Anteckningar om välfärdsmått 4 – Sten Johansson, indikatorrörelsen och Poppersk ingenjörskonst

Hur har man mätt den svenska välfärden? En nyckel till att förstå detta återfinns hos sociologen och professorn i välfärdsforskning Sten Johanssons arbeten på sjuttiotalet. Johansson ledde den första Levnadsnivåundersökningen som skulle exporteras till de övriga skandinaviska länderna och han var verksam vid det mycket inflytelserika Institutet för socialforskning (SOFI). Internationellt så lanserades denna forskning även som The Scandinavian Model of Welfare Research.

Sten Johanssons artikel i Acta Sociologica från 1973[ref]Johansson, Sten 1973 The Level of Living Survey: A Presentation. Acta Sociologica 16(3): 211–219[/ref] innehåller några intressanta kopplingar mot den under sjuttiotalet framväxande indikatorrörelsen, den “skandinaviska modellen” för välfärdsforskning och den Popperska demokratiska sociala ingenjörskonsten.

Johansson skriver att hans Levnadsnivåundersökning ansluter sig till  “the (now) international “social indicator movement”, if that is understood as a push for improved and more relevant social statistics”
(Johansson 1973: 212). Dels på grund av samma strävan att hitta nya mått på välfärd som hos indikatorrörelsen och dels med samma ambition att skapa långa tidsserier som kan fungera som indikatorer på att politiken rör sig i rätt riktning. Han delar även kritiken mot BNP som mått på välfärd:

“A corollary of this in our interpretation is that a unitary measure of welfare, a GWP[ref]Gross World Product[/ref], is rejected in favor of separate indicators to be assigned relative weights through the political process.“ (Johansson 1973: 212)

Johansson avvisar alltså BNP-måttet redan 1973, ett år innan tidskriften Social Indicators Research hade lanserats. Han avvisar även tydligt de subjektiva måtten, som kommer att bli framträdande i den internationella forskningen, framförallt med amerikanska influenser.

“Subjective satisfaction data would function as continuous pseudo-plebiscites in themselves while subjective perception data on resources (not to speak of objective data) can only function as a basis for interest articulation and aggregation for political parties, trade unions and other interest organizations. Subjective satisfaction data would simulate the function of interest articulation of the democratic process in a way that is rather controversial.”(Johansson 1973: 213)

Argumentet återkommer: subjektiva mått blir problematiska ur ett demokratisk perspektiv. Den politiska processen riskerar att gå vilse i forskning som mäter livstillfredsställelse, lycka och subjektivt välbefinnande eftersom det inte finns några konkreta åtgärder som kan sättas in. Dels vet vi inte med samma exakthet vad som gör människor tillfreds med sina liv, inte i jämförelse med hur vi kan påvisa bättre bostäder, ökad hälsa osv. Men det är också riskabelt att lockas av frestelsen att avstå från politiska åtgärder om människor visar sig vara nöjda med livet trots obefintliga förbättringar på en objektiv nivå, eller rent av försämringar.

Denna syn är förhållandevis kompatibel med Poppers syn på en stegvis och demokratisk social ingenjörskonst och Johansson skriver med hänvisning till detta perspektiv att  ”[the]interpretation of the level of living concept is its “piece-meal” nature, when it comes to generating a consensus on the value problems involved in selecting indicators.” (Johansson 1973: 213)

På så sätt öppnar Johansson för att indikatorerna måste vara falsifierbara. Vi ska mäta välfärd på ett sådant sätt att vi kan gradvis förbättra samhället och samtidigt ska själva sättet vi mäter på även det kunna förfinas.

Detta är ibland enklare sagt än gjort eftersom enkätstudier måste vara “konserverande” för att kunna uppnå långa tidsserier. Allt detta blir tydligare när vi sedan skruvar fram tiden till 2015, eftersom samma argument och liknande mått återkommer med full styrka.

Anteckningar om välfärdsmått 3 – Den skandinaviska modellen med objektiva indikatorer

I antologin The Scandinavian Model  Welfare States and Welfare Research från 1987[ref]Erikson, Robert & Uusitalo, Hannu 1987. ‘The Scandinavian Approach to Welfare Research’, i Erikson, Hansen, Ringen & Uusitalo (red) The Scandinavian Model: Welfare States and Welfare Research, Armonk: M.E.Sharpe.[/ref], skriver Robert Erikson och Hannu Uusitalo om den “Skandinaviska” välfärdsforskningen.

 

I denna text utvecklar Erikson och Uusitalo de olika teoretiska val som ligger till grund för ett specifikt skandinaviskt sätt att mäta välfärd. I det förra inlägget presenterade jag Levnadsnivåundersökningen som snabbt replikerades i Danmark, Norge och Finland. Här valde man att undersöka objektiva levnadsförhållande som mätte individens “command over resources” (kopplingen till “statsindividualism” är frestande, men behöver i så fall kvalificeras). Men på sjuttiotalet fanns det andra vägar att gå, framförallt den amerikanska forskningen, med inspiration i Frank M. Andrews och Angus Campbell. Erikson och Uusitalo distansierar sig från dessa subjektiva mått på livskvalitet som är “particularly strong in the Unites States” men som “[i]n Scandinavia, this variant has
fewer adherents” (s. 185).

Istället menar Erikson och Uusitalo att den skandinaviska välfärdsforskningen tar avstamp i Titmuss genom Johanssons Levnadsnivåundersökning. Men varför har då den skandinaviska modellen varit så avfärdande mot subjektiva mått? Frågan har flera svar.

För det första menar Erikson och Uusitalo att den skandinaviska välfärdsforskningen “operates on the same level as policies do” (189). På grund av detta är objektiva mått att föredra eftersom de dels kan “manipuleras” genom konkreta åtgärder, till exempel rusta upp boenden, förbättra vården eller stödja ekonomiskt med bidrag.

“This emphasis on applicability is one reason why these studies have used objective and concrete indicators of welfare, since these are the objects of concrete politics” (192)

För det andra är “Objective rather than subjective indicators /…/ better suited to study inequality” (190). Här menar forskarna att objektiva mått är komparerbara över samhällsklasser och kan användas direkt som mått på jämlikhet i ett samhälle. Med subjektiva mått blir detta krångligare eftersom även marginaliserade samhällsklasser kan rapportera höga nivåer av välbefinnande, trots att de har det objektivt sämre

Det tredje argumentet är att subjektiva mått är olämpliga eftersom de inte hör hemma i den expertisdrivna politiken. Istället bör samhällsplaneringen lämna subjektiva och “finala” värden till en demokratisk process. Människor ska själva vara fria att söka sin lycka. Politiken ska bara ge dem “command over resources” till att söka sin egen lycka. På så sätt drar man en gräns mellan det privata och det offentliga. Men man sätter även en gräns för den expertisdrivna välfärdsstaten, som inte bör tala om för människor vad de upplever. Här kommer man in på en annan dimension av “manipulerbarhet”. Risken finns att en politik baserad på finala och subjektiva värden kan minska ojämlikheter i instanser där människor ändå rapporterar ett högt välbefinnande, vilket Erikson och Uusitalo vänder sig emot.

Allt detta återkommer i 2015 års stora utredning om revisionen av välfärdsmåtten. Men då i konkurrens med en mycket starkare tradition av subjektiva indikatorer.

 

Anteckningar om välfärdsmått 2 – Levnadsnivåundersökningen

Som ett led i Låginkomstutredningengenomfördes 1968 den första Levnadsnivåundersökningen, en bred enkät- och panelstudie som har genomförts regelbundet. Den senaste LNU genomfördes 2014.

Den första LNU från 1968 genomfördes av Sten Johansson som i rapporten Om levnadsnivåundersökningen[ref]Johansson, Sten 1970. Om levnadsnivåundersökningen, Stockholm: Allmänna förlaget[/ref] går igenom de begreppsliga och metodologiska överväganden som gjorts. Samma år presenterar Johansson också undersökningen i en engelskspråkig artikel i Acta Sociologica[ref] Johansson, Sten 1973 The Level of Living Survey: A Presentation. Acta Sociologica 16(3): 211–219.[/ref].

Johansson vände sig mot FNs definition av levnadsnivå med motiveringen att fyra av dess nio komponenter inte är mätbara på ett tillfredsställande sätt på grund av de:

“stora skillnaderna i kultur och samhällsstruktur mellan länderna. Vårt problem blir skillnader i kultur i den antropologiska betydelsen av detta ord (värderingar, normer, livsstil) mellan individer och grupper i vårt land.” (s. 22)

Istället var Johansson inspirerad av den brittiske sociologen och välfärdsforskaren Richard A. Titmuss som i sin “Essays on the Welfare State” från 1958:

“inte definierar levnadsnivån i termer av behovstillfredsställelse utan i termer av >>command over resources>>, vilket implicerar en bild av människan som >>handlande>> varelse, en bild som har rötter i klassisk sociologisk teoribildning (Marx, Max Weber). Med utgångspunkt i Titmuss’ teoretiserande på området skulle man kunna formulera en definition på följande sätt >>individens förfogande över resurser i pengar, ägodelar, kunskaper, psykisk och fysisk energi, sociala relationer, säkerhet m m, med vars hjälp individen kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor. >> ” (s. 24-25)

Här har vi en i grunden sociologisk definition av levnadsnivåer (och därmed välfärd) eftersom det är ett perspektiv som förutsätter ett förhållande mellan struktur/agens, kort sagt, handlande. Men Johansson och levnadsnivåundersökningarna består inte bara av sociologi som vetenskap.

Tvärtom har de en slagsida mot att vara praktiskt användbara på en policy-nivå. På gott och på ont begränsade sig nämligen undersökningen till att mäta sådana saker som man anser att politiken kan och bör “manipulera” (i betydelsen “åtgärda”). Detta är en av anledningarna till varför man inte inkluderar subjektiva mått (exempelvis “lycka” eller “quality of life”), ett argument som återkommer även i dagens utredningar. Men detta sparar jag till en ny anteckning.

Anteckningar om välfärdsmått 1 – FNs definition från 1961

Hur mäter man välfärd? Det är ämnet för SOU 2015:65 “Får vi det bättre”, som publicerades förra året. Just nu arbetar jag med att försöka dra samman olika tankelinjer kring hur man kan kvantifiera välfärd på olika sätt, som delvis ger nytt ljus på var vi står idag.

En återkommande referenspunkt är FNs rapport International Definition and Measurement of Levels of Living. An Interim Report (61.IV.7) från 1961. Här diskuterar man olika indikatorer och föreslår en revision av tidigare arbeten, som resulterar i följande nio komponenter[ref]Översättningen är lånad ur Johansson, Sten 1970. Om levnadsnivåundersökningen, Stockholm: Almänna förlaget, sid. 21 [/ref].

  1. Hälsa
  2. Livsmedelskonsumtion
  3. Utbildning
  4. Sysselsättning och arbetsförhållanden
  5. Bostadsförhållanden
  6. Social trygghet
  7. Beklädnad
  8. Rekreation och fritid
  9. Mänskliga friheter

Denna rapport brottades med stora metodologiska brister, bland annat visste man inte alls hur man skulle mäta den sista, mänskliga friheter, eftersom det inte ansågs finnas någon bra indikator på detta.

Trots bristerna skulle den bilda en referenspunkt när olika länder började implementera mätmetoder som skulle komplettera eller ersätta BNP som mått på välfärd. Bland annat de svenska sociologerna, som jag återkommer till i nästa anteckning.