Transaktioner om begrepp, del III – Giftermålet mellan positivism och vetenskapssociologi

Efter att ha avhandlat de sociologiska begreppsapparaterna hos DeLanda och Latour är det dags att svalka våra flödesontologiska ryggmärgsreflexer en aning. Det är ju trots allt så att vi måste förstå den polemik som både DeLanda och Latour riktar mot “enhetstänkandet” eller “helheten” på flera nivåer, och gärna i kontrast mot riktigt sociologi, snarare än straw-men[sic]. Vi befinner oss i denna bloggserie på en begreppslig nivå, men vi får ej tro att denna nivå är speciellt unik eller priviligerad. Begrepp är ju trots allt bara delar i de perceptibilitetsregimer som får oss att “se samhället” på ett speciellt sätt. Men vi får begränsa oss till begrepp för stunden eftersom en blogg inte riktigt rymmer en avhandling av vetandets samtliga sammansättningar samtidigt.

Vi förflyttar oss från Paris och New York till Uppsala. Dock är Uppsala bara en lokal härd för den sociologi som kom att dominera västvärlden under nittonhundratalet. I själva verket sträcker den sig från Wien till New York och smittade över hela Europa och USA (ett senare projekt är att studera dessa smittor Tardeanskt). Två fundamentala byggstenar i denna begreppsapparat är sammansmältningen av analytisk filosofi och vetenskapssociologi. Även om de båda har blommat ut i en anglosaxisk kontext, har de sitt ursprung i Tyskland och Österrike. Det är dags att koppla samman Carl Gustav Hempel med Theodor Geiger, för att mynna fram i Torgny T. Segerstedt.

För att samhället ska kunna kvantifieras och göras vetbart krävs begrepp som definieras mycket noga, och allra helst konserveras på ett entydigt sätt. De svenska sociologerna sökte sin filosofiska inspiration hos Hempel, och en ständigt återkommande referens är hans Fundamentals of Concept Formation in Empirical Science, (1952).

Empirical science has two major objectives: to describe particular phenomena in the world of our experience and to establish general principles by means of which they can be explained and predicted. The explanatory and predictive principles of a scientific discipline are stated in its hypothetical generalizations and its theories; they characterize general patterns or regularities to which the individual phenomena conform and by virtue of which their occurrence can be systematically anticipated. (1)

Detta sammanfattar egentligen den logiska empirismens giftermål mellan induktion och deduktion, alltså en kombination av de två första syftena med begrepp som nämndes i den första delen av denna bloggserie. Resultated blir en vetenskap som kan förutsäga vad som kommer att hända i framtiden, genom att den frilägger de lagbundenheter som verkligheten uppvisar. Den programmatiska skrift som inviger sociologins expansion i Sverige, Segerstedts The Uppsala School of Sociology följer denna uppmaning till punkt och pricka:

As far as I understand it modern empirical science does not operate with pure inductions, but – according to certain common sense observations – the formulation of hypotheses is used to hasten the development of the science (Cf. C. G. Hempel, Fundamentals of Concept Formation in Empirical Science, Chicago 1952). In order to facilitate the formulation of hypotheses, for instance on groups or societies, there must be some agreement on the usage of certain words. Therefore, it is necessary to introduce one’s linguistic usage, before one proceeds to formulate the hypotheses. For this decision on terminology we use the term theoretical definition. (87)

De rena induktionerna räcker alltså inte. De har ingen förklarande kraft eftersom de endast på ett osystematiskt sätt skulle ge erfarenheten kunskap om den sociala världen. Forskaren måste dessutom, tillsammans med sina kolleger, komma överens om teoretiska definitioner för att kunskapen ska kunna gå framåt. Begrepp måste alltså till sin natur vara sociala även de, snarare än härledda ut fenomenen själva. De måste dessutom konserveras så att det man mäter eller försöker beskriva kan förvandlas till longitudinell ackumulerad kunskap. All annan sociologi skulle genast drabbas av historielöshet och det vore omöjligt att beskriva samhällsförändringar. Segerstedt levde som han lärde – begreppsapparaten från 1956 är i princip intakt även 1980!

Hempel kompromissar inte på denna entydighet: “We shall refer to these two presuppositions as the conditions of determinacy and of (personal and interpersonal) uniformity of usage. Clearly, neither of them is fully satisfied by any natural language.” Det naturliga språket duger inte för vetenskapliga undersökningar. De kräver en interpersonell uniformitet som endast kan uppnås av sociologernas ansträngningar. Segerstedt har samma problem:

It proves rather difficult to present a list on such generally accepted theoretical definitions i sociology. in that respect it can be said that sociology is a young science, since the sociologists show a tendency each by himself to create a system of individual theoretical definitions. (87)

Men, hur löser man denna rundgång? Den sociala verklighet som sociologin studerar kan endast studeras om man socialt konstruerar begrepp och definitioner inom akademin! Även om det vetenskapliga språket är mera exakt och fritt från vardasgsspråkets motsägelser och historielöshet, är det fortfarande en social konstruktion.

Lösningen går via vetenskapssociologin. Jag har tidigare skrivit mycket om Merton, Mannheim och Zilsel, bland annat i denna skrift. Men för att vi inte ska sväva ut i allmänna resonemang gäller det att vi hamnar nära den epistemiska praktiken i Uppsala. Låt oss därför spana in Theodor Geiger, som under kriget bodde i Uppsala och hängde med de svenska sociologerna, och därmed kan tänkas haft ett intressant inflytande på dem.

För att det ska bli politiskt korrekt att tala om den intellektuelle i den moderna välfärdsstaten, krävs dels en manöver där denna avdramatiseras från kontrarevolutionär borgerlighet, och dels att den får en bestämd funktion i välfärdssamhället. Vetenskapssociologerna hade tidigare formulerat denna i deskriptiva termer, men Geiger, som ju flydde Tyskland för att han var socialist, ger sig an en normativ reflexion om den intellektuelles roll i samhällsmaskineriet. Ni får ursäkta tyskan i Der Intellektuelle in der europäischen Gesellschaft von heute, jag ska försöka översätta:

Die Intellektuellen sind zu definieren durch ihre gesellschaftliche Funktion, wie immer man dann diese abgrenzen und beschreiben mag. Fest steht, dass diese Funktion an einen Zustand kultureller Arbeitsteilung gebunden ist, infolge deren ein so gennantes “höheren Geistesleben” sich von dem der breiten Lainenmassen abhebt. (62)

De intellektuella kan alltså definieras genom sin funktion i samhällets “kulturella arbetsdelning”. Genom att dessa höjer sig från massorna, eftersom de åtnjuter det högre själslivet, skapar de en funktion inom ett subsystem av samhället som helhet. Detta är den traditionella deskriptiva definitionen.

Das Wunderwerk des 19. Jahrhunderts war die allgemeine Rationalisierung des Daseins. Zum technisch-industriellen Fortschritt der Gesellschaft hatte die Wissenschaft nicht wenig beigetragen. (72)

Under artonhundratalet genomgick de europeiska samhällena en “varats rationalisering” där de teknologiska innovationerna eldades på av vetenskapernas stora bidrag. Detta skapar en omvälvande förskjutning i de intellektuellas roll. De blir inte bara själslivets kulturarbetare – de intar en viktig position för tillvaron som sådan, eftersom de är delaktiga i dess grundläggande uppbyggnad. Detta argument ligger helt i linje med Mannheim, som ju talade om en ny roll för de intellektuella vid industrialiseringen början. Dock vänder sig Geiger polemiskt mot Mannheim:

Karl Mannheim hat dagegen behauptet, die Intellektuellen hätten an sozialem Ansehen verloren, seitdem sie sich weniger aus sich selbst und dem Grossbürgertum, und mehr aus dem Mittel- und Kleinbürgertum, ja den Angestellten ergänzte. Das Ansehen einer Schicht is seiner Meinung nach nicht durch die soziale Bewertung ihrer Funktion bedingt, sondern die Funktion werde gerade umgekehrt nach dem sozialen Ansehen bewertet, das die Funktionsträger kraft ihrer Herkunft geniessen. Darum verliere der Stand der Intellektuellen Prestige in dem Masse, wie er zunehmend mittelständisch invadiert werde. Auch das ist unrichtig, mindeste[n]s stark übertrieben. (73)

Mannheim förutspådde att denna expansion skulle leda till att den intellektuelles roll devalverades. Den skulle hamna på samma nivå som hos tjänstemän och småborgare. Geiger menar att detta är överdrivet, och han ser istället att de intellektuella får en ny och viktig roll som samhällsbyggare. Vetenskapen har en oerhört viktig roll i välfärdsstaten! Låt mig bokstavligen (försöka) översätta följande citat:

Lassen Sie uns doch die Dinge nehmen wie sie sind. Wir sind keine geistigen Fürhrer des Volkes mehr. Man braucht unser Wissen, unser Können, unsere Leistung. Durch Leistungsehrlichkeit schaffen wir uns all den nüchternen Respekt, den wir erwarten können. Als Zugabe und Privilegium haben wir immer noch jene spirituellen Freuden, von denen die Welt der Börsenkurse und Kanonen, der Lohntarife und Parteienhändel keine Ahnung hat. (74)

Låt oss ta sakerna för vad de är. Vi är inga själsliga ledare för folket längre. Man behöver vårt vetande, våra kunskaper, vår prestation. Genom uppriktiga insatser förtjänar vi all nykter respekt som vi kan förtjäna. Som uppgift och privilegium åtnjuter vi även några spirituella fröjder, vilka börskursernas och kanonernas, lönenivåernas och Parteienhändel [övers ?] värld inte har en aning om.

Således. Kallar vi detta för civilsociologi eller statssociologi? Tja, det är den stora frågan. Femtiotalet var ju på många sätt den sociala ingenjörens årtionde, men vid sextiotalets slut kom denna funktion, eller position, att ifrågasättas. Kritikens vindar svepte över världen, och sociologin skulle inte längre vara en tjänare för staten, utan skulle vara kritiker mot kapitalismen, mot auktoriteten och mot konserverandet av status quo.

Transaktioner om begrepp, Del II: Latour & Callon vs. DeLanda.

Det verkar som om förra delen i denna lite smått tokiga serie mynnar ut i en diskussion om DeLandas emergens- och kausalitetsbegrepp [uppdat: som Blay affektivt kopplar in sig i]. Låt mig därför ge ett alternativ, som DeLanda inte skulle gilla. Det är dags att ta fram ett stycke classic actor-network theory och läsa Bruno Latour och Michel Callons Unscrewing the big Leviathan: how actors macro-structure reality and how sociologists help them to do so. (Mina excerpts finns här).

Latour och Callon börjar med att argumentera mot Hobbes kontraktsteori om samhället. Det är inte så att makroaktörer, alltså den suveräne, får makt över en stats befolkning genom ett kontrakt, och därmed tillåts att agera som en makroaktör. Istället anser de att ‘större’ aktörer endast är möjliga genom översättningar (av intressen):

By translation we understand all the negotiations, intrigues, calculations. acts of persuasion and violence. thanks to which an actor or force takes, or causes to be conferred on itself, authority to speak or act on behalf of another actor or force. (279)

Men vi ska inte luras av att tro att organisationer, stater och företag är större eller mindre än familjer, grupper eller gäng:

There are of course macro-actors and micro-actors, but the difference between them is brought about by power relations and the constructions of networks that will elude analysis if we presume a priori that macro-actors are bigger than or superior to micro-actors. (280)

Kanske är det så att den Nietzsche som har fallit bort i DeLanda har stannat i Frankrike, men vi måste vara vaksamma på att för Latour och Callon är översättning en makt/kraft som är den enda anledningen till att makro-aktörer är möjliga. Men mikro/makro är endast produkten av översättningar, i ontologisk bemärkelse finns inte denna distinktion. Problemet är att sociologer skiftar register när de analyserar olika abstraktionsnivåer. När vi talar om stater lyder andra logiker än när vi talar om individer, när vi analyserar grupper använder vi andra begrepp än när vi analyserar hela kulturer osv. Detta leder helt fel anser L&C.  Istället måste vi gå till pudelns kärna, och göra en detour via babianerna.

Baboons are social like all social animals in the sense that they follow each other, enrol each other, form alliances, share certain links and territories. But they are social, too, in that they can maintain and fortify their alliances, links and partitions only with the tools and procedures that ethnomethodologists grant us to repair indexicality. They are constantly stabilizing the links between bodies by acting on other bodies. (283)

Kroppar på kroppar. Makt på makt. Det ligger en spinozist begraven här någonstans! Babianernas makroaktörer, flockens ledare, uppnår sin position genom denna brutala översättningskedja. Men bara för det finns det ingen anledning att skifta register mellan undersåte och härskare. Helheten ligger inte i att makroaktören och mikroaktörerna agerar olika, utan helheten är monistisk (i kosmisk bemärkelse). Den beror lika mycket på partitioneringen och länkarna mellan makroaktören och mikroaktören. L&C har dock ett annat begrepp än emergenta helheter för att förklara stabilitet, nämligen svarta lådor:

An actor grows with the number of relationships he or she can put, as we say, in black boxes. A black box contains that which no longer needs to be reconsidered, those things whose contents have become a matter of indifference. The more elements one can place in black boxes – modes of thoughts, habits, forces and objects – the broader the construction one can raise. Of course, black boxes never remain fully closed or  properly fastened – as it is particularly the case among the baboons – but macro-actors can do as if they were closed and dark. (285)

Detta är, såvitt jag förstår, en stor skillnad mot DeLanda. L&C accepterar inga essentiella skillnader, det enda som finns är performativitet, görande, kraft och motstånd. Detta diskuterade jag för inte så länge sedan i anslutning till den Hadley-Kamptzska nätanalysen, varifrån vi kan återvända till följande bild:

Skillnade mellan den mänskliga polismannen (babianen, människan) och vägbulan i cement är endast en svartlådad semiotisk utskiftning. Vi kan alltså bygga makt genom att stoppa saker i dessa svarta lådor. “Samhällen” är en mycket komplex stapel av svarta lådor som verkar som krafter på oss (dvs. inte kausalt utan relationellt). Det vore således fel att reducera vägbulan till att den utövar en kausal kraft genom gravitation, friktion eller Newtonkraft. Den producerar ju även en social kraft genom att den styr om och saktar ned ett socialt flöde av trafikanter, och därmed upprättar social ordning. För att kunna tala om kausalitet här finns bara en utväg (som jag ser det) – den Spinozistiska kausaliteten.

Intensifier ger sig ut på hal och vågad is och citerar tre axiom ur Spinozas Etiken (OMG!, forgive me):

III.  From a given definite cause an effect necessarily follows; and, on the other hand, if no definite cause be granted, it is impossible that an effect can follow.

IV.  The knowledge of an effect depends on and involves the knowledge of a cause.

V.  Things which have nothing in common cannot be understood, the one by means of the other; the conception of one does not involve the conception of the other.

Vi har inget val. En orsak har med nödvändighet en verkan, och om ingen verkan finns, finns heller ingen orsak. Kunskapen om en effekt (bilen saktar ned) involverar, med nödvändighet, en kunskap om orsaken (vägbulan, den svarta lådan). Saker som inte har något gemensamt kan inte förstås, alltså finns det inget vettigt att säga om månen och vägbulan, men det finns mycket att säga om bilen och vägbulan eftersom de har orsak och verkan gemensamt, eftersom dessa med nödvändighet sker samtidigt. Att veta något om månen ger oss ingen kunskap om vägbulan, men att veta något om bilens inbromsande innebär med nödvändighet att vi vet något om vägbulan (annars vore det dålig kunskap).

Detta kallar Latour och Callon för riktig relativism, alltså inte sån där pomo-hermeneutik som blev outdated 1995, utan en relationsbaserad analys som inte tar svarta lådor för givna. Detta får konsekvenser för valet mellan Hobbes och Spinoza (som jag ser fram emot att återkomma till i framtiden). Sociologerna har alltså en annan uppgift:

The sociologists – teratologists – are in the warm, light places, the places where black boxes open up, where the irreversible is reversed and techniques return to life; the places that give birth to uncertainty as to what is large and what is small, what is social and what technical. They inhabit the blessed place where the betrayed and translated voices of authors – Matter of the social body – become the voice of the sovereign actor described by Hobbes – the Form of the social body.  (301)

Det är när vi öppnar upp det där jobbiga DRM-skyddet som gör att vi inte kan spela en CD-skiva i en viss spelare som vi ser de sociala relationerna (oavsett om de är mellan människor eller maskiner) . På så sätt kastar vi ljus över den till synes ‘livlösa’ teknologin och ser hur den sprudlar av en hel ekologi av företag, människor, lagar, chip, krypton; vars relationer alla manifesteras och realiseras i denna black box som initialt orsakade att vi inte kunde göra som vi ville. Vägbulan och DRM-skyddet är alltså öppna entiteter, befolkade av hela samhällen av människor och icke-människor.

Kanske är detta en möjlig infallsvinkel i en uppdaterad definition av multituden.

Transaktioner om begrepp, Del I; DeLanda – flödesontologi eller kritisk realism?

För länge sedan bad Mothugg-Johan mig att förklara varför jag var så besatt av begrepp. Låt mig exemplifiera detta genom att samtidigt gå igenom de två första kapitlen i Manuel DeLandas A New Philosophy of Society. Double fun!

Först om begrepp. Det finns några standardsätt att se på begrepp som är vanliga inom vetenskapsfilosofin:

  • Begrepp är förenklingar som operationaliseras för att därefter mätas. Ex. begreppet ‘klass’ kan operationaliseras till ‘medelinkomst’, ‘bostadsort’, ‘yrke’ och ‘utbildningsgrad’. Detta är den konventionella nittonhundratalsversionen som samhällsvetenskaperna har jobbat friskt med.
  • Begrepp är analytiska verktyg för att reda ut vilka satser som är möjliga att säga, vilka härledningar som är korrekta och vilka resonemang som leder in i cirklar, osv. Detta är den traditionella dialektikens metod och här främjar begrepp förnuftet.
  • Begrepp ger social status på caféer. Detta är den småborgergliga varianten. Den är intellektuellt förkastlig, men dess reala existens märks av hastiga illamåenden och bittra blickar mot månen.
  • Begrepp är verktyg som möjliggör nya kopplingar. Detta är ett sätt att se på begrepp som har vuxit fram ur det som ibland kallas för den franska poststrukturalismen, och inte minst finns det en politisk dimension av detta som bland annat framkommer i denna diskussion mellan Deleuze och Foucault, men som även har uppmärksammats av Nicholas Gane i en artikel i European Journal of Social Theory (access kan vara kastrerad om man inte befinner sig på uni… copycrap). Gane citerar Deleuze & Guattari i artikeln (som jag bör läsa noga senare) som uttrycker det hela med sedvanlig stringens:

Concepts are centres of vibrations, each in itself and every one in realation to all others.

Nu ska vi se hur vi kan jobba med DeLanda för att se vilka vibrationer och relationer vi kan bygga med hans begreppsapparat. DeLanda argumenterar mot den gängse uppfattningen att samhället kan förstås som helheter som orsakar sig själva, genom så kallade interioritetsrelationer. Till exempel kan man säga att det finns ett normsystem i samhället som får människor att lyda under vissa sanktioner, och på så sätt formas individen av samhället. Typical Durkheim. Eller att ekonomin orsakas av kapitalismens logik som skapar förhållandena mellan vara, arbete och värde. Typical Marx. Delanda argumenterar att detta interioritetstänkande leder fel och vill istället tänka:

Today, the main theoretical alternative to organic totalities is what the philosopher Gilles Deleuze calls assemblages, wholes characterized by relations of exteriority. These relations imply, first of all, that a component parto of an assemblage may be detached from it and plugged into a different assemblage in which its interactions are different. I other words, the exteriority of relations implies a certain autonomy for the terms they relate, or as Deleuze puts it, it implies that ‘a relation may change without the terms changing’. (11)

Begreppet ‘exterioritetsrelation’ och sammansättning (assemblage) syftar till att vi istället ska studera de heterogena konstellationer som flyttar sig mellan och vibrerar tvärs genom organiska totaliteter. Begreppet sammansättning är ju som bekant lånat från Deleuze & Guattari, och får en ganska ny tappning i DeLandas remix. Läs gärna några väl valda citat från A Thousand Plateaus här och jämför själva. Varför då denna konceptuella glidning? Smaka på följande begreppsdefinition:

In addition to the exteriority of relations, the concept of assemblage is defined along two dimensions. One dimension or axis defines the variable roles which an assemblage’s components may play, from a purely material role at one extreme of the axis, to a purely expressive pole at the other extreme. These roles are variable and may occur in mixtures, that is, a given component may play a mixture of material and expressive roles by excercising different sets of capacities. (12)

Vi får snart en explicit ledtråd till detta, men först Delandas förskjutning. Att säga att en sammansättning har en materiell och en expressiv sida, snarare än Deleuze & Guattaris dubbla artikulation i ‘content’ och ‘expression’ har troligtvis att göra med att DeLanda vill betona att världen inte bara består av text, utan lika mycket av materiella entiteter som utövar kapaciteter i världen. Den franska traditionen har, enligt Latour åtminstone, aldrig haft ett särskilt stort problem med realiserad cartesianism, utan relationen värld-språk har varit en jobbig grej mest för den anglo-saxiska eller analytiska filosofin. Det som Deleuze & Guattari brottas med är istället den strukturalismen, snarare än positivismen. Men detta är idéhistoria.

DeLanda vill alltså betona att varje sammasättning står i konstanta exterioritetsrelationer – en torr akademiker kan träda ur universitetssammansättningens byråkratiska system, pretentioner och byggnader för att träda in i sammansättningen kläder, vattenflöde, tvättmedel, tvättmaskin (vilket jag gjorde i morse). Dessa båda sammansättningar är mycket olika varandra, men jag som komponent kan utan större ansträngning sättas in i dem båda. Om tvättmaskinen är trasig rasar de kapaciteter som sammansättningen normalt producerar, och det krävs att en reparatör sätts in för att det ska funka igen. Båda sammansättningarna har materiella och expressiva komponenter. Ordet ‘tvättmaskin’ och ordet ‘akademiker’ är samtidigt och med nödvändighet artikulerade tillsammans med de materiella komponenter som gör det möjligt för dem att uttalas (stål, människor, strupar, vattenflöden).

Tre begrepp avverkade: Exterioritetsrelationer, sammansättningar och kapaciteter. Vi jobbar dock begreppsexcess idag och öser på…

The other dimension defines variable processes in which these components become involved and that either stabilize the identity of an assemblage, by increasing its degree of internal homogeneity of the degree of sharpness of its boundaries, or destabilize it. The former are referred to as processes of territorialization and the latter as processes of deterritorialization. (12)

Sammansättningarnas andra dimension följer Deleuze & Guattari, fast i DeLanda-mashup. Sammasättningen jag-tvättmaskin-vatten-tvättmedel territorialiserar å ena sidan tvättstugan, men sorterar även de klädesplagg som är möjliga att tvätta. Exempelvis faller sidenplagg bort, men även hemlösa som hindras av låset på dörren. Denna territorialisering definierar sammansättningens homogenitet. Men det pågår även deterritorialiseringsprocesser som introducerar destabiliserande effekter. En tvättstuga förfaller ganska snabbt när människor inte följer de kollektiva och territorialiserande städregler som är uppsatta på en provokativ skylt. Om reparatören anser sig få kasst betalt och dröjer länge med att reparera maskinerna eller slarvar med underhållet börjar the machines bete sig konstigt. Till slut kan tvättstugesammansättningen bli så instabil att jag väljer att lämna in mina smutsiga kläder någon annan stans, och på så sätt har min exterioritetsposition gjort en ny sammansättning. Alltså: “Any process which either destabilizes spatial boundaries or increases internal heterogeneity is considered deterritorializing. (13)”

Nog om tvättstugans sociologi. Det är dags att se hur DeLanda förklarar samhället:

In other words, the interactions between members of a collectivity may lead to the formation of more or less permanent articulations between them yielding a macro-assemblage with properties and capacities of its own. (17)

Jag ångrar mig. Vi fortsätter med tvättstugor. Electrolux är en makro-sammansättning som är formerad på grund av att det finns tvättstugor. Deras fabriker är emergenta fenomen som existerar is symbios med tvättande människor. Elektrolux-sammansättningen har vissa kapaciteter som omöjligen kan reduceras till en tvättstuga. De kan genom skalfördelning tillverka tusentals maskiner, utveckla nya modeller och de kan anställa en mängd människor. Detsamma gäller för exempelvis språket. Det svenska språket är ett emergent fenomen av att det talas och genom en uppsättning disciplinerande regler (ex ordböcker) som kan realiseras i mikrotaktiska disciplinåtgärder (stavfel!, sär skriv inte!) får vi en ett hyfsat stabilt protesartat fenomen som vi kallar språket. Det är överindividuellt och kollektivt, men står i fullkomligt beroende av att det talas och används, alternativt konserveras och återuppväcks vid historiska tillfällen (ex. modern hebreiska, som dock har förändrats ganska mycket bara de senaste femtio åren). Språket emergerar ur praktiker.

Men, i språk- och världengröten kommer vi till en DeLandiansk asymmetri:

The two roles that components play in an assemblage, material and expressive, are related to these different forms of causality. While material components include the entire repertoire of causal interactions, expressive ones typically involve catalysis. (22)

Här ger sig DeLanda in i en snårig diskussion om att det materiella skulle vara kausalt medan det expressiva i huvudsak är katalytiskt. Det kan att ha att göra med att DeLanda gillar att “kick social constructivist ass“, och därmed vill ge den materiella sidan av varje assemblage en priviligerad position.

Det är genom sammansättningarnas kausalitet som problemet med helheter löses:

As the philosopher Roy Bhaskar has argued, emergent wholes ‘are real because they are causal agents capable of acting back on the materials out of which they are formed. (34)

Okej. Den organiska essentialismens tankar om helheter fungerar inte. Det gör däremot emergenta helheter just för att dess beståndsdelar är kapabla att agera på de material som de är formade av.  En bilmotor, en familj, ett vägnät eller en nationalstat har alltså helhetsegenskaper som inte är essentiella (vilket skulle vara konsekvensen av ett fullständigt anammande av den kritiska realismen och Bhaskar). De emergerar istället ur att heterogena komponenter sätts samman på ett speciellt vis. Vi fortsätter:

Thus social assemblages larger than the individual persons have an objective existence because they can causally affect the people that are their component parts, limiting them and enabling them, and because they can causally affect other assemblages at their own scale. (38)

Den kluriga frågan, som jag inte har tänkt försöka svara på förrän jag läst hela boken, blir: Är inte detta bara vanlig hederlig sociologi. Strukturer, aktörer osv. Har vi alltså någon nytta av DeLandas begrepp. Vad säger ni?