Psykoanalys och Marxism; del 1 – Erich Fromm och borgerlighetens anala karaktärsdrag

Photo 51

Råkade hitta boken Psykoanalys och Marxism från 1973 (Tryckt i DDR) och kunde inte låta bli att läsa den. Den innehåller ett flertal klassiska texter för vad som senare skulle bli ett spår i socialpsykologin, som kanske aldrig fick samma fäste i Sverige som det fick på kontinenten. Boken är intressant på två sätt. Dels utgör spåret psykoanalys+marxism en av flera grundpelare för så kallade “kritiska teorier” om samhället. Sen är det kanske intressant att kontrastera detta tankekluster mot schizoanalysen som bland annat Copyriot bloggar om (här och här).

Texterna är korta och slagkraftiga, nästan manifestartade. Gemensamt för dem alla är att de är containerteorier om samhället (det finns ett samhälle, och det verkar med samma grundläggande kraft på oss alla) och att de har en ambition att lägga ett “vetenskapligt fundament”. Jag ska försöka att inte raljera över detta, och därmed är det likabra att genast kasta oss över en Fader, för att begå ett Fadersmord; Erich Fromm och Den psykoanalytiska karakterologin och dess betydelse för socialpsykologin (1932):

Det första steget man måste ta för att förvandla den freudianska psykoanalysen till en teori om samhället är att lyfta den ur sitt kliniska sammanhang. Teoretiskt löser Fromm detta så här:

Skillnaden mellan den normala och den neurotiska karaktären är dock synnerligen flytande och får i första hand bestämmas utifrån graden av missanpassning till samhället (103).

För att ställa diagnos på samhället måste vi alltså hitta en terminologi för att beskriva vardagliga situationer, och därmed även det som faller inom vad som anses vara normalt. Fromm lägger därmed fram en ganska trogen tolkning av Freud, där sublimeringen är den process med vilken de libidinösa strukturerna förvandlas till kultur:

Beträffande sublimeringen skall bara här sägas , att Freud därmed menar en styrning av den sexuella impulserna bort från dess ursprunglia sexuella mål, och deras inrikning på resp. ersättande genom andra, icke-sexuella, kulturella mål. (103)

De sexuella impulserna kan inte levas ut, eftersom olika tabun och normer hindrar dess utlevelse, och måste därmed hela tiden anta andra objekt (annars spricker vi). För att vi sedan ska kunna göra kopplingen mot marxism måste vi även konvertera den libidinösa energin till den libidinösa ekonomin. Eftersom vi lever i ett klassamhälle med en primär motsättning mellan kapitalägare och proletärer, här följer vi marx, så måste vi ställa diagnos på hur borgerlighetens libidinösa struktur ser ut. Den är i huvudsak av anal karaktär:

Nära förknippad med denna attityd är den intensiva avundsjuka, som man finner hos många människor med anal karaktär. De uttömmer ofta sina krafter icke medelst egna produktiva prestationer utan genom avundsjuka på andras prestationer och framför allt egendom. Detta föranleder närmandet av de kliniskt såväl som sociologisk viktigaste anala karaktärsdragen: det speciella förhållandet till pengar, d v s framför allt sparsamhet och girighet. (112)

Enligt Fromm så lever borgerligheten, och småborgerligheten, även de under samhällets tyngd, och har genom att de primärt är sysselsatta med att investera och förränta pengar så har de utvecklat anala karaktärsdrag av ordning och reda, av renhet och kyskhet, som en slags överlevnadsstrategi. Detta leder till:

Den borgerliga andan medför härvidlag en avgörande ändring, som absolut inte får förbises: lyckan upphör att vara livets självklara mål, och något annat intar platsen som det högsta värdet: plikten. (117)

Plikten, ansvaret, vuxenskapet och ordningen är enligt Fromm således borgerliga och anala karaktärsdrag, som ofta sprider sig genom samhället. Till detta hör att även att den libidinösa energin sublimeras till ett förtingligande istället för att levas ut:

Nedvärderandet av den sexuella njutningen som sådan motsvarar förtingligandet av alla mänskliga relationer inom det borgerliga samhället. Relationerna mellan människor formas i väsentlig grad inte längre av kärlek utan av rationella överväganden. (119)

Fromm manar därmed till att vi gravt har överskattat både religionens (protestantismens) inverkan men även strikt ekonomiska förhållanden. Vad vi måste leta oss fram till är den “libidinösa strukturen”, då den konstituterar den egentliga “anda” ur vilken relationen mellan psyke och samhälle springer. Men hur förhåller det sig då med proletariatet?

Proletariatet uppvisar inte tillnärmelsevis samma grad som småborgerligeheten anala karaktärsdrag. Då det har en ställning i produktionsprocessen, som gör dessa karaktärsdrag överflödiga, är frågan om orsaken till denna avviklese lätt att besvara. Mycket svårare är frågan varför så många proletärer, liksom så många småborgare, som inte alls längre har något kapital att förvalta, som inte alls längre har något att spara, likväl uppvisar mer eller mindre borgerligt-anala drag resp. motsvarande ideologier. (121)

På så sätt är inte arbetarna lika drabbade av dessa anala karaktärsdrag. Dock händer det att de bär spår av dem, en slags småborgerlighet. Även småborgaren som förlorar alla sina pengar har kvar den, eftersom den libidinösa strukturen är primär, ekonomin sekundär.

Frågan är om man kan göra något med Fromm. Hans teorier förutsätter dels att den libidinösa energin är enhetlig, och följer enhetliga mönster. Men den förutsätter även en aningen vulgärmarxistisk tanke om två huvudsakliga samhällsklasser som vuxit fram historiskt. En annan fråga är väl även om exotiserandet av proletariatet är lite sunkig, som om dess brist på anala karaktärsdrag skulle vara mera “äkta” än det småborgerliga förtingligandet.

Och frågan är ens om detta proletariat existerar… är inte just svennebanangrejer väldigt anala? Platt-teven hänger perfekt på väggen, rädslan för att vara otrogen måste förtryckas, disken är diskad, inredningen matchar i färger och bilen är tvättad…

Transaktioner om civilsociologin: Socialmedicinens ursprung och smittontologi

I dag och igår har jag föreläst för socialmedicinstudenter om uppkomsten av deras ämne. Socialmedicin är ett oerhört intressant område, som endast är ungefär trehundra år gammalt. Genom att tränga in i dess historia förstår man oerhört mycket om vår samtid. Dessutom är det intressant att föreläsa och delta i seminarier med dessa studenter, dels eftersom de har förstahandskunskaper om de problem som omger oss just nu, dels för att de inte lider av humanioras textism. Man kan alltså går rakt på sak och börja tala om mina favoritundersökningsobjekt; makt, vetenskap och samhälle!

Foucault har skrivit en alldeles fantastisk text som heter just The Birth of Social Medicine*. I denna text argumenterar han för att socialmedicinen föds ur tre processer;

  1. Introduktionen av biohistoria – alltså en biologisk vetenskap om organ, kroppar och evoution.
  2. Medikaliseringen av samhället – alltså professionalisering av läkare, byggnad av sjukhus och inrättningar, byråkrati, etc.
  3. Införandet av en hälsoekonomi. Kroppen blev mitt i pågående industrialisering en ekonomisk fråga, och de västerländska nationalstaterna började skattefinansiera sjukvård och vaccinationer.
  4. Till detta brukar vi civilosociologer lägga militariseringen av Europa, som var minst sagt avgörande för innovationen av den krigande kroppen som genom vetenskaperna måste hållas frisk.

Det fanns i Europa en stor rädsla för de stora epideminerna, exempelvis pesten, vilket lade grunden för en explosionsartad kunskapsproduktion kring bakterier och smittohärdar. Men det ledde även till en reorganisering av det urbana syntaxet. Flöden av vatten och luft var kanske allra viktigast att kontrollera. Kyrkogårdar byggdes om och reglerades för att liksmittor inte skulle hamna i dricksvattnet och i Paris byggde man breda boulevarder för att öka flödet och blåsa bort skämd luft.

Men de biologiska smittorna var inte det enda som cirkulerade. Även tankesmittor såsom politiska subversiviteter, förbjuden litteratur, “asociala beteenden”, etc, var viktiga att kontrollera och stoppa. Risken fanns annars att avvikande sexuella beteenden skulle mångfaldigas, drogeuforier skulle utbryta och den sociala ordning som krävs för att upprätthålla ett produktivt samhälle med lag och ordning skulle störas.

Hur kan man då koppla samman detta med Gabriel de Tarde? Låt mig citera mig själv och Kalle ur vårt smittontologiska manifest:

Hur förhåller sig panoptikon och panspektron till kontrollen av biologiska och kulturella smittor? Tarde utarbetade sin epidemiologiska teori under en tid då smittans logik sysselsatte flera socialmedicinska forskare (Foucault, 2000). Intresset för att förstå – och stoppa – smittor kan härledas till sent 1700-tal och genom 1800-talet. I Foucaults analys av den panoptiska övervakningens utbredning i Europa hänvisar han till just detta intresse. /…/

Ett smittontologiskt perspektiv kan alltså hjälpa oss att särskilja panopticismen från panspektrocismen. Bägge samhällsdiagrammen har smittan som objekt, men medan det förra syftade till att stoppa smittor har det senare – som vi snart skall se – som mål att injicera och läsa av smittor.

De disciplinära samhällena var oerhört skickliga på att stoppa och stänga ute de oönskade smittorna. Institut, sjukhus, mentalsjukhus, skolor, fängelser, inrättningar – institutionerna svällde för att kontrollera våra kroppar (medicin), begär (psykologi), rörelser (vägverk), bostäder, restauranger och badhus. Genom alla dessa kunde de friska skiljas från de sjuka, de laglydiga från de kriminella, de normala från de perversa osv. Resultatet blir fungerande och biologiskt, psykologiskt och materiellt kontrollerade miljöer, vars ekonomier blomstrade, militära eldkraft ökade och territoriella gränser befästes.

Ur dessa processer kan man härleda två huvudsakliga maktdiagram – repression och omsorg. På sexualiteten och rusmedlenas område existerar båda. Vissa former av sexualiteter är förbjudna och jagas med polisiära medel, detsamma gäller många droger. Men sjukvården främjar även reproduktion, säkert sex, och vaccinerar mot vissa sjukdomar. På samma sätt finns det avvänjningskliniker för okontrollerat drogande.

Men en tredje diagrammatik uppstår i och med internet (för att förenkla). Först nu är det  möjligt att systematisera, avläsa, beräkna och injicera smittor i den gigantiska och globala informations- och relationskakafoni som vi i vardaglit tal kallar nätet, men som inte är ett cyberspace, utan intimt förknippat med grundläggande praktiker såsom konsumtion, mellanmänsklig interaktion, kunskapsproduktion och åsiktsbildning.

De disciplinära samhällena var tvungna att producera mängder av statistik för att överhuvudtaget kunna veta om och åtgärda ett samhälleligt problem. Myndigheter som systembolaget var inte bara ett sätt att minska utbudet och kontrollera varorna. Det innebar även att man kunde veta något om drickandet i nationen, något som med hembränning eller smuggling är ganska omöjligt. För att man överhuvudtaget ska kunna angripa ett socialmedicinskt problem gäller det att man skapar ett seende och gör den där okontrollerade massan av människors handlingar vetbar.

Detta blir speciellt tydligt med internet. Helt plötsligt förfasas man över olika nätfenomen; “näthat”, “nätdroger”, “nätmobbing”, “nätföretag“, “nätsex”, etc. Förfasandet ligger inte i att det finns en digital komponent med i kortleken. Nätet i sig, precis som alla andra saker i världen, är ju inget som ett isolerat fenomen. Snarare är det kopplingen mellan nätdrogsbutiken och kroppen som tar drogen som är intressant, kopplingen mellan en näthatande bloggpost och en hatande kropp, mellan en IP-anslutning och kopplande kön, osv.

Hur får man då kontroll över alla dessa nätgrejer? Vad vi ser inom juridiken kantas det mest av repression. Ipred and the FRA you knows. Men dessa metoder är ju ganska primitiva. Hos företag med absurda mängder cash-flow, exempelvis Google, Wal-Mart och eventuellt Spotify, dyker det upp en möjlighet att använda cutting edge techmology för att föregripa handlingar, främst konsumtionsrelaterade, genom att veta oerhört mycket. Polisen ligger ett steg efter, även om man i Storbritannien planerar att börja övervaka Facebook på riktigt.

En annan aktualisering, som kanske kommer till oss om det blir lite mera fågelinfluensa och DNA-databaser på drift i privata företag, är en panspektrisk övervakning av de biologiska smittorna. Tänk vilken fantastisk bekämpning, isolering och systematik man skulle få på könssjukdomarnas spridning om man visste exakt vilka som legat med vilka lika bra som kontaktlistan på Facebook. Eller, utrullningen av Rfid-chip i vardagliga teknologier gör att mikrosmittohärdar till och med kan bekämpas. Försök pågår redan.

Kort sagt. Relationen mellan smittor (biologiska såväl som idémässiga) och stater är grundläggande för hur våra städer, institutioner, sjukvårdsapparater och professioner ser ut i de moderna samhällena. Med teknologiska tröskelinnovationer förändras dessa, och förvandlas till brännande frågor om integritet, kontroll och makt.

* Foucault, Michel, “The Birth of Social Medicine”, i James D Faubion, red, The Essential Works of Foucault, Volume 3: Power (New York: The New Press, 2000)

Traktat om Britney Spears och radar-affektmaskinen

Proposition

När det gäller begär och affekter förklaras inte dessa fenomen av estetik, utan estetiken är något som behöver förklaras och kan inte vara en ontologisk utgångspunkt för en analys av subjektiviteter.

Axiom

“Everywhere it is machines – real ones, not figurative ones /…/ An organ-machine is plugged into an energy-source-machine: The one produces a flow that the other interrupts.” (Anti-Oedipus, s. 1).

Demonstration

När det gäller frågor om samtida subjektiveringsprocesser bör man undvika de begränsade konstformerna, alltså de som inte är sociala nog för att flyta globalt, utan är förpassade till muséer och underjordiska klubbar. Begär, falskt eller äkta (who cares?), bör uppsökas i sina mest massiva former om vi ska förstå vad som händer ur ett civilsociologiskt perspektiv. Låt oss därför dyka rakt ned i en analys* av begärets radar som Britney Spears har genomfört:

Först måste vi se hur radar-begärsmaskinen opererar binärt genom selektionsprocesser. Vi citerar från texten:

Confidence is a must
Cockiness is a plus
Edginess is a rush
Edges (I like ’em rough)
A man with a Midas touch
Intoxicate me, I’m a lush
Stop, you’re making me blush
People are looking at us.

Spearsradarn opererar längs multipla modulationsflöden: Confidence, cockiness och edginess är de variabler som ger starka signaler som sedan kan ligga till grund för uppstyckningen i seriella och binära affekter (START; IF confidence=yes THEN /AND/ IF cockiness=yes THEN /AND/ IF edginess=no THEN return to START). När Spearsradarn detekterar en potentiellt begärsobjekt flödar blodet till ansiktet och subjektets självmedvetenhet inträder (bifurkation). När Britney sjunger “Stop” träder kroppen utan organ in på subjektiviteternas arena.

“In order to resist organ-machines, the body without organs presents its smooth, slippery, opaque, taut surface as a barrier. In order to resist linked, connected and interrupted flows, it sets up a counterflow of amorphous, undifferentiated fluid.” (Anti-Oedipus, s. 10).

Varje socialt rum producerar en kropp utan organ som begränsar begärets fulla realisering. “People are looking at us” är således begärets sociala fundament som bygger de linjer längs med vilka flöden kan pulsera. Vi fortsätter:

Interesting sense of style
Ten million dollar smile
Think I can handle that?
Animal in the sack
His eyes see right to my soul
I surrender my self-control
Catch me looking again
Falling right into my plan.

Här gäller det att man håller huvudet kallt så att vi undviker psykoanalytiska fällor (dvs. att se djuret som något som representerar något annat, ex. fadern, modern eller andra komponenter av det familiala komplexet). “They [the psychoanalysts] do not see the reality of becoming-animal, that it is affect in itself, the drive in person, and represents nothing” ATP s. 286. Djuret i säcken har en dubbel betydelse i Spears fall. Å ena sidan är det blivandet av det ännu inte kända som intensifierar begäret, å andra sidan är det “sack” som i betydelsen säng. Refrängen som följer går vidare till det asignifierande innehållet i becoming-animalassemblaget: “I get the tingle, I wanna mingle, that’s what I want (that’s what I want)”. Detta leder givetvis över till vad det är att älska:

What does it mean to love somebody? It is always to seize that person in a mass, extract him or her from a group, however small, in which he or she participates /…/ then to find that person’s own packs, the multiplicities he or she encloses withing himself or herself which may be of an entirely different nature. To join them to mine, to make them penetrate mine, and for me to penetrate the other person’s” ATP s. 39.

Ur den sociala miljön väljs således en person ut med hjälp av Spearsradarn. Men denna person är ju inte en individ, utan består ju av en multiplicitet av flockar som i stunden skapar en singularitet (haecceity). Begäret kommer före personen (nome propre). Radarn har gjort sitt när den har fokuserat begäret så att det kan övergå i en ren affekt, en stormande och glödande kamp mellan två flockar. På så sätt skapas en ny kropp utan organ “Every love is an exercise in depersonalization on a body without organs yet to be formed” (ATP s. 40).

Spearsradarn fångar in en person ur en massa och fokuserar sedan begärsproduktionen till affekt och interminglande av kroppar. Intensiteter kan endast skapas om det finns selektion och koncentration.Tänk på det nästa gång ni är på krogen!

(Även panspektriska övervakningsteknologier har börjat röra sig i dessa riktningar, men då snackar vi inte längre om den abstrakta maskinen för en radar, utan för en FRAdar! Den har inte kärlek som objekt…)

* Det finns ingen officiell video för Radar. Däremot finns det hundratals användargenererade varianter på Youtube. Vem sade att masskultur med nödvändighet var improduktiv…

Pride, FRA och sex

Idag skriver en rad hbt-aktivister, politiker, musiker, professor Tiina Rosenberg (jag tar snart tillbaka vad jag skrev här) och IT-frihetliga en artikel i Aftonbladet där de kopplar samman FRA och pridefestivalen.

De träffar mitt i prick! Hbt-aktivismen har en mycket näraliggande historia av våld, förtryck och exkludering från normalitetens privilegier. Dessutom visar situationen i exempelvis Baltikum och Polen att bara några mil från Sveriges gräns betalar man ofta med liv och hälsa om man avviker från den heterosexuella normen. Ett flertal näraliggande exempel tas upp i artikeln. Läs den!

Var kommer då FRA in i bilden? Tja, det första argumentet är ganska enkelt. Vi vill inte att vår privatkommunikation ska massövervakas. Ni vet, det där mailet som man skickar för att bestämma tid för dejt, facebook-flirtandet eller mailinglistan för queerteori. Det privata må vara offentligt i bemärkelsen att det är en offentlig rättighet att få leva sitt liv med vem man vill, ligga med vilket kön man vill eller älska vemsomhelst och staten skall garantera att denna rättighet skyddas. Men inte på FRA’s villkor. Jag ser inte hur ett kopierande och lyssnande på all kabelburen trafik kan upprätthålla dessa rättigheter, att denna “överskottsinformation” kanske i framtiden blir intressant som primär information.

Men nu till det grymt allvarliga: FRA verkar få kartlägga sexuella preferenser! De har ett undantag från PUL! Anna Troberg har grävt, läs hennes inlägg noga! Se även Opassande, HAX och Oscar Swartz. Jag har ännu inte satt mig in i det juridiska, om någon känner till en bloggande juridiskt skolad FRAktivist, skriv i kommentarerna.

Först var FRA-motståndet vitt, sen blev det svart i sorg. Nu måste det anta regnbågens alla färger för att visa att det inte handlar om principer som är nedlagda i förnuftets helgedom, utan kommer ur historiska och sociala omständigheters råa och kalla erfarenheter av systematiskt förtryck. Denna form av repression, som i Europa bara är ett ögonblick bakom oss och som i många fall är i görningen as we speak, har alltid gillat övervakning och är kanske till och med helt beroende av den. Romer registreras i Italien (att “skicka hem” har alltid varit lättare än att ta hand om sociala problem) och Kina censurerar Internet medan IOC knäböjer medan Amnesty protesterar. Fine säger vi ibland, det handlar ju om andra länder.

Men FRA byter information med andra länder. Det är lite det som är anledningen till att vår signalspaning vill expandera, anställa fler, köpa en till superdata så att man kan ha två dator. För här ska det massproduceras. Som författarna till Aftonbladet påpekar, är kanske Saudiarabien intresserade av sexuella läggningar, eller Indien där det är ganska jobbigt att komma ut som gay. Såna där Boforskanoner kanske vi kan få sålda med lite papper under bordet som inte är dollarsedlar, utan hemligstämplade dokument i framtiden.

Kartläggandet av sexuella preferenser är ett ytterst effektivt vapen mot medborgare. I hyfsat liberala länder kan dessa fortfarande användas för att försätta människor i stigmatiserande situationer där man förlorar sitt jobb, sina “vänner” eller helt enkelt blir betraktad som suspekt. Så länge normaliteten är en (ex. den vita heterosexuella mannen) sätter bara fantasin gränserna för vad en sådan spaning kan medföra. Men i många länder är det belagt med dödsstraff att vara homosexuell. Därför får sådan information aldrig bli en hemligstämplad handelsvara.

Läs mer:

Qx.se

Uppdatering: Svart Måndag skriver mera om PUL och det kan vara värre än befarat.

Skandalöversättning & porrchock.

Finkultur. Översättningar är i princip omöjliga när språket självt står för analysen och abstraktionerna. Därför brukar man ibland ange centrala ord på originalspråk, exempelvis i Heideggeröversättningarna. Med lite ansträngning brukar man dock fatta what is lost in translation även i den tyngsta av filosofiska texter.

Men nu får det vara nog! Basshunters verk “Boten Anna” har översatts till engelska med titeln “Now you’re gone”,med en mindre katastrof som resultat. Originalversionen var det bästa som hänt sedan Kraftwerks “Computerliebe” för att fånga den datormedierade kärlekens existentialer. Den klassiska raden “Ich weiss nicht was zu tun, ich brauch’ ein Rendezvous” fick stiga åt sidan för följande intermezzo:

“Då kom den dagen, jag inte trodde fanns,
Det satte verkligen kanalen ur balans.
Jag trodde aldrig att jag hade så fel,
Men när Anna skrev och sa:
“Jag är ingen bot, jag är en väldigt, väldigt vacker tjej”
Som nu tyvärr är väldigt främmande för mig
Men det finns inget som behöver förklaras.
För I mina ögon är hon alltid en bot.”

Problematiseringen mellan människa och maskin är långt mera radikal än i Kraftwerks modernistiska camp-projekt, även om låten Computerwelt visserligen innehåller en rejäl dos kontrollsamhälleshypotes. Men “Boten Anna” låter interaktionen mellan posthumanistiska subjekt stå i förgrunden, och den reverserade Turing-testproblematiken blir den springande punkten i undersökningen. Det teknologiska fin du millénairebegäret förväxlar en riktig person med en bot. En kärlek som baseras på beundran, och där ontologisk trygghet utvecklar sig mellan det tänkta subjektet och den falska boten. Ingen spammar kanalen och livet är enkelt och säkert. Den dag som Anna avslöjar att hon egentligen är ett medvetande i en mänsklig kropp så kollapsar världen. De köttsliga begärsstrukturernas begränsningar utesluter framtida förhållanden eftersom “mannen” bakom skärmen inte är tillräckligt snygg. Men med en god portion självbedrägeri reterritorialiserar mannen bakom skärmen situationen, och ser återigen bara denna bot.

Men allt detta går förlorat i den engelska versionen, som nu lanseras med en porrchock som lockbete. Texten går istället:

“Now you’re gone,

I realize my love for you was strong.

And I miss you here that you’re gone.

I have been waiting here by the phone,

with your picture hanging on the wall.”

Inte bara är texten totalt intetsägande, utan dessutom har den mage att räkna upp gammelmedier som subjektets proteser. Vem sitter och väntar vid en telefon nuförtiden? Telefonen har man i fickan och möjligtvis väntar man på ett samtal. Och vem sitter och glor på ett fotografi som hänger på väggen? Wake up! Man spanar möjligtvis in någons fotoalbum på Facebook eller stirrar på miniatyrbilden i någon av alla dessa meningslösa chattklienter. Basshunter fattade detta när han skrev Boten Anna, men tyvärr är allt detta förlorat… som bits and bytes i en fiberkabel…

Bloggar om humanismen

Humanism. 1946 skriver Martin Heidegger ett brev om humanismen till den franska filosofen Jean Beaufret, där han förklarar vad han menar med ordet “humanism”. Detta är en historia som förtjänar en längre redovisning en annan gång, men det intressanta just nu är att debatten fortsätter på nätet, om än i lokal svensk tappning.

Det iögonfallancde är att debatten om humanism fortfarande handlar om frihet i alla dess former. Oscar Swartz, Blogge Bloggelito och Allotetraploid argumenterar ofta emot religionens negativa inflytande över talet om könet på grund av dess moraliska begränsande strukturer, speciellt just på sexualitetens område. Detta tycker jag visserligen är ett god sak i sig. Men jag är inte säker på att jag köper hela paketet. Om Animal rationale skall befria oss från dogmatisk och livsförnekande moralisk lag, varför då bara skjuta mot religionen? Vi får ju inte glömma bort “ateismens Ansgar”, än mindre de moderna vetenskapernas inflytande över vår frihet.

Som Foucault visar i Sexualitetens historia är sexualiteten i de moderna samhällena inte definierade som repressiv moralitet, utan producerade som positiva fenomen i ett system av biomakt. “Moralen”, eller vad man nu ska kalla detta som begränsar vår frihet, ligger alltså lika mycket hos de moderna vetenskaperna, och därför kan vi inte förlita oss på att rationalitet kan rädda oss. Psykoanalysen, argumenterar Deleuze & Guattari, bär huvudansvaret för den borgerliga repressionen och de moraliska diskurser som håller oss fjättrade vid det familiala komplexet (Anti-Oedipus, p. 54). Inte kristendomen, inte islam. Det är inte bara Moses som är problemet, utan även Freud. Den moderna myten om mommy-daddy-me gör oss blinda för att de kapitalistiska samhällsstrukturerna är medskyldiga i begärsproduktionen.

Religionen skall kritiseras hårt, men det är onödigt att slå in öppna dörrar. Lika hårt skall vetenskapen kritiseras, och vi ska aldrig ta för givet att den alltid reglerar sig själv. De som litar på att vetenskapen alltid är rationell begår ett stort misstag. Merton varnade för vad som kan hända med vetenskapen om den i sin fulla rationalitet hamnade i totalitära samhällen, och den sociala ingenjörskonsten har uppvisat systematisk kastrering av människokroppen (tvångssterilisering) under den mycket förnuftiga devisen att ge samhällskroppen liv genom att begränsa det avvikande. Illusionen om repression döljer biomaktens hand på våra kroppar.

Nyckeln till frågan om humanism och frihet ligger i att inte på förhand måla fram vem som är god eller ond, rationell eller traditionell. Kant sade att vi även måste ifrågasätta läkaren, och varnade oss för det blinda tillitet.

Talet om könet och brottet

250px-panopticon.jpg

Ta två samtida diskurser; den om brottet och den om könet. När dessa kombineras får vi en minst sagt märklig men uppenbar termometer på normalitetens grundvalar. I Svd talar tre “kriminalpsykologer” idag om att förbjuda pornografiska tidningar på Svenska anstalter. Nu är ju många saker förbjudna på anstalter, så som narkotika och vapen. Men när det gäller porrblaskor så lyder argumentet så här:

 

“Sexuell upphetsning, fantasier och ibland tvångsmässig onani kan ge en kortsiktig lindring av plågorna. För att nå rätt upphetsning tar ofta dessa personer olika typer av pornografi till hjälp.”

Med “dessa personer” avses sexualbrottslingar, och argumentet för att förbjuda porr är att de inte kan rehabiliteras tillbaka till:

“… att en sund sexualitet förknippas med en relation i stället för ­ensamhetskänslan och frustrationen med en porrtidning. Sexualiteten blir då i stället ett sätt att uppnå en trygg och intim kärleksrelation.”

Pornografin och det tvångsmässiga onanerandet gör alltså sexualbrottslingar till återfallsförbrytare och förhindrar dem från att rehalbiliteras till vår kulturs sexuella norm; den relationsanpassade och privata trygghets- och konsensusbaserade tvåsamhetens könsakter. Denna sexualitet är inte bara laglig – den är en av grundpelarna i våra västerländska samhällen – och när dessa hotas måste statsapparaterna ta till värsta panopticonmodellen, eftersom det här rör sig om brottslingar och inte om massorna. Dessa tvångsonanerande dynamitpaket går inte att göra sig av med, men där emot går det att rehabilitera deras beteenden; till och med deras tankar och psykologiska självbilder. Först bekänner man sitt brott i terapin: genom att tala om problemet inför andra kan man få förlåtelse. Trots allt är man ju på bättringsvägen – således – fängelset som en normaliserande och rehabiliterande sexualklinik! Fängelset i det moderna Sverige är en institution för att normalisera marginalen tills den inte längre existerar. Varken som porrtidningslänsande eller som hemska brott.