Monader, slem och issuecrawler

slem

Som ett test skrapade jag några bloggar för analys av länkrelationer. Testet bestod mest av att se vilken typ av data som Issuecrawler kunde generera. Issuecrawler används bland annat av MappingControversies, som i sin tur använder sig mycket av Latour, Tarde och Dewey som teoretisk grund. Det verkar användbart även om jag inte har lyckats förstå exakt hur djupt Issuecrawlers motor går ned länkarna. Om någon vill testa, kolla källdatan i Gephi-format.

Jfr. även “slemmappning

Om PR-byråer, FRA och bloggar

DN-kommuniké skriver om PR-byråers inblandning i bloggbävningen kring FRA-lagen. Min första reaktion var positiv. Bloggar och bloggbävningar behöver genomlysas, och äntligen har journalister grävt! Men vid närmare beskådan märker man att argumenten innehåller ganska slarviga försök att skapa en bakomliggande agenda på ett fenomen som är alldeles för komplext för att kunna ens ha en sådan.

De som nämns i artikeln, samt några andra har redan reagerat. Lika bra att lista dem direkt: Rick, Johanna, Opassande, HAX, Klara, mfl.

Jag ser i huvudsak två felslut i artikeln:

  1. Ett emergent fenomen ges en kausal förklaring. Eller, om man nu inte ska uttrycka sig vetenskapsteoretiskt – ett fenomen som beror på att många kopplar samman sig, och därmed ändrar fenomenets natur, förmågor och kraft kan inte förklaras med en “plan”. Därmed inte sagt att man inte kan säga något intressant om komplexa fenomen! John Dewey försökte beskriva opinioner och offentligheter med dessa utgångspunkter redan på 1920-talet, Gabriel de Tarde utvecklade den smittontologiska forskningen under det sena 1800-talet, och FRA borde kunna säga tusen bättre saker om hur en offentlighet växer fram genom att övervaka/studera varje liten länk, varje ord, osv. Civilsociologen Karl Palmås ligger i forskningsfrontens skyttegravar när han beskriver möjligheten för en kritisk Europeisk offentlighet i bloggosfärens kloaker. Men man kan inte säga att FRA-debatten har en huvudsaklig orsak. Speciellt inte när man ger denna orsak en slags intentionalitet och vilja, en strategisk kommunikationsakt.
  2. Moraliserandet och upprättandet av dikotomierna “folklig” och “strategisk”. Så fort det finns en ekonomi, hur liten den än må vara, verkar det folkliga upphöra och övergå i en planerad och cynisk kommunikationsakt. Det är visserligen sant att public relations länge har sysslat med att vilja kunna kontrollera och styra gräsrotsaktivism. Men vem vill inte det? Problemet är att en PR-byrå har ganska trubbiga verktyg för att kunna påverka innehållet, och dessa är främst riktade mot gammelmedier. Som exemplet med stoppafralagen.nu och deras dyra annons visar, är det främst en slags orkestrering som kan skapas med cash. Att kalla detta för “välregisserat” gränsar till foliehattsresonemang.

Allstå, om ni vill se på välregisserad PR då ska ni läsa vad jag och Kalle skriver i senaste numret av Glänta. Ni får ursäkta att jag länkar så mycket till de texter jag själv har medförfattat. Men denna gång är det flödesontologen Jakob Wenzer som står för forskningen. Han analyserar i sin avhandling, som vi citerar, hur Heineken nyttjar sig av indiescenens format, musik, klubbscen osv. för att skapa kunskap om “innehållet” i vad en subkultur är för något, för att sedan kunna kartlägga den, hacka in sig på den, tappa dess flöden, och i ett senare skede skapa de associationer eller dissociationer med denna musikstil och ölets varumärke. Dessa mikrotaktiska handlingar är de typer av PR-strategier som bloggosfären kommer att utsättas för i framtiden. I USA ligger man långt före våra primitiva byråer i Sverige. Detta förstås på grund av att många bloggare har fler läsare än de traditionella tidningarna och på så sätt är mycket effektiva opinionsbildare. I den lätt centraliserade ankdammen Sverige är vi inte där än, men det kommer garanterat att utvecklas i samma riktning.

I jämförelse med vad FRA kan göra med sina superdatorer och samverkanspunkter är lite cash ungefär som skådespelarsmink i jämförelse med den realtidsövervakning som är möjlig med de panspektriska teknologierna.

Det finns ingen övergripande agenda, ingen sekteristisk ideologi eller masterplan sponsrad av Sovjet för att stoppa FRA-lagen. Allt som finns är dynamisk klusterorganisering, mikrotaktiska manövrar och toksnabba medier. Den som kontrollerar det senare är den som har makt, den som riktar in sig på det förra kommer nog att skrika sig hes strax innan foliehatten träs över huvet.

utnyttjar

STASI-EU ur ett Deweyansk perspektiv

Johannes Forssberg skriver idag på Expressens ledarsida om hur Ipred och datalagringsdirektivet har fått bloggar och unga människor att reagera mot ett EU som alltmer börjar likna STASI-metoden när det gäller övervakning. Forssberg spinner vidare på Kalles artikel i GP som handlar om hur kloak-modellen kanske är det enda som “enar” EU, snarare än en deliberativ vara-glad-och-rationellmodell.

Här skulle jag vilja lägga till fallet FRA, som jag skrev om i Expressen:

FRA-lagen är ett typexempel på en Deweyansk sakfråga som genom bloggoffentligheternas tryck har gjorts till en angelägenhet för alla medborgare, och som genom massiva insatser sätter begreppet folkrörelse i nytt ljus.

Jag tror att både Ipred och tvångsdatalagringsstasiBodströmdirektivet kommer att fortsätta med samma intensitet. Det är i de stinkande kloakbloggarna som det demokratiska samtalet förs. Jag börjar bli mer och mer positiv till begreppet kloak. Det är ju där som smittor sker i Tardes mening. Hellre det, än som Forssberg skriver:

Det är fint om människor är för fred och viftar med EU-flaggor. Men kampen för digitala rättigheter är mer obekväm.

Demokrati handlar inte om fina flaggor, trevliga kafferep i karriärspartier, eller studiebesök. Det är snarare ett grupparbete i kloakerna.

Dags att komma ut ur garderoben

Rick Falkvinge uppmanar folk som röstar på piratpartiet att komma ut ur garderoben, efter att Oscar Swartz reflekterat över partiet och dess framtidOpassande-Emma hakade givetvis på. 

Således, här kommer min reflektion och min bekännelse:

Piratpartiet är bra just för att det inte riktigt är ett parti. Det är snarare en eller flera sakfrågor, något jag har talat om i följande bloggposter. Den givna motfrågan blir då “men jobben då, skolan, vården?”, “Det är oansvarigt att rösta på ett parti som inte har en uttalad skattepolitik”. Nej, det är det inte alls!

Tanken om att partier ska vara allomfattande och ha ett svar i varje fråga är fullkomligt förlegad. Det räcker och blir nästan över att täcka delad kultur, fri kunskap och skyddat privatliv. Att rösta på piratpartiet innebär inte att man lämnar övriga frågor till slumpen, marknaden, eller nån annan kraft, utan snarare att man friställer dessa frågor, som i sig är sakfrågor, från partipolitiska kompromisser som i sig är konserverande. Att rösta på piratpartiet visar att man bryr sig om skolan, vården, omsorgen! Man vägrar låta dessa frågor ätas upp och kvävas i eviga partiprogram, “ideologier” eller permanenta folkrörelser. Vi måste inse att den parlamentariska och representativa politiken dras med detta eviga dilemma. Varken höger eller vänster kommer att rädda oss! Istället måste totaliserande och enhetliga partiprogram motarbetas!

Nu till sakfrågorna så som jag ser på dem:

  1. Delad kultur – Att fokusera på denna fråga är att stå bakom ett totalt nedrivande av de hierarkiska stratifieringar som håller kulturen i den primitiva ackumulationens kedjor. Till skillnad från “vänsteralternativet”, att kultur är fast i ekonomiska rationaliteter, så går piratpartiet mycket längre och är tillsammans med andra former av nätaktivism det enda radikala alternativet för den som vill att kultur ska ske som en dialog mellan människor och produceras just där. Denna fråga handlar inte om fildelning, utan något mycket större. Det handlar om en sann social revolution! Bland mina akademikerkolleger, vare sig de kallar sig höger eller vänster, är denna tanke nästan alltid upprörande radikal. Det är bra. Det visar att denna sakfråga har potential att verka ordentligt inom en konservativ institution, som universitetsvärlden utgör. 
  2. Fri kunskap – Intellektuell egendom och patent är vårt globaliserade samhälles nya fabriker, maskiner och motorer. Om produktionsmedlen skall kunna fördelas jämlikt över jordens befolkning måste vi börja här. Piratpartiet är det enda parti som inte köper storföretagens lobbyretorik, som vi bland annat finner fett i IPRED. En primitiv ackumulation och inlåsning av kunskap skapar endast en räffling som gör att vi kan koncentrera makten (pouvoir) till ett fåtal. Piratpartiet är det enda parti som ser detta. När det gäller medicin, mjukvara, teknologier och innovationer finns en enormt stor global ojämlikhet, och att släppa kunskapen fri är det enda alternativet för att vi ska kunna utjämna dessa. Jag har bland annat skrivit om detta i rsmag.org.
  3. Skyddat privatliv – Piratpartiet är det enda parti som hade stoppat FRA-lagen! Även om S och Mp säger sig vilja stoppa den, så hade den röstats igenom även om vi hade haft en vänsterregering. Frågor om övervakning, integritet och civil liberties ryms tyvärr inte inom en höger-vänsterskala av sin natur. De tillhör nämligen det sociala diagram som står i opposition mot en vital demokrati och ett civilt samhälle. Det är frågor som tillhör Statsapparatens grundräffling, och ser vi internationellt så har både höger- och vänsterregeringar infört liknande lagar utan att blinka. Detta har jag skrivit om i Aftonbladet i FRA-debattens hetta, men det står sig fortfarande. Civil liberties är motsatsen till parlamentariska Statsapparater och höger- vänsteruppdelningar. Det är en deterritorialisering som ständigt måste fortsätta och vinna mer och mer hastighet. Piratpartiet är en intensifikator av denna hastighet.

Min bekännelse är således att min röst har fallit och kommer att falla på piratpartiet. Men det finns en reservation – bara så länge piratpartiet inte blir ett “parti”. Det är därför jag inte är medlem och inte ger mig in i det embryo till pyramidal organisation som finns. Denna form är givetvis nödvändig av pragmatiska skäl, annars kan man inte kandidera till riksdagen. Men jag är principiellt emot den. Detta ställs dock åt sidan.

Piratpartiet är en händelse för mig, en positiv och nödvändig sådan. Ni har mitt stöd, men inte mitt medlemskap! Vi jobbar tillsammans, men jag kommer inte på några stormöten. 

 

Stoppa IPRED nu!

Publics och issues. Dewey ekar i kablarna! Först kom stoppaFRAlagen.nu och nu har vi stoppaIPRED.nu. Facebookgrupp har vi här

Jag har tidigare skrivit om denna formen för demokrati, som analyserande bloggpost och även i Aftonbladet. Viktigt är att inse att denna typ av formering i första hand är molekylär. Opinionen som “helhet” kommer först senare. Det är då SIFO frågar om man är för eller emot FRA-lagen. Men då är det redan för sent, eller, det är till och med förgäves eftersom regeringen knappast kommer att folkomrösta i den här frågan. 

För övrigt gör jag som Rasmus och stoppar alla bloggväggspingbacks. Det är inte massa vi behöver, utan att folk läser och länkar för att fortsätta en diskussion. Vi vet redan att vi är många. Vi behöver kvanta, inte kvantitet!

En tanke som bör utveckas är internetoperatörerna. Vilka operatörer kommer lydigt att skicka användaruppgifter till miljardkulturindustrin? Telia? Tele2? Jag tror att consumer power kan funka ordentligt. Ring upp kundtjänst och fråga vetja! Maila supporten! Säg att du är orolig över att det kommer dimpa ned brev från hyrsnutar. Snutar som vet vem som har vilket IP-nummer! Inte bara att det är surt att få en massa böter, utan anlägg gärna ett integritetsperspektiv. Här är en simulerad dialog:

– “Ja det var supporten för /Telia/Tele 2/Sunet/Bahnhof/Glocalnet…”

– “Hej, jag heter Vicki. Det är så att jag undrar om jägarlagen… eller det där med IPRED”.

– “Vi är ett företag. Vi lägger oss inte i politik utan kommer med ett pressmeddelande efter fattat beslut.”

– “Jo, jag vet att ni inte gillar politik. Men jag är orolig att min dotter/son/granne som är elva år laddar hem från piratbukten.”

– “Vår officiella hållning är att vi inte stödjer upphovsrätts…”

– “Men det struntar jag i… jag köper infrastruktur av er. Kommer ni lämna ut mitt IP-nummer till en hyrsnut?”

– “Ehh… du menar företr..”

– “Kalla det vad du vill. Men jag är orolig för vilka andra syften detta kommer att användas. Kan du svara på min fråga? Det är nämligen avgörande för mig och för andra konsumenter. Vi vill veta vad vi betalar för varje månad!”

Osv. I min tredelade formula om bloggtryck, full-spectrum dominance och jävelskap, faller detta under den sistnämnda.  

 

 

Epistemiska maskiner.

Den 8 oktober lägger jag fram ett embryo till vad som ska bli tredje delen i min avhandling (av fem). Seminariet för politisk teori har bjudit in mig och nedan följer ett abstract om vad jag ska säga:

The notion of a ‘public opinion’ has been a central problem in modern political philosophy, at least since Adam Smith and Jeremy Bentham. However, only as the social sciences started measuring it, the public could become an integral part in political decision-making. The public and the public opinion as a meaningful political actor is thus a recent innovation and demands further attention by the social sciences and the philosophy of science.

The point of departure for this essay can be condensed into a single statement: Epistemic practice actively constructs metaphysical entities, such as the public, or the public opinion. 

In order to further reflect upon this problem I will discuss the controversy between Emile Durkheim and Gabriel Tarde. Here I will argue that epistemic practice ended the controversy, since at the time only Durkheim’s sociology could be broken down to measurable facts (positivites), whereas Tarde’s     theories were unable to fulfil the contemporary criteria for becoming a science. 

Furthermore, I will elaborate how this phenomenon is actualised in the social sciences of today. By drawing on some of my previous research on the Swedish quantitative social sciences I will describe how the practice of quantification through survey research has implications for the “physique of the public”. Also I will hint to alternatives, which only have been actualised in qualitative methods, but may find other possible means of quantification with recent computer technology and digital data. 

The aim of this reflection is to contribute to a better understanding of how concepts, methods and data work within the social sciences. Also, by taking apart the “epistemic machines” of our sciences, we can re-assemble them in new ways in the future. 

Kant vs. FRA, round 1

Lena Halldenius skriver idag klokt och vasst i SvD om FRA-motståndet. Hon drar in Kant i spelet, vilket jag tycker är mycket intressant. Upplysningsfilosofin har fått mycket kritik för sin eurocentrism och heteronormativitet, vilken har varit väl befogad. Men i tider som dessa, när politiker våldtar yttrandefrihet och meddelarskydd och betraktar människor som idioter är det en frisk fläkt från Königsberg som viner in genom Halldenius text. Hon har rätt i att:

En annan tolkning är att politiken lider av ett Tony Blair-syndrom: Makthavarna i regeringen tror på kvasireligiöst allvar att de är särskilt skickade att veta vad som är rätt och tror på samma kvasireligiösa allvar att folk är benägna att helt enkelt lita på det. Folklig opposition blir då ett pedagogiskt problem, en missuppfattning, som man löser genom att förklara en gång till.

Exakt detta är FRA-debattens kärna. Allianspolitikernas förakt för opinioner och offentligheter är skrämmande. Det hade varit okej om de hade sagt “ni vet nog bättre, men det struntar vi i”. Nej, i stället jobbar man “Det är svårt det här med FRA, vi har misslyckats i att förklara hur det ligger till.”

Hur ska man då förhålla sig till filosofiska rättighetsargument. Å ena sidan har vi den franska filosofins probleamatisering av den som totaliserande. Citat Foucault:

Do not use thought to ground a political practice in Truth; nor political action to discredit, as mere speculation, a line of thought. Use political practice as an intensifier of thought, and analysis as a multiplier of the forms and domains for the intervention of political action.

Jag tror inte att det är några problem, utan att det faktiskt bör vara kompatibelt med Foucault att ta in rättighetsfilosofier, exempelvis Dewey och Merton, som instrument och verktyg för att tänka politisk praktik. Poängen är snarare att filosofisk Sanning inte skall vara dogmatisk och att handling inte ska vara “anti-tanke” där det bara gäller att skrika tillräckligt högt för att revolutionen skall komma.

FRA har skapat sjukt många intressanta tankar och linjer som både är effektiva och värdefulla. Filosofi har smält samman med fylosofi: “Min data, din data, våra rättigheter!”.

Bodström verkar ha insett att massavlyssning inte funkar. Tyvärr så blir det som vanligt när en parlamentarisk politiker ska ut och fiska kompromisser. Utredningar, kontrollorgan, hotbilder och fina ord om integritet. Bloggosfären talar om kablar, superdatorer och källdatabaser, om kontrollsamhället, kriget mot terrorismen och geopolitik. Det är dessa som räknas, inte byråkratiska kontrollinstanser. Riv upp lagen! Det är inte så svårt som man kan tro. Det är bara att stoppa att kabeln kopplas in.

Även molära aggregat emot FRA

Publics. En SIFO-undersökning visar att 51% är emot FRA-lagen (SvD, Expressen, Aftonbladet) och att motståndet har ökat med fyra procent sedan juni.

Visst. Det är ju bra och så. Men det finns många anledningar till varför en sån här undersökning riskerar både att visa fel och vara ganska irrelevant. Tanken med den representativa undersökningen baserad på slumpässiga urval är ju bland annat att man ska kunna utröna vad “svenskar i allmänhet” tycker. Visserligen kan man ha inomvetenskapliga invändningar på det låga urvalet (tusen pers.), men det stora problemet ligger i att man frågar alla tusen personer samma fråga, och de får alternativen “ja” eller “nej” att förhålla sig till. Det är ju faktiskt en skillnad i intensiteter mellan en bloggare med FRA-tunnelseende, som tycker kanske lite för mycket, och någon som hör en nyhet om FRA på TVn i väntan på OS-sändningarna och tycker “För jävligt, men inget nytt, move along”.

Den statistiska opionionen är dock väl modellerad för den parlamentarisk-politiska modellen. Den funkar bra för att förutsäga valen var fjärde år, och den skulle nog kunna träffa ganska rätt om vi hade folkomröstat om FRA idag (bra idé!, den handlar ju trots allt nästan om våra grundlagar). Tyvärr är ju FRA inte en sådan fråga, utan snarare en Deweyansk public-formering.

Eftersom vi inte får rösta är de 51% ganska meningslösa. Istället spelar strategiska enskilda aktörer ibland en större roll. En ledare för en organisation, en redaktör på en tidning eller en bloggare kan vara viktigare som enskild händelse i att ge energi till en sakfråga. Speciellt viktiga är starka nätverk som samarbetar kring FRA-frågan, som då kan fungera som ett gränsobjekt. Det fascinerande med just detta är att i FRA-fallet så ser man hur extremt plastiskt denna sakfråga är – så övergripande att vänster-höger helt upplöses. Ena dagen länkar jag järnet till bloggosfärens hardcore-nyliberaler, andra dagen kommer tidningen Proletären på besök. Vi pratar exakt om samma saker! Sen kan nästa SIFO-undersökning försöka hitta ett mönster i sina variabler… men visst… det visar snarare hur överdeterminerad även en strikt siffermässig undersökning kan vara.

Men eftersom gammelmedier sväljer allt som innehåller siffror är det bra att även “samhället som statistisk helhet” ser ut att ogilla massavlyssning.

Dewey 2.0 och FRA-motståndet som exempel

Idag skriver jag på Aftonbladet och lutar mig mot den amerikanske pragmatisten John Dewey, speciellt boken The Public and its Problems från 1927. Tänkte att jag skulle fördjupa mitt argument litegrann genom att ge lite citat från just denna bok (sidnumreringarna förljer samlingsvolymen The Essential Dewey, vol. 1). Bakgrunden är iallafall gårdagens Bananrepublikfest som vittnar om att begreppet liberal behöver omformuleras ordentligt.

För det första var Dewey både protoopen-source och hade säkerligen gillat bloggar som kommunikationsmedel:

But participation in activities and sharing in results are additive concerns. They demand communication as a prerequisite. (Dewey 1927: 296) /…/ Communication of the results of social inquiry is the same thing as the formation of public opinion. (Dewey 1927: 304)

För att en offentlighet skall kunna formeras krävs det att den kommunicerar och ju snabbare desto bättre. Samhällsvetenskaperna skall kommunicera sin forskning, vilket är samma sak som formerandet av en public. Detta argument har Latour upptäckt, men först 72 år senare i en artikel i British Journal of Sociology som heter When things strike back…(har ej hela ref.)

Men det räcker inte. Det krävs även full yttrandefrihet och öppenhet:

There can be no public without full publicity in respect to all consequences which concern it. Whatever obstructs and restricts publicity, limits and distorts public opinion and checks and distorts thinking on social affairs. Without freedom of expression, not even methods of social inquiry can be developed /…/ Experience shows that sometimes the sense of external oppression, as by censorship, acts as a challenge and arouses intellectual energy and excites courage. (Dewey 1927: 301)

Redan här har man ett argument mot FRA. Intressant pekar han även på att repression kan arouse intellectual energy, något som Foucault säkert skulle skriva under på. Produktiv makt… pouvoir, puissance – resistance! (ChrisK kan inte skriva svenska längre, sorry).

Men vad finns att säga om oss samhällsforskare då? Well, Dewey ställer höga krav:

Even if social sciences as a specialized apparatus of inquiry were more advanced than they are, they would be comparatively impotent in the office of directing opinion on matters of concern to the public as long as they are remote from application in the daily and unremitting assembly and interpretation of “news”. On the other hand, the tools of social inquiry will be clumsy as long as they are forged in places and under conditions remote from contemporary events. (Dewey 1927: 306)

Vi bör alltså syssla med contemporary events. Typ FRA-lagen. Men det är vi ganska inkompetenta att göra eftersom vi antingen sitter och funderar över Filosofen (humanister) eller väntar på senaste statistiksammanställningen (samhällsvetaren), eller – gud förbjude – sitter och “tolkar” (hermeneutisk feedback-loop).

Men jag är fylld av optimism. Mappning med nya verktyg, exempelvis så som gubbslemsprojektet har artat sig, visar att det går att leverera matters of concern med fördjupad analys även från de stela akademierna. Vi kan ju inte låta journalister, proffstyckare och politiker ta hela kakan! “Be fast, even when standing still. Don’t arouse the General in yourself!” (ATP-kap 1).

STS-kris i Zürich

Efter två varma dagar i Zürich kommer här några fragmentariska kommentarer och tankar som väcktes under workshopen “Ironists, reformers or rebels? The role of the social sciences in public participation…”. Det är i huvudsak kritiska kommentarer som baserar sig på en liknande erfarenhet som Karl har. Men, don’t get me wrong, jag gillar STS… det är den samhällsvetenskapliga gren som faktiskt har mest intressanta saker att säga just nu.

Huvudfrågan för workshopen var vilken roll som samhällsvetenskaperna har, och vilken roll de bör ha i viktiga teknovetenskapliga processer? Dessutom frågar man sig vilket förhållande man har till olika publics. Kan man till exempel överhuvudtaget mäta en public opinion?

I en mängd teknovetenskapliga processer bjuder man in “lekmän” från allmänheten som ska få sina röster hörda i olika beslut. Redan själva inbjudandet och i situationen att sitta bredvid experter innebär ju en kontroll av vad nu den där allmänheten kan tänkas tycka.

Men var finns då offentligheten? Detta beror givetvis på vilken samhällsvetenskaplig tradition man tillhör. Min presentation handlade just om detta, och hur vi i Sverige har premierat en statisk syn på att en opinion alltid finns där ute i samhället, och tycker saker bara man frågar dem. Dessutom går den att mäta och göra statistik av.

Ett Deweyanskt angreppssätt ger dock en helt annan syn på publics. Vi ger ett citat som beskriver det traditionella samhällsvetenskapernas oförmåga att fånga dynamiska publics:

Even if social sciences as a specialized apparatus of inquiry were more advanced than they are, they would be comparatively impotent in the office of directing opinion on matters of concern to the public as long as they are remote from application in the daily and unremitting assembly and interpretation of “news”. On the other hand, the tools of social inquiry will be clumsy as long as they are forged in places and under conditions remote from contemporary events. (Dewey 1927: 306)

Publics som uppstår kring issues och matters of concern är alltså begränsade i tidrummet. Tänk bara på FRA-lagen. Här uppstår en enorm social mobilisering kring en sakfråga som är ganska begränsad och inte kan reduceras till höger-vänster (det finns nog inga sådana frågor).

Mitt argument var dock att sådana stabila publics skapas på två sätt av samhällsvetenskaperna själva.

Dels skapar vi publics epistemiskt – detta är en theory ladeneffekt – genom att vi mäter det så finns det rent vetenskapligt. Men även, genom att samhällsvetenskaperna alltid är perfomativa så mobiliserar vi publics, eller kväver dem, eller så inkorporerar vi dem i statsapparaten. Detta borde vara en självklarhet för STS-communityt, men är tyvärr inte så…

För det handlar egentligen om frågan huruvida demokrati överhuvudtaget kan vara grundad i design? Alltså ett Habermasianskt ideal vs ett Deweyianskt. Hos Habermas inser vi till slut att det funkar inte att skapa ett Herrschaftsfrei (maktfritt) rum för dialog. Istället måste vi tänka pluralism, i Deweyiansk anda (kalla mig liberal, I don’t care).

Vad STS alltid missar är därmed det virtuella och det abstrakta. Bland yngre forskare finns dock en kritik (nej, jag vill inte göra detta till en 68-fråga, det är bara en empirisk iakttagelse), av att den enda förklaringen är det socio-politiska maktspelet. Exempelvis finns det ingen abstrakt förståelse av makt, allt ter sig fortfarande som machiavelliska maktspel inbäddade i institutioner. Men ingen reflekterar över instituitioners abstrakta former i assemblages: exempelvis motsättningen mellan Statsapparater och krigsmaskiner. Nyvarande STS-mainstream kan heller aldrig erkänna distinktionen mellan ett slätt och ett räfflat rum. Att designa demokrati är alltid en räffling, men det behöver inte vara en dålig räffling:

“We are segmented from all around and in every direction. The human being is a segmentary animal. Segmentarity is inherent to all the strata composing us. Dwelling, getting around, working, playing: life is spatially and socially segmented.” (ATP 208)

Vad STS har svårt att förstå är att aggregerade strata måste förklaras, vi kan inte förklara med dem! Men makt utgår inte heller från en scratchy social komplexitet, som Latour ofta påpekar. Socialkonstruktivism i all ära, men det är dags för STS att närma sig vitalism, emergens och det virtuella! Samma misstag gör Habermasiansk deliberativ diskurs, som utgår från (möjligheten av) släta rum. Men i samma rörelse som man försöker ordna deltagande i vetenskapen har man skapat en grundräffling om dialogens karaktär. Mötesplats, moderator, tider, stolar och bord, innehåll… allt detta är ett assemblage av Statsapparatsliknande karaktär, och vars räfflade rum är diametralt motsatt exempelvis hur Dewey beskriver formandet av en public, som i reaktion (opposition) mot Statsapparater formerar en krigsmaskin i slätt rum.

Exempel: Instruments for dialogue, facilitation… vad är facilitation? Nån som hjälper till. Men det är ju att räffla och appropriera (som lit. crits. brukar säga, fast de menar “språk”).

Problemet som STS verkar lida av är att de inte har bra former för att beskriva samhällelig makt. Normer, institutioner, grupper är vad som fortfarande finns för handen. Om man nu kombinerar detta med naiv textism och socialkonstruktivism får man en väldigt ensidig syn: “Makt finns överallt, vi kan inget förändra. Varje gång vi försöker peta och röra på de maktproducerande institutionerna kommer vi utöva makt. Och det är fel…dialektik! dialektik!”. Rädslan för social repression sköljer över tänkandet med sådan kraft att det inte finns någon möjighet att plana upp på konsistensplanet.

STS behöver alltså en rejäl injektion i begreppsapparaten; assemblages, puissance, stratifiering, mikropolitik, flöden, singulariteter…

Sen finns det en hel del reaktionära Luhmannianer som har en del konstiga saker för sig. (inte reaktionär i höger-vänsterbetydelse, there are no ideologies, only assemblages). Men deras teorier om hur sociala system funkar har ju stabilitet och ekvilibrium som mål. Vad de inte har insett är att de egentligen talar om statsapparater, räfflade rum och stratifiering. När General Luhmann säger “robusta system” menas pouvoir-centripetala grundräfflingar, feed-back betyder ungefär segmentering. Det är väl okej, men det är inte participation i en liberal anda.

Jag inser att detta blev sjukt fragmentariskt. Förlåt. Men det är å andra sidan min faktiska upplevelse. Det finns liksom ingen generell syntes, heller inget gemensamt program. Men jag är av åsikten att STS-fältet måste skärpa till sig när det gäller att tänka nytt. Men det får bli ett annat papper…