Det netpolitiske manifest

Ett gäng danska internauter kring Bitbureauet översätter för närvarande min bok Det nätpolitiska manifestet (2010) till danska och publicerar kapitel för kapitel både som text och som inläst poddkast, inläst av Henrik Chulu. Jag antar att man får en “ljudbok” om man sedan klistrar samman poddkasten till en sammanhängade spellista.

Detta gör mig bubblande glad! Jag försökte skriva boken så att den skulle kunna ha en hållbarhet över tid och detta känns som att så kanske är fallet.

Hittills har två kapitel publicerats:

Idén till en dansk översättning föddes redan 2011. Då diskuterade vi ett antal översättningsproblem som uppstår främst kring begreppen “nätvaro”, “gå till näts” och pluralformerna av “internäten”, “internätverken”. Jag tänker att dessa översättningsproblem är positiva tecken på att det finns tankelinjer som kräver tankearbete i boken.

Jag har själv inte bläddrat i boken på fem år. Jag tycker det är svårt att läsa det jag själv har skrivit, ungefär på samma sätt som det är konstigt att höra sig själv på en ljudinspelning eller video. Kanske blir det lättare om jag läser på danska!

Anteckning för arkivet: Det nätpolitiska manifestet citerat i SOU 2015:65 av de Kaminski

Lite ironiskt, men samtidigt som jag har bloggat väldigt mycket om Statens offentliga utredningar nås jag av nyheten att min fem år gamla bok Det nätpolitiska manifestet citeras i Digitaliseringskommissionens SOU 2015:65 Om Sverige i framtiden – en antologi om digitaliseringens möjligheter.

Kapitelförfattaren Marcin de Kaminski använder begreppet “smittontologi” från boken, ett begrepp som jag och Karl Palmås jobbade med ett par år innan boken skrevs. de Kaminski skriver:

Som del av internet bör man känna till nätets särskilda ”smittontologi”. Med detta menas att användare kan vara mer eller mindre aktiva, men som noder i nätet är man – om än passivt – påtvingad funktionen av att föra vidare information. Man kan sammanfatta detta som att informationen smittar. Detta oavsett om man är primärkälla eller mottagare av informationen.

Jag har ännu bara bläddrat i resten av SOUen. Om någon vill ha en rå textversion för innehållsanalys, tillverkade jag en sådan med pdftotext. Ladda ned här.

Tillbaka till Framtiden: Analogisering och digitalisering

Det är dags att återvända till “Framtiden”, som har sporrat dels en intressant diskussion hos Rasmus på Copyriot, samt en intressant reflektion av Anders Mildner (även om boken inte hänvisas till explicit, se nedan).

Diskussionen hos Copyriot handlar om vem som egentligen “Framtiden” polemiserar emot. Vi tar ett citat ur boken:

Precis som 1900-talets futurister var 2000-talets nätsvärmare besatta av hastigheter, flöden, affekter, massbeteenden och ny teknik. Precis som futuristerna vägrade nätsvärmarna att se världen som oföränderlig. De var övertygade om att samtiden bara kunde förstås genom berättelsen om den konstanta utvecklingen. (56)

Problemet är att “nätsvärmare”, “nätaktivister”, “pirater” osv. är beteckningar som minst sagt är svåra att definiera, lokalisera och polemisera emot. “Framtiden” är förvisso en essä i ett romanformat, så att stoppa in en fotnot skulle göra våld på formatet, men kanske göra väl för argumentet.

Det finns nämligen god grund för att argumentera det rakt motsatta. Nätaktivister är, och har varit, några av de främsta digitaliseringskritikerna, främst på området personlig integritet/självbestämmande. Exempel: Datalagringsdirektivet innebär en digitalisering av människors rörelsemönster, kontakter och sociala liv. Denna digitalisering får, enligt många nätaktivister, inte ens äga rum från första början. Ett annat exempel är hur köttslig tillvaro på hackerkonferenser ofta innefattar ett digitaliseringsförbud (inga foton, inga videokameror).

Och ett tredje exempel är den ganska konsekventa kritiken mot panspektron, som jag diskuterar i Det Nätpolitiska Manifestet:

I vår samtid är det inte längre den optiska blicken som övervakar oss, utan istället databaser och loggfiler, datorer och mobiltelefoner. De skapar en ny form av visibilitet bortom det mänskliga ögat. Panspektron markerar således de nya frontlinjer inom vilka breda spektra av analoga signaler kan göras digitala, och därmed synliga, på ett mycket mer omfattande sätt an tidigare.

Tvärtom är det främst företag och stater som vurmat för en “ökad” digitalisering, och kommit på förvirrande begrepp som “digitala ekonomier”, “Svenska ambassaden i Second Life”, “e-legitimationer” osv.

Det stora problemet med “Framtiden” är dess monolitiska syn på internet (med pyramiden som monolitiskt figurativ), i kombination med den fenomenologiska blick som strålar ut från en metropol i ett högindustrialiserat land i norra Europa. För att ta det enkelt: Internet är inte samma sak i SoFo som det är i Kairo eller Xinjiang. En bred civilisationskritik, kan inte ha en så smal utgångspunkt, och kan inte heller skrivas med Washington som utgångspunkt, även om det är en vanlig föreställning att politik har sitt epicentrum på sådana platser.

Anders Mildner skriver en ganska träffande reflektion över detta i SvD:

Ur medieperspektiv var så klart omsvängningen mot ökad internetskepticism väntad. I ett samhälle som är så starkt genomsyrat av medielogik som vårt, kommer det som en gång höjs till skyarna så småningom obönhörligen att plockas ned på marken igen. Där är vi i dag. Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.

Denna tråd förtjänar att spinnas vidare på. Utgångspunkten “vårt samhälle” håller inte för internet, eftersom internet aldrig har varit ett samhälle. Analogisering – Digitalisering – Analogisering är tusen olika saker: I vissa fall, ganska få rent numerärt, är det kanske en protest i Egypten (analogisering) som digitaliseras, laddas upp på Youtube, och återanalogiseras på hundratusentals skärmar. I många fall, rent kvantitativt, sker denna transformation i långt mer vardagliga sammanhang. Jag sitter och fikar, twittrar ut ett foto med GPS-metadata, och nån som följer mig på Twitter återanalogiserar informationen i ett försök att slå ihjäl lite tid på kontoret. (total nollintensitet)

De båda händelserna är teknologiskt sett mycket lika varandra, analogisering-digitalisering (plus metadata) – ackumulation av arbetskraft hos ett storföretag (Google, Twitter) – återanalogisering på en annan plats i nätverket (plus koldioxidutsläpp).

Just på grund av dessa händelsers perfekta individualitet (deras status som haecceiteter och händelser) är de långt mera autentiska, mänskliga och egentliga än en universalistisk fenomenologi av fötter i gräs eller doften av hav. Mitt vardagstwittrande och en egyptisk youtubeuppladdning kan inte tänkas genom samma register. De är förvisso tekniskt nästan identiska, men de är fundamentalt olika som existensformer.

Vardagstwittrandets tvång, oket av att kolla sin Facebookstatus, livskrisen inför informationsöverflödet, ensamheten som uppstår när man har addat ytterligare en “friend” men ändå känner att det var mera autentiskt på åttiotalet när man satt och hade tråkigt lyssnandes på ett blandband eller tittade på Vetenskapens värld, är förvisso en intressant analys av en modern ångest som kanske drabbar och passiviserar ett och annat barn av IT-bubblans frammarsch. “Framtiden” gör helt rätt i att kritisera detta tillstånd, och slå hål på dess frihetsmyt.

Men ett sådant scenario utspelas inte i samma pyramid som en krypterad tunnel ut ifrån Kairo, en chatt genom The Golden Shield, eller nedladdningen av konfidentiell data från det militärindustriella komplexet. I dessa fall finns inte “digitalisering” som en övergripande samhällsförändring, utan endast som ytterst konkreta överväganden. Vad hamnar i loggfiler? Vad kan knäckas av någon som lyssnar? vem kan ta ned torrent-filen?

Internet undflyr på så sätt själva tanken om att vara något tekniskt, att ge upphov till ett Gestell, ett tillstånd som villkorar existensen. Jag har alltid brottats med att försöka förmedla denna tanke om radikal heterogenitet som den enda vägen till en trovärdig analys. Jag har använt obegripliga uttryck som “minoritetfraktal”, “panspektron” och “haecceiteter”, teknologisk “fylogenetik” och “chiffrets fjärde parameterrymd”. Allt för att destruera de gamla registren: “Teknik – existens – essens”, “cyberrymd – real life”, “demokrati, medborgarskap – transparens”. Begripligheten i dessa manövrar har på sin höjd lett till förvirring, och det är förvisso en effekt som inte ska underskattas.

Uppmaningen är dock densamma: “Ta din dator, tunnla dig runt en diktator eller en fångstapparat, ta kontroll över tekniken och böj och bänd den tills du kan koppla om till något bättre!”.

Det IT-politiska manifestet?

Jag är ingen bibliofil. Jag läser visserligen böcker, ganska många sådana. Men jag misshandlar dem med överstrykningspennor, tappar bort dem och slänger dem ofta. Jag ogillar att äga böcker i allmänhet. Ändå är de väligt värdefulla. Jag kan inte läsa mer än tre A4-sidor på en skärm. Texter som tryckts i böcker är dessutom skrivna för att vara tryckta texter, och kan därför inte läsas på något annat än tryckt papper.

Nåväl, det där var ju inget nytt. Min favoritinstitution för böcker är bibliotek. Då slipper jag äga böckerna, slipper leta reda på dem (bibliotek har ju index), och istället för att misshandla dem antecknar jag varsamt i en anteckningsbok när jag läser dem. När jag blev doktorand för fem år sedan köpte jag ett tiotal böcker som var klassiker i ämnet vetenskapsteori. Det kändes som jag var tvungen att ha dem i min bokhylla. Men sedan dess har jag enbart gått till Universitetsbiblioteket för att låna. Eller helst lånar jag dem inte ens, utan läser dem i läsesalarna.

Med denna lilla anekdot glädjer det mig att Det Nätpolitiska Manifestet nu finns att låna. Jag har via den där sökmotorn som stjäl data om mitt liv funnit att i Stockholm finns den på stadsbiblioteket samt Medborgarplatsens bibliotek (utlånad), samt Umeå stadsbibliotek (utlånad, kö). På båda ställena är den klassificerad som IT, informationsteknologi (Bv).

Via Libris ser jag att sju bibliotek har den införskaffad eller i inköp. KTH-biblioteket har den klassificerad med lite sökord (lämnade snabbt den sidan då den var fylld av social media-knappar; FY! – jag filtrerar aktivt bort Facebook-beacons, “gilla-knappar” och dylikt från mina internät; varför ska halva Silicon Valley veta vad jag läser och tjäna pengar på att de vet det?). I Libris hittade jag även att mitt kapitel i boken The Mutual Construction of Statistics and Society finns att låna på fyra bibliotek under Od.

Nåväl, tillbaka till ämnesklassificeringen. Å ena sidan är det väldigt roligt att ha skrivit en bok inom IT när min bakgrund inte är tekniskt skolad. Jag kan ju bara data från att ha piratkopierat spel på nittiotalet och umgåtts med hackers på 2000-talet. Å andra sidan hoppas jag att IT-stämpeln inte skrämmer undan människor som kanske inte bryr sig så mycket om den där burken bakom tangentbordet eller den besvärliga nätkabeln som försvinner in i väggen.

Nåväl, detta är nog det enda jag kommer blogga om bibliotek. Inte för att det är oviktigt eller så. Möjligtvis kommer jag hatblogga om iPads i läsesalarna, eller om utsugarförlagen som tvingar in biblioteken i walled gardens i och med tidskriftsprenumerationer. När jag tänker efter är det i och för sig anledning nog. Men inte min kopp kaffe just nu.

Gunnar blå, Kafka och panspektron

Ett genomgripande tema på denna blogg är det mänskliga tillståndet i förhållande till teknisk utveckling. En konsekvens av övervakningsteknologier är exempelvis en speciell form av paranoia som är svår att sätta fingret på. I förra bloggposten nämndes Kafkas text der Bau, som beskriver den ensamme individens bunkerbyggande. Det frenetiska livsprojektet består av att skapa en säker plats, med full kontroll och säkerhet. Projektet präglas av rekursiva emotioner, varje känsla av ett stundande hot leder till en förstärkning och en fortsättning som i sista instans pekar mot döden.

Kafka läst som en politisk filosof, varnar för denna bunkermentalitet, som leder till sorg och isolering.

Men bunkeraffekten är bara en instans av paranoia. Finns det fler? Och framförallt, finns det en mera uppdaterad version som beskriver förhållandet till vår samtid i Panspektron?

Vi sneglar igen på begreppet panspektron ur Det nätpolitiska manifestet (Fortfarande går hälften av inkomsterna till Wikileaks: julklappstips!):

I den panspektriska övervakningens tidevarv är populationen inte längre intressant. Varken militären eller företagen är längre intresserade av nationalstaternas gamla gränser. För att upptäcka det som idag upplevs som hot mot samhällsordningen vänder sig övervakaren inåt och fokuserar blicken på avvikande beteendemönster i den egna samhällskroppen.

Det panspektriska subjektet görs alltså synligt av en mängd mönster som samlas i olika databanker.

Den filosofiska tesen ligger i linje med Gilles Deleuzes Postskriptum till kontrollsamhällena, där de gamla panoptiska samhällena, som i detalj studeras av Michel Foucault i exempelvis Övervakning och straff ställs i relation till nya teknologier, ekonomier och maktflöden. Även Kafka befinner sig i brytbunkten enligt Deleuze:

Kafka, som befann sig vid brytpunkten mellan dessa båda samhällen, beskrev i Processen de mest fruktansvärda juridiska former: de disciplinära samhällenas skenbara frikännande (mellan två inspärrningar) och kontrollsamhällenas eviga förhalning (en kontinuerlig variation) utgör två högst olika juridiska former, och om vår rättsapparat tvekar och själv har hamnat i kris, så är det för att vi håller på att gå från den ena till den andra.

Der Bau kan läggas till bredvid Processen som ytterligare en dimension av den eviga förhalningen som karaktäriserade det juridiska systemet. I förhalningen vänder sig subjektet inåt, och drabbas av den paranoia som der Bau utmålar. Minnet sviker, sinnena sviker, allt föranleder bristande tillit till omvärlden och till slut bristande tillit till de egna tankarna.

I linje med paranoiaspåret kommer vi till fallet Gunnar Blå. Kopplingen till panspektrisk övervakning gjordes för snart ett år sedan av Copyriot, vars bloggpost är utmärkt läsning i hur litteratur är (eller kan vara) politisk filosofi.

Boken kan läsas som en undersökning av panspektrisk övervakning som tar tanken på informationsekonomi till sin absurda yttre spets. Att visa känslor är att skänka bort information, i de dunkla nät av frilansande spioner och särskilda byråer där “Carl” [huvudpersonen] är verksam.

Att “visa känslor är att skänka bort information”. I kommentarsfältet görs direkt kopplingen till Facebook, vars ekonomiska modell går ut på att vi visar känslor. Visar dem i ett maskinläsbart format. Detta är den panspektriska politiska ekonomin, som drivs fram som en “business model” snarare än en planerad övervakning.

Jag skulle vilja lyfta fram ett annat spår i Gunnar Blås Övervakningen, som är en konsekvens av den genomgripande övervakning som “Carl” är utsatt för, reell eller inbillad spelar ingen roll. Man skulle kunna kalla det den panspektriska schizofrenin.

Han drack en klunk till. Han lät bli att tänka på vad det var han faktiskt dolde, det bästa sättet att upprätthållan legenden. Men han betedde sig som en som inte har något att dölja för att dölja att han inte hade något att dölja.

– Jag borde ha köpt en tidning, tänkte han, det skulle ha set mer normalt ut än att jag sitter här och stirrar: “Objektet betedde sig misstänkt, satt stilla coh stirrade rakt framförsig”, kommer de skriva i rapporten.

Skräcken ligger inte i att hemligheter ska avslöjas. Dessa säljer “Carl” vitt och brett omkring sig när han ständigt får slut på pengar i sin svindlande flyktresa genom Europa, som följer stålets metallurgi via järnvägen snarare än flygets aluminium. Om Kafkas djur i der Bau håller sin lilla bunker som den yttersta hemligheten, objektet som inte får avslöjas, så består “Carls” skräck i att döljandet framstår som ett döljande, en avvikelse i normaliteten, som samtidigt måste avvika precis lagom för att inte avvika, för det som aldrig avviker är i sig suspekt.

“Carl” tvingar hela tiden sig själv att balansera på den “lagoma” avvikelsens tunna tråd, eller som Deleuze hade uttryckt det “kontrollerna är däremot en modulation, som en självdeformerande formering i ständig förändring från ett ögonblick till nästa, eller som ett såll vars genomsläpplighet hela tiden förändras.”

Normaliteten är längre ingen konstant, utan alltid specifik. Döljandets perfekta modulation måste hela tiden anpassas efter kontrollens perfekta modulation. Annars tar det stopp. Allt som gäller är nästa kontroll, inte kontroller i allmänhet. “Carls” flykt är en konstant schizofreni. Varje detalj i hans närvaro är en potentiell modulator, varje gång han ser sig i spegeln tvingas hans hjärna gå i överljudsfart och reflektera stundens förhållande till den abstrakta övervakning som förföljer honom. Schizofrenin är i allra högsta grad fysisk. Hans magmun släpper på och av magsyra som fräter smärtsamt. Munnen väljer i ena momentet kaffe, i andra sekunden Fernet, i tredje sekunden suktar den efter kvinnan i den röda klänningen. Men den kan aldrig stanna, den kan aldrig få en stabil identitet. “Carls” mun är en modulation av ett organ som hela tiden söker nya formeringar, nya kopplingar, nya sammansättningar.

Den enda vägen till sinnesfrid är att falla in i en begärets nollintensitet och närma sig kroppen utan organ. Vi följer Deleuze & Guattari’s Anti-Oedipus:

Where do these pure intensities come from? They come from the two preceding forces, repulsion and attraction, and from the opposition of these two forces. It must not be thought that the intensities themselves are in opposition to another, arriving at a state of balance around a neutral state. On the contrary, they are all positive in relationship to the zero intensity that designates the full body without organs. (20)

När “Carl” inte längre klarar av de aldrig sinande associationerna, när han inte orkar med att varje organkoppling genast sänder blixtrande smärta genom hans kropp, lägger han sig ned för att uppsöka ett tillstånd av nollintensiteter. Han blir “den döda lilla flickan” och döper sin magmun till “Cissi”. Utan att äta på flera dagar finner han sakta en slags sinnesfrid, eller åtminstone en temporär lättnad från smärtan.

Men i denna nollintensiva kropp utan organ finner han en motattack i förhållande till sina övervakare. På hotellrummet finns en övervakad telefon, vars mikrofon han stoppar in i örat och på så sätt lyckas höra övervakarnas dialog. Mikrofonen förvandlas från ett öra till en mun, och “Carl” hör rakt in i spionernas liv. Med en kyla lyckas han övervaka övervakarna, genom att först ha förvandlats till en kropp utan organ, som i nästa moment kopplar sig till en mun-mikrofon som tar honom rakt in i de andras liv.

På så sätt flyttar Gunnar Blå in i min bokhylla av mycket värdefulla politiska filosofer. Utöver den skarpa analysen är boken även mildrande terapeutisk och de sista sidorna läste jag precis vid när jag landade med en skramlande gammal aluminiumsarkofag av märket Boeing i den Egyptiska öknen. Trots att inflygningen skedde i nattens mörker, såg jag samma gula nordafrikasol som “Carl” så panikartat flyr.

Om nätfrihet och Wikileaks

Just nu går hälften av intäkterna för Det nätpolitiska manifestet som donation till Wikileaks. Erbjudandet gäller fram till jul, och beställs från Ink bokförlag. Wikileaks omnämns i slutet av manifestet, och spelar en viktig roll som ett “proof of concept” för hur vi kan praktisera yttrandefrihet nu och i framtiden.

Jag var även med i Studio Ett i P1 igår och pratade om nätets framtid och frihet. Även Linus Larsson medverkade, och vi framförde ungefär samma tanke om det ostoppbara internet. Man kan säga att jag försökte kommentera Copyriots varning för cyberdefaitism, genom att bestämt argumentera för att vi inte ska vara rädda för lagstiftning. Däremot ska vi vara kritiska.

Eftersom jag av en slump befinner mig vid röda havet just nu, och P1-inslaget även handlade om hajattackerna, så kunde jag inte låta bli att göra en marin liknelse. I programmet säger jag att vi inte ska gömma oss i snäckskal. Alltså, det gäller att vi inte blir eremitkräftor. Istället bör vi jobba stim. Ett stim skyddar mot hajar, och genom att samarbeta kan vi undvika dess käftar.

Uppdatering: Fixade en OGG för er som föredrar öppna format.

Abzug

Varje gång jag åker till Stockholm drabbas jag av samma känsla. Jag är ju för det mesta där i “affärer, även om jag inte köper och säljer något konkret. Men det har som bieffekt att jag alltid bara stannar i korta perioder, så korta att själva resandet ofta tar lika lång tid som själva vistelsen.

Restiden är som hemma. Efter mycket letande lyckas jag nästan alltid hitta en InterCitybiljett så att jag kan göra tågresan så lång som möjligt. Bäst är över Karlstad, för då förlänger man sträckan Stockholm-Göteborg med en helt timma, och närmar sig sextimmarsgränsen.

Men detta leder även till att mina vistelser präglas av stål, betong och en ständig batteribrist. Jag åker dit, gör olika saker i former av seminarier, föreläsningar, möten, snabba ölkvällar, åker evigt mycket tunnelbana, och allt i ett slags evigt novembermörker. Det är alltid dag när jag åker tåg, men alltid mörkt när jag “gör affärer”. Mötena med människor i Stockholm är av två slag. Å ena sidan är de husligt hemma, speciellt när jag möter mina vänner från internet. De är ju alltid där, på IRC, och man talar som om man möttes senast bara igår.

Människor som inte är nätvarande i min nätvärld hinner man bara växla korta ord med, oftast präglade av artighetsfraser, i sunkiga föreläsningssalar, paviljonger och korridorer.

Sammantaget skapar detta en slags sekventiell närvaro i det som många anser vara huvudstaden. Det är alltid kallt där, och jag har alltid ångest inför de tröstlösa avstånden, de mekaniska tunnelbanevagnarna och yrseln av att aldrig hitta. Det har inget med stadens egentliga egenskaper att göra, utan snarare handlar det om att jag bara reser dit för business. Alltid med en stark vilja att åka hem igen, till den identitärreaktionära lokalpatriotismen i Gotham City, home of west-coast corruption och Berlusconi-underhållning.

Idag höll Ink bokförlag i ett seminarium om nätpolitik på Socialistiskt forum. Jag och Isobel och Rasmus pratade om fascismen och nätet. Seminarierummet var överfullt och fuktigt kvavt, och kanske på grund av stundens intimitet råkade jag säga ordet “köttvaro”. Massa människor i köttet nära varande. Det var ett intressant seminarium, och jag hade gärna diskuterat längre och mera utförligt.

Jag lanserade en aningen oklar teori om fascismen kontra solidariteten på en affektnivå. Fascismen består av en mängd svarta hål som förr eller senare blir cancerogena. Internet accelererar affekter, det är nätvaron bra på, och vi får kommentarsfält fulla av sverigedemokratiska män, sorgetroll och en slags expressivitet för det fascistoida begäret, som till och med skapar singularitetspunkter av “lasermännens riksförbund”. Hyllningar av den andres död!

Detta uppfattas som ett problem. Och det är det väl kanske på en nivå. Så vi diskuterade en eventuell lösning. Ska man möta fasces-trollen i kommentarsfälten? Ska man ösa på mera och mera tills de “demokratiskt sett” förminskas till den lilla skara de egentligen är? Knappast.

Min tanke var snarare att man kanske inte ska lösa problemet. Utan istället bygga andra, solidariska saker. För på ett sätt graviterar de ändå mot sin egen död. Den fascistiska smittan blir mindre smittsam om man skapar en mångfald av imitativa strålar, som istället för att mota fasces-viruset istället bygger andra ekosystem som är immuna mot dessa affekter. Det låter teoretiskt och flummigt, men i någon mån tror jag att det är av lättja som dessa affekter kommer i ljuset. Kanske måste man välja bort den generaliserade offentlighet som dessa frodas i, där de försöker säga “sanningen”. Dit hör bland annat tidnignarnas kommentarsfält, som lätt bjuder in just de som så länger anser sig ha väntat på att få “komma till tals”. Och de mötte internet som ett fyrverkeri, som varken gick att tämja eller släcka.

Men under en kort pratstund med Jonas Andersson, medredaktör till boken Efter the Pirate Bay, så diskuterade vi en intressant form av självreglering. Allt fler tidningar, som tidigare skapade sina egna kommentarsfält, ansluter sig nu till “outsourcade” tjänster, exempelvis Disqus. Det är intressant, och kommer att bli intressant, att se hur approprieringen av en aktivitet (kommenterandet) kommer att reglera dess innehåll i framtiden. Jag menar, facebook gillar varken bröstvårtor eller fildelningslänkar, och kanske ser dessa företag det som en slags “kvalitetskontroll” att sålla bland trollen. Att man dessutom tvingas igenom en jobbig registreringsprocedur, och att loginsystemet loggar allt mera data, från IP-nummer till e-postaddresser till sökhistorik och andra besökta sidor, gör att kommentarstrollen i allt större utsträckning känner sig övervakade, och därmed anpassar sitt beteende. Vaniljinternet blir ännu mera vanilj, kanske toppat med grädde till och med.

Precis innan jag lämnade Stockholm för den här gången, återigen i all hast och genom vindpinade gator, snömodd och fullpackade stationer, så stacks ett exemplar av romanen Övervakningen av Gunnar Blå i min hand. Innan InterCity-tåget har passerat Västerås har jag genast slukat fem kapitel. De är korta men intensiva. Känslan av paranoia och förföljelse, som plågar huvudpersonen i berättelsen, biter sig genast tag i mig och jag får uppsöka restaurangvagnen med jämna mellanrum för att inte fastna i det svarta hålet. Men boken blir min reskamrat ända fram till Göteborg. Hoppas bara att tåget fastnar i lite fler signalfel så att resan närmar sig kanske sju timmar. Det är så vackert att plöja denom snöyran i en kista av stål!

Att kringgå datalagringsdirektivet, del 1

Igår medverkade jag kort i kulturnyheterna angående datalagring. Som vi alla vet leder den breda övervakningshåven till många falska positiver, men datalagringen är ganska lätt att kringgå på internet, dock med vissa undantag. Ett sådant är e-post.

Som vi alla vet riktar sig tvångsdatalagringen mot trafikdata. När det gäller innehållsdata i e-brev så har vi ju GPG, som effektivt gör att endast den mottagare som har rätt nyckel kan läsa innehållet. Men, att köra GPG i den vanliga e-posten lämnar ändå trafikdataspår. Detta beror på att e-post är en uråldrig teknologi, som utvecklades innan EUkraterna drabbades av övervakningsiver.

Datalagringsdirektivet kommer tvinga alla som tillhandahåller e-postservrar att lagra trafikdatan, alltså vem som mejlar med vem. I fall av en klåfingrig polis eller en slarvig hantering av dessa högriskloggfiler finns det alltså goda skäl att dölja även trafikdatan.

Men hur gör man det egentligen? Next level kryptering funkar inte, utan vi måste börja re-maila… återposta(?). Det låter komplicerat, men egentligen handlar det endast om att vi blir isomorfiska med de paketförmedlade internäten, så som de konstruerades i sitt ursprungsläge. Det Nätpolitiska manifestet påbjuder:

Nätpolitiken flyttar in i cipherspace i syfte att återta kontrollen och undvika den panspektriska övervakningen. Att kringgå övervakning är en direktpolitisk handling som ställer den långsamma parlamentariska processen frågande inför nästa möjliga reglering. Att förvandla de distribuerade nätverken till cipherspace är bara en fråga om kunskap, och teknologin ligger redan i händerna på användarna.

Upp till bevis!

På nittiotalet löste man detta dilemma med re-mailers. En återpostare funkar som en snäll brevbärare som ser till att skydda dig genom att du först går genom återpostaren innan du viker upp ditt brev på vaniljinternet. Den mest avancerade varianten är chifferpunksåterpostaren (snart ballar försvenskningen av begreppen ur). Den funkar som så att du hämtar en kryptonyckel som du krypterar ditt brev med. Därefter ger du kommandon för vart chifferpunksåterpostaren ska skicka ditt brev. För att mottagaren sen ska kunna svara måste han eller hon följa samma steg tillbaka.

Ett mera modernt sätt är att använda i2p. Inuti darknetet finns både POP och SMTP-servrar som man kan använda, samt en inbyggd webmail i själva i2p-routern som man installerar. När man befinner sig i ett riktigt darknet finns ingen trafikdata att samla in inom själva nätverket… well… förutom femhundra tecken långa kryptografiska adresser. Det är först när man viker över på vaniljinternet som trafikdatan blir meningsfull, men då har man redan anonymiserat sig i mörkret.

Om man vill ta steget ytterligare mot kärnvapensäkerhet finns även i2p-bote, som är helt serverlös och peer-to-peerbaserad. Den är dock endast tillgänglig i tidiga versioner, men ju fler som använder och rapporterar buggar, desto bättre blir den.

Sen finns ju även enklare lösningar. Någon sätter upp en webmail i ett land som inte omfattas av datalagringsdirektivet. Kanske Rumänien, kanske Tyskland, kanske Island. Med en ordentlig https-anslutning sker all kommunikation krypterad till servern, och med en god systemadministratör hålls loggar till ett minimum. Som jag ser det finns det en affärsidé här… synd bara att Sverige inte får några så kallade “entreprenörer” inom detta område då vi sabbar allt med hetslagringsdirektivet… Men allt för Madrid. Never Forget… eller whatever…

Ett lästips är för övrigt Hasse Roséns artikel om cyberkrig. Återkommer till denna senare i nästa vecka.

Förresten – varför är inte journalister tokarga på datalagringen? I princip omöjliggör ju detta meddelarskyddet som man har rätt till så fort man vill mejla, ringa eller faxa en grundlagsskyddad reporter. Srsly, det finns liksom inget sätt att “undvika” att dessa uppgifter loggas, och om ex. polisen begär ut mina e-postloggar så kommer oundvikligen ett mail med whatever@nyhetsredaktion.se komma med. Det börjar bli lite frustrerande att det är hackers som hela tiden måste lösa detta när journalistkåren hela tiden fegar ur.

Om recensioner

Det har växt fram en rad kommentarer och recensioner av Det nätpolitiska manifestet både på bloggar och tryckta medier. Det är väldigt intressant att ta del av dem, och förhoppningsvis kommer det ännu fler. Recensionsdatum för de utskickade exemplaren är satt till 26:e oktober, vilket är om två dagar. Men jag ser även fram emot kommentarer i andra format, med andra förutsättningar.

Följande bloggpost är ett försök till att tänka recensionens begränsningar, historia och kanske möjligheter.

Det som genast slår mig är den kompakta dominansen av manliga författare och recensenter. Copyriot skrev en mycket intressant reflektion över detta för ett år sedan, där tendensen att män recenserar män diskuteras. Även nämns den generellt trista, men tyvärr historiskt starka, myten om den manligt kodade universalismen, dit filosofin, politiken och tekniken har förpassats. Jag är inte alls insatt i de institutionella förutsättningarna hos tidningsredaktioner, men då Det nätpolitiska manifestet är en synergi av filosofi och teknik, skulle i så fall en sådan dubblerad myt leda till att boken sticks i händerna på ytterligare en manlig recensent, vilket skulle vara en trist upprepning av det Samma.

Det skulle på så sätt innebära en trippel repetition av detta mönster om jag på ett oproblematiserat sätt nu lyfte fram, och gick i diskussion med, den hundraprocentigt manliga recensionsvågen. Att priviligera den moderna borgerliga offentlighetens format; tidningarna och det talade ordet i en generaliserad enhetskultur, vore inte bara ett faktiskt misstag, utan även i strid med Det nätpolitiska manifestets analys. I manifestet intar tunnlarna, den affektiva nätvaron och gemenskapernas politik en förrangsställning framför den juridiska universalismen, de generalla liberala rättigheterna och den enhetliga politikens Logos.

Detta hänger samman med en mera generell kritik av kunskapernas format. Vi har å ena sidan den “teknikneutrala” universalismen, som tänker sig ett okroppsligt och kyligt värderande av kumulativa kunskaper. Sett ur detta perspektiv är det Nätpolitiska manifestet blott en serie argument, presenterade för vem som helst vars fakulteter är beskaffade att ingå i en kritisk och rationell värdering av idéernas giltighet och rimlighet.

Å andra sidan har vi en närvarons värdering av kunskap, som är mycket mera osäker, samtidigt som den är mera praktiskt inriktad. Minnet är inte givet, utan politiskt; det är en kollektiv akt att definiera vad som är problematiskt och inte, det är en gemensam angelägenhet att skriva sin egen historia. Det finns ingen universell manual, utan manualerna måste hela tiden göras om. Ett sådant exempel är kryptering, som har en speciell ställning i manifestet. Många frågar mig “hur kan vi göra krypteringskunskaperna tillgängliga för alla?”. Jag önskar att jag hade ett givet svar på den frågan, som vanligtvis brukar besvaras med det beroendeframkallande svaret “Vi behöver mer information”. Trots att kryptering är matematik, den kanske mest okroppsliga kunskapsform som vi kan tänka oss, är de faktiska kunskaperna extremt kroppsliga. Jag har suttit vaken många nätter i #telekompaketet, hängt över axlarna (ej en metafor) på next level hackers och motverkat sömnen med kaffe och folköl på grymma bunkerfester med laptops i knäna. Kunskaperna klibbar sig alltså fast i andra människor, i gemenskaper, och är därför inte så enkla att förflytta.

Samma sak gäller för recensionen. Eller kanske för platserna “bortom recensionerna”. Det viktigaste med ett manifest är inte det kritiska samtalet (även om det är upplysande, utmanande och spännande). Det viktigaste är association, disruption och aktion; att släppa på flöden, bryta av dem och uppfinna nya praktiker för att skapa nya sammanhang. Samma modus operandi skulle kunna gälla även för recensionen, men kanske framförallt för metarecensionen, som denna bloggpost allt mer verkar mynna ut i.

Två sådana exempel har hittills inträffat. För det första har jag och Samira Ariadad talat om manifestet två gånger, första gången på Röda Sten, andra gången på den Hemliga trädgården. I någon mån rör sig även detta om offentligheter, även om de är villkorade på andra sätt än den medierade recensionens offentlighet. Dessa samtal har gått i både associationens, disruptionens och aktionernas tecken. På den Hemliga trädgården pågick diskussionen i nästan två timmar (om jag minns rätt), med en aktiv (och kanske lite frusen) publik. Samtalen blickade ut mot stadens politik, galleriorna och flygplatssamhället, infrastruktur och transport, politiska gemenskaper och hur våra digitala liv hakar in ekonomi, konsumtion och vänskapsrelationer. Om jag själv får välja är det just denna typ av kopplingar som är de mest intressanta, inte bara på grunda av mina ovan nämnda metodregler, utan för att internet faktiskt skruvar ihop och skruvar isär världen även utanför fiberledningarna.

En annan diskussion om nätpolitik, som pågick länge och grundligen, återfinns i en slutversion i Matilda Gustavssons artikel om de chanologiska lulztrollens koordinerade attacker. Ämnet, som består av den mycket svårtolkade cyberkreol av nätmemer som binder samman löst sammanhållna grupper som ibland går under namnen 4chan eller Anonymous, utgör kanske den mest kryptiska formen av aktivism, samtidigt som den pekar mot en extrempunkt i nätvaron. Den kan inte representeras utifrån, då skulle den bara se ut som sexistiska tonårsstreck och destruktivt kaos. Den kan inte heller analyseras utan deltagande, och vid varje deltagande förändrar man situationen. Det hela kan liknas vid en slags kvantsuperposition av nukleärt bränsle, där Schrödingers (LOL)katt inte låter sig studeras annat än som en osäkerhetsrelation. Denna association och disruption (överbelastning) låter sig inte heller fångas i en recension, utan kräver en annan form av dialog. En mycket mer avancerad dialog än recensionens värderande någonsin kan närma sig.

Att lyfta fram recensioner i klassisk mening känns därför motsägelsefullt, men någonstans måste även dessa diskussioner kopplas vidare, ty tystnadens politik är kanske den minst produktiva och mest konserverande av dem alla.

Således, offentligheten i dess sjuttonhundratalstappning har failat. Den har skapat många intressanta recensioner, men inte så många nya associationer utanför en manlig dator-och-teknikintresserad “publik”. Andra situationer och händelser har däremot gjort det, och i någon mån är det kanske dags att på allvar bryta universalismens ideal och helt enkelt affirmera dessa andra händelser istället för offentligheten. För internet är inte en offentlighet, det är en mångfald av offentligheter.

Around the interwebs

I veckan har jag undervisat en massa och inte hunnit hänga i internätens massiva rörelser. Men jag har snappat upp ett och annat som jag måste länka till, för att återkomma.

Igår intervjuades jag av Sveriges Radio angående bloggposten om hur NSA får problem med att allt för mycket data krypteras. Nyheten nådde mig endast via den franska bloggen Bug Brother, så med hjälp av lite IRC-kommunikation lyckades jag och SR få tag på Jean-Marc Manach, som också intervjuas i P3-nyheter. För er som missade sändningen finns mp3 och ogg att ladda ned. Se även bloggen Monomorphic som rapporterar om detta fenomen.

Vi har även spelat in ett nytt avsnitt av Kapital Identität Macht som handlar om fascism och tonfisk. Ett måste för alla som är intresserad av pentalektisk filosofi och icke-linjär historieskrivning.

Dessutom har Mikael von Knorring skrivit en fantastisk recension av Det nätpolitiska manifestet. Jag har tänkt att återvända till denna inom en snar framtid, men en intressant kommentar till den har redan dykt upp av mlowdi på bloggen brist.

Även Andreas Ekström gör en slags kommentar till manifestet hos Netopia. Jag ser fram emot att Ekström gör en djupare analys av vad han kallar för “ansvar”, eftersom jag är genuint intresserad av vad som egentligen menas med detta begrepp (i relation till den ståndpunkt som målas upp i manifestet).

I allmänhet blir jag väldigt glad över alla dessa kommentarer till boken. Så hör av er så fort ni skriver något så länkar jag från denna sida.