Beethoven, Europa och hösten

Om hösten oscillerar mina känslor i en sinusvåg mellan barocken och romantiken. Sommarens stadiga transistorrytmer och modulationer byts ut mot kontrasterna mellan Bachs geometriska drön och Beethovens fina distinktion mellan ljus glädje och mörk sorg. Four to the floor trängs undan av kontrapunkt. Potentiometrar mot vältempererade klaver.

Denna emotionella vändning under stålgrå Göteborgshimmel kräver inte bara ett personligt förhållningssätt. Det kräver även en speciell etik. Låt oss ta fallet Beethoven.

Isabelle skrev en mycket intressant radiokrönika om den problematiska relation vi har till det upplevda centrum som vi så gärna kallar Europa. Beethoven har blivit en sådan referenspunkt, till den grad att hans nionde utropats till hymn för EU och Rhodesia (förvisso med modifierad text). Som Isabelle påpekar blir det dock allt svårare att rekonstruera dessa symboler för ett centrum. För oss skandinaver från perifierin sker detta närmande dessutom ofta med en slags historisk exotism, en upplysningsnostalgi om ett Europa som aldrig funnits.

Av allt att döma var Beethoven en god liberal i upplysningens ursprungliga anda, och Schiller inspirerade till och med senmoderna kritiska tänkare. Även om vi i detta tankegods hittar en utopism i upplysningsanda är den problematisk ur minst två synvinklar. För det första inkluderade det i sitt människobegrepp endast vita, manliga Européer. För det andra misslyckades det även med att stänga ute framtida imperier att lägga vantarna över sig. I viss mån kan detta förklaras med vad Rasmus skriver i Musikens politiska ekonomi:

Det är välbekant hur Bach lånade melodier från Vivaldi, som i sin tur hade lånat från Corelli, vilket i deras värld ansågs vara ett fullt respektabelt tillvägagångssätt. Först under 1700-talets senare del utkristalliserades normer för att i musikaliska sammanhang skilja mellan original och kopia, konstnärligt skapande och teknisk reproduktion (82-83)

Denna separation, som är djupt försjunken i den moderna konstitutionens successivt renande kategorier (teknik/konst, natur/kultur etc.), i kombination med de enorma kostnader som dessa symfonier kräver (och krävde; Beethoven blev nästan bankrutt av den nionde symfonin), lämnade bordet dukat för ett centrifugalt imperieövertagande.

Låt mig ge några exempel. Vi utgår från bandspelaren och hamnar då på 1940-talet. Närmare bestämt till Wilhelm Furtwängler och Berlins Filharmoniker år 1942.

Bandspelaren (som ju spelar en lurig roll i Rasmus avhandling) möjliggjorde högkvalitativa inspelningar och kanske är detta den tidigaste vi kan hitta (på internet). Men när Furtwängler viker över i andra satsen och stegrar tempot, samtidigt som bombplanen river sönder Europa och bara några kilometer från Berlins stadskärna pågår grym förintelse, finns det inte mycket upplysningskänsla kvar. Furtwängler dirigerar auktoritärt snabbt och de dova bastonerna, eventuellt orsakade av bandspelaren, påminner genast om briserande kanoner långt borta.

Bisarrt på ett helt annat sätt blir det när Japan firar nyår och spelar nionde symfonin med en 10000(!)-personers kör i en sportstadion. När inte ens Tokyo stadium räcker till kopplar man in Sendai med samma enkelhet som Rolands trummaskiner synkar varandras tempo.

På bekostnad av att kören bara låter som en gröt har man förvandlat Beethoven till något som Nordkora dreglar över. Vi får hoppas att han är döv även i sin grav.

Vi förflyttar oss igen, denna gång till 1979 och det falska medvetandets Wien. Leonard Bernstein och Wiens filharmoniker gör ett försök.

Till en början får man en rejäl dos centrumexotism serverad, som ett fat med färska dadlar; italiensk charm blandad med österrikisk dekadens får en perfekt avrundning av amerikansk pragmatism och affärsmässighet (som Weber skulle ha sagt på idealtypiskt vis). Som tydligast blir detta vid ca. 1.02.00 när fjärde satsen övergår i det lugna stycket med den förföriska texten “Seid umschlungen Millionen..”. Med oöverträffad perfektion kastar Bernstein stämma efter stämma över oss i ett behagligt vågsvall. Samtidigt bryts perfektionen då och då av att man nästan ser en film av Stanley Kubrick framför sig… Återigen, upplysningens dialektik.

Tredje riket, Japan, Hollywood, EU… alla kastar grus i mina romantiska höstkänslor. Jag gör som Isabelle säger. Jag sätter mig på ett lågprisflyg och skriver dikter om att Alle Menschen werden Brüder, endast för att slänga bort ytterligare en anteckningsbok på någon perifer flygplats. Strax därefter bjuder jag mina kära vänner på Apfelstrudel, denna gång till Bach. Men det är ett annat kapitel.

Det slutgiltiga Intensifierförnekandet av parlementarisk bullshit

Jag inser att jag har givit upp hoppet. Jag hade denna känsla igår natt, men drabbades då av en lätt ångest och undvek att skriva om det. Men samma impuls bekräftas när jag läser vad Camilla Lindberg (fp) och Erik Josefsson (v) skriver om datalagringsdirektivet i Aftonbladet. Det är en mycket bra artikel som tar upp ett intressant förslag: 

Böterna som skulle kunna bli fallet om riksdagen vägrar att uppfylla direktivet är kanske inte det största priset att betala. Om Thomas Bodström får sina databaser kommer terroristerna att ha vunnit. De skulle ha förstört våra värderingar och vår övertygelse att individens frihet är av överordnad betydelse. Har vi råd att betala det priset?

So what? Varför ska man ens lyfta ögonbrynet när en folkpartist som röstar igenom FRA 2.0 skriver så här, alternativt, en framtida koalitionspolitiker till Socialdemokraterna, med Bodströmsamhället som evig bakgrundsstrålning? Därmed inte sagt att dessa individer säkerligen är kloka. Men vad spelar det för roll när de har valt att ingå i kontrollsamhällets ormringar? Vad tjänar det till att kalla dem fuskliberaler och statskramare? Jag ska sluta skriva sånt skräp i gammelmedierna, eftersom det på ett paradoxalt sätt är ett bekräftande av att övervakningshetsen tillåts fortsätta! Det finns helt enkelt inget annat val än att resa sig ur denna förnedring och börja tänka framåt. Dags att ta till ett hyperdramatiskt citat av Foucault från förordet till den engelska utgåvan av Anti-Oedipus (en text jag ständigt återkommer till):

Do not think that one has to be sad in order to be militant, even though the thing one is fighting is abominable. It is the connection of desire to reality (and not its retreat into the forms of representation) that possesses revolutionary force. /…/ Do not demand of politics that it restore the “rights” of the individual, as philosophy has defined them. The individual is the product of power. What is needed is to “de-individualize” by means of multiplication and displacement, diverse combinations. The group must not be the organic bond uniting hierarchized individuals, but a constant generator of de-individualization.    

Okej, vad finns det att hämta i detta politiska tillvägagångssätt? Låt oss först bena ut vad jag tror är innebörden av detta hyllningstal till en icke-fascistisk etik:

  1. Det finns en sorg i att försöka kommunicera med de parlamentariska politikerna. När man ser hur partipiskans mikrofascism sveper in över de som vill väl, och hur statsapparaten genom sina legalistiska modeller gör “kriget mot terrorismen” till en oundviklig grundräffling i våra samhällen, drabbas man lätt av en ledsen inställning. Detta leder till en paralyserande politik som på ett patetiskt sätt famlar efter nödbromsen, men som till syven och sist inte förmår så mycket annat än att vädja och be. I det långa loppet leder detta till sorg. Eller som Spinoza skulle säga, ett avtagande conatus och därmed en minskad politisk kraft. Jag har en intuitiv känsla av att bloggvärlden inte längre orkar skriva “Stoppa FRA” en gång till… utan hellre vill bygga mera hållbara lösningar.  
  2. Representationernas vanmakt. Det finns de som tror att om man bara ändrade på idéerna, ideologierna och fick politiken att tänka “rätt” så kan vi nog lösa det här med kontrollsamhället. Om vi bara får våra (falska) medvetanden att släppa det där som får oss att tänka fel, så kan vi tänka rätt. Funkar det? Knappast. Tolgfors, Åkesson, Ask och Bodström behöver inte tänka – De lyckas upprepa samma mantra om att det inte kommer handla om “massövervakning” och om att “vi inte ska jaga en ungdomsgeneration”, och kritiken har mindre nytta. Lindberg och Josefsson tänker rätt, men problemet tycks ligga på en annan nivå. Det verkar som om det finns en hel del nya saker att utforska i hur vår begärsproduktion kopplar till övervakningssamhällets verkliga apparater, och hur detta kan användas på ett positivt (revolutionärt) sätt. Vad är det som får oss att effektuera FRA i våra vardagsliv? Vad kan vi göra för att bygga bort problemet? Hur kan vi koppla ihop oss i nya sammansättningar som tar bort övervakningsparanoian? Opassande skriver hemskt intressant om detta.
  3. Finns det någon mening med att begära av politiken att den säkerställer våra “rättigheter” till integritet, privatliv, fri kommunikation, brevhemligheter osv.? Intuitivt så svarar man JA på denna fråga. Det är ju det som politikerna har som uppgift. Bryter de mot sina fuskliberala vallöften ska de ställas till svars. En mycket svidande kritik har framförts av Ung liberal LUF vid anti-övervakningsdemonstrationerna i Göteborg. De säger att de skäms över att moderpartiet kallar sig liberaler, och därmed säger de att de inte lever upp till sina höga principer. Det är givetvis sant, men frågan är om det är produktivt? Leder inte denna insikt bara till sorg och till en tilltro att “om vi bara lever upp till principen på ett rätt sätt så räddar den oss alla?”. Jag har tidigare varnat för denna typ av realiserad Platonism

Vad som behövs, enligt Foucault, är den formuleras aningen kryptiskt med att: “de-individualisera genom multiplicering och förflyttning i diversifierade kombinationer”. Jag är inte helt säker på vad som menas här, men jag tror att poängen går att återfinna i kritiken av “organiska, förenande och hierarkiska” sociala relationer, vilka i sin extrema form är entydiga med fascism (se även Copyriot). Vi bör alltså utforska heterogena konstellationer och sammansättningar av människor, där relationerna är de-individualiserande. Med detta menas att den hierarkiska organiseringen; katedralen, Partiet, eller byråkratin har skapat individen just som in-divid. “Jag” ska ha rätt till “min” integritet, “jag” ska säkerställa mina “rättigheter”. Affekterna kanaliseras mot att förvandla mig själv som en autonom varelse, i bemärkelsen att denna nivå av individualism kan fungera som bas för en legal och rättighetsbaserad modell. Detta leder till en containerteori om världen som skapar oppositionen individ-stat, och därmed ett samhällskontrakt som medierar mellan dessa.

Alternativet är kollektiva sammansättningar som inte baserar sig på identitet, och som genom sin pragmatism verkar de-individualiserande. En illustration, som jag kanske skulle kunna tänka mig här, är det kollektiva skapandet av lösningar på de problem som nu hopar sig. På Chaos Communication Congress, som jag besökte, kunde man finna spår av denna aktivism. Lås-hackers, datorprogrammerare, koda-om-lagenhackers och opinionsbildande grupper, gjorde ingen primär distinktion mellan kvasistabila identiteter, utan jobbade i viss mån mot samma grundläggande mål om att rädda nätet från tokreglering genom skapandet av skiftande action-spaces. Denna heterogenitet, samt övergivandet av sanningssökande principer, leder till en produktiv promiskuösitet som kan ha multiplicerande effekter. Denna finns, åtminstone som en potentialitet i den samtida nätpolitiken, något jag har påpekat här och här.   

Vad är kontentan av detta resonemang, förutom att jag har skrivit av mig lite sorg? Tja, man skulle, slagkraftihetens diktatur till trots, kunna uttrycka sig enkelt: FRA är här, sömngången mot kontrollsamhället har inletts, den parlamentariska politiken realiserar en nihilismens autopilot och snart kopplas kablarna in och datalagringens hårddiskar börjar snurra. Ingen anledning att sörja, det berövar bara kraft. Dags att finna lösningarna!

Om dessa innebär att man skickar Piratpartiet till Bryssel, bygger en VPN-tunnel, hämtar hem ett presscenter, bevarar internet, sammankopplar 22 miljoner datorer, wiki-samarbetar kring; telekompaketet, FRA eller IPREDroutar runt problemet eller konkretiserar kablar finns det en möjlighet att skapa kreativa kopplingar som inte längre är beroende av att “representera” den rätta vägen. Smörgåsbordet är redan dukat, och istället för sorg gäller det nu att introducera glädje i flödet av ettor och nollor istället för att säkerställa nätets rättigheter genom att klaga på våra maktgenomsyrade politiker.

Jag säger inte att detta är en universell lösning, men det är åtminstone ett försök för mig, och kanske för andra, att återfinna den kraft som riskerar att förloras när vi alla trampar på nästa övervakningsmina. Time to reboot!         

 

Fasadputsregeringen

Centern vill ju som sagt putsa fasaden på IPRED genom att man först ska varnas om man “laddar ned”. Det är en grotesk smygmanöver som får långtgående konsekvenser ända ned till våra trådlösa routrar. Faktum är att hyrsnutdiagrammet kvarstår. Precis samma sak hände med FRA. Då kallade jag ändringsförslagen, som innehåller dimridåerna “specialdomstol och trafikstråk”, för en avledningsmanöver i Expressen. Min slutsats, även om den där riktades främst mot folkpartiet, kvarstår: Det är inte en liberal politik att göra på detta vis!

Det är i mina ögon ett teknokratiskt förhållningssätt: Att först kasta ut fram ett monstruöst IPRED eller FRA, och sedan få det att se ut som att man backar och ingen-fara-här-flaggan vajar som ett smutsvitt banér över integritetens wasteland.  

Istället för att syssla med en bräckligt putsverk (fasader brukar flagna efter ganska kort tid) bör man ta frågorna i sin grundförfattning istället. FRA – kabel som kopierar all internettrafik; IPRED – hyrsnutar får hämta ut IP-nummer. Problemet är att båda dessa förhållanden är politiska landminor som vår regering inte vill/vågar/klarar av/tycker är strategiska/ att hantera. 

Liberal katastrof och "trafikstråk"

Jag skriver idag på Expressen Debatt och går ut med en hård beskyllning till de sex folkpartister som mer eller mindre lovade att riva upp. Det är egentligen emot mina principer, men i det här fallet ser jag det som enda utvägen. Mina argument framgår i artikeln, men det finns några olösta mysterier i den här härvan som jag kräver svar på. Låt mig även framhålla att om jag har fel så kommer jag erkänna det och ta tillbaka min beskyllning, men om regeringen inte förklarar vissa punkter så står den fast. 

Det första mysteriet är begreppet “trafikstråk” som används. Det kan inte vara något annat än en dimridå, och nätaktivisterna har redan fattat detta. Detta begrepp finns inte. Tala istället ur skägget med tekniska begrepp. Vad är det för något? Kablar? IP-nummer? Internet är inte ett promenadstråk. Internet korsar varje stråk med ett musklick. Ligger min mejl på stråket? Jag vet skillnaden mellan att ströva på Avenyn och Kungsgatan, men hur vet jag något om Internets?

Det andra mysteriet är “speciella domstolar”. Varför just en speciell domstol? En med begränsad insyn? Med speciellt tillsatta domare? Det håller inte. 

Det tredje mysteriet är varför ingen talar om kablar. Kommer det att sitta kablar hos våra internetoperatörer som går till FRA eller inte? Hur ska brevlådemodellen fungera? Om det sitter en kabel som kopierar all trafike för att sedan göra urvalet så är redan övergreppet genomfört!

Förslaget innebär givetvis förbättringar. Men varför lappa och laga när man kan riva upp och göra om… och göra rätt? Så bråttom kan det väl inte vara… 

Jag är fortfarande inte övertygad och kommer inte sluta granska varje liten del av vad som görs!

(och L-ordet… jag är en principfast pissliberal som endast nöjer mig med perfektion. Jag ser ingen seger förrän dessa ridåer har klarnat.)

Uppdatering: Verkar som Magnus Norell är inne på samma spår (stråk?) som jag. 

 

Dewey 2.0 och FRA-motståndet som exempel

Idag skriver jag på Aftonbladet och lutar mig mot den amerikanske pragmatisten John Dewey, speciellt boken The Public and its Problems från 1927. Tänkte att jag skulle fördjupa mitt argument litegrann genom att ge lite citat från just denna bok (sidnumreringarna förljer samlingsvolymen The Essential Dewey, vol. 1). Bakgrunden är iallafall gårdagens Bananrepublikfest som vittnar om att begreppet liberal behöver omformuleras ordentligt.

För det första var Dewey både protoopen-source och hade säkerligen gillat bloggar som kommunikationsmedel:

But participation in activities and sharing in results are additive concerns. They demand communication as a prerequisite. (Dewey 1927: 296) /…/ Communication of the results of social inquiry is the same thing as the formation of public opinion. (Dewey 1927: 304)

För att en offentlighet skall kunna formeras krävs det att den kommunicerar och ju snabbare desto bättre. Samhällsvetenskaperna skall kommunicera sin forskning, vilket är samma sak som formerandet av en public. Detta argument har Latour upptäckt, men först 72 år senare i en artikel i British Journal of Sociology som heter When things strike back…(har ej hela ref.)

Men det räcker inte. Det krävs även full yttrandefrihet och öppenhet:

There can be no public without full publicity in respect to all consequences which concern it. Whatever obstructs and restricts publicity, limits and distorts public opinion and checks and distorts thinking on social affairs. Without freedom of expression, not even methods of social inquiry can be developed /…/ Experience shows that sometimes the sense of external oppression, as by censorship, acts as a challenge and arouses intellectual energy and excites courage. (Dewey 1927: 301)

Redan här har man ett argument mot FRA. Intressant pekar han även på att repression kan arouse intellectual energy, något som Foucault säkert skulle skriva under på. Produktiv makt… pouvoir, puissance – resistance! (ChrisK kan inte skriva svenska längre, sorry).

Men vad finns att säga om oss samhällsforskare då? Well, Dewey ställer höga krav:

Even if social sciences as a specialized apparatus of inquiry were more advanced than they are, they would be comparatively impotent in the office of directing opinion on matters of concern to the public as long as they are remote from application in the daily and unremitting assembly and interpretation of “news”. On the other hand, the tools of social inquiry will be clumsy as long as they are forged in places and under conditions remote from contemporary events. (Dewey 1927: 306)

Vi bör alltså syssla med contemporary events. Typ FRA-lagen. Men det är vi ganska inkompetenta att göra eftersom vi antingen sitter och funderar över Filosofen (humanister) eller väntar på senaste statistiksammanställningen (samhällsvetaren), eller – gud förbjude – sitter och “tolkar” (hermeneutisk feedback-loop).

Men jag är fylld av optimism. Mappning med nya verktyg, exempelvis så som gubbslemsprojektet har artat sig, visar att det går att leverera matters of concern med fördjupad analys även från de stela akademierna. Vi kan ju inte låta journalister, proffstyckare och politiker ta hela kakan! “Be fast, even when standing still. Don’t arouse the General in yourself!” (ATP-kap 1).