Tokyo, outro

Vi har som sagt Tokyos tunnelbana, en effektiv omkopplare av flöden. Utan en subinfrastruktur kan vi inte arbeta, turista eller alls förflytta oss, på samma sätt som flöden av vatten, avlopp, elektroner och pengar är beroende av andra kablar och rör.

Som tidigare nämnts på denna blogg finns det två huvudsakliga kosmologier att inordna dessa flöden i om man är krigssociolog (dvs. Motsatsen till civilsociolog). Den ena utgörs av cybernetiken som förstår trafiken som ett system. Elnätet måste kommunicera med tågnätet som måste kommunicera med datornätet som måste kommunicera med sociala nätverk… osv. System blir dysfunktionella av friktion och flödesbifurkationer, och riskerar att kollapsa helheten. För att minska avbrotten vid elfel och trasiga spår bygger man in omledningsmanövrar så att dysfunktionen kan åtgärdas.

Den andra grand-theoryn är den organiska, som passar bra in på Tokyo. Organismen som helhet måste fungera, energi måste cirkulera, ut i minsta artär. Organismen räfflar genom tunnlar och kopplar sifonoforiskt sig samman med andra organismer. Tunnelbanans rötter suger människor från gatuorganismen, som i sin tur nästlar sig in i butiker, deras flöden av varor och kapital. Varhelst vi gör ett utsnitt finner vi kvasi-monader. Fragment av organiska syror realiseras när vi tuggar på en bit sushi på den restaurangen där. Varje cell bär på en aristotelisk potentialitet – i just den händelsen där omkodades riset från en kapitalförtätning, en sensorisk vibration i en mun till energi för en annan organism som parasiterar på andra organismer.

Händelsen och utsträckningen sammanfaller till det Duns Scotus kallade för haecceiteter.

Jag går in i en musikaffär för att köpa en kaosspad k3. De kostar bara hälften så mycket här, inte för att valutan eller produktionssättet skulle vara billigare. Som jag skriver i Brand nummer 2 har de panspektiska ekonomierna skapat den yttersta punkten av vad Felix Guattari kallade för Integrated World Capitalism, där en ny typ av omkopplings- och informationsordning har lett fram till en hypersnabb logistik som gör att priset på en vara homogeniseras och standardiseras. Snarare är den billig för att den är so last year. Trenderna går fort i Shibuya. Jag är ensam med mannen i butiken och dividerar tekniska frågor på engrish. Helt plötsligt börjar han spela på en sampler medan solen speglar sig i skyskraporna i den 30-gradiga värmen.

Från det organiska flödet till en plötslig cellulär koncentration. Tonerna flödar, vi ler och nickar. Just nu vill man aldrig lämna Tokyo….

***

Igår satt jag och kallep i ett membran bestående av en restaurang på sjunde våningen några kvarter bort. Vi talade om den inneboende faran i det organiska och vitalistiska tänkandet. Behöver vi verkligen dessa kosmologier? Den organiska tanken är i grund och botten fascistisk, medan den cybernetiska är totalitär.

Humanister brukar anföra just denna kritik, att varje steg mot att decentrera människan leder till ett tänkande där andra värden än de mänskliga sätter villkoren för människan. Ett träd som drabbas av cancerogena celler stöter ut dem. Vid en förkylning agerar vårt immunfösvar utan att vi kan kontrollera det. Vad händer när tunnelbanan skall “hantera” social ordning? I Stockholm skickar man ned gendarmeriet, som griper människor som ser ut att vara muntorra, med allt högre befogenheter att söka igenom folks väskor. Hos cybernetiken utgör “dysfunktionell moraliter” ett slags systemfel som måste avlägsnas eller kopplas runt (segregation).

Humanismen kritiserar detta genom att försvara människans rättigheter. Humanismen är i huvudsak imperialistisk till sin struktur och har en förkärlek för att intervenera lite varstanns med denna struktur, med den bekännelse som både karaktäriserar kristendomen och den moderna biopolitiken.

Om cybernetikens subjektiveringsprocess handlar om ett funktionellt ekvilibrium, organismens om att skapa livskraft åt en ekologisk-organisk helhet, så är humanismens kännetecken just bekännelsen, som Foucault argumenterade i Sexualitetens Historia, band 1. Bekännelsen till Sanningen, Vetenskapen, Förnuftet och människan, en tro som inte bara måste vara stark, utan även modig, handlingskraftig och kritisk.

Kosmologier bör varken exotiseras eller tas för givna. Humanismen, cybernetiken och den organiska traditioen är alla lika mycket teorier som kräver sin tro, bekännelse och underordning.

1966, i en intervju med Heidegger:

SPIEGEL: And what takes the place of philosophy now?
HEIDEGGER: Cybernetics.
SPIEGEL: Or the pious one who remains open?
HEIDEGGER: But that is no longer philosophy.
SPIEGEL: What is it then?
HEIDEGGER: I call it the other thinking.

Creating a fractal cipherspace; part I – tunnel existence

Last Thursday I talked about cipherspace and resistance, and the last few months we have talked about tunnels, darknets and worlds gone underground. Also, a bureau has been commissioned by Cameron at the Department of Defense, called the Telecomix Crypto Munitions Bureau. Since they needed workers, I signed up, and as a bureaucrat, I wish to tell a story from the cipherspace world, ventriloquized by the one hundred year old novel by Gabriel de Tarde, Underground Man (written in quotations).

Creating the fractal cipherspace is more than an innovation. It cannot simply be created, but must be enforced. Cipherspace is a territory constituted by two facts. The first one is, that there can be no identities in cipherspace. The second is, that there can be no authorites in cipherspace. According to Cameron, the laws of mathematics overrule human laws.

Historically, cipherspace emerged as is a side-effect of two military innovations, where one was impossible to ordinary humans. During the late 1970:s the Data Encryption Standard (DES) was released upon the earth. It was weaker than the crypto munitions of the NSA, most likely an intended effect for the military to still be able to decode the civilian transmissions. It was meant to be a golden standard for the commercial sector in securing industrial facts, and sensitive transactions. It was needed on the emerging internets because the TCP/IP protocol actually contains a default error – it prefers plain text over ciphertext, and can easily be put under surveillance.

The military, however, never trusted encryption alone. The MILNET separated early from the ARPANET, because it could not be trusted for security reasons.

The DES encryption produced a side effect; cryptoanalysis in civilian networks. Before DES, cryptoanalysis was a hidden science, deep withing the signals intelligence agencies it lived a very secret life. The world had learned from deciphering the Enigma during WW2, that cryptography was indeed a strategic science, just like ballistics or nuclear engineering.

During the late eighties, a few internauts, not very keen on appearing in the open daylight, started to envision a new space – the cipherspace. However, activists and the civil societies around the world could never do it the military way. Building a separate infrastructure outside the emerging internets was not possible in economical terms. Cables cost money, and states usually don’t permit building autonomous infrastructures.

But, the packet switched computer networks were by now all over. And these networks were built for survival. During the 1990s cryptography slowly became ready-at-hand for internauts. The possiblity of another space, beyond the laws of nation states, but still inside an existing infrastructure, started to take shape.

We must say no more: ‘up there!’ but ‘below!’. There, below, far below, lies the promised Eden, the abode of deliverance and of bliss: there and there alone, there are still innumerable conquests and discoveries to be made!

Computers can make two very important things. The can convert plain text to ciphertext, which is almost imperceptible by anyone intercepting the transmission. They can, moreover, make tunnels. A multiplicity of tunnels, tunnels inside tunnels. The two performances combined, creates the fractal cipherspace, which is a spatiality that essentially stands in opposition to the borders of the old world.

Let us descend into these depths; let us make these abysses our sure retreat. /…/ In short, after a more or less long period of settling in, civilised life could unfold anew in all its intellectual, artistic, and fashionable splendour, as freely as it did in the capricious and intermittent light or natural day, and even perhaps more surely.

How come cipherspace emerged in the first place? Nobody knows for sure, but maybe because of a disaster in the history of the internets.

During the 1990:s the so called cyberspace became not only a fiction, but it swept humanity onto the worlds largest network of nodes, which could transmit and receive information. People abandoned television and radio, and started to make their own cultures flourish. It was in the beginning just like another one hundred year old innovation – the telegraph – which by now had moved into every home. After a radical increase in bandwidth the internet changed lives; people became internet dwellers. Simultaneously, the societies based on territories, legal nation states, started to intervene in this new emerging space. Cyberspace was a vast field of information. The populations, still imagined as a human population of raw material of labour and social functions, had volunteered to collect their lives in plain text data. Data that could be exploited in order to rule and govern.

Secluded thus from every influence of the natural milieu into which it was hitherto plunged and confined, the social milieu was for the first time able to reveal and display its true virtues, and the real social bond appeared in all its vigour and purity.

Hubris had poisoned both corporations and States. It seemed to them that Data Retention could be passed as a law, it seemed that Military Signals Intelligence could be deployed to harvest the data. Corporations such as Google or Wal Mart based their whole business models on this prosperous business of gathering all the information that could be stored in databases.

However, the possibility of a fractal cipherspace exists. It is a reality, and it cannot be stopped with nothing less than a complete computer network blackout. It is not a place, but many places. I have only briefly started to dwell in the i2p darknet. I set up a blog there, and it seems like me and my friends are slowly making a new world inside a space where the laws of Mr. Shedstream no longer apply. I like it. There is no longer a need for the old plaintext world.

Patriotism is dead, since there is no longer any native land, but only a native grot.

I will see you in cipherspace!

(to find my new blog, you will need to leave cyberspace and enter cipherspace. It is a bit complicated for humans, but worth the effort, I will assure you.)

Objektens existens; Heidegger och donsammanhangen

För att ytterligare lägga till ett fyrdon till brasan i ontologidebatten, kan det vara på sin plats att skruva tillbaka tiden till cirka 1920 och Martin Heideggers Sein und Zeit. Min exegetiska bloggserie om detta verk har avstannat temporärt på §11, men kanske får den ny energi av att kopplas samman med vår samtida diskussion om objekten, kvasiobjekten, autonomi och koppladhet. Som vanligt när det gäller Heidegger så sugs man lätt in i ett sätt att tänka och skriva som är svårt att ta sig ur, men kanske är det så, att detta just är ett gott tecken.

Anledningarna till min asketiska hållning till denne skandalakademiker är flera; för det första är Heidegger kanske den förste att bryta ny väg bortom idealism och nykantiansk positivism. För det andra ekar i princip all fransk filosofi av Heideggers begreppsapparat. I denna bloggpost är tanken att spåra teoretiserandet av “donsammanhanget” till sin fundering, vilket inte minst är relevant då vi gärna slänger oss med det Foucaultianska “dispositif” eller det Deleuzeoguattarianska “assemblage”, som om dessa vore oss för handen. I själva verket ligger de nog oss lite för mycket tillhands, när de i själva verket är intimt besläktade med Heideggers tidiga filosofi, som ibland är problematisk, ibland mycket insiktsfull.

Sven-Olov Wallenstein skriver en fantastisk essä om Heidegger och teknik i Glänta 4.09, som tyvärr ej verkar finnas online, så jag får citera friskt istället. Denna essä tar upp flera spår och möjliga tolkningar av Heideggers teknikfilosofi, men just här känns det mest relevant att uppehålla sig vid just Sein und Zeit. Vi citerar Wallenstein:

I §18-24 utvecklar Heidegger vad han kallar “världens världslighet” (Weltlichkeit der Welt), och en stor del av texten är en polemisk diskussion av det “avvärldsligande” (Entweltlichung) som är resultatet av en uppdelning av världen i en inre psykisk och en yttre utsträckt del. Istället, hävdar Heidegger, måste vi starta från ett begrepp om “omvärlden” (Umwelt); först då visar sig det sig att det vi ursprungligen möter inte är ting som föremål för teoretisk kontemplation elller varseblivning – det vill säga är “förhanden” (vorhanden) i ett objektivity “yttre” – utan ting som finns “tillhands” (zuhanden) som don (Zeuge), det vill säga hör till ett komplex av vardagliga referenser och hänvisningar i vilka tillvaron alltid är inbegripen. För att ett enskilt don ska kunna framträda i sitt “för-att” (Um-zu) måste helheten vara upplåten, och följaktligen kan det inte heller finnas något sådant som i ett strikt mening enskilt don, utan bara vad Heidegger kallar en “donhelhet” (Zeugganzheit). (18)

Denna passage sammanfattar flera saker. För det första menade Heidegger att ontologiskt kommer exististensen alltid före den vetenskapliga partikulära frågan, och att sammanhanget och helheten alltid måste föregå försöken att destillera och avgränsa. Från paragraf fyra i Sein und Zeit läser vi:

Vetenskaplig forskning är inte den enda möjliga varaarten för detta varande, och är inte heller den möjliga varaart som ligger närmast till för detsamma. Tillvaron själv intar dessutom en särställning framför det övriga varande. (30)

Att tala om ett objekt är för Heidegger aldrig en ursprunglig erfarenhet, utan epistemologiskt sker varje frågande utifrån ett speciellt sammanhang. Detta skulle man kunna jämföra med Latours begrepp technoscience där utgångspunkten är just att sammanhanget av människor och maskiner skapar teknovetenskapliga innovationer och kunskaper. Ett sammanhang måste alltid komponeras, eller disponeras så att saker i sin tur kan bli vetbara (vad Foucault kallade dispositiv).

I de högteknologiska sammanhang som vi är inbegripna i, är vår tillvaro således ställd av donhelheter som varken är subjekt eller objekt primärt, utan endast sekundärt. Jag skriver just nu i WordPress på ett tangentbord och i mitt skrivande måste jag bortse från detaljerna i processorns klockcykler, paketswitchningen som kommunicerar med min server, och DNS-systemets pekning av christopherkullenberg.se till en maskin i södra Sverige. Jag skriver dessa ord varken på mitt tangentbord, på min dator eller på internet – skrivandet är upplåtet som allt detta samtidigt, och i tillvaron finns varken distinktionerna mellan donen (teknologierna) eller mellan mina inre psykiska processer. Blivandet bloggfilosofi sker före subjekt och objekt ens kan tänkas. Tillhandenheten (zuhanden) föregår förhandenheten (vorhanden).

Men, vänner av ordning som vi då ändå är, så kan vi givetvis vända på steken. Låt säga att jag nu skulle intressera mig för ett partikulärt tekniskt fenomen, exempelvis exakt hur mitt skrivande delas upp i mindre paket för att sedan skickas över TCP/IP-protokollet. Kanske är det så att jag vill förbättra det eller anpassa det efter mina behov. Jag kan då lära mig massa saker om just denna teknologiska process, och fördjupa mina kunskaper. Jag skulle kunna nå en nivå där jag till och med kodar om protokollet så att det skickar större eller mindre paket, enligt vissa nya rutter och principer. Jag har med andra ord förändrat en teknologisk realitet och skapat något nytt – det Kullenbergska protokollet.

Exemplet behöver ingalunda vara fiktivt. I helgen utforskade jag och Monki på ett intensivt och djuplodande sätt hur kompasser, kameralinser, bakpulver och finsk sprit kunde kombineras med en overheadprojektor. Resultatet blev detta:

Likaså sker teknologisk grundforskning av “svartkast” hos Telecomix Crypto Munitions Bureau eller hos GHS, men exemplen kan likaväl hämtas från mindre avantgardistiska projekt, som när min dammsugare gick sönder häromveckan och jag försökte laga den.

I Heideggerianska termer skiftar då donen från att vara oss tillhanden till att vara förhanden, eller med Latours ord, vi öppnar den svarta lådan. Den svarta lådan har inget med graden av teknologisk komplexitet att göra, utan är istället en frågan om hur tillvaron är stämd, och hur vi blir ställda av teknologierna.

I de mest vardagliga fallen är vi ett med vårat donsammanhang. Vi slår på strömmen, vi surfar på nätet och vi brygger kaffe. På så sätt är vi i en viss mening utelämnade till vår materiella verklighet i bemärkelsen att vår agens följer sammanhangen, vi be-ställer och blir ställda av dem. För att åter citera Wallenstein:

Ting och rum är praktiska, de har bara mening i förhållande till tillvarons verksamhet, och tekniken kan därför i denna första fas i huvudska sägas ha en instrumentell roll, medan idén om ett ting, ett rum och en natur som föregår och överskrider tillvarons utkast och projekt förblir en obestämbar rest. (19)

Hur hänger detta då ihop med objekten? Konsekvensen skulle för det första vara att objekt endast sekundärt kan bestämmas, alltså inte som existentiella fenomen, utan som transcendenta och sekundära fenomen. Men frågan är om ens detta skulle vara möjligt på ett “rent” sätt. Eftersom varje förhandenhet på ett eller annat sätt även måste inbegripa och föregås av en existens så förflyttar sig hela frågan.

Ta vetenskaperna, de kanske mest koncentrerade försöken att bestämma objekt som avgränsningar, mätbarheter (vad Heidegger kallade “kategorialier”) eller separerade utsträckningar. För Heidegger skulle detta utgöra en sekundär vetskap. Från Sein und Zeit §12:

Förhandenvaro >>i>> något förhandenvarande samt med-förandenvaro tillsammans med något av samma varaart, i betydelsen en bestämd ortsrelation, är ontologiska karaktärer som vi kallar kategoriala, alltså karaktärer som hör till sådant varande som är av icke tillvaromässig varaart. I-varon är däremot en tillvarons varaförfattning och därmed en existential. (79)

Här har vi kärnan i Heideggers tanke om var objekten kan befinna sig. De kan inte vara existentialer, då denna ontologiska domän alltid är inbegripen och upplåten i en existens där skillnaden mellan subjekt och objekt inte existerar. Som kategorialer kan de däremot bestämmas av vetenskaperna, i bred mening, men då alltid i ytterligare ett sammanhang – de kan alltså inte självständigt upprätthålla sina gränser, utan kräver alltid ett ontologiskt “stöd” av andra entiteter.

Finns servern som denna blogg skrivs på i södra Sverige? Ja, det gör den. Men den har ingen mening om den inte är inbegripen i relationerna med mitt tangentbord, mina fingrar, mina tankar, läsarnas kommentarer, hundratals besökare eller WordPressmjukvaran. Den kan bestämmas kategorialt som en (hypotetiskt) “FreeBSD-server med en tvågigahertzprocessor på en hundramegabitslina”, men en sådan bestämning saknar mening om vi inte relaterar den till vad den kan göra, exempelvis distribuera hemsidor och bloggar.

Det är just denna mening som Heidegger är ute efter att analysera, och mening är alltid ett donsammanhang. Objektens väsen kan således inte vara kategorialer, utan ligger alltid i deras existens.


För ett performativt infraspråk i det smutsiga mellanrummet

vocabulary

En av de mest intressanta filosofiska debatterna utspela(r)de sig i kommetarsfältet till inlägget Några 80-talsversioner av Natur/Kultur-rhizomatismen. Kommentarstråden närmar sig 70 inlägg, och sakta med säkert utmejslas skillnaderna mellan två positioner, som inte med nödvändiget motsäger varandra helt och hållet, men som pekar åt två olika håll.

Thomas Svensson bröt in precis när diskussionen började klinga av, med det väldiga citatet:

“Det här börjar kännas lite som en återvändsgränd. Plötsligt verkar vi längre ifrån varandra än någonsin!”

Vad annat är att vänta när man diskuterar metafysik?

I linje med min eviga gränslöshet känns det därmed än mer motiverat att kasta in mera eld i brasan! Metafysiken är så fylld av gränder, att den har karaktären av en labyrint. Röda trådar skiftar i regnbågens färger!

(:~~~~~

Lite bakgrund: Mitt återvändande till 1980-talsfilosofin tror jag kan motiveras av att det här framträder en liknande skillnad inom det framväxande Science Studies-fältet, först i polemik med brittisk vetenskapssociologi, och sedan som en större clash med postmodernismen för att i slutet av 1990-talet vika över i Science Wars-sörjan.

För 1990-talet blev ontologi ett trauma. De olika “konstruktivismerna” avlöste varandra och formerade konstig identitetspolitik mellan humanister, naturvetare, analytiska filosofer, sociologer, antropologer etc.

När debatten hade imploderat började det däremot byggas. Inget byggande sker dock från scratch, utan en mängd gamla referenser plockades upp och dammades av. Deleuzeoguattarianism byggdes om till flödesontologi, Dewey och Tarde blev civilsociologer som pratade om slem, Nietzsche blev satanist och Latour blev hacker.

Men det där är ju trots allt bara idéhistoria, så låt oss komma till the divide som jag för enkelhetens skull kan kalla den performativa vs. den ostensiva analysmetoden. För innan vi tar oss till ontologin måste vi passera analysmetodernas sätt att tänka sig just relationerna mellan objekt, kvasi-objekt, aktanter, relationer etc. Utgångpunkterna faller tillbaka på positionerna eftersom vi kanske alla pressas av en slags vilja att få fram just det som vi tycker är relevant i diskussionen.

Den ostensiva tankefiguren, ej att förväxla med Wittgensteins §30 i Filosofiska Undersökningar (vi sysslar ju inte med språk här), vill visa på just ostensibilitet, alltså objektets förmåga att sammanhålla sin utsträckning (i rummet) och därmed göra det till objekt. Macdeluzian:

Jag vill påstå att just den skillnad som gör ett objekt till ett objekt är nyckeln, den skapar en resonans mellan det aktuella och det virtuella som är nödvändig för att en verklig tillblivelse ska kunna ske, och en följd är förståelsen av objekt qua objekt.

I världen finns det en mångfald av objekt som undandrar sig och på så sätt kan behålla en grad av ostensivitet, och är trots sina konstanta kopplingar till andra objekt åtminstone tillfälligt ett objekt, avgränsat i tiden och rummet. Objekt emergerar hela tiden ur tillblivelseprocesser i världen. Macdeleuzian igen:

Och då står vi vid en fråga om emergens. När partiklar av energimateria möts, och påverkar varandra genom krafter (inte orsak-verkan som lagbundenhet), så kan de också sättas samman i komplexa strukturer, där “helheten” (i icke-totalistisk bemärkelse) viker tillbaka över delarna och formerar en organisation som bara tillhör strukturen, som ger den en unik förmåga att affektera och affekteras. En kropp uppstår, ett objekt!

Allt detta skulle jag vara nöjd och belåten med egentligen. Vi har frambringat en objektsorienterad filosofi som varken är deterministisk, positivistisk eller ännu har råkat i epistemologiska problem. Objekten skapas emergent och med ett erkännande om deras beroende av andra objekt och krafter.

(:~~~~~

Men för mig saknas något, något som kanske bäst kan beskrivas med att jag inte ser vad jag kan göra med denna orientering mot objekten. Alltså, på spekulativ grund kan jag köpa det och ser i viss mån varför det skulle finnas en poäng att betona objektens tillbakadragenhet. Men pragmatiskt sett så ser jag inte hur analulzen tas vidare mot den stora analulzen av världen.

Det är dock just i den performativa vändningen på 80-talet som jag finner den andra riktningen. Ur den scannade sidan i toppen av denna post finner vi Akrich/Latours infrasemiotik där jag vill argumentera att vi har ett bättre begepp än “objekt”:

Actant: Whatever acts or shifts actions, action itself being defined by a list of performances through trials; from these performances are deduced a set of competences with which the actant is endowed; the fusion point of a metal is trial through which the strength of an alloy is defined; the bankruptcy of a company is trial through which the faithfulness of an ally may be defined; an actor is an actant endowed with a character (usually anthropomorphic).

Världen är gränslös och evig. Det har Spinoza lärt oss. För att vi ska göra världen meningsfull krävs att vi bemäktigar oss den, volonté de puissance, som hos Nietzsche. En aktant är just detta, något som växlar händelseförlopp genom styrkedemonstrationer (trials of strength). Icke-antropomorft. Macdeleuzian twittrar mig och får mig att inse gränslösheten än mera:

@intensifier Skulle du vilja kladdas ner av något av följande påståenden: 1. Gränslöshet är en fundamental egenskap hos världen (ärkemonism)

I en ontologi som är gränslös och evig är studiet av aktanter det meningsfulla. Frågan är inte en fråga om kapaciteter eller förmågor hos ett objekt, utan istället relästationer, växellådor, intensifikatorer, vibrationer, saker-som-bryter-flöden (machines hos D&G).

Fotosyntesen växlar ut ljusenergi till kol, bifurkationen växlar floder och sediment, människans mun växlar mellan att vara en ät-maskin, en tal-maskin och en kräk-maskin (spotifism). I komplexa samhällen kan personer, institutioner, ledare, företag etc. fungera som makro-aktanter och på så sätt växla centripetal makt. Sammankopplingarna skapar koncentrationer, av kapital, kolväteföreningar, av energi till kroppar, av bergarter. Dessa koncentrationer kan existera i kambrisk tid, som oljan, eller som sekundsnabba begär i fallet Spotify. Allt som finns är aktanter, som genom utväxlingen och dispersionen av makt skapar mening till den ontologiskt gränslösa och eviga världen.

Världen är endast vetbar genom att vi begränsar den. Institutionaliseringen av aktanter som begränsar världen; mikroskop, teorier, statistik, laboratorier, partiklar etc. böjer och bänder världen i styrkedemonstrationer, och koncentrerar den då och då till en transformerande effekt. Atomer klyvs, mjältbrandsvaccin skapas, ljuset från saturnus hamnar på en fotoplåt. Den proggressiva laddningen av icke-människor in i världen utgör svarta hål i världens gränslöshet och evighet, vars passerade händelsehorisonter blir vår historia (the day the bomb fell on Hiroshima).

Vi lever våra liv, som intelligenta apor, i ett existentiellt växelspel mellan sediment och flöden. Hammaren ligger i vår verktygslåda, och vår hand, vår aktant-rhizomeförmåga som homo faber, uppstår när vi bemäktigar oss över dess tunga järnklumpighet och driver in en spik i väggen. Vi kan därmed bygga oss en boning, som gör oss hemma-varande. Samtidigt som vi är ständigt upptagna med att växla krafter, är vi tillfreds i en existentiell sedimentär-het, där koncentrationspunkter utgör trygghetens triumf. Denna är dock alltid svagare än viljans triumf, undflyendet från det som har förhårdnat – flyktlinjen. Heidegger är alltid sekundär i förhållande till Spinoza!

Ty då världen till syvende och sist är evig gränslöshet, kan varje sediment undermineras, varje kropp eller partikel av en kropp kan alltid undfly, för att i samma moment skapa nya förhårdnader och invecklingar.

Vecket, världens origami, är inte ett objekt. Det är en performativ aktant.

Transaktioner om civilosociologin: Durkheim och Sociologins metodregler, del 5

Snabblänkar del |4|3|2|1

Följande del kommer var tänkt att avsluta kapitel två, Regler för observation av sociala fakta. I förra delen gjordes en hel del utsvävningar i andan av filosofins kritiska uppgift. Så kommer även här att vara fallet, men jag ska åtminstone göra ett försök att relatera den durkheimska sociologin till kringliggande vetenskaper, och se vilka likheter och skillnader som sociologin kan tänkas ha med exempelvis naturvetenskaperna eller filosofin.

Först en påminnelse om hur jag tänker. Eftersom det börjar närma sig min årliga Foucaultföreläsning, tänkte jag att det kanske vore intressant för Intensifierläsarn med en liten applikation av detta perspektiv på Durkheim. Till den trogna läsaren kan det uppstå lite repetition, men vi gillar ju repetitioner right? Kom gärna på föreläsningen förresten; sal H 423, måndag 16e (imorgon!), 10-12 på Humanisten, ladda ned sammanfattning här. (tyvärr hinner jag inte stanna och diskutera efteråt eftersom jag måste skynda till spektaklet i hufvudstaden).

Anyways. Foucaults tes i boken Order of Things är ju att det vid slutet av sjuttonhundratalet skedde ett epitistemiskt brott som skakade om hela det västerländska vetandet. När de moderna vetenskaperna föds, argumenterar Foucault, förhåller de sig inte som en naturlig fortsättning, en kumulativ faktagenerering från tidigare forskning – det rör sig inte ens om samma grundläggande erfarenhet som under det klassiska epistemet, som föregår det moderna. Över artonhundratalet utvecklar sig det som vi idag kallar för biologi, filologi och politisk ekonomi. Dessa tre vetenskaper gav upphov till breda kategorier för vad som definierade det mänskliga livet. Den politiska ekonomin utvann arbete som en primär drivkraft för marknaden, filologin skapade språket som en mänsklig och talad process, som därmed fick en slags utvecklingshistoria, och sist men inte minst, bilogin fick ett helt nytt sätt att definiera vad liv var, och nån stans här föds Cuvier och Darwin som ju som bekant tillför livet en utvecklingshistoria.

Genom dessa grundläggande domäner för vetandet kan humanvetenskaperna se över horisonten och för första gången lägga upp Människan som ett objekt för vetandet, på ett glittrande havsband där bland annat sociologin ryms bredvid antropologin och språkvetenskaperna. När Nietzsche talar om människan, är det denna människa han ser, så som den är definierad av vetenskaperna (bland annat), vilket möjliggör hela hans filosofiska reflektion. Men här ryms även de humanvetenskaper som egentligen inte är vetenskaper; psykoanalys och antropologi (etnologi), som inte bara gör en positiv kunskap om människan, utan även består av en reflektion om vad människan är och vart gränserna för hennes medvetande går.

Durkheim, som endast nämns kort i Foucaults bok, bör alltså befinna sig precis i det historiska moment när det moderna epistemet stegrar sig och når sina höjder. Vi får se om Foucault har rätt, det är ju trots allt en empirisk fråga.

Som vi har erfarit i tidigare inlägg är Durkheim inte ute efter att reflektera eller spekulera om  mänskligheten, han vill undersöka den vetenskapligt, och inget annat. Det stora problemet är dock att sociala fakta är problematiska att komma åt, eftersom deras natur ligger på ett mycket djupare plan än vad sociologens erfarenhet gör. Men de är trots detta alltid närvarande eftersom de gör motstånd på alla försök att bryta mot deras konstitution. ”Ett ting känneteckas framförallt av att det inte kan förändras genom en ren viljeakt” (38). Durkheim har dock mycket högre ambitioner än att endast teoretiskt ge sig i kast med att visa hur detta problem ska lösas. Genom en svidande kritik av Comte, Spencer, Condillac och Locke konstaterar han att alla dessa i viss mån talar om sociala fakta, men ingen av dem har systematiskt studerat dem. Att snacka är en sak för Durkheim, men att göra är sociologins främsta uppgift. Nu i efterhand vet vi att den durkheimianska traditionen levde som den lärde, och fortsätter att göra så i många avseenden. Foucaults arkeologiska nivå kan ge oss en bitvis förklaring, men vi får ej glömma statistikens roll, något jag kommer återkomma till, när det gäller Tarde, som idag har kommenterat The Pirate Bay-presskonferensen istället.

Transaktioner om Spinozismen, del 1; Politisk ekonomi

Kalle skriver om gårdagens stora keynote – Antonio Negri vs. de marxistiska politiska ekonomerna.

Låt mig plocka upp bollen och bjucka på ett deleuzeoguattarianskt alternativ! Det problem som Kalle tar upp är att i de senaste två hundra åren av kritisk debatt, så har det inte framkommit så mycket mera än neoklassisk ekonomi och politisk ekonomi (med varierande bekännelse till Marx). Om vi antar att vårt vetande av världen även har en potentiell, och en de-facto, samhällsförändrande kraft (puissance), borde vi vara beredda att ompröva vår filosofiska praktik om det inte funkar längre.

Redan Foucault visade i sitt magnum opus The Order of Things hur den politiska ekonomin gjordes möjlig inom det moderna epistemet i slutet av sjuttonhundratalet. Ricardo och Smith var föregångare till Marx, men Foucault avfärdar att Marx byggde vidare på dessa teorier, som om de vore en fortsättning och en ackumulation av en mera rationell förståelse av hur ekonomin funkade. Snarare bygger exempelvis värdeläraran och alienationsteorin på mycket mera djupa epistemiska fundament. Samtida som den politiska ekonomin uppfanns nämligen Människan som talande, arbetande och levande varelse genom filologin, biologin och den politiska ekonomin.

Sammanfattningsvis: tänkandet är alltid immanent, men lite långsammare, till den värld den existerar inom.

Jag ska nu teckna en annan bild till varför vi inte kan sätta den arbetande människan, den så hemskt viktiga inom den politiska ekonomin, som fokus för analysen och erbjuda ett alternativ. Den arbetande människan existerar ju givetvis på ett konkret plan, varje dag, i alla länder. Men kan vi förklara ekonomin eller politiken som storheter med denna som utgångspunkt? (sen finns det ju relaterade derivat; kapital, ägande, värde, valorisation.. osv. Men de är sekundära till Ricardo-Smith-Marxtriaden, som alla tre simmar som fiskar i det moderna epistemets hav, precis som vi själva gör nu, fast det moderna epistemet började luckras upp redan 1950).

I kapitlet “7000 B.C: Apparatus of Capture” analyserar Deleuze och Guattari Marx. Men de gör det med ambitionen att förklara hur “Marx-maskinen” blev giltig under en mycket kort historisk period, det vi ibland kallar det moderna samhället. Marxmaskinen funkar som en fångstapparat genom att den har en relation till marken så att den kan ta ut hyra. (detta bygger på en territoriell räffling, med kriget som intensifikator). Därefter definierar den arbete (som en modulering av det mera generella sättet att tänka aktivitet) och till sist behöver den arbeta med pengar (som är en variation av utbyte, exchange: se även Foucault här).

Visst – denna maskin var den dominerande på arton och nittonhundratalet, och är det idag i vissa segment av den globaliserade världen. Mark, arbete och pengar. Men det är historiskt sett en vindpust, och om vi ska formulera en politik utifrån dessa variabler… well… då finns det risk att vi låser fast oss i att endast rädda de som fortfarande är fjättrade vid en viss logik. Deleuze & Guattari har dock ingen avsikt att kasta ut Marx, eftersom han redan har svaret (även om han inte läses så i vanliga fall). Dags för citat:

It is not even adequate to say that the violence rests with the mode of production. Marx made the observation in the case of capitalism: there is a violence that necessarily operates through the State, precedes the capitalist mode of production, constitutes the “primitive accumulation,” and makes possible the capitalist mode of production itself. From a standpoint within the capitalist mode of production, it is very difficult to say who is the thief and who the victim, or even where the violence resides. That is because the worker is born entirely naked and the capitalist objectively “clothed,” an independent owner. That which gave the worker and the capi-
talist this form eludes us because it operated in other modes of production. It is a violence that posits itself as preaccomplished, even though it is reactivated every day. This is the place to say it, if ever there was one: the mutilation is prior, preestablished. However, these analyses of Marx should be enlarged upon. For the fact remains that there is a primitive accumulation that, far from deriving from the agricultural mode of production, precedes it: as a general rule, there is primitive accumulation whenever an apparatus of capture is mounted, with that very particular kind of violence that creates or contributes to the creation of that which it is directed against, and thus presupposes itself.

Alltså – vi kan inte sätta produktionsvillkoren först, som de flesta “marxister” gillar att göra. Först måste vi sätta fångstapparaterna och deras våld. Staten “monterar” alltså en fångstapparat som har formen av en “primitiv ackumulation”, och först därefter kan vi bygga upp Marxmaskinen, som opererar med mark, arbete och pengar. Alla dessa förutsätter ett statligt sanktionerat våld. Mark måste försvaras av en statligt approprierad krigsmaskin, arbete måste beskattas för att vara produktivt och pengar måste säkras. Därför är “kapitalet” ingen enhet vi kan jobba med som analysbegrepp. Snarare måste vi ta tag i mycket jobbigare saker, såsom former av våld. Citat igen:

But State policing or lawful violence is something else again, because it consists in capturing while simultaneously constituting a right to capture. It is an incorporated, structural violence distinct from every kind of direct violence. The State has often been defined by a “monopoly of violence,” but this definition leads back to another definition that describes the State as a “state of Law” (Rechtsstaat). State overcoding is precisely this structural violence that defines the law, “police” violence and not the violence of war.

Vad fildelning, Open source och Intellectual property har visat genom att stå i konflikt med den legitima våldsmakten är just detta. Det existerar en territoriell ordning före kapitalet. När The Pirate Bays servrar beslagtogs av polisen så hade det inte så mycket att göra med kapitalets negationer eller att någon rev upp värdelogiken. Istället handlade det om State policing, alltså upphovsrätt och intellektuell egendom, som är sanktionerade av en fångstapparat! Det är därför vi måste abstrahera mera, gå bortom enskilda maskiner och se till vad som gör de möjliga att vika upp på olika konsistensplan. Ägande måste ifrågasättas ordentligt, i sin grund, och inte bara “överföras till folket”. Vi måste sikta in oss på att deterritorialisera primitiv ackumulation innan vi kan spana in kapitalägare och proletärer.

Destabilisera fångstapparaten genom att bygga nya konstellationer, istället för att skylla på dess uttryck!

(några sådana konstellationer är exempelvis open source, kollektivt ägande utan utsida, delad kunskap, nedmonterandet av nationalstater och gränser osv.)

Cardiff vs. Göteborg

Eftersom jag ofta disrespectar litteraturvetenskap som en akademisk plåga kanske jag bör klargöra vissa saker. Det finns faktiskt bra litteraturvetenskap också, men tyvärr är den så marginell att den nästan aldrig syns. Därför tänker jag reflektera vad jag inte gillar med några av presentationerna på deleuzekoferensen mot det som jag ser som litteraturvetenskapens enda räddning: Johannes Björk. Hans magisteruppsats är det enda som jag har läst inom littvet som är tillräckligt bra.

Det finns nämligen ett par saker som gör att den konventionella litteraturvetenskapen är ett slöseri med skattemedel. Det första är att man trots en problematisering (“dekonstruktion”) av det Europeiska bildningsidealet inte hittar ut. Det tyska idealet, om att kultivera sig själv, som kommer från antiken, är ett nöje som tidigare kunde brukas av borgerligheten som var ekonomiskt oberoende. Med socialdemokratisk UR-politik och en tanke om arbetarklassens emancipation blev detta tillgängligt som en universitetstjänst. Men i princip så sammanfaller det med en vit medelklass i alla fall eftersom det är dessa som får goda möjligheter i skolan och stöd hemifrån. Nåväl… det är det krassa argumentet.

Det andra argumentet är av teoretisk natur. Hermeneutik är en plåga som har skändat tänkandet genom att det har begränsat humanvetenskaperna till den ontologiska domänen av tolkningar, texter, referenser och förståelser. Björk gör upp med denna tradition utan att tveka:

“Det finns således ingen förståelse, eller för oss litteraturvetare ingen hermeneutisk horisont från vilken vi kan tillskriva texten ett subjekt eller finna dess intention (n-1); det finns bara funktioner.”

Hermeneutiken, som fick sin moderna form genom Gadamer har lett till många tragiska missöden. Den är medskyldig till postmodernismen, vars politiska projekt i längden är reaktionärt. När de ytligt sett progressiva teoretikerna talar om det “västerländska narrativet” eller “det litterära osynliggörandet av kvinnan” menar man väl, men eftersom man inte kan ta sig ur ett människocentrerat universum blir det inte mycket mer än texter som relaterar till andra texter… Tyvärr är inte problemen i samhället av den natur att de består av texter som kan skrivas om. Vi måste alltså studera även biosfären, mekanosfären och ekonomin. Vi måste kunna analysera teknologier, vapen och fysiskt arbete. Litteraturen, om den överhuvudtaget förtjänar att studeras, bör istället sättas under lupp med följande Björkska utgångspunkt:

“Då en bok, likt ett rhizom, inte har någon djupstruktur följer det på detta att det inte är någon skillnad på vad en bok säger och hur den är gjord. Det finns alltså inget givet budskap hos en bok, ingen djupstruktur eller underliggande mening att tolka, bara möjliga kopplingar mellan ytor.”

I ett tolkningsbaserat paradigm finns alltså inget att hämta. Vi måste inse att böcker gör saker, de handlar inte om något. Det är meningslöst att berätta om en boks narrativa struktur. Vi ska istället jobba “den boken där” och se hur den sätts samman med mekanosfären, biosfären… osv. Alltså hur den förändrar världen, och hur världen gör att den kan bli till.

En grej hos Björk som jag dock inte håller med om är när han drar in de sena och gubbiga Deleuze & Guattari. I boken What is philosophy har de tappat den radikala storm som finns i A Thousand Plateaus och gör som filosofer brukar när de vill lämna ifrån sig något klokt:

”composition is the sole definition of art. Composition is aesthetic, and what is not composed is not a work of art. However, technical composition, the work of the material that often calls on science (mathematics, physics, chemistry, anatomy), is not to be confused with the aesthetic composition, which is the work of sensation. Only the latter fully deserves the name composition, and a work of art is never
produced by or for the sake of technique.”

Jag gillar inte dessa distinktioner mellan konst och vetenskap. Bättre är att kolla i Anti-Oedipus där följande passage ger en mera produktiv syn:

‘/…/ we hold in the first place that art and science have a revolutionary potential, and nothing more, and that this potential appears all the more as one is less and less concerned with what art and science mean /…/ but that art and science cause increasingly decoded and deterritorialized flows to circulate in the socius, flows that are perceptible to everyone /…/’ (Deleuze & Guattari 2004: 414)

Det finns återigen ingen anledning att dra upp en distinktion mellan vetenskap och konst. Istället handlar det om hur de omkodar och deterritorialiserar flöden i det sociala (socius). En bok kan koda om ett språk. Att vi i FRA-debatten talar om “1984-samhället” är en sådan omkodning, där en bok har givit oss ett begrepp som beskriver en aspekt av det sociala. Nu är ju Minority Report ett bättre begrepp eftersom det inkluderar panspektron, men det är en annan femma.

Nu till Björks syfte:
“Med ett antal skönlitterära exempel skall uppsatsen försöka påvisa att de estetiska kompositionernas hastighetsintensitet är beroende av och strikt synkron med utvecklingen av de tekniska medierna och de logistiker som karakteriserar dessa.”

Yes! Denna formulering ekar Kittler, men kanske främst alla de TAP-seminarier som både jag och Björk har genomlevt. Dessutom följer syftet en strikt empirism, vilket jag uppskattar. Till detta syfte är sedan uppsatsen mycket trogen och analyserar med skärpa hur exempelvis genren realism/naturalism påverkas av fotografiet:

“Att sådana typer av händelser framträder i den litterära praktik som kallas realism/naturalism vid just denna tid sammanfaller alltså med, och är signifikant för, den mediala teknik som uppenbarar dem –fotografiet”

Den ekologi av medier som ständigt omger oss påverkar skrivandets hastighetsintensiteter och ger därmed förutsättningarna för det hermeneutikerna sedan kallar för “innehåll” (smeknamn: text, narrativ, handling).

På konferensen i Cardiff lyssnade jag på en filmvetare som hade fattat detta helt fel. Han trodde att hastigheter var formalistiska innehållsbegrepp och misslyckades helt att se att hastigheter alltid är relaterade till en omgivning. De finns inte i texten. Efter tio minuter reste jag mig i protest och gick till en session som handlade om Deleuze och robotar. Då blev jag lycklig igen eftersom där talade man om hastigheter på riktigt, och visade hur robotar förhåller sig till omvärlden med hjälp av hastigheter och hur man kan göra dem “smartare” genom att få dem att inte försöka representera världen där ute, beräkna den, för att till sist handla. Istället gällde det att man skulle få dem att sammanfalla med omgivningen exempelvis genom att använda dioder som direkt anpasadde sig till solljus. Det är så en robot blir till i världen.

Och det är så vi ska förstå litteratur enligt Björk. Inte som ett gäng författare som delar en begreppslig narrativitet, utan som skrift i världen. Dags för citat igen:

“Kopplingen mellan profil, hatt, knytband och sävblad har ingen metaforisk, symbolisk eller semiotisk funktion. Istället definieras kopplingarna som en yta av dubbelexponering i fotografiets mest simpla tekniska mening: två bilder (negativ) som tillsammans tillåts konstituera en yta genom att läggas ovanpå varandra, eller filmrullen som inte vevas fram efter taget fotografi, utan samma bildruta används även till nästa bild.”

Men hur ska vi då förstå läsaren av en text? Är inte vi människor tolkande i ett universum av symboler. Är vi inte decentrerade subjekt i en värld av ideologier? Är vi inte lite alienerade av kapitalet som med sin dialektik producerar en herre-slavrelation och gör oss oförmögna att träda ur diskursen? Nejnej. Sånt lämnar vi till de trötta och ledsna marxisternas predikan och vänder oss till maskiner:

“Just därför att det litterära flödet är underkastad den konstanta hastighet som dess processande instans utgörs av – läsaren. En form av hastighet som tilldrar sig i, över och längs med de disjunktiva synteser som möjliggör heterogena läsningar (antingen…eller…eller) och som är den logistik vilken filmen uppenbarat, och som litteraturen kopplat upp sig emot, men ingalunda imiterat, eftersom den är underkastad ett fundamentalt annorlunda maskineri.”

När filmen trädde in i medieekologin förändrades inte bara skrivandet utan även läsandet. När vi läser en bok så tolkar vi inte den. Vi kopplar istället den till andra maskiner. Filmmediets abstrakta maskin gör att vi ibland kopplar till den när vi läser och skriver. Tack vara internet och hyperlänkar kan vi göra detta mycket mera uppenbart, alltså, en abstrakt maskin i dess assemblageaktualitet.

Ett exempel på bloggens hastigheter. När jag skriver detta har jag först läst ett inlägg på Björks blogg där jag laddade hem uppsatsen från universitetets servrar. Tre sekunder senare kopierades den till RAM och fördes upp på min skärm. Då satt jag på ett café i Cardiff och skickade sms med min iPhone till min polare i London. Efter att ha skrivit några rader rusade jag till tågstationen och köpte en biljett. Skrivandet och läsandet blev avbrutet. Men jag hade redan lyckats copypasta över de citat jag behövde ur uppsatsen in i ett textdokument. Det handlar inte om “intertextualitet” som diskursanalytikerna brukar säga, utan kopiering. Äpple-C, Äpple-V. Ombord på tåget lyssnar jag konstant på Günthers Ding Dong Song och hamnar i resonans med de feta beatsen. Volvo-240-techno verkar hastighetsintensifierande på skrivandet (läs även min analys av Basshunter). Men att blogga i stadsrummets räfflingar med en MacBook är en nomadisk erfarenhet. Inte i betydelsen av att man är ensam, tvärtom. Mailen strömmar in och Facebookstatusen uppdateras konstant. Man letar efter öppna w-lan, ibland betalar man och ibland jobbar man utan uppkoppling. Brittiska tåg är stenålder. Flöden av data. Den datan där och det kreditkortet där. Dessutom måste jag skriva klart detta innan jag kommer till Paddington station och träffar min polare. Intensiteten byggs upp. Men eftersom jag vet vilka som läser min blogg kan jag även skriva till dem. Att blogga är i denna bemärkelse ett sätt att umgås. Björk kommer att läsa detta är jag ganska säker på, men även många av mina vänner. Men det finns även stor riska att en googlande litteraturvetare trillar in, och just nu sitter och är förbannad på mig. Vissa kallar det för bloggosfärens förtynande mobbningskultur. Jag kallar det för ett akademiskt produktivt samtal. Jag åker fel i tunnelbanan och blir vilse i det haptiska landskapet av tunnelbanetåg och ljud. London är ett jävla kaos och eftersom jag fortsätter att skriva hinner jag bara fem meningar innan jag måste byta vid Kings Cross. Äntligen framme. Ett öppet W-lan. Jag loggar in på wordpress.

Nog om mina neurotiska skrivvanor. Det sägs ju att forskning ska vara reflexiv. Att man ska göra hermeneutik på sig själv och berätta om sin jobbiga barndom i medelklassen, hata sig själv lite till, och till sist veta bättre. Who cares? Inte Björk i alla fall. Att vara medelklass i akademin har inte med en viss “subjektivitet” att göra. Det handlar om kopplingar och det handlar om flöden som är försubjektiva. De formar istället subjekten genom konstanta omkodningar, överkodningar… osv. Hårdkodningen för min position består av ekonomiska flöden, min doktorandlön, om språkliga flöden, exempelvis de som produceras på konferensen, om biologiska flöden, maten jag äter, kvalitén på sjukvården (som i viss mån sammafaller med ekonomiska flöden) och inte minst slemmiga relationer till andra akademiker som klappar mig på axeln och ser till att jag får tjänster och föreläsningar. Totaliteten av dessa flöden lyfter upp individen på ett immanensplan och blir på så sätt hela tiden till. Från probe-head till ansiktighet goes by way of flows. Inte genom introspektiv tolkning.

Denna utläggning av Björks text är inte bara en i raden av slemklappar, även om den har den effekten i strikt vetenskaplig bemärkelse. Björks text är istället det som jag behövde för att klargöra min kritik av litteraturvetenskapen. Med några knapptryckningar tog jag ned den från en servern som Wolfman sätter tänderna det undermedvetna. Sedan brownsk rörelse. Därefter reterritorialisering in i huvet och maskinisk textproduktion. Kopplingar till heterogena element. Ett spår här, en linje där. Skruva upp hastigheten.

Uppsatsen slutar därmed med dessa ord:

Notorious B.I.G. kommer att tystna och vad som syntes vara en oändlig sträcka av ord (vilka genom kortkommandon och den smidiga logistik dess gränssnitt erbjudit har kunnat behandlas, och som i sin tur behandlat undertecknad, rhizomatiskt) försvinner ur blickfånget efter denna sista punkt.

Hoppas att jag har klargjort en del saker med detta. Det krävdes 1993 ord. Språkmaterialism.

Intern vs. global jargong del 1 – “textism”

Gubbslemsprojektet. Karls senaste mappning har framkallat en spännande debatt om hur manliga sociala nätverk är uppbyggda. I en anda av Tarde-sociologi/materiell-antropologi/99-tänk-om politisk-handling så handlar den filosofiska frågan om vad gubbslemmet egentligen gör. Detta är en mycket komplex fråga… men världen är komplicerad, och filosofin kommer alltid i andra instans (som Deleuze och Guattari säger i introkapitlet till Tusen Platåer: “Thought lags behind nature”). En komponent där slemmets abstrakta maskin manifesterar sig i ett språkligt assemblage är den interna jargongen, som sociologiskt fungerar så att den definierar en “utsida” och en “fiende” som samtidigt markerar insidan. George Bush säger att han är emot bin Laden, och sen säger han att han är för the american way of life. Vi säger ibland att vi är emot textism men för en emergent värld. Men vad menas egentligen med detta argument, som verkligen liknar en straw-man? Handlar det bara om ett socialt spel, eller finns det ett faktiskt innehåll? Jag tänker argumentera för det senare, både för att det är ett offentligt och demokratiskt förhållningssätt till jargong, som bör vara öppen, men för att det ger mig ett ypperligt tillfälle att kritisera textismen.

Textismen är ett samlingsbegrepp för de filosofiska inriktningar som ibland förknippas med den så kallade postmodernismen. En ordentlig karikatyr av denna tankeströmning gjordes av Alan Sokal i artikeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity, som kom att bli en viktig utgångspunkt i Science Wars. Problemet med Sokals kritik var att den just riktade sig mot en straw man, som visserligen utmanade den modernistiska vetenskapliga världsbilden som har lagts ned till den västerländska civilisationen sedan Kant, men som på ett egentligt plan inte hade något emot vetenskapens materialiteter (ex. atomer, datorer, människor).

Jag tror, utan att ha gjort en ordentlig idéhistorisk analys, att textismen uppstod när fransk post-68-filosofi mötte den analytiska filosofins 1700-talsuppdelning mellan språk och värld. Brittiska och amerikanska universitet började läsa Derrida, Foucault, Althusser, Lyotard osv. men transponerade på ett olyckligt sätt dessa filosofer till ett tänk som bygger på det mänskliga subjektet, representation och ideologikritik. 68-generationen av franska filosofer brydde sig inte om att bemöta detta, utan istället fick exempelvis Bruno Latour och Manuel DeLanda ta debatten trettio år senare.

Textismen har sin kärna i två poänger. Dels att objektivitet är omöjligt eftersom våra representationer alltid är beroende av ett tolkande subjekt, och dels att dessa representationer är invävda i ett kulturellt/ideologiskt spel. Dessa två missuppfattningar är helt onödiga, eftersom ingen tänker så egentligen, och för att de dessutom är totalt passiviserande och främjar elfenbenstornsfilosofi.

Textismen ska inte förväxlas med poststrukturalism. Tvärtom var det just med kritiken mot strukturalismen som man kunde göra sig av med det tolkande subjektet (Freud, Marx, Marcuse, fenomenologi, hermeneutik), glappet mellan språk-verklighet, och det totaliserande ideologibegreppet. Nu öppnade sig helt nya möjligheter att förstå hur rasism, sexism, uteslutning och marginalisering funkade utanför tankens och subjektens begränsade domäner. Patriarkatet berodde inte längre på att män hade en tankestruktur i huvudet, utan var istället ett fenomen som var distribuerat längs samhälleliga institutioner, formationer av grupper, invävt i materiella praktiker, och så vidare. Poststrukturalismen upptäckte att man kunde gå utanför texter, utanför det tolkande subjektet och utanför ett symboliskt universum. Michel Foucaults Vetandets arkeologi handlar just om detta; texter har ingen självständig ontologisk status utan måste förstås i ett sociohistoriskt sammanhang. I Sexualitetens historia – viljan att veta formulerar han detta som immanensregeln (s. 108), alltså att diskurser skapas i lokala härdar av praktiker, som enast sekundärt har något med språket att göra. Många har trott att diskurser handlar om språk, men tyvärr är inte fallet sådant (säg för guds skull inte att det beror på hur “man definierar begreppet” – då är vi tillbaks på ruta ett). Det handlar istället om att se vad som gör ett visst tal om könet, sexualiten eller brottet möjligt. Vi förklarar inget med text eller språk, det är dessa som behöver förklaras. Därför gör textismen fel när den vulgärontologiserar i stil med “världen är (alt. “kan betraktas som”) text”. Som tur är så är åttio- och nittiotalet över nu, men det händer ibland att man läser liknande påståenden.

Textismen går ibland hand i hand med överdeterminerade Freud/Marx/Lacan/Durkheim-modeller. I sista kapitlet av The Order of Things (klicka här för att läsa en sammanfattning av boken som jag har skrivit) lägger Foucault fram kritiken med ett historiskt argument. Vetenskapshistoriskt sett har här textismen ett nära släktskap med den antropologiska lingvistik och grammatik som blev framgångsrik under artonhundratalet, exempelvis genom Bopp. Men de moderna lingvisterna hade ändå det talade språket som utgångspunkt, medan de strukturalistiska modellerna i och med Saussure och framåt gjorde språket till en skum metafysisk logik vars struktur var så stark att den predeterminerade varje text. I kombination med psykoanalys och neo-marxism fick detta konsekvensen att nya begrepp började användas flitigt; alienation, ideologi, symbol, metafor, myt, signifier-signified, som i princip låste alla händelser inom ett och samma tolkninschema.

Den kanske hårdaste kritiken mot textism och strukturalism går via Deleuze och Guattari. I tusen platåer skriver de följande:

“We are no more familiar with scientificity than we are with ideology; all we know are assemblages. And the only assemblages are machinic assemblages of desire and collective assemblages of enunciation. No significance, no subjectivation: writing to the nth power /…/ An assemblage, in its multiplicity, necessarily acts on semiotic flows, material flows, and social flows simultaneously (independently of any recapitulation that be made of it in a scientific or theoretical corpus).” (s. 25).

Våra representationer är inte ideologigenomsyrade förståelser av världen som är mer eller mindre falska eller sanna. Vår tolkning av världen är inte heller särskilt totaliserande, världen bryr sig inte om våra teoretiska rekapituleringar utan jobbar med flöden iallafall. Människans medvetande är inte centrum i universum, no matter what Descartes, Kant eller Hume trodde. Immanens är motsatsen till textism. Text existerar inte i en ontologisk container frikopplad från världen utan flödar alltid sida vid sida med materiella och sociala flöden. Semiotik handlar inte om något som representerar något annat – det är studiet av immanenta transformationer varpå endast en del är vad vi kallar språklig.

Textism är inte ett pejorativt ord som används för att avfärda jobbiga litteraturvetare, journalister och konstnärer. Det är istället beteckningen på ett djupgående filosofiskt misstag som har paralyserat den filosofiska kritiken till att bara handla om representationer. Det är först när vi slänger våra nittiotalsböcker i textanalytiska metoder, kritisk diskursanalys, Freudian media studies, och börjar analysera världen ordentligt som vi kan få politik igen. Donna Haraway skrev inte om cyborgenmetaforen för att det var trendigt med cyberpunklitteratur på åttiotalet utan för att komma bort från de stora berättelserna och determineringarna som det innebar att man tillskrev kvinnor en gemensam identitet. När man tar sig ur textens sköna klarhet så blir man kanske till en början lite skraj eftersom det maskineri där det sociala hela tiden skapas är mångtydigt och går i flera riktningar. Helt plötsligt blir det svårt att förklara vad som händer, men vi behöver inte tolka för att hitta sanningen om patriarkatet. Vi behöver inte välja rätt begrepp och ord, utan istället dyker vi ned det socialas konstitutiva nivå och mappar komplixiteten. Först då kan vi göra om verkligheten – vi kan hacka den, styra den i nya riktningar, surfa på den intensiva energin istället för att skriva om den på avstånd, extensivt.

Att anfalla textismen, så ofta som möjligt, har två syften. Det första är den kritiska uppgiften – den stämmer inte. Det andra är den positiva – vi måste hitta nya sätt att bygga på, nya sätt att skapa agency. Det gör vi inte med överdeterminerade läsningar.

Vilket blir nästa ord som jag ska förklara? Kommentera och jag formerar ett nytt assemblage of enunciation!

Foucault – Order of Things

Filosofi. I måndags höll jag en föreläsning med titeln “Humanvetenskapernas villkor” för B-kursen i vetenskapsteori. Eftersom många är intresserade av Foucault och det inte finns så många bra sammanfattningar av hans kluriga bok The Order of Things tänkte jag att jag skulle dela med mig av min föreläsning, som sammafattar boken och dess centrala argument.

Texten finns att ladda ned som pdf (klicka här) (12 sid). Ni som fiskar efter ett enkelt sätt att copypasta ihop en hemtenta – gör er ej besväret. Texten är universellt modulerad och tillagd i Urkunds register – you will be caught in a pre-emptive strike.

Uppdatering: Fixade kass länk

Klassisk vetenskapsteori – del V – Davos

Klassisk Vetenskapsteori del V – Davos

***

Positivismen som filosofisk strömning.

Snabblänkar till del del 1 2 3 4


Innan vi går vidare i den klassiska vetenskapsteorins interna historia kan det vara uppfriskande att se sig omkring en aning. Vi har avhandlat Ayer, Carnap, och Popper, men som en isoleradheidegger_7.jpg debatt snarare än en idéhistorisk helhet. Ett intressant nedslag, som ger en indikation på den mångfacetterade debatt som Wienkretsen deltog i, bjuder Michael Friedman‘s bok A Parting of the Ways på. Boken handlar om Davoskonferensen 1929 där Carnap, Cassirer och Heidegger var huvudskådespelare. Det är givetvist historiskt komplicerat att ge en bild utifrån tre filosofer och en konferens, men Friedmans bok ger ändå många intressanta bakgrunder.

Den centrala tesen är att dessa tre herrar representerar vars tre olika strömingar i en turbulent historisk tid. Carnap, som vi tidigare varit inne på, hade publicerat Der Logische Aufbau der Welt (1928) och uppbringade en positivistisk filosofi där logik, rationell analys och empirisk verifikation stod i centrum. Cassirer hade precis skrivit sitt stora filosofiska verk Philosophie der symbolischen Formen och Heidegger hade 1927 publicerat Sein und Zeit. Friedman argumenterar att det finns en viktig gemensam nämnare för alla tre, nämligen det ständiga förhållandet till Kant. Min kollega “Drejan” myntade de numera bevingade orden “Har man inte fattat Kant, då har man inte fattat nå’t!”, och detta gäller i allra högsta grad om man ska navigera i tjugotalets intellektuella snårskog. Nu har jag personligen inte fattat Kant än, men jag har vidtagit drastiska åtgärdercassirer2.jpg genom att snart börja projektet att läsa alla tre kritikerna i sträck. Under tiden får vi förlita oss på Friedman’s sammanfattning.

Carnap vs. Heidegger

Carnaps projekt att skapa ett logiskt enhetsspråk stod i strid med många tidigare idéer. Den logiska analys som han för fram har dels en negativ uppgift som består av att den ska driva ut metafysiken, och en positiv uppgift i att vara ett hjälpmedel till vetenskaperna. En vanlig missuppfattning är att Carnap och Heidegger helt och hållet förkastade varandras projekt. Friedman argumenterar att så inte alls var fallet, utan att de läste, kommenterade, berömde, men framför allt kritiserade varandras verk. I The Task of the Logic of Science, som behandlats tidigare, kritiserar Carnap Heidegger för att använda språkets logik på fel sätt. Men Carnap förkastar varken Heideggers metafysik eller existentiella projekt rakt av (som sådant), utan använder det istället som språngbräda för att föra fram sitt egna projekt om ett vetenskapligt tänkande för filosofin. Carnap var kritisk mot stora delar av de filosofier som diskuteras i Tyskland vid denna tid; Hegel, Husserl, Fichte, Bergson, och så vidare, och i och med det nya stjärnskottet Heidegger får han en måltavla för sin generella kritik. Men samtidigt är detta negativa projekt inte det som får ta upp all tid. 1932 säger Carnap i en föreläsning:

carnap

“/…/ not think that the struggle against metaphysics is our primary task /…/ it is only necessary because of the historical situation, in order to reject hindrances. There will, I hope, come a time when one no longer needs to present lectures against metaphysics” (Friedman p. 19)

Friedman kopplar sedan samman Carnap och Neurath på ett intressant vis. Neurath var ju som bekant en aktivist och radikal socialist. Han skiljde sig från Carnap på en ganska viktigt punkt; när det gällde filosofiska sanningar så var det politiska alltid primärt. Logisk analys var den förnuftiga vägen att bekämpa metafysiken med, men Neurath var bestämd med att de social progression alltid var viktigare än vetenskapen som sådan. Carnap sympatiserade dock med Neurath på många punkter, och de delade åsikten att metafysiken på många plan var borgerlig och ibland även reaktionär. Die Geisteswissenschaften, alltså humaniora, var präglade av ettOtto Neurath filosofiskt försvarstal i kontrast till die Naturwissenschaften, och i denna legitimeringsprocess, som drevs av bland annat Rickert, Dilthey och Heidegger, argumenterade Neurath att det uppstod ett reaktionärt hinder för vetenskaplig och social progression (de båda alltid hand i hand). Det handlar således inte bara om filosofi i utdrivandet av metafysiken, utan även om politiska idéer. Ibland kan jag inte göra annat än att sympatisera med Neurath och Carnap, eftersom det i dagens humaniora i Sverige råder en reaktionär dimma i de textcentrerade och tolkande vetenskaperna, vars oförmåga att titta på världen istället för att bara se texten leder till att filosofin blir ytlig och meningslös och därmed tappar sin potential till social kritik (nu tog jag allt i). Dock skulle jag inte använda mig av positivisternas metod för att argumentera, men det är lite en annan fråga.

Således. Friedmans poäng är att de tre filosoferna delar intellektuell bakgrund i Kant, men går i tre olika riktningar. Kants filosofi rymde ju allt från vetenskap, moral, kultur och religion och därmed var det inte så konstigt. Som Foucault argumenterar i The Order of Things ligger mekanismerna som orsakar positiviteterna “behind” våran erfarenhet, på djupet, där under. Typiskt modernt! Både den “kontinentala” och den “analytiska” traditionen har varit besatta av detta djup, även om positivismen har förkastat att logiska utsagor går att uttala om denna nivå. Endast det positiva är vetbart, medan den tolkande traditionen har sprungit hermeneutiska cirklar i oändliga spiraltrappor mot detta djup… Nåväl. Hursomhelst är Friedmans bok utmärkt eftersom den slår hål på myten om att positivismen var anti-intellektuell. Carnap och de övriga i Wienkretsen var pålästa och inte alltid helt negativa till den metafysiska traditionen.

Nästa gång borde jag, om allt går som det ska, kunna foga samman en text om positivismstriden.

Snabblänkar till del del 1 2 3 4