Kopimismreligionen: Psykosemiotisk översiktskarta

Ladda ned som .svg

I kölvattnet av den förvirring som uppstått kring Kopimistsamfundets erkännande av staten, kan det vara på sin plats att försöka skapa en slags översiktskarta över de sekter/separatistlinjer som vi kan hitta i olika hörn av internäten.

Ambitionen är inte att vara heltäckande. Snarare är det kanske ytterligare förvirring som är målet.

Modellen utgår från en realaxel där graden av territorialisering går från å ena sidan tillvaromässig bofasthet och bundenhet, till fullständig nomadism och rotlöshet. På imaginäraxeln finner vi istället graden av signifiering (i vid mening, från subjektivering till tendens att benämna världen i ord).

På så sätt finner vi en dialektisk motsatspunkt mellan Informationskopimismen, som ger namn åt ting (samfund, tro, information) och är territoriellt signifierande (erkännande av staten) och Fraktalkopimismen som oscillerar mot designifiering (fjärde parameterrymden innehåller omöjliga figurer) samt bedriver en nomadisk kartografi (territoriet har ingen mittpunkt, algoritmiska vektorer).

Om vi istället vänder oss mot den Mystiska kopimi fungerar den delvis de-territorialiserande genom sitt förkastande av -ismer samt infogandet av kopians värdekritik. Den universella konjugationen av flöden, energi och dess förslösande, står i centrum av en kritisk utsiktspunkt. Detta kan i viss mån kontrasteras mot den Vitalistiska kopimismens okritiska hållning, vilken istället inbegriper en slags tekno-animistisk livsdyrkan, och en “liberal” inställning till kopimis tendens till heterogen pluralism.

En ofta förbisedd riktning är den Polyteistiska kopimismen, som i vissa tolkningar närmar sig shintoistisk tekno-animism i kombination med en from syn på det icke-mänskliga livet. Fromheten kännetecknas av en vilja till erkännande genom signifiering (ge robotarna rättigheter).

De olika inriktningarna kan dateras rent idéhistoriskt. Den mystiska kopimismens värdekritik samt den Vitalistiska kopimismens smittontologi faller både tillbaka på 1800-talets ekonomi och biologi (Marx/Tarde). Den Ortodoxa kopimismen faller å andra sidan tillbaka på 1999-tänket, Fraktalkopimismen på 1970-talets matematik (B. Mandelbrot), den Polyteistiska kopimismen på 1990-talets singularitetshypoteser.

Än så länge har man inte kunnat skönja någon öppen konflikt eller strid mellan dessa inriktningar. De överlappar varandra på ett komplicerat sätt, och kanske rör det sig om alltför småskaliga inriktingar för att separatistgrupper ska ha hunnit formera sig på ett militant sätt.

Oavsett vilket försjunker samtliga uttryck in i en dimma av förvirring, ibland som en uttänkt rökridå, ibland enbart genom att de är så obskyra.

Gunnar blå, Kafka och panspektron

Ett genomgripande tema på denna blogg är det mänskliga tillståndet i förhållande till teknisk utveckling. En konsekvens av övervakningsteknologier är exempelvis en speciell form av paranoia som är svår att sätta fingret på. I förra bloggposten nämndes Kafkas text der Bau, som beskriver den ensamme individens bunkerbyggande. Det frenetiska livsprojektet består av att skapa en säker plats, med full kontroll och säkerhet. Projektet präglas av rekursiva emotioner, varje känsla av ett stundande hot leder till en förstärkning och en fortsättning som i sista instans pekar mot döden.

Kafka läst som en politisk filosof, varnar för denna bunkermentalitet, som leder till sorg och isolering.

Men bunkeraffekten är bara en instans av paranoia. Finns det fler? Och framförallt, finns det en mera uppdaterad version som beskriver förhållandet till vår samtid i Panspektron?

Vi sneglar igen på begreppet panspektron ur Det nätpolitiska manifestet (Fortfarande går hälften av inkomsterna till Wikileaks: julklappstips!):

I den panspektriska övervakningens tidevarv är populationen inte längre intressant. Varken militären eller företagen är längre intresserade av nationalstaternas gamla gränser. För att upptäcka det som idag upplevs som hot mot samhällsordningen vänder sig övervakaren inåt och fokuserar blicken på avvikande beteendemönster i den egna samhällskroppen.

Det panspektriska subjektet görs alltså synligt av en mängd mönster som samlas i olika databanker.

Den filosofiska tesen ligger i linje med Gilles Deleuzes Postskriptum till kontrollsamhällena, där de gamla panoptiska samhällena, som i detalj studeras av Michel Foucault i exempelvis Övervakning och straff ställs i relation till nya teknologier, ekonomier och maktflöden. Även Kafka befinner sig i brytbunkten enligt Deleuze:

Kafka, som befann sig vid brytpunkten mellan dessa båda samhällen, beskrev i Processen de mest fruktansvärda juridiska former: de disciplinära samhällenas skenbara frikännande (mellan två inspärrningar) och kontrollsamhällenas eviga förhalning (en kontinuerlig variation) utgör två högst olika juridiska former, och om vår rättsapparat tvekar och själv har hamnat i kris, så är det för att vi håller på att gå från den ena till den andra.

Der Bau kan läggas till bredvid Processen som ytterligare en dimension av den eviga förhalningen som karaktäriserade det juridiska systemet. I förhalningen vänder sig subjektet inåt, och drabbas av den paranoia som der Bau utmålar. Minnet sviker, sinnena sviker, allt föranleder bristande tillit till omvärlden och till slut bristande tillit till de egna tankarna.

I linje med paranoiaspåret kommer vi till fallet Gunnar Blå. Kopplingen till panspektrisk övervakning gjordes för snart ett år sedan av Copyriot, vars bloggpost är utmärkt läsning i hur litteratur är (eller kan vara) politisk filosofi.

Boken kan läsas som en undersökning av panspektrisk övervakning som tar tanken på informationsekonomi till sin absurda yttre spets. Att visa känslor är att skänka bort information, i de dunkla nät av frilansande spioner och särskilda byråer där “Carl” [huvudpersonen] är verksam.

Att “visa känslor är att skänka bort information”. I kommentarsfältet görs direkt kopplingen till Facebook, vars ekonomiska modell går ut på att vi visar känslor. Visar dem i ett maskinläsbart format. Detta är den panspektriska politiska ekonomin, som drivs fram som en “business model” snarare än en planerad övervakning.

Jag skulle vilja lyfta fram ett annat spår i Gunnar Blås Övervakningen, som är en konsekvens av den genomgripande övervakning som “Carl” är utsatt för, reell eller inbillad spelar ingen roll. Man skulle kunna kalla det den panspektriska schizofrenin.

Han drack en klunk till. Han lät bli att tänka på vad det var han faktiskt dolde, det bästa sättet att upprätthållan legenden. Men han betedde sig som en som inte har något att dölja för att dölja att han inte hade något att dölja.

– Jag borde ha köpt en tidning, tänkte han, det skulle ha set mer normalt ut än att jag sitter här och stirrar: “Objektet betedde sig misstänkt, satt stilla coh stirrade rakt framförsig”, kommer de skriva i rapporten.

Skräcken ligger inte i att hemligheter ska avslöjas. Dessa säljer “Carl” vitt och brett omkring sig när han ständigt får slut på pengar i sin svindlande flyktresa genom Europa, som följer stålets metallurgi via järnvägen snarare än flygets aluminium. Om Kafkas djur i der Bau håller sin lilla bunker som den yttersta hemligheten, objektet som inte får avslöjas, så består “Carls” skräck i att döljandet framstår som ett döljande, en avvikelse i normaliteten, som samtidigt måste avvika precis lagom för att inte avvika, för det som aldrig avviker är i sig suspekt.

“Carl” tvingar hela tiden sig själv att balansera på den “lagoma” avvikelsens tunna tråd, eller som Deleuze hade uttryckt det “kontrollerna är däremot en modulation, som en självdeformerande formering i ständig förändring från ett ögonblick till nästa, eller som ett såll vars genomsläpplighet hela tiden förändras.”

Normaliteten är längre ingen konstant, utan alltid specifik. Döljandets perfekta modulation måste hela tiden anpassas efter kontrollens perfekta modulation. Annars tar det stopp. Allt som gäller är nästa kontroll, inte kontroller i allmänhet. “Carls” flykt är en konstant schizofreni. Varje detalj i hans närvaro är en potentiell modulator, varje gång han ser sig i spegeln tvingas hans hjärna gå i överljudsfart och reflektera stundens förhållande till den abstrakta övervakning som förföljer honom. Schizofrenin är i allra högsta grad fysisk. Hans magmun släpper på och av magsyra som fräter smärtsamt. Munnen väljer i ena momentet kaffe, i andra sekunden Fernet, i tredje sekunden suktar den efter kvinnan i den röda klänningen. Men den kan aldrig stanna, den kan aldrig få en stabil identitet. “Carls” mun är en modulation av ett organ som hela tiden söker nya formeringar, nya kopplingar, nya sammansättningar.

Den enda vägen till sinnesfrid är att falla in i en begärets nollintensitet och närma sig kroppen utan organ. Vi följer Deleuze & Guattari’s Anti-Oedipus:

Where do these pure intensities come from? They come from the two preceding forces, repulsion and attraction, and from the opposition of these two forces. It must not be thought that the intensities themselves are in opposition to another, arriving at a state of balance around a neutral state. On the contrary, they are all positive in relationship to the zero intensity that designates the full body without organs. (20)

När “Carl” inte längre klarar av de aldrig sinande associationerna, när han inte orkar med att varje organkoppling genast sänder blixtrande smärta genom hans kropp, lägger han sig ned för att uppsöka ett tillstånd av nollintensiteter. Han blir “den döda lilla flickan” och döper sin magmun till “Cissi”. Utan att äta på flera dagar finner han sakta en slags sinnesfrid, eller åtminstone en temporär lättnad från smärtan.

Men i denna nollintensiva kropp utan organ finner han en motattack i förhållande till sina övervakare. På hotellrummet finns en övervakad telefon, vars mikrofon han stoppar in i örat och på så sätt lyckas höra övervakarnas dialog. Mikrofonen förvandlas från ett öra till en mun, och “Carl” hör rakt in i spionernas liv. Med en kyla lyckas han övervaka övervakarna, genom att först ha förvandlats till en kropp utan organ, som i nästa moment kopplar sig till en mun-mikrofon som tar honom rakt in i de andras liv.

På så sätt flyttar Gunnar Blå in i min bokhylla av mycket värdefulla politiska filosofer. Utöver den skarpa analysen är boken även mildrande terapeutisk och de sista sidorna läste jag precis vid när jag landade med en skramlande gammal aluminiumsarkofag av märket Boeing i den Egyptiska öknen. Trots att inflygningen skedde i nattens mörker, såg jag samma gula nordafrikasol som “Carl” så panikartat flyr.

PirateISP – Det symboliska, det rituella och det reella

Jag följer med spänning PirateISP, en internetoperatör som nyligen har grundats av bland annat min gode vän Gustav Nipe, och som skapar viss förvirring i diverse kommentarsfält.

Anledningen till förvirringen beror på flera saker, framförallt på den gängse synen om vad politik är. Enligt Per Herngren kan denna spåras till container-världsbilden, där samhället förstås i olika containrar som är separerade från varandra. Exempelvis existerar “politiken” inom ett system av representativ demokrati, “marknaden” är ett system där företag köper och säljer varor och tjänster, “fritiden” är en aktivitet skild från “arbete” etc. De olika systemen medierar mellan varandra, men består intakta genom en “metodologisk nationalism” som gör att vi får olika enheter i samhället, exempelvis Sverige, Göteborg, volvoarbetare, media etc.

Vad är då PirateISP? Enligt hemsida är de internetleverantör som tillhandahåller uppkopplingar till privatkunder i öppna stadsnät, i enlighet med Piratpartiets principer. En vän av containerteorin om samhället sätter genast frukostägget i halsen. Hur kan ett företag (internetleverantör på marknaden) tillhandahålla en tjänst till privatkunder och samtidigt basera sig på offentliga politiska principer? Vad blir konsekvensen av detta; att det skapas ett Volvo-parti som kandiderar till kommunfullmäktige i Göteborg och att Folkpartiet startar ett väktarbolag för att hålla ordning och reda i skolorna och se till att alla talar brytningsfri svenska och inte täcker sina huvuden med slöjor?

Men frågan är om containerteoretikern någonsin har haft rätt. Teoretiskt sett kan man tänka sig att principer, lagar, regler och axiom existerar i ett eget universum, som förhåller sig oberoende till något så simpelt som privata eller kommersiella intressen, och som genom rationell diskussion sakta men säkert representerar folkviljan. Men det är ju bara teori.

Gustav nämner en jämförelse med Socialdemokraterna. Socialdemokraterna bidrog inte bara till folkparker och möteslokaler (infrastruktur) utan framförallt till gemenskaper som kunde förvalta de principer som för det mesta utarbetades av partitopparna. Utan gemenskaper töms principerna på mening och förvandlas till en ensam filosofs spekulationer. Med detta måste vi träda ur containerteorin, något som bland annat Isak Gerson gör i ett inlägg.

Finns det då något annat sätt att tänka vad PirateISP gör? Man skulle kunna laborera med en annan tredelad distinktion – Symbolisk, rituell och reell politik. Symbolisk politik skulle vara att man inom konstens register tillverkade symboler för att skapa en politisk medvetandegörning av problem och lösningar som man anser vara viktiga. En rondellhund eller en simulerad psykvårdsintagning skulle vara lokala ankdammsexempel, vars syfte är att väcka debatt och opinion. Target=den allmänna ideologiproduktionen.

Rituell politik å andra sidan är asignifierande och kollektiv. Exempelvis bläddrar jag rituellt igenom alla loggfiler på mina datorer och raderar dem, vilket ger en sorts tillfredsställelse i och med vetskapen att Bodström och Tolgfors inte kan övervaka mig då. Eller så skapar jag en ny Apache-server för att ytterligare distribuera internet (ja, det låter tvångsmässigt, men ritualer är i huvudsak irrationella, och stärks av ett begär att upprepa dem). Andra ritualer kan vara att dyrka totem, sjunga Internationalen, bränna stadsjeepar, dyrka en AI, eller dansa tango. Principen är dock att ritualen inte visar “massan” den rätta vägen, utan snarare vänder sig inåt mot en grupp, som därmed manifesterar sig själv politiskt.

Den tredje distinktionen är den reella politiken, som innebär att man bygger upp krafter som verkar direkt i världen i syfte att skapa det samhälle man önskar. PirateISP skulle kunna räknas hit; FRA och datalagringen är skador på samhället, så vi bygger bort problemen genom en direkt aktivitet. Hit skulle man även kunna räkna folkparker, plankas bötesförsäkringar, de kommunistiska kommunerna, offshore-banker i skatteparadis, eller varför inte Telecomix Communications Agency.

Även en containerteoretiker har väl accepterat att konsten och det symboliska är politiska. Vi har ju sedan Wittgenstein åtminstone, och framförallt med amerikanska tappningar av poststrukturalism och textism priviligerat det symboliska multiversumets förmåga att influera tänkandet. Det är bekvämt att förlägga det politiska hit, för då är det “bara” symboliskt, och därmed harmlöst. Den immateriella semiotikens lättja gör att vi kan reducera det hela till en “debatt”.

Det rituella förknippas ofta med sekterism och diskvalificerar sig som politik enligt containerteoretikern eftersom det varken är allmängiltigt eller öppet. Det premierar endast det privata.

Det reella skulle klassas som ett särintresse, utan demokratisk kontroll. Sådant får endast förekomma i det privata enligt containerteoretikern. Ett företag och en familj får göra som de vill, i sann “liberal” anda, så länge de inte gör anspråk på det generella utan håller sig i den privata domänen. Detta är en grekisk distinktion; Mannen styr över sin familj, men när han vill styra över andra måste han gå till torget och ge sin röst tillsammans med de andra röstberättigade männen.

Att argumentera mot containerteorin är kanske att slå in öppna dörrar. Men kan man istället problematisera distinktionen symbolisk, rituell och reell?

Givetvis kan man det. Det mesta av politiskt ihärdigande präglas av både och. Socialdemokrater tillverkade en hel estetik och en symbolisk ordning, de ritualiserade första maj och byggde upp folkparker, ABF, Kristna broderskap, försäkringssystem och gemenskaper. Piratpartister gör kampanjlåtar (symboler), laddar hem torrenter (ritual) och bygger internetoperatörer och hostar thepiratebay.org (reellt).

Symboler kan leda till att reella förändringar sker, ritualer kan smitta (om alla kopierar min ritual att radera loggar finns inte längre datalagringsdirektivet, #kopimiplz), och de reella politiska praktikerna kan tvinga fram både ritualer och symboler. Återigen kollapsar distinktionerna, som egentligen har släktskap med containerteorin. Det symboliska, rituella och reella är på sin höjd bleka lacanismer, och de har aldrig varit skilda från varandra.

Eller för att sammanfatta med en one-liner: 012. Don’t think outside the box. ­­Build a box.

Psykoanalys och Marxism; del 1 – Erich Fromm och borgerlighetens anala karaktärsdrag

Photo 51

Råkade hitta boken Psykoanalys och Marxism från 1973 (Tryckt i DDR) och kunde inte låta bli att läsa den. Den innehåller ett flertal klassiska texter för vad som senare skulle bli ett spår i socialpsykologin, som kanske aldrig fick samma fäste i Sverige som det fick på kontinenten. Boken är intressant på två sätt. Dels utgör spåret psykoanalys+marxism en av flera grundpelare för så kallade “kritiska teorier” om samhället. Sen är det kanske intressant att kontrastera detta tankekluster mot schizoanalysen som bland annat Copyriot bloggar om (här och här).

Texterna är korta och slagkraftiga, nästan manifestartade. Gemensamt för dem alla är att de är containerteorier om samhället (det finns ett samhälle, och det verkar med samma grundläggande kraft på oss alla) och att de har en ambition att lägga ett “vetenskapligt fundament”. Jag ska försöka att inte raljera över detta, och därmed är det likabra att genast kasta oss över en Fader, för att begå ett Fadersmord; Erich Fromm och Den psykoanalytiska karakterologin och dess betydelse för socialpsykologin (1932):

Det första steget man måste ta för att förvandla den freudianska psykoanalysen till en teori om samhället är att lyfta den ur sitt kliniska sammanhang. Teoretiskt löser Fromm detta så här:

Skillnaden mellan den normala och den neurotiska karaktären är dock synnerligen flytande och får i första hand bestämmas utifrån graden av missanpassning till samhället (103).

För att ställa diagnos på samhället måste vi alltså hitta en terminologi för att beskriva vardagliga situationer, och därmed även det som faller inom vad som anses vara normalt. Fromm lägger därmed fram en ganska trogen tolkning av Freud, där sublimeringen är den process med vilken de libidinösa strukturerna förvandlas till kultur:

Beträffande sublimeringen skall bara här sägas , att Freud därmed menar en styrning av den sexuella impulserna bort från dess ursprunglia sexuella mål, och deras inrikning på resp. ersättande genom andra, icke-sexuella, kulturella mål. (103)

De sexuella impulserna kan inte levas ut, eftersom olika tabun och normer hindrar dess utlevelse, och måste därmed hela tiden anta andra objekt (annars spricker vi). För att vi sedan ska kunna göra kopplingen mot marxism måste vi även konvertera den libidinösa energin till den libidinösa ekonomin. Eftersom vi lever i ett klassamhälle med en primär motsättning mellan kapitalägare och proletärer, här följer vi marx, så måste vi ställa diagnos på hur borgerlighetens libidinösa struktur ser ut. Den är i huvudsak av anal karaktär:

Nära förknippad med denna attityd är den intensiva avundsjuka, som man finner hos många människor med anal karaktär. De uttömmer ofta sina krafter icke medelst egna produktiva prestationer utan genom avundsjuka på andras prestationer och framför allt egendom. Detta föranleder närmandet av de kliniskt såväl som sociologisk viktigaste anala karaktärsdragen: det speciella förhållandet till pengar, d v s framför allt sparsamhet och girighet. (112)

Enligt Fromm så lever borgerligheten, och småborgerligheten, även de under samhällets tyngd, och har genom att de primärt är sysselsatta med att investera och förränta pengar så har de utvecklat anala karaktärsdrag av ordning och reda, av renhet och kyskhet, som en slags överlevnadsstrategi. Detta leder till:

Den borgerliga andan medför härvidlag en avgörande ändring, som absolut inte får förbises: lyckan upphör att vara livets självklara mål, och något annat intar platsen som det högsta värdet: plikten. (117)

Plikten, ansvaret, vuxenskapet och ordningen är enligt Fromm således borgerliga och anala karaktärsdrag, som ofta sprider sig genom samhället. Till detta hör att även att den libidinösa energin sublimeras till ett förtingligande istället för att levas ut:

Nedvärderandet av den sexuella njutningen som sådan motsvarar förtingligandet av alla mänskliga relationer inom det borgerliga samhället. Relationerna mellan människor formas i väsentlig grad inte längre av kärlek utan av rationella överväganden. (119)

Fromm manar därmed till att vi gravt har överskattat både religionens (protestantismens) inverkan men även strikt ekonomiska förhållanden. Vad vi måste leta oss fram till är den “libidinösa strukturen”, då den konstituterar den egentliga “anda” ur vilken relationen mellan psyke och samhälle springer. Men hur förhåller det sig då med proletariatet?

Proletariatet uppvisar inte tillnärmelsevis samma grad som småborgerligeheten anala karaktärsdrag. Då det har en ställning i produktionsprocessen, som gör dessa karaktärsdrag överflödiga, är frågan om orsaken till denna avviklese lätt att besvara. Mycket svårare är frågan varför så många proletärer, liksom så många småborgare, som inte alls längre har något kapital att förvalta, som inte alls längre har något att spara, likväl uppvisar mer eller mindre borgerligt-anala drag resp. motsvarande ideologier. (121)

På så sätt är inte arbetarna lika drabbade av dessa anala karaktärsdrag. Dock händer det att de bär spår av dem, en slags småborgerlighet. Även småborgaren som förlorar alla sina pengar har kvar den, eftersom den libidinösa strukturen är primär, ekonomin sekundär.

Frågan är om man kan göra något med Fromm. Hans teorier förutsätter dels att den libidinösa energin är enhetlig, och följer enhetliga mönster. Men den förutsätter även en aningen vulgärmarxistisk tanke om två huvudsakliga samhällsklasser som vuxit fram historiskt. En annan fråga är väl även om exotiserandet av proletariatet är lite sunkig, som om dess brist på anala karaktärsdrag skulle vara mera “äkta” än det småborgerliga förtingligandet.

Och frågan är ens om detta proletariat existerar… är inte just svennebanangrejer väldigt anala? Platt-teven hänger perfekt på väggen, rädslan för att vara otrogen måste förtryckas, disken är diskad, inredningen matchar i färger och bilen är tvättad…