Statens bruk av termerna "lappar" och "samer" – en arkivsökning i SOUer och ett metodförslag

På DN-debatt skriver ett antal forskare om Rasbiologiskt språkbruk i statens rättsprocess mot sameby. En central kritik består av att staten lutar sig mot ett rasbiologiskt och förlegat språkbruk:

Staten tar sig även rätten att omdefiniera samisk etnicitet och återinför dessutom den förlegade och nedvärderande benämningen ”lapp”.

”[D]et har ju talats om lappar förr i tiden och nu talas det om samer, men det där är inte riktigt samma sak, eftersom lappar det var nomaderna utan avseende på etnisk tillhörighet, medan samer är en etnisk grupp. […] vi tycker att det är viktigt att hålla isär dom här begreppen och kommer därför att försöka tala om lappar när det handlar om nomader och människor som levde av lappmannanäringar som var jakt, fiske och renskötsel.” (Gällivare Tingsrätt 2/6 2015)

Detta språkbruk skulle kunna vara hämtat från rasbiologins tid och vittnar om en förvånande okunskap om historiska förhållanden.

Den äldsta referensen hos författarna till artikeln är från 1976. Det är givetvis så att det är svårt att få plats med mera stoff i en debattartikel. Men eftersom vi numera har statens röst digitaliserad och sökbar är det enkelt att verifiera (eller falsifiera) författarnas påståenden (instruktion nedan).

Genom att söka på begreppen ‘lappar’ och ‘samer’ i alla Statens offentliga utredningar mellan 1922 och 1996 får vi två (massiva) sökresultat:

Givetvis får man manuellt sortera bort sökanomalier för ‘lappar’ när det betyder “papperslappar”. Men redan här får man intressanta ledtrådar till ett historiskt “språkbruk”.

Några exempel:

SOU 1928:17

(karies) påträffats hos eskimåer till en utbredning av ungefär 2 %\ hos australier 20.4 %; hos negrer 26..”) %; hos lappar 4.5 %.

SOU 1936:23

Med fullt duglig renvaktare förstås lapp, som besitter fullständig arbetsförmåga och har fyllt 18 år.

SOU 1950:22

vara avsedda för den nomadiserande lappbefolkningen men i mån av utrymmen även stå öppna för andra lappar som i levnadssätt och vanor kunde jämställas med de nomadiserande.

Ser man istället till användningen av ‘samer’ så förekommer detta uttryck först 1950.

Detta var bara ett exempel. Nedan följer några ingångar till den som vill söka vidare.

\\
Metod

För er som har laddat ned alls SOUer är det bara att ställa sig i katalogen och köra någon av följande alternativ (de gör ungefär samma sak men ag är snabbast):


ag ' lappar '

grep -Ei -r ' lappar ' .*

find . -exec cat {} + | perl -ne "print if / lappar /"

Byt ut ‘ lappar ‘ mot ‘ samer ‘. Lek sedan lite med reguljära uttryck för att precisera. När ni har en bra söksträng är det bara att lägga till > fil.txt så får man en behändig lista.

Revolutionsskrivarna

Under påsken fick jag möjlighet att läsa Nawal El Saadawis Revolutionsskrivarna. Jag slukade boken i hopp om att få en djupare förståelse för den arabiska vårens protester i Egypten, jämfört med mina tidigare avkontextualiserade och ytliga vandringar på Tahrirtorget.

Revolutionsskrivarna ger dock mycket mer än bara ett sammanhang. Den beskriver snarare ett antal konvergerande politiska vektorer som skär genom den monstruösa betongstaden Kairo, utryckta genom ett antal kvinnors livsöden. I korta kapitel möts dessa vektorer (både som riktningar och krafter), i specifika nedslag, ibland som personer, ibland som platser. Om man läser detta som en narrativ struktur, upplevs detta kanske som rörigt. Men om man läser det som en kartografi framträder istället en mycket klar bild av ett politisk väv, vars knutar är hårt sammanvävda med sega strukturer som hela tiden får protesternas slagord att ebba ut mellan husfasaderna. Varje litet kapitel beskriver en specifik punkt som El Saadawi uppehåller sig vid, bara för att på nästa sida förflytta sig till en ny punkt, som liknar den första, men som var varierats för att inkludera ytterligare ett element.

Detta gör att El Saadawi mejslar fram ett antal viktiga skärningspunkter; mellan korruption och partriarkat, mellan nepotism och kärlek, mellan internet och gatan, mellan (Occupy) Wall Street och Tahrirtorget, mellan våld dess legitimeringsmekanismer. Jag ska strax återkomma till dessa skärningspunkter, men först något kort om ett par recensioner av boken.

Merete Mazzarella menar att det i Revolutionsskrivarna “saknas konkretion i det politiska budskapet”. Det är trist när läsningen blir så ytlig att den letar efter politiska “budskap”. El Saadawi är inte ute efter att föra fram ett budskap, hon vill beskriva hur budskap kan yttras överhuvudtaget. Vem som får yttra dem, under vilka omständigheter, i vilka situationer är politiska budskap överhuvudtaget möjliga. Det är en olycklig reduktionism att leta efter budskap i Revolutionsskrivarna. Man missar då helt de politiska kosmologier som står att finna i speciellt klarsynt litteratur.

Aningen bättre blir det när Per Wirtén skriver:

Den har korta avsnitt, i synnerhet några utspridda dialoger, som kan ta död på vilken berättelse som helst. Jag antar att de är avsiktliga försök att införa en avklädd hårdhet, som betongfasaderna, men stilen blir i de ögonblicken lika raffinerad som i Fantomens pratbubblor. Det är pinsamt. Ska jag kasta ut boken genom fönstret och hoppas på regn?

Även om Wirtén inte gillar “utspriddheten”, uppskattar han ändå dess syfte. Men hans estetiska impuls att kasta boken ut genom fönstret är förhastad. Läser man långsamt ser man ett annat pussel, som mynnar ut i en kompakt detaljrikedom. El Saadawi beskriver nämligen ett antal olika “maskiner” för social produktion, maskiner som var för sig endast producerar fragment, men som lagda sida vid sida skapar kontinuitetslinjer. Dessa maskiner är helt och hållet konkreta, och de länkar samman bokens delar.

En sådan länk skapas mellan Fängelset och Torget, två olika platser, eller “maskiner”, som var för sig ter sig som helt skilda, men som ändå hänger samman. Protesterar man på Torget hamnar man i Fängelset, de som har suttit i Fängelset går förr eller senare ut och protesterar på Torget.

Fuada och Saadia, två centrala gestalter i Revolutionsskrivarna, har en gemensam plats. De har båda delat cell i kvinnofängelset, och de har båda fött varsin dotter i den smutsiga cellen. De blir vänner för livet, men när de väl släpps ut i det fria blir det uppenbart hur olika de är. Fuada kommer från en intellektuell överklass och har gjort karriär som feministisk författare. Saadia är fattig och outbildad och tvingas bo på Kairos gator. Ute i det fria anställer Fuada Saadia som sin hemhjälp. Hemmet, lägenheten i Kairo, skrivs fram som en maskin som producerar denna klasskillnad; Saadia underställs Fuada, som trots sin välvilja ändå reproducerar ett förtryck och beroende.

Det som Wirtén kallar för utspriddhet, är tvärtom mycket väl sammafogat. Vi tar följande stycke, som utspelar sig på Tahrirtorget:

– Minns du tiden i fängelset, Saadia?

– Det var bra. Bättre än att bo i gränden.

Fuada och Saadia skrattade som två gamla goda vänner, som de hade skrattat i fängelset. Asfalten som tältet stod på liknade asfalten i fängelset. De satt sida vid sida på marken, och det fanns ingen skillnad mellan dem utom att Fuada hade en ordentlig yllekappa och Saadia saknade kappa.

Fängelset hade fört de båda kvinnorna samman. De hade delat det blodiga golvet, under en tid som jämlikar. Repressionen hade skapat likhet. Men efter straffet var avtjänat tvingas Saadia till gränden, och kastadheten ut i det “fria” reproducerar den gamla olikheten. I tältet, på Tahrirtorget, platsen där det revolutionära begäret strömmar till och förgrenas likt Nildeltat självt, kan likheten återuppstå. Asfalten och trängseln, torget som central kollisionspunkt mellan makt och motstånd, har potential att ställa Fuada och Saadia sida vid sida.

Fängelset, hemmet, torget. Varje plats har sin tidslighet, sin historia, sina reproduktionsmönster. De tyngs av olika trögheter, olika former av politisk viskositet. I hemmet, i Kairos brungråa lägenheter, utspelar sig den primära formen av politiskt våld: männens makt över kvinnors kroppar. Oavsett vilken diktator som Tahrir-maskinen avsätter och tillsätter, reproducerar sig mannens diktatur över kropparna. Om hemmet är detta vålds primära skådeplats, förföljer det de revolutionsskrivande kvinnorna genom varje gränd, hela vägen ned till torget.

\

Revolutionsskrivarna bär på ett problem, som El Saadawi själv har upplevt på plats. Under korta episoder, under det som vi slarvigt kallar den “arabiska våren”, fylldes torget av tillfällig eufori. Kvinnor protesterade i massor, och till och med Muslimska Brödraskapet sympatiserade med deras frihetskamp. Men torget är en maskin som hela tiden byter ansikte. Ena dagen kan miljoner människor ockupera det. Andra dagen brinner torget i en vit dimma av tårgas. Torget kan inrymma protesterande kvinnor för att genast övergå till att inhysa grova sexuella trakasserier.

Torget tar människorna tillbaka till hemmen, där få saker förändras. Torget tar människor till fängelserna där allt förändras.

Torget tar människor till bårhusen. Beroende på vilken diktator som tar makten nästa dag, kan man antingen läsa “bilolycka” eller “skottskada” i obduktionsprotokollen.

Grader av det postsovjetiska tillståndet

Under två veckor av det som genom arbetslinjen brukar definieras som “semester” har jag företagit mig en mindre resa till Ukraina och Georgien. Åter i Fort Europa vandrar mina tankar kring den nationella historieskrivningen.

Man slås nämligen både av likheterna och skillnaderna mellan den Ukrainska och den Georgiska avsovjetifieringen. Givetvis finns det många aspekter som man inte ser som nordeuropeisk turist. När man tänker kring dessa frågor rör man sig ständigt i ett ytskum vars botten höljs i dunkel, framförallt på grund av bristande språkkunskaper.

Sevastopol och Krimhalvön är i princip helt ryskspråkiga och den ständiga närvaron av den ryska svartahavsflottan skapar en känsla av att en stor björn ligger och sover i en grotta bredvid. Språkfrågan och flottfrågan ger båda upphov till upprepade spänningar mellan Ukraina och Ryssland. Trots att president Yuschenko argumenterar att införandet av minoritetsstatus för det ryska språket endast följer en slags EU-modell, uppstod stundtals kraftiga protester under veckorna som jag var där.

Under 2008 års väpnade konflikt med Georgien spärrade Ukraina av svartahavsflottan. Putin har till och med hotat med att annektera Krim om Ukraina funderar på att gå med i NATO. Den ukrainska skepsisen till trots, får man lätt intrycket av att man befinner sig i ett konserverat Sovjet när man kan vandra förbi en Lenin-staty, en hammare och en skära, ned i en båt och därefter passera den enorma men åldrade ryska flottan. Oavsett att man är medveten om subjektivitetens bedräglighet undrar man varför Ukraina envisas med att åtminstone på ett symboliskt plan tänka sig sovjettiden som en historisk kontinuitet…

I sedvanlig ordning skålade vi dock för “internationell solidaritet” med lokalbefolkningen (på ryska givetvis). Men något som jag i vodkadimman däremot inte såg, var den Ukrainsk-Georgiska vänskapen. Någonstans här börjar Wikipediaartiklar bli grumliga. Men man kan ändå konstatera att Yuschenko och Saakashvili gör vad de kan för att skapa bromance.

Väl i Tbilisi och de georgiska bergen slås man däremot av vad man kan kalla en “konsekvent” avsovjetifiering. De tvåspråkiga gatuskyltarna har bytts ut. Nu georgiska och engelska. Förr georgiska och ryska.

På flygplatsen hänger EU och Natoflaggor, och mitt i staden ligger Museum of the Soviet Occupation. “Occupation Continues” kan man läsa på en karta över Sydostossetien och Abchasien inne på museet. Ett liknande ställe ska förvisso finnas i Kiev, men det bleknar i jämförelse med Museum of the Great Patriotic War, som jag besökte för två år sedan tillsammans med Isabelle och Johannes.

Tbilisis fantastiska tunnelbana har med största möjliga precision fått sina små ryska skyltar övermålade och ersatta, medan de sovjetiska namnen på stationerna gick att måla över med en bredare pensel. Dock är de djupa schakten med sina kärnvapensäkra och utfällbara betongdörrar vid rulltrappans fot svårare att dölja. När det kommer till infrastruktur som gör avtryck i BNP är det inte helt enkelt att bara byta bort historieskrivningen.

Det vore naivt att dra några längre slutsatser av dessa semesterbetraktelser. Det är dock ingen tvekan om att Ukraina och Georgien har valt två skilda strategier när det gäller att tvätta bort det sovjetiska arvet från stadsrummet.

Jag tänkte lägga upp lite bilder, men jag har glömt hur man gjorde för att förminska dem med ImageMagick (bojkotta GUI). Dock kan jag bjuda på två små filmsnuttar som jag spelade in när jag åkte tåg mellan Batumi och Tbilisi (passerandes Stalins födelseort).

Min vän Johannes förklarar hur man äter georgisk Khinkali.

1948 – Pfannenstill, "tattarna" och Borås

I mitt avhandlingsskrivande stötte jag på en massa trådar som inte kunde följas hela vägen ut. Jag antar att en avhandlings stora gissel är att man vill skriva för mycket och tvingas välja bort. En passage som dock endast figurerar som ett exempel i The Quantification of Society är sociologen Bertil Pfannenstills studie med titeln “Tattarna – en sociologisk grupp och ett socialt problem”, publicerad som två artiklar i Statsvetenskaplig Tidskrift 1948. Eftersom jag endast omnämner den i korthet, kan det vara på sin plats att också sätta in den i ett annat sammanhang än min avhandlings snäva fixpunkter. Först ett introducerande självcitat ur avhandlingen:

Another case that clearly illuminates this strong state-science interface in this historical era is the work on the Romani minority by sociologist Bertil Pfannenstill (1948). During the spring of 1944, the National Board of Health and Welfare (Socialstyrelsen) commissioned a census of ”tattare”, a term for the Romani minority that is currently considered derogatory. According to the census, there were 8,000 ”tattare” living in Sweden. In this investigation, scientists were commissioned to conduct further research on this population. For example, racial biologists conducted ”anthropological” investigations of 60 individuals. However, these results were considered inconclusive […] (Kullenberg 2012: 181)

1948 utspelas även de så kallade tattarkravallerna i Jönköping, kravaller där både polisväsende och de tre tidningarna såg åt andra hållet medan en uppeldad lynchmobb kunde härja fritt i kristallnattsliknande misshandel och förstörelse. Om dessa händelser finns fortfarande några vittnen kvar, och det verkar som om det skrivs en avhandling om ämnet.

Men för att återknyta här till sociologin och vetenskapernas roll, är det intressant att se till Pfannenstills artikel. Efter det att Socialstyrelsen har fått i uppgift att registrera alla “tattare” genom att skicka ut diverse lokala förmågor (oftast poliser) och producerat ett register på 8000 “tattare”, lämnades frågan över till bland annat Rasbiologiska institutet i Uppsala. Professor Gunnar Dahlberg började mäta skallar på 60 individer, men lyckades inte hitta några signifikanta drag som skulle kunna definiera vad en “tattare” egentligen var för något. Pfannenstill kommenterar:

Varför Dahlberg misslyckats i att över huvud taget göra en begreppsbestämning [av tattare] beror framför allt på att han uteslutande låtit den antropologiska synpunkten vara den avgörande. Även om tattarna ej utgöra en från den övriga befolkningen antropologiskt skiljbar grupp, kunna de dock utgöra en sociologisk grupp. Sociologiska skiljemärken få ej betraktas som mindre verkliga än de antropologiska. (p. 228)

Disciplinbeteckningen “antropologisk” betydde vid den här tiden “rasbiologisk” eller “eugenisk“. Mot detta ställde Pfannenstill det sociologiska begreppet ethos och han var i viss mån influerad av Gunnar Myrdals studie An American Dilemma från 1944.

Pfannenstill definierar därefter sitt bredare syfte som:

[…] varför folk kommit att betrakta vissa släkter som tattarsläkter, är naturligtvis också en sociologisk fråga, som kräver sin lösning, om man vill göra allvar av alla de begrepp, som ligga i min defintion på tattre, och ur socialreformatorisk synpunkt gäller det sålunda att försöka förändra de betingelser – vare sig dessa äro rasbiologiska eller sociala -, som ligga till grund för uppkomsten av tattarsläkter, eller förhindra de icke önskvärda konsekvenserna av dessa betingelser.

Med denna oerhörda biopolitiska ambition ger sig sedan Pfannenstill ut för att göra sociologiska “fältstudier”, vad vi idag skulle kalla “kvalitativa intervjuer”, i staden Borås (en stad som några år senare skulle beforskas med helt andra metoder). En lång serie intervjuer genomförs, och Pfannenstill visar sakta men säkert att begreppet “tattare” är mycket dåligt definierat både som ett vardagligt begrepp och som ett vetenskapligt.

I den andra delen av studien, börjar Pfannenstill ge sig in i att kommentera de olika åtgärder som föreslagits för att lösa “tattarfrågan” som ett “socialt problem”. Det förslag som vid denna tid sågs som helt legitimt, och som skulle komma att praktiseras fram till 1976, var tvångssteriliseringarna. Pfannenstill avvisade förslaget mycket bestämt:

En mycket pessimistisk syn på tattarnas anpassningsmöjligheter framträder i förslaget att låta sterilisering komma till flitigare användning för tattarna än för övriga befolkningsgrupper. Ett sådant förslag måste emellertid bestämt avvisas, ty som jag redan påpekat, är det många medlemmar av mycket ökända tattarsläkter, som äro på god väg att assimileras med den övriga befolkningen. (p. 316)

Eftersom Pfannenstill såg “tattarnas” livssituation som i huvudsak orsakad av sociala faktorer, såsom fattigdom, alkoholism och utanförskap i förhållande till majoritetsbefolkningen, motsatte han sig dessa eugeniska metoder som antog att sociala egenskaper gick i biologiskt arv.

Pfannenstill avslutar sin artikel med att dra följande slutsats:

Det betyder, att man måste förändra såväl tattarnas livsföring som den övriga befolkningens attityd till tattarna. Kan man ej ändra tattarnas livsföring, har man ej heller stora utsikter att kunna ändra inställningen till tattarna, men kan å andra sidan ej denna inställning förändras, blir det svårt för tattarna att ändra om sin livsföring. (p. 335)

Att stoppa tvångssteriliseringarna blev inte av. Det rådde fortfarande politisk enighet i denna fråga. Inte heller fick Pfannenstill särskilt gehör för sin kanske för tiden radikala idé att även majoritetsbefolkningens attityder kunde spela in i att skapa “sociala problem”.

Troligtvis är detta en av de första rent sociologiska undersökningarna av romer som gjordes i Sverige. Om man vill förstå de svenska samhällsvetenskapernas historia, måste man även betrakta dessa mörka episoder.

Felmarginaler och Sigmaformler

I en fotnot hittade jag en referens till en artikel i Dagens Nyheter från den 21 December 1948 (ovan). Under 40-talet gjorde Svenska Gallupinstitutet de första opinionsmätningarna i Sverige, och dessa intresserade såväl forskare som politiker.

Men, frågan som jag är intresserad av är hur man visste hur de fungerade. Förutom att de var gjorda enligt den amerikanska modellen som föreskrivits av George Gallup, så är alla undersökningar så att säga beroende av delvis “externa” verifikationer, såväl som matematiska sätt att kontrollera huruvida datan är korrekt eller inte. Den externa verifikationen för politiska opinionsmätningar har länge varit de faktiska valresultaten, men för att det ska bli rätt, så är även de matematisk-statistiska av synnerlig vikt.

På 50-talet började Göteborgsforskarna med slumpmässiga urval. För dessa är det oproblematiskt att kalkylera felmarginaler, och idag är det en standardfras att säga att en surveyundersökning ligger “inom (den statistiska) felmarginalen”.

Men 1948 var läget annorlunda. Svenska Gallupinstitutet hade kopierat den amerikanska modellen och gjorde istället kvoturval, istället för slumpmässiga urval. Då kan man inte kalkylera felmarginalen på samma sätt, eftersom populationen inte är “äkta slumpmässig” (dvs. att alla analysenheter har samma chans att komma med i urvalet).

Istället, och här kommer mitt huvudbry, använde man sig av något som kallades för “sigma-formeln”. Låt mig citera ur den lite suddiga bilden ovan (som jag scannat från mikrofilm på Kurs- och tidningsbiblioteket).

För de sedvanliga opinionsundersökningarna som i Sverige göres som styrda samplingar med 2.000 – 3.000 intervjuer, brukar från tid till annan anföras ur statistisk synpunkt nödvändiga reservationer för en felmarginal som beräknas efter den s. k. sigma-formeln. Även om de använda samplingsmetoderna icke tillåter en exakt beräkning av felmarginalen, synes den praktiska erfarenheten, icke minst från de svenska Gallupundersökningarna, peka på att vid alla de tillfällen är man kunnat göra jämförelser med känd statistik, felmarginalen visat sig uppgå endast till några få procent och oftast väl håller sig inom de av sigmaformeln tillåtna gränserna (2,5 – 3,5 %). För de allra flesta fall, när opinionsundersökningarna inriktar sig på att teckna utvecklingstendenser eller konturerna till vissa problem, saknar denna felmarginal praktisk betydelse.

När vi har hämtat oss från denna mycket vackra kaskad av ord, och den oerhörda formuleringen med avsaknad av verbet “har” i “felmarginalen visat sig uppgå…”, så kommer jag till min fråga: Hur beräknar man denna s. k. sigmaformel? Mina statistikkunskaper är bristfälliga, dock lärde jag mig att räkna felmarginaler på slumpmässiga urval en gång i tiden. Men hur gör man egentligen med dessa kvoturval? Jag kommer inte längre än till Wikipedia.

Fotnoten som jag hittade denna artikel via skrevs 1950 av Jörgen Westerståhl. Han själv genomförde som tidigare nämnt surveyundersökningar som var ordentligt slumpmässiga. Så kanske försvann Sigmaformeln ur samplingsförfarandena i Sverige (jag hittar dem iallafall inte i några akademiska undersökningar).

Om flödande bistånd

Skriver en debattartikel om Nätaktivistpengen och regeringens motsägelsefulla utrikespolitik på Expressen debatt idag.

Man kan säga att det är en vidareutveckling av en föregående bloggpost, fast med en djupare kritik av regeringens konstiga utrikespolitik. Sett ur ett helhetsperspektiv blir biståndet blott en komponent i den Bildtska “flow control”, som han verkligen har gått igång på.

För den som vill gå vidare i 2010-talets neocybernetiska kontrollteori om globala flöden kan följa det hela uppströms från Bildts statement:

“One of the most important challenges facing Sweden and the international community is to secure and facilitate the flows that give globalisation its power. But we must also be able to combat and control the flows that risk undermining our societies.”

Sen är det bara att googla loss så hamnar man till exempel i en sådan här powerpoint.

Kontentan är att Bildt vill släppa på vissa flöden och stänga av andra. Internet ska vara fritt och flödande och härligt när det passar, men det ska stängas så fort det inte passar. Ungefär. Samma tanke handlar om andra logistiska flöden, av pengar, människor, varor, bränsle etc. Det är samma krigskonst som Virilio presenterade; Staten är en administration av hastigheter, det är inte längre den container av folk och arbetskraft som den gamla nationalstaten en gång var. Utan här handlar det om att reglera flöden, ungefär som den styr- och reglerteknik som utgör cybernetikens grundpelare.

Problemet är bara att nätaktivister sällan låter sig inordnas i dessa styrsystem, utan arbetet med att släppa på internet är nästan alltid en manöver för att bryta och styra om flöden. Fly undan blockeringar och censurfilter, hitta underjordiska tunnlar, leda om flödena så de blir osynliga. Det är samma tillvägagångssätt för att släppa på ett “gott demokratiskt flöde” som det är att släppa på ett “ont brottsligt flöde”. (vem som bestämmer vad som är ett gott och ont flöde skiftar ju beroende på varifrån man tittar).

Observera dock: Detta är inget försök från min sida att skriva ned biståndsministerns ambitioner. Jag är övertygad om att hela satsningen vill väl och att alla som involverar sig också vill väl. Men det gäller att tänka rätt så att det inte blir fel.

Bistånd, legitimitet och bitmynt

Det är väldigt intressant att både Hilary Clinton i USA och Gunilla Carlsson på svenska UD vill ge pengar till nätaktivister, som ett slags “bistånd” för att jobba för demokrati i diktaturer.

Det hela gör mig väldigt förvirrad, men samtidigt skapar det många intressanta frågor.

För det första, vad är en “nätaktivist”? Uttrycket är knappast etablerat men Carlsson använder det friskt:

-Nätaktivister är de nya demokratikämparna, säger biståndsministern till Dagens Nyheter.

Begreppet spänner från företag som aktivt arbetar med att göra sina tjänster tillgängliga i länder där de blir blockerade till anonyma hackers som aldrig röjer sin identitet på nätet. Till företag kan svenska Bambuser räknas in, men man skulle kunna inkludera Twitter och Facebook, som båda åtminstone litegrann har anpassat sina tjänster för att bli mera säkra i bland annat mellanönstern och nordafrika.

En annan fråga handlar om legitimitet, något som Rasmus diskuterar i sin mycket läsvärda recension av Evgeny Morozov. De flesta nätaktivister jag känner arbetar med direktaktioner mot svenska lagar. Att kringgå FRA-lagen eller det stundande datalagringdirektivet, att lura IPRED osv. är dock helt lagligt, och har alltid varit så, trots att det finns en och annan debattör som tycker att det är att gå för långt.

Det rör sig alltså inte ens om civil olydnad, utan snarare om att helt enkelt bygga bort den övervakning som har installerats. Internäten spänner ju över hela världen, och bistånd skulle likaväl kunna vara att kringgå svensk övervakning som egyptisk. Loggar skapas av datorer varhelst i världen, och de måste alla dränkas i krypto.

Men när det gäller “bistånd” så blir det lite annorlunda. Utan att nämna namn eller aktörer så kan man ganska lätt säga att de senaste händelserna i mellanöstern och nordafrika har varit lyckade ur ett nätaktivistiskt perspektiv genom att man de facto har överträdit lagar i “ockuperade nätverk”. Jag är själv mycket kritisk till överbelastningsattacker, men de har förekommit mot samtliga regeringars hemsidor, något som kan bli problematiskt med regeringspengar (det blir ju helt plötsligt en sån där “cyberattack” som Cecilia Malmström hela tiden varnar för). Hela nationella nätverk kartläggs även, och avancerade strategier används för att öppna nätverken inifrån (eller för att samla statistik). Ur ett Iranskt eller Bahrainskt perspektiv är detta IT-terrorism, och frågan är vad som händer om det står “Sponsored by Government of Sweden” på den.

En annan intressant grej är exit-noder för darknet, som exempelvis Tor och I2P. Dessa teknologier är ofta helt avgörande för att öppna nätverken och skydda användare från övervakning. Men, något som väldigt få vet är att en exit-nod är en neutral förmedlare av vilken trafik som helst. Detta gör att det ofta räcker med att den missbrukas av en enda pedofil, så kan en fumlig polis ta ned den. Exit-noder kostar pengar att driva, rätt mycket om man verkligen vill öka bandbredden och hjälpa människor, men frågan är vem som tar ansvaret när det blir gryningsräd i serverhallen på grund av en paedobear?

En tredje aspekt är att pengar är demokratiserande, och tvingar fram demokratiska strukturer. Distribuerade sammansvärjningar som exempelvis Telecomix och Anonymous fungerar ofta just på grund av att de saknar alla former av formella strukturer, och istället förlitar sig på mellanmänskligt förtroende. Utan att låta negativ, så är det en uppenbar risk att pengar slår split i ett sådant förtroende och allt rasar samman. Ett roligt exempel är Telecomix Flattr-konto, som innehåller 177 euro, vilket är de enda pengarna som finns, men som ingen har gjort något med eftersom det då skulle kräva att en juridisk person gjorde en banköverföring.

Kanske är det dags för en ny form av telekommunism för att undvika villkorade pengar. En sådan lösning är bitcoins (bitmynt?), en kryptografisk peer-to-peervaluta, som den senaste tiden har stigit i värde och accepteras av allt fler företag som betalningsvaluta. Donationer i bitcoins tas emot av bland annat Tor, Telecomix, I2P och EFF. En helt klart önskad bieffekt av bitcoins är att de skapar en anonym och ospårbar transaktion av “pengar”, något som är mycket fördelaktigt om man vill köpa infrastruktur i exempelvis Kina eller Iran.

Det ska kort sagt bli spännande att följa Carlssons satsning och se vem som tar emot pengarna och vad det gör med den där mystiska “nätaktivismen”.

Blackout for Hungary

On the 5th of January there will be a viral blackout of websites, blogs, newspapers, possibly even TV-stations, to support the freedom of speech in Hungary. The initiative is called Blackout 4 Hungary. If you are a blogger or publish anything, you can participate too.

The background for this action is a draconic new media law, which will introduce a special government agency that tracks down “politically unbalanced” reporting or things that goes against “common morals”. The agency will hand out costly fines to anyone not conforming to the government standards, fines that you must pay directly. This is a disaster for independent small-scale reporting and commentary. Basically, it tears down all the good things that the internet has given us.

In Sweden, correspondence about these events have been limited. To my knowledge, the most thorough reporting comes from the blog Copyriot, but some news pieces have also been published.

Hungary holds the presidency of the EU since January the 1st. I think it’s necessary to put an end to this censorship madness. Not only for the solidarity of our Hungarian friends, but as a statement that we cannot tolerate such behaviour anywhere.

I will black out this blog at 0:00 on January the 5th for 24 hours. You can do it too! Instructions at Blackout 4 Hungary. And please spread the word!

Gunnar blå, Kafka och panspektron

Ett genomgripande tema på denna blogg är det mänskliga tillståndet i förhållande till teknisk utveckling. En konsekvens av övervakningsteknologier är exempelvis en speciell form av paranoia som är svår att sätta fingret på. I förra bloggposten nämndes Kafkas text der Bau, som beskriver den ensamme individens bunkerbyggande. Det frenetiska livsprojektet består av att skapa en säker plats, med full kontroll och säkerhet. Projektet präglas av rekursiva emotioner, varje känsla av ett stundande hot leder till en förstärkning och en fortsättning som i sista instans pekar mot döden.

Kafka läst som en politisk filosof, varnar för denna bunkermentalitet, som leder till sorg och isolering.

Men bunkeraffekten är bara en instans av paranoia. Finns det fler? Och framförallt, finns det en mera uppdaterad version som beskriver förhållandet till vår samtid i Panspektron?

Vi sneglar igen på begreppet panspektron ur Det nätpolitiska manifestet (Fortfarande går hälften av inkomsterna till Wikileaks: julklappstips!):

I den panspektriska övervakningens tidevarv är populationen inte längre intressant. Varken militären eller företagen är längre intresserade av nationalstaternas gamla gränser. För att upptäcka det som idag upplevs som hot mot samhällsordningen vänder sig övervakaren inåt och fokuserar blicken på avvikande beteendemönster i den egna samhällskroppen.

Det panspektriska subjektet görs alltså synligt av en mängd mönster som samlas i olika databanker.

Den filosofiska tesen ligger i linje med Gilles Deleuzes Postskriptum till kontrollsamhällena, där de gamla panoptiska samhällena, som i detalj studeras av Michel Foucault i exempelvis Övervakning och straff ställs i relation till nya teknologier, ekonomier och maktflöden. Även Kafka befinner sig i brytbunkten enligt Deleuze:

Kafka, som befann sig vid brytpunkten mellan dessa båda samhällen, beskrev i Processen de mest fruktansvärda juridiska former: de disciplinära samhällenas skenbara frikännande (mellan två inspärrningar) och kontrollsamhällenas eviga förhalning (en kontinuerlig variation) utgör två högst olika juridiska former, och om vår rättsapparat tvekar och själv har hamnat i kris, så är det för att vi håller på att gå från den ena till den andra.

Der Bau kan läggas till bredvid Processen som ytterligare en dimension av den eviga förhalningen som karaktäriserade det juridiska systemet. I förhalningen vänder sig subjektet inåt, och drabbas av den paranoia som der Bau utmålar. Minnet sviker, sinnena sviker, allt föranleder bristande tillit till omvärlden och till slut bristande tillit till de egna tankarna.

I linje med paranoiaspåret kommer vi till fallet Gunnar Blå. Kopplingen till panspektrisk övervakning gjordes för snart ett år sedan av Copyriot, vars bloggpost är utmärkt läsning i hur litteratur är (eller kan vara) politisk filosofi.

Boken kan läsas som en undersökning av panspektrisk övervakning som tar tanken på informationsekonomi till sin absurda yttre spets. Att visa känslor är att skänka bort information, i de dunkla nät av frilansande spioner och särskilda byråer där “Carl” [huvudpersonen] är verksam.

Att “visa känslor är att skänka bort information”. I kommentarsfältet görs direkt kopplingen till Facebook, vars ekonomiska modell går ut på att vi visar känslor. Visar dem i ett maskinläsbart format. Detta är den panspektriska politiska ekonomin, som drivs fram som en “business model” snarare än en planerad övervakning.

Jag skulle vilja lyfta fram ett annat spår i Gunnar Blås Övervakningen, som är en konsekvens av den genomgripande övervakning som “Carl” är utsatt för, reell eller inbillad spelar ingen roll. Man skulle kunna kalla det den panspektriska schizofrenin.

Han drack en klunk till. Han lät bli att tänka på vad det var han faktiskt dolde, det bästa sättet att upprätthållan legenden. Men han betedde sig som en som inte har något att dölja för att dölja att han inte hade något att dölja.

– Jag borde ha köpt en tidning, tänkte han, det skulle ha set mer normalt ut än att jag sitter här och stirrar: “Objektet betedde sig misstänkt, satt stilla coh stirrade rakt framförsig”, kommer de skriva i rapporten.

Skräcken ligger inte i att hemligheter ska avslöjas. Dessa säljer “Carl” vitt och brett omkring sig när han ständigt får slut på pengar i sin svindlande flyktresa genom Europa, som följer stålets metallurgi via järnvägen snarare än flygets aluminium. Om Kafkas djur i der Bau håller sin lilla bunker som den yttersta hemligheten, objektet som inte får avslöjas, så består “Carls” skräck i att döljandet framstår som ett döljande, en avvikelse i normaliteten, som samtidigt måste avvika precis lagom för att inte avvika, för det som aldrig avviker är i sig suspekt.

“Carl” tvingar hela tiden sig själv att balansera på den “lagoma” avvikelsens tunna tråd, eller som Deleuze hade uttryckt det “kontrollerna är däremot en modulation, som en självdeformerande formering i ständig förändring från ett ögonblick till nästa, eller som ett såll vars genomsläpplighet hela tiden förändras.”

Normaliteten är längre ingen konstant, utan alltid specifik. Döljandets perfekta modulation måste hela tiden anpassas efter kontrollens perfekta modulation. Annars tar det stopp. Allt som gäller är nästa kontroll, inte kontroller i allmänhet. “Carls” flykt är en konstant schizofreni. Varje detalj i hans närvaro är en potentiell modulator, varje gång han ser sig i spegeln tvingas hans hjärna gå i överljudsfart och reflektera stundens förhållande till den abstrakta övervakning som förföljer honom. Schizofrenin är i allra högsta grad fysisk. Hans magmun släpper på och av magsyra som fräter smärtsamt. Munnen väljer i ena momentet kaffe, i andra sekunden Fernet, i tredje sekunden suktar den efter kvinnan i den röda klänningen. Men den kan aldrig stanna, den kan aldrig få en stabil identitet. “Carls” mun är en modulation av ett organ som hela tiden söker nya formeringar, nya kopplingar, nya sammansättningar.

Den enda vägen till sinnesfrid är att falla in i en begärets nollintensitet och närma sig kroppen utan organ. Vi följer Deleuze & Guattari’s Anti-Oedipus:

Where do these pure intensities come from? They come from the two preceding forces, repulsion and attraction, and from the opposition of these two forces. It must not be thought that the intensities themselves are in opposition to another, arriving at a state of balance around a neutral state. On the contrary, they are all positive in relationship to the zero intensity that designates the full body without organs. (20)

När “Carl” inte längre klarar av de aldrig sinande associationerna, när han inte orkar med att varje organkoppling genast sänder blixtrande smärta genom hans kropp, lägger han sig ned för att uppsöka ett tillstånd av nollintensiteter. Han blir “den döda lilla flickan” och döper sin magmun till “Cissi”. Utan att äta på flera dagar finner han sakta en slags sinnesfrid, eller åtminstone en temporär lättnad från smärtan.

Men i denna nollintensiva kropp utan organ finner han en motattack i förhållande till sina övervakare. På hotellrummet finns en övervakad telefon, vars mikrofon han stoppar in i örat och på så sätt lyckas höra övervakarnas dialog. Mikrofonen förvandlas från ett öra till en mun, och “Carl” hör rakt in i spionernas liv. Med en kyla lyckas han övervaka övervakarna, genom att först ha förvandlats till en kropp utan organ, som i nästa moment kopplar sig till en mun-mikrofon som tar honom rakt in i de andras liv.

På så sätt flyttar Gunnar Blå in i min bokhylla av mycket värdefulla politiska filosofer. Utöver den skarpa analysen är boken även mildrande terapeutisk och de sista sidorna läste jag precis vid när jag landade med en skramlande gammal aluminiumsarkofag av märket Boeing i den Egyptiska öknen. Trots att inflygningen skedde i nattens mörker, såg jag samma gula nordafrikasol som “Carl” så panikartat flyr.

Psykoanalys och Marxism; del 1 – Erich Fromm och borgerlighetens anala karaktärsdrag

Photo 51

Råkade hitta boken Psykoanalys och Marxism från 1973 (Tryckt i DDR) och kunde inte låta bli att läsa den. Den innehåller ett flertal klassiska texter för vad som senare skulle bli ett spår i socialpsykologin, som kanske aldrig fick samma fäste i Sverige som det fick på kontinenten. Boken är intressant på två sätt. Dels utgör spåret psykoanalys+marxism en av flera grundpelare för så kallade “kritiska teorier” om samhället. Sen är det kanske intressant att kontrastera detta tankekluster mot schizoanalysen som bland annat Copyriot bloggar om (här och här).

Texterna är korta och slagkraftiga, nästan manifestartade. Gemensamt för dem alla är att de är containerteorier om samhället (det finns ett samhälle, och det verkar med samma grundläggande kraft på oss alla) och att de har en ambition att lägga ett “vetenskapligt fundament”. Jag ska försöka att inte raljera över detta, och därmed är det likabra att genast kasta oss över en Fader, för att begå ett Fadersmord; Erich Fromm och Den psykoanalytiska karakterologin och dess betydelse för socialpsykologin (1932):

Det första steget man måste ta för att förvandla den freudianska psykoanalysen till en teori om samhället är att lyfta den ur sitt kliniska sammanhang. Teoretiskt löser Fromm detta så här:

Skillnaden mellan den normala och den neurotiska karaktären är dock synnerligen flytande och får i första hand bestämmas utifrån graden av missanpassning till samhället (103).

För att ställa diagnos på samhället måste vi alltså hitta en terminologi för att beskriva vardagliga situationer, och därmed även det som faller inom vad som anses vara normalt. Fromm lägger därmed fram en ganska trogen tolkning av Freud, där sublimeringen är den process med vilken de libidinösa strukturerna förvandlas till kultur:

Beträffande sublimeringen skall bara här sägas , att Freud därmed menar en styrning av den sexuella impulserna bort från dess ursprunglia sexuella mål, och deras inrikning på resp. ersättande genom andra, icke-sexuella, kulturella mål. (103)

De sexuella impulserna kan inte levas ut, eftersom olika tabun och normer hindrar dess utlevelse, och måste därmed hela tiden anta andra objekt (annars spricker vi). För att vi sedan ska kunna göra kopplingen mot marxism måste vi även konvertera den libidinösa energin till den libidinösa ekonomin. Eftersom vi lever i ett klassamhälle med en primär motsättning mellan kapitalägare och proletärer, här följer vi marx, så måste vi ställa diagnos på hur borgerlighetens libidinösa struktur ser ut. Den är i huvudsak av anal karaktär:

Nära förknippad med denna attityd är den intensiva avundsjuka, som man finner hos många människor med anal karaktär. De uttömmer ofta sina krafter icke medelst egna produktiva prestationer utan genom avundsjuka på andras prestationer och framför allt egendom. Detta föranleder närmandet av de kliniskt såväl som sociologisk viktigaste anala karaktärsdragen: det speciella förhållandet till pengar, d v s framför allt sparsamhet och girighet. (112)

Enligt Fromm så lever borgerligheten, och småborgerligheten, även de under samhällets tyngd, och har genom att de primärt är sysselsatta med att investera och förränta pengar så har de utvecklat anala karaktärsdrag av ordning och reda, av renhet och kyskhet, som en slags överlevnadsstrategi. Detta leder till:

Den borgerliga andan medför härvidlag en avgörande ändring, som absolut inte får förbises: lyckan upphör att vara livets självklara mål, och något annat intar platsen som det högsta värdet: plikten. (117)

Plikten, ansvaret, vuxenskapet och ordningen är enligt Fromm således borgerliga och anala karaktärsdrag, som ofta sprider sig genom samhället. Till detta hör att även att den libidinösa energin sublimeras till ett förtingligande istället för att levas ut:

Nedvärderandet av den sexuella njutningen som sådan motsvarar förtingligandet av alla mänskliga relationer inom det borgerliga samhället. Relationerna mellan människor formas i väsentlig grad inte längre av kärlek utan av rationella överväganden. (119)

Fromm manar därmed till att vi gravt har överskattat både religionens (protestantismens) inverkan men även strikt ekonomiska förhållanden. Vad vi måste leta oss fram till är den “libidinösa strukturen”, då den konstituterar den egentliga “anda” ur vilken relationen mellan psyke och samhälle springer. Men hur förhåller det sig då med proletariatet?

Proletariatet uppvisar inte tillnärmelsevis samma grad som småborgerligeheten anala karaktärsdrag. Då det har en ställning i produktionsprocessen, som gör dessa karaktärsdrag överflödiga, är frågan om orsaken till denna avviklese lätt att besvara. Mycket svårare är frågan varför så många proletärer, liksom så många småborgare, som inte alls längre har något kapital att förvalta, som inte alls längre har något att spara, likväl uppvisar mer eller mindre borgerligt-anala drag resp. motsvarande ideologier. (121)

På så sätt är inte arbetarna lika drabbade av dessa anala karaktärsdrag. Dock händer det att de bär spår av dem, en slags småborgerlighet. Även småborgaren som förlorar alla sina pengar har kvar den, eftersom den libidinösa strukturen är primär, ekonomin sekundär.

Frågan är om man kan göra något med Fromm. Hans teorier förutsätter dels att den libidinösa energin är enhetlig, och följer enhetliga mönster. Men den förutsätter även en aningen vulgärmarxistisk tanke om två huvudsakliga samhällsklasser som vuxit fram historiskt. En annan fråga är väl även om exotiserandet av proletariatet är lite sunkig, som om dess brist på anala karaktärsdrag skulle vara mera “äkta” än det småborgerliga förtingligandet.

Och frågan är ens om detta proletariat existerar… är inte just svennebanangrejer väldigt anala? Platt-teven hänger perfekt på väggen, rädslan för att vara otrogen måste förtryckas, disken är diskad, inredningen matchar i färger och bilen är tvättad…