliberala refräng. Universitetens prestationer står i fokus för den framtida politiken för högre utbildning. Kansler Flodström betonar “internationell konkurrens”, “spetskompetens” och att vi håller på att bli “förlorare” om vi inte skärper vår produktivitet. Det ska bli spännande att se hur långt företagsmetaforerna går att dra innan någon protesterar ordentligt.

Vidare så laddar Elisabeth Sandlund för den kommande profetian från Richard Dawkins i dagen.se. Väntar ett frontalangrepp från Humanisterna, som precis har fått in en lektion i humanism på Plymouthskolan, eller kommer debatten bli sansad? Förresten var det där med lektionen inte alls en dum idé – respekt! – jag gillar dialog och interaktion.

Hösten kan bjuda på riktigt intressanta saker, även om de Cartesianska meditationernas slutgiltiga sanningsbevis är ett lågvattenmärke.

(uppdatering: Rothsteins poäng blir tydligare om man ser på hela citatet från DN-artikeln “I stället har man [Uppsala Uni] valt att anamma de principer som gäller i kommersiell och politisk verksamhet där ledningen bestämmer vad som är sant och rätt och där de anställda förväntas vara lojala och lyda överhetens påbud.” )

Klassisk vetenskapsteori – del II – Logisk Empirism

För er som vill läsa från början finns del I här som ger en introduktion till positivismen i stort.

 

Del II – Logisk empirism – en ohelig allians mellan rationalism och empirism

 

Det finns många sätt att ringa in vad logisk empirism skulle kunna vara. Först bör man dock förtydliga att det finns minst två andra beteckningar på denna idétradition, som nästan har samma betydelse; verifikationism och logisk positivism (observera att wikipedialänkarna är lite röriga), men som alltid med beteckningar är de oftast mer missvisande än produktiva (jämför; poststrukturalism, modernism… etc.). Istället hade jag tänkt att ta upp centrala drag i den logiska empirismen rent innehållsmässigt, och sedan avgränsa den historiskt och sätta in den i ett politiskt och vetandehistoriskt sammanhang.

Centrala drag. Den logiska empirismens metodologiska uppgift är att på ett exakt sätt analysera språket vid vetenskapliga undersökningar. Här vänder man sig mot det slappa användande av språket som man ansåg hade infekterat vetenskaperna och som förhindrade dem att tänka både rationellt och empiriskt. Den logiska empirismen såg därför att språket skulle förtydligas till den grad att påståenden kunde verifieras mot empiriska data. På så sätt underkände man en rad metafysiska projekt, som sysslade med att söka efter exempelvis “materialitetens natur”, något som den logiska empirismen argumenterade starkt emot, eftersom sådana allomfattande essenser varken kunde mätas eller erfaras utan förblev ideala resonemang. Endast det som är positivt, det som uppenbarar sig för erfarenheten, kan vara värt att tala om, och därför gällde det att skilja ut det struntpratet från de positiva propositionerna.

Men i den logiska empirismen finner vi en grundläggande motsägelse; hur är det möjligt att förena rationalism och empirism? Detta är givetvis mycket spännande eftersom traditionen själv kritiserar just motsägelser som struntprat. Men för att vi ska förstå hur man rodde hem det hela måste vi först blicka tillbaka idéhistoriskt, för att finna rötterna till det centrala argumentet; Erfarenheten är det ända sättet att veta om världen, men matematik och logik är viktiga verktyg för att tala om den.

 

Vi börjar i Wittgenstein. Tractatus Logico-Philosophicus skulle komma att skaka om filosofin, och de första att ta till sig denna mycket strikta filosofi var Wienkretsen. Wittgenstein argumenterade för att världen består av partikulära fakta som endast kan beskrivas i sin ursprungliga form. Vi kan alltså inte veta något om deras essenser eller egenskaper a priori, utan allt vi vet om dem måste erfaras positivt. En teori måste därefter vara baserad på enskilda fakta, och inte på något annat (exempelvis axiom, principer eller antaganden). Detta förbjuder givetvis metafysiska resonemang. Det enda filosofin ska sysselsätta sig med är alltså en logisk analys av språket så att struntprat kan sorteras ut. Detta passade Wienkretsens föreställningar om en enhetsvetenskap centrerad kring fysiken, och Wittgensteins traktat diskuterades livligt. Rudolf Carnap, som jag kommer att återkomma till i en närläsning av The Taks of the Logic of Science i framtida inlägg, var en framträdande person i kretsen som argumenterade starkt för en verifikationistisk vetenskapssyn. Påståenden om världen måste kunna verifieras mot den empiriska verkligheten och därmed på ett finit sätt kunna bedömas vara sanna eller falska. Wienkretsen var väldigt bestämda i sin uppfattning om att vetenskapen skulle vara strikt på detta sätt. Dels argumenterade man mot metafysik i allmänhet, men även hur en irrationell syn även på dagsaktuella händelser kunde leda till vanföreställningar, som till exempel patriotism och antisemitism. Wienkretsen var inte bara en radikal rörelse, utan vid tidpunkten för dessa diskussioner, alltså 20- och 30-talets Tyskland, så var den filosofiska debatten livlig även i allmänhet. Exempelvis argumenterade Carnap mot Heidegger som beskylldes för att fara med metafysik eftersom hans påståenden inte kunde härledas till fakta, och därmed var meningslösa pseudo-problem. Carnap deltog även i den berömda Davoskonferensen 1929, där Heidegger och Ernst Cassirer debatterade Kants filosofi, och mycket annat. Om man vill göra en grov förenkling av filosofihistorien kan man hävda att denna konferens markerade en splittring, där Heidegger tar det “kontinentala” spåret som är kritiskt mot objektivititetsidealen hos den logiska empirismen, medan Carnap tar den “analytiska” vägen. Cassirer däremot, brukar sägas stå någonstans mitt emellan genom att båda ha rationalistiska tankar samtidigt som han betonar en humanistisk bildning (för att vara ärlig har jag aldrig fattat Cassirer. Jag får göra läxan bättre).

 

Om man ska säga något mera generellt om Wienkretsen så är det intressant att se hur deras tankar om en enhetsvetenskap och deras socialistiska samhällsutopi i viss mån strålar samman. Otto Neurath var en av de mera samhällsvetenskapligt inriktade medlemmarna i kretsen och menade att Marxismen i grund och botten var vetenskaplig, och att samhällsvetenskaperna kunde bli strikta om de bara rensades från metafysik. Lösningen på detta skulle vara att man inte skulle syssla med människors intentionala tillstånd överhuvudtaget (alltså ut med hermeneutiken i snön), inte heller fick de tala om ‘personligheter’ (ut med psykoanalysen) eller människors subjektiva erfarenheter (fenomenologin kasserad). Istället skulle samhällsvetenskaperna endast observera människors beteenden. Detta tycker jag är hemskt intressant, och det är därför jag skriver en avhandling om just detta :). Men det finns många intressanta intriger i detta samhällsvetenskapliga drama. Dels är Neuraths princip för samhällsvetenskaperna densamma som kommer i efterkrigstidens strukturfunktionalistiska och positivistiska tappning – även här i Sverige med The Uppsala School of Sociology (jag lovar att lägga upp en text om denna skola ur något av mina avhandlingskapitel). För samtidigt som den får genomslag i samhällsplanering i efterkrigstiden, är det just denna typ av positivism som Frankfurtskolan vänder sig emot. Nu till det spännande; Wienkretsens vetenskapssyn kom att bli dominerande i efterkrigstidens samhällsvetenskap fram till 1968 eller så i Sverige (roughly speaking), i kontext av en socialdemokratisk modell för välfärd. Frankfurtskolan, goda marxister previs som Wienkretsen, vänder sig emot hela denna tradition i bästa kontinentala anda (jag lovar att återkomma med en utläggning om Theodor Adorno och Jürgen Habermas om någon vecka eller så), och med influenser från psykoanalys, talar de om en helt annan samhällsvetenskap. Om Wienkretsen ropar efter ett rationellt samhälle där beslut ska fattas på teknokratisk grund snarare än genom ideologier, gör Frankfurtskolan det omvända i efterkrigstiden och talar i Upplysningens Dialektik om hur det moderna samhället håller på att “utrota all animism”, och i kölvattnet av denna tekniska och kvantitativia samhällssyn reser sig den auktoritära personligheten åter… som ett molärt fenomen bland massorna… och fascismen är åter ett faktum.

Denna debatt är högst levande även idag även om få är så dystopiska som Frankfurtskolan, och därför är det, enligt min mening, relevant att dyka djupare i den filosofiska vattendelare som sker i början av nittonhundratalet och hur dessa hänger samman med de samtida ideologiska projekten. I Sverige har vi idag Humanisterna där narrativet om att bekämpa irrationalism i form av religion spelas upp som en refräng, där en utopisk tro på att det vetenskapliga tänkandet en dag ska kunna leda hela samhället som sådant och göra politiken överflödig snarast liknar halvtonshöjningen i en schlager. (Ursäkta kängan, men jag är kritisk se här och här)

Således. Det finns mycket mer att säga om den logiska empirismen, både om dess rot-trådar i exempelvis brittisk empirism, och även om dess skott som planterades in i amerikansk pragmatism. Men prioriteringen nu ligger på riktiga texter, istället för översikter. Översikter är ju trots allt mest olika beteckningar och grova penseldrag där blogginlägg har svårt att konkurrera med Wikipedias artiklar.

Nästa inlägg om klassisk vetenskapsteori kommer därför att innehålla en närläsning av Alfred Ayer‘s “Eliminering av Metafysiken” och Rudolf Carnap‘s “The Task of the Logic of Science”. De som har läst ända hit tackar jag för modet och uthålligheten!

 Snabblänkar till del 1 2 3

Klassisk vetenskapsteori – del I – Introduktion, Positivism

Här kommer ett längre och fördjupande inlägg i min följetong om Klassisk vetenskapsteori, från Comte till dagens analytiska filosofi! Denna serie kommer inte att vara kronologisk, utan den är systematiserad efter en fempoängs doktorandkurs som ingår som obligatoriskt moment i forskarutbildningen i vetenskapsteori. Anledningen till att jag bloggar om den är att jag på egen hand läser in den och skulle vara tacksam för kommentarer, samt att det är min åsikt att universitetet måste vara utåtriktat i sitt tredje uppdrag.

Klassisk vetenskapsteori – del I – Introduktion, Positivism

Med klassisk vetenskapsteori brukar man mena den vetenskapsfilosofi som fram till den kuhnianska vändningen var den filosofiska mittfåran för att tänka vetenskapens sanningsanspråk, giltighet och metoder. Kort sagt – epistemologi. Men denna fråga kan vänta lite, eftersom vi börjar denna resa i positivismen, som på många sätt varit synonymt med vetenskapsfilosofi, men som under 1960-talet utmanades av historiska, sociologiska och semiotiska perspektiv.

Positivismen är en filosofisk strömning till vilken många teoretiker kan räknas men denna följetong kommer att fokusera på den moderna positivismen. Det finns många sätt att definiera vad det moderna nu skulle vara. Ett sätt är att säga att det moderna inom positivismen, som filosofi, börjar när Auguste Comte myntar begreppet positiv filosofi i början av 1800-talet.

Men en annan väg, som jag tror är mera fruktbar om man vill förstå varför positivismen blev till i modern tappning under arton- och nittonhundratalet, är att ta ett större grepp om det västerländska vetandets omvandlingar vid denna tidpunkt. Michel Foucault argumenterar i The Order of Things att det i slutet av sjuttonhundratalet sker en massiv förändring både inom vetenskaperna och inom filosofin. I och med att de klassiska fälten för vetande omvandlas radikalt och våra samtida discipliner “föds”, eller åtminstone hamnar i en tappning som vi känner idag, så som ekonomi, biologi och filologi så påverkar detta även vilken position den filosofiska reflektionen kommer att inta. Här argumenterar Foucault att det filosofiska fältet delas i två delar, där den ena är upptagen med frågan om tolkning, historia och mening (hermeneutik) och, viktigare för oss nu, den andra delen är upptagen med formell ontologi och logiska härledningar genom negation – alltså de områden som positivismen kommer att fråga efter under det närmsta seklet åtminstone. Men det finns anledning att komma tillbaka till Foucault lite senare.

Leszek Kolakowski sammanfattar vad han kallar för positivismens filosofiska attityd till mänsklig kunskap. Den består i sin allra mest fundamentala form i en strävan efter att kunna skilja mellan sanna och falska påståenden (ibland även kallat struntprat), men även i att kunna ställa en relevant och rationell fråga från första början. Kolakowski ställer dock upp ett antal regler som postivismen har kommit att mer eller mindre följa.

1. Fenomenalismregeln (11). Denna regel innebär att endast det positiva, alltså det som genom erfarenheten går att förnimma, skall ränas som kunskap. Med andra ord är essens och fenomen samma sak, det finns inget glapp dem emellan. Dock betyder detta inte att det är omöjligt att tänka sig kausala krafter som inte är direkt observerbara; Till exempel vid en sjukdom erfar man symptom, men dessa är endast tecken på sjukdomen som inte är direkt synlig för oss. Trots detta är en sådan analys godkänd av positivismen, och det vore ganska konstigt annars. Foucault betonar hur de moderna vetenskaperna har gemensamt att det finns mekanismer “behind the scenes”, alltså bakom positiviteterna. I grammatiken finns det till exempel böjningsmönster som strukturerar språket, i biologin finns det funktioner hos organ och i ekonomin finns det arbete och tid bakom värde. Så positivismen är inte helt strikt utan tolererar kausala bakomliggande mekanismer. Vad den vänder sig emot är istället metafysiska resonemang om “själ” och “materia”. Att det skulle finnas något som en själ, vars ontologiska status är helt skild från den positiva uppenbarelsen, skulle vara otänkbart i en positivistisk världsbild.

2. Nominalismregeln. Denna regel går i sin enkelhet ut på att det partikulära, observerbara och positiva går före det generella. Alltså, det finns inga platonska ideala cirklar och trianglar, och inte heller några generella former som föregår det empiriskt observerbara. Istället är vetenskapens uppgift att samla individuella observationer och därefter ordna dessa. Givetvis är inte abstraktioner förbjudna eftersom de hjälper oss att tänka komplicerade fenomen. Men dessa får aldrig drabbas med realism, och inte heller har de en självständig existens.

3 . “Deskriptivism”regeln. (16). Denna regel är ganska enkel att följa med i. Det handlar kort sagt om att värdeladdade normativa påståenden är förbjudna. Påståenden får endast vara tekniska och deskriptiva. Alltså, värderande omdömen är tillåtna i vardagliga sammanhang, men inte i vetenskapliga.

4. Enhetsmetoden. Det finns en vetenskaplig metod. Alla domäner av erfarenheten kan härledas till en enhetsvetenskap. Enough said, men desto större anledning att återvända hit i framtiden!

Då var vi klara med en inledande utläggning om vad positivismen kan vara. Intressant, eller hur? I detta tidiga skede tänker jag mig att det även finns några hypoteser som skulle kunna förklara varför positivismen dyker upp så starkt i sin moderna tappning:

1. Den dyker upp eftersom det uppstår nya problem när det västerländska vetandet som helhet (Episteme) svänger om och de moderna vetenskaperna (ex. biologi) träder fram. Det främsta problemet är, som jag tidigare nämnt via Foucault, det som handlar om representation.

2. Den dyker upp som förtrupp till biomakt. Detta är en annan foucauldiansk hypotes som förtjänar förnuftets smekningar ;). Här skulle positivismen fungera som en filosofisk legitimering av objektiviteten i de moderna institutionella vetenskaperna, exempelvis medicin, statistik (politisk aritmetik) och så vidare.

3. Formen för de begynnande nationalstaternas Kungliga vetenskaper, är i grund och botten metriska, exakta och ideala – Precis som positivismen som sådan. Denna hypotes återfinns hos Deleuze & Guattari i Tusen platåer, och är en tanke som bör återvändas till.

Nåväl – än så länge bara hypoteser. Men spänningen stiger. Nästa post kommer att handla om logisk empirism/positivism.

Fotnot: En cliffhanger till framtida postningar är att de kommer att behandla följande högst intressanta personer: Alfred Ayer * Arthur Lovejoy * Robert Merton * Karl Popper * Rudolf Carnap * George Sarton * Karl Mannheim * Alexandre Koyré * Edgar Zilsel * Thomas Kuhn * Imre Lakatos * Mary Hesse * Theodor Adorno * Jürgen Habermas * med flera…

 Snabblänkar till del 1 2 3

Kristofobi i förnuftsstaten

Den sekulära modernismens skräck för det avvikande.dagen.se finns en intressant artikel om Bitte Assarmo där hon lägger ut begreppet kristofobi som blev ett hett debattämne efter en SvD-artikel. Till skillnad från islamofobi och rädsla för andra religioner så präglas kristofobin av att det är politiskt korrekt att gå hårt ut mot abortmotståndare och homofober så länge de är kristna. Om de däremot är muslimer, hinduer eller av annan religion är toleransnivån lägre. Det kan visserligen ligga något i detta, men jag tycker att det finns fler intressanta aspekter av detta begrepp.

Vi har ju nämligen organiserade believer-haters i Sverige, exempelvis Humanisterna med Sturmark i spetsen. Assarmo ger en obetalbar kommentar till Dagen.se:

“- De [Humanisterna] är bokstavstrogna utan Gud. Men jag tror att människor blir MER nyfikna på kristendomen tack vare deras propaganda. Ibland har jag tänkt att Christer Sturmark är en infiltratör från en kristen sekt.”

 

Kan det vara så att den fundamentalistiska vetenskapstron och förnuftstörstandet har potential att övergå i sin egen motsats genom den hets mot det avvikande, religiösa och alternativa som inte bara Humanisterna driver, utan som exempelvis Richard Dawkins, Vetenskap och Folkbildning, med flera har som agenda, och som inte sällan får det största utrymmet i etablerade medier.

Nu till min uppmaning. Det är av allra största vikt att dessa humanistiska och vetenskapstroende föreningar och organisationer deltar i det offentliga samtalet. Men den attackerande och beskyllande retoriken är kontraproduktiv. Ni måste släppa tanken om att barn blir misshandlade av religion, att vi snart får ett Kalifat av några slöjor, och att spådamer kommer att lura pengarna av varenda Svensson – som i en totaliserande utopi går till sitt förnuftiga arbete utan gudstro och genom en huvudstupa tilltro till vetenskapen övertygar sig själv om att den sekulära ångesten kommer få en förnufsmässig lösning så småning om. Keep it real, och inse att om ni ska få genomslag för idéer som har många goda poänger egentligen, så måste ni acceptera att existentiella frågor sällan har Logos som sitt prozac!

The Limits of Representation

Denna post är tillägnad kapitlet The Limits of Representation i Michel Foucault‘s The order of things. I princip har den karaktären av en walkthrough och jag uppskattar gärna kommentarer. Om någon får ut något konstruktivt överhuvudtaget av att tröska sig igenom denna post blir jag mer än glad om ni skriver en rad i kommentarerna. Sidhänvisningarna inom parentes gäller 1994 års utgåva från Vintage Books. Varning – det blev lite långt… Here we go:

The Age of history (217).Foucault inleder kapitlet med att rekapitulera bokens huvudtes och historiesyn; att rationella och objektiva kriterier inte duger som förklaring till varför det generella vetandet i västerlandet, alltså epistemet, förändras. Istället rör det sig om stora förändringar över en kulturs samlade vetanden, som när de kastas om skapar ett epistemiskt brott. Foucault repeterar även en annan tes, den att vi har svårt att begreppsliggöra och förstå dessa förändringar eftersom vi är “caught up inside” (221) samtidens epistem, och har därmed svårt att se utanför dess gränser. Detta låter givetvis som Thomas Kuhn‘s kapitel “The invisibility of revolutions”, där Kuhn argumenterar för att vi får en förvrängd historiesyn genom att läroböcker och översiktsverk skriver historien i en kumulativ och rationalistisk anda där paradigmatiska helheter försvinner. Men, men… det är knepigt att jämföra Kuhn och Foucault eftersom de har så vitt skilda bakgrunder även om de driver en tes som påminner om varandras. Men det finns god anledning att återvända till jämförelserna.

Därefter kommer upptakter till att beskriva det stora epistemiska brott som utspelar sig ungefär mellan slutet av sjuttonhundratalet och början av artonhundra. Här uppstår ju tre huvudsakliga fåror i det västerländska vetandet; filologi, biologi och ekonomi, som i det klassiska epistemet är kända under beteckningarna – men inte därmed sagt motsvarande! – generell grammatik, naturalhistoria och “rikedomsanalys” (analysis of wealth).

Först ekonomin. Här diskuterar Foucault med utgångspunkt i Adam Smith (223) och begreppet arbete (labour). Detta begrepp har använts förr i analysen av rikedom (wealth) i det klassiska epistemet. Smith, som räknas som en av den moderna ekonomins fäder, uppfann inte begreppet arbete, inte heller gav han det en ny roll, utan han förflyttade det säger Foucault (223). Istället för att arbete endast skulle beskriva efterfrågan så förvandlade Smith det till en irreducibel och absolut mätenhet (unit of measurement). Men då uppstår nästa problem. Hur kan arbete vara absolut om arbete säljs på en marknad och därmed har ett varierande pris? Jo, här för Smith in tid och slit, en mycket viktig komponent i det moderna epistemet, Därmed banar han vägen för begreppet arbetsdag. Även begreppet värde kommer att förändras. (225) Istället för att guld är värt mera än silver på grund av att det är mer åtråvärt eller passionerat så kommer guld och silver att underkastas tid, slit och utmattning. Däremot så byter vi (exchange) vi på grunda av begär och behov, men grundförutsättningen för detta ligger i att vi kan göra det, och vi kan ordna det, på grund av tid och slit. Alltså, en tanke jag får här är att förutsättningen ligger någon annanstans än i guldet och silvret själva. Det är inte deras glimmande ytor och vårt begär till det som är det egentliga värdet, utan bakom allt detta ligger just tid och slit. Möjligheten att hitta något annat än yta, ett tema som kommer gå igen i biologin som kommer nu:

Biologi (226). På samma sätt som ekonomin träder in på scenen, så gör biologin detta i tiden för det moderna epistemet. Ett fundamentalt begrepp som motsvarar Smith’s arbete, blir inom biologin organisk struktur (organic structure), och jag skulle vilja fortsätta och säga att liv är lika viktigt här. Linneus och naturalhistorien i det klassiska epistemet hade ytkaraktärer som bestämmande. Men i det moderna epistemet så börjar konkurrerande idéer att poppa upp. Till exempel börjar man tänka sig klassificeringar efter hur djur rör sig… om de gallopperar exempelvis. Men viktigast är den långtgående kritiken av att ytobservationer räcker för att klassificera. Detta händer ihop med dissektionen som metod, alltså att man ville skära och karva i växter och djur för att komma åt någonting “där inne” för att hitta mekanismer (nu ska jag vara försiktig med detta ord…) som strukturerar arterna. Men tanken om att nyckeln till biologin, och därmed livet som sådant, ligger inuti istället för på ytan är viktig i brottet mot det moderna epistemet. Därmed får (230) organen funktioner trots att de är dolda för ögat. Och i och med detta börjar det klassiska epistemet att vackla i och med att man ifrågasätter att de visibla (visible… ja, här borde man säga synlig, men visibel är tydligare), egenskaperna kunde bestämma en individ och därmed abstrahera den till ett generellt genus.
Visserligen, påpekar Foucault, hade begreppet organisk struktur funnits tidigare i det klassiska epistemet (exempelvis hos Linneus), men det var i och med Jussien, Vicq d’Azyr och Lamarck som detta begrepp blev centralt som en metod för att karaktärisera och bestämma (231).

Problematisering av den generella grammatiken (232). Här börjar Foucault att rekapitulera vad som sagts tidigare i boken; att den generella grammatiken i huvudsak var en diskurs av representation där orden egentligen alla hade samma status och där signifikation egentligen var ganska godtycklig. Orden hade alla samma vara. Men i begynnelsen av det moderna epistemet kommer denna utsikt att förändras fundamentalt. En viktig komponent här är introduktionen av begreppet böjning (word inflection, Beugung, Flexion). I den generella grammatiken hade ords böjningar givetvis funnits (precis som arbete före Smith och organisk struktur i naturalhistorien – Foucault får alltid ihop det snyggt!), men de hade då bara varit ett sätt att länka samman representationer på (234). Men i och med att man börjar jämföra språk med varandra, exempelvis Latin och Sanskrit, så börjar man tänka sig böjningsmönster utifrån rötter och grammatiska funktioner. Därmed ser vi grunden till den moderna lingvistiken där formala element börjar träda fram, system av grammatiska funktioner och en bred organisering av språket. Samtidigt som detta grundas fonetiken och vi börjar få en syn på språket där det viktiga inte är representation, utan systemet sammanhängande som sådant (236).

Ideologi och kritik (236). Här börjar Foucault med att summera hur den generella grammatiken, naturalhistorien och analysen av rikedomar fick nya injektioner i det moderna epistemets födelse. Begär skapas genom arbete, den organiska strukturen skapar en arts egenskaper och språket har en intern struktur genom böjningssystemet. Alla dessa är externa till representationen som sådan! (exterior to the actuality of the representation itself).

Alltså: Det västerländska tänkandet utsätts för en förskjutning (displacement) i och med Adam Smith, filologerna och biologerna. Och denna förskjutning baseras på att representation i sin helhet kom att förlora sin kraft att vara en grundsten i vetandet (238). I det moderna epistemet försvinner ytan och fram träder krafter som är “behind the scenes” (239).

På sidan 244 kommer sedan en knepig passage som följer kapitlet ut. Här tar Foucault tag i hur det epistemiska fältet, alltså biologi, filologi och ekonomi hänger samman med det filosofiska som är tredelat i kritik-positivism och metafysik. För de empiriska vetenskapernas “behind the scenes” gjorde att det blev omöjligt att analysera representationen i sig själv (245) och därmed splittras även filosofin i dels positivismen, som blundar för essenser och endast ser till lagar och samband, och dels i metafysiken som inte bryr sig om lagar utan om essenser. Rörigt. Men här återkommer Foucaults tes om att det epistemiska brottet är allomfattande och gäller lokaliseringen för filosofin likväl som för vetenskaperna.

Om två veckor skriver jag om nästa kapitel – “Life, Labour and Language”.

Övervakning/Undervakning/Offentlighet

Den globala offentligheten och teknik. Vi tar ett dagsfärskt exempel. BBC skriver redan i onsdags om hur CIA ändrar i en Wikipediartikel om Iran. Eftersom man nyligen har installerat en wikiscanner, så ser man enkelt vem som har varit inne och ändrat på sidan, en slags undervakning med andra ord. Vi avslöjar myndigheter och företag när de försöker lägga sig i våra användargenererade världsbilder. Samma tanke ligger bakom creeper som visar vilka sidor som besöks av svenska myndigheter. Men i båda fallen rör det sig om en verksamhet som egentligen inte är motövervakande, utan istället är beroende av en sympatisk offentlighet.

Men är detta den enda egentliga formen för att göra motstånd mot Bodströmsamhället och det framtida FRA-imperiet (alla världens underrättelsetjänster i samkörda federala register)?

Ja och nej. Undervakning och användargenererade former har ju gjorts tillgängliga genom den decentraliserande och sammankopplande teknikstrukturen på internet. Men samtidigt har handlingen utspelat sig i den tredje sfären, alltså i den journalistiska/medborgaravslöjande offentligheten. Teknik och offentlighet är ett och samma mynt i fallet kreativa motstånd mot övervakning!

Men finns det vägar ur dessa båda bräckliga scener, där en offentlighet kan få för sig att älska sitt land och den regim som styr det. Eller så kan teknik förses med DRM eller andra hinder för anonymitet. Det är många saker som kan gå fel. Och kanske finns det ingen annan utväg än att hoppas att det finns någon där ute som spanar tillbaka!

Uppdatering: SvD rapporterar nu att Astra Zeneca har ändrat Wiki-artiklar om sig själva. Det här börjar ju likna ett folkligt upprop för peer-review modellen. Ska den västerländska vetenskapens uppfinning från sextonhundratalet segra igen?


Postprotest

Idag uppmärksammas i en stor artikel i Svd hur Vin och Fikonplanterarna med stor framgång planterar just vin- och fikonträd inne på Saab Microwave i Mölndal. Första gången jag fick veta att kreativa motståndsformer pågår i min hemstad, var när jag träffade Per på en tillställning och han presenterade aktionen för mig.

Denna typ av motstånd är mycket effektiv eftersom den fungerar genom att kortsluta Statsapparatens Lag. Genom att begå ett brott synliggörs det Stora brottet som ingen egentligen ville tala om. När det gäller vapen är det ju trots allt inte bara Saab som är ute i fel ärende, för vi vet ju alla att det krävs en Statsapparat för att tillverka vapen större än en kanon.

Per Herngren säger i ett pressmeddelande:
“Vi behöver sätta igång att förändra och inbjuda andra att fortsätta omvandlingen av vapenfabriken. Detta kallar vi postprotest. Vi föreslår att protestens epok är förbi”.

Motstånd som har en positiv uppgift är att föredra framför den enbart destruktiva. Den visar så att säga vägen för ett nytt samhälle istället för att bara hindra den nuvarande situationen, på samma sätt som fildelningsfenomenet har gett upphov till en rad nya sätt att lyssna och arrangera musik i sociala konstellationer och inte “bara förstört för skivindustrin”.

Hursomhelst… Grattis till en lyckad aktion!