Beck och Latour om kosmo(s)politik

Medan svenska tidningar domineras av olika “debatter” (samt debatter om debatter), kan det vara uppfriskande att ta del av samtal från kontinenten. Frankfurter Allgemeine publicerade för ett par veckor sedan ett samtal mellan Ulrich Beck och Bruno Latour som i huvudsak handlar om global uppvärmning, men som samtidigt innehåller ett antal intressanta begrepp och distinktioner. Även om både Beck och Latour sympatiserar med varandra är de på vissa punkter väldigt olika, och framförallt har de två radikalt skilda sätt att angripa samma problem på.

Samtalet tar sin utgångspunkt i den antropocena tidsåldern, alltså den tidspunkt när en kvalitativ tröskel har överskridits,  och mänskligheten intar platsen som den primära geologiska förändringskraften.

Latour menar, lite provokativt, att den antropocena tidsålderns konflikter står mellan “humans” och “Gaians”, alltså, mellan “människor” och “Gaianer”. Med “människor” menar Latour de varelser som genom moderniseringsprocessen har utkristalliserat ett specifikt själsliv som är vässensskilt från naturen “där ute”. Genom en sådan separering kan global uppvärmning (“natur”) framträda som en “social konstruktion” (“kultur”) för människorna. Människor har, med andra ord, en farlig böjelse för “relativism”.

Gaianer, å andra sidan, lever som integrerade medskapare av jordklotet, de är aerosolerna i stratosfären och de är personerna i parlamenten. Gaianerna är inte utanför naturen, de tillhör naturen precis som alla andra varelser och ting.

Beck vill å andra sidan tänka konflikten i termer av kosmopolitik:

Wenn „humans“ gegen „Gaians“ das neue Freund-Feind-Schema ist, bedeutet das dann nicht, dass nationale, ethnische und religiöse Unterschiede überbrückt werden? Die Grenzen, die dann entstehen, bilden gerade nicht das alte nationalstaatliche Freund-Feind-Schema ab, sondern dessen radikale „kosmopolitische“ Transformation.

Beck vill hitta fram till en ny sorts kosmopolitik som inte är fastlåst i den gamla nationalstaten. Att havsnivån stiger är inget nationalstatligt containerproblem, havet bryr sig inte om våra moderna kartor som drar gränser mellan länder. Men paradoxalt nog är det fortfarande “länder” som ska komma överens på de olika klimatmötena (som alltid havererar utan någon går med på att göra något (det hotar ju Ekonomin, som har ersatt Naturen)).

Latour vill istället använda begreppet “kosmospolitik”:

Die eine ist die Auflösung unserer nationalen Grenzen. Das meint Ulrich mit „Kosmopolitisierung“. Die andere (meine) ist eine Politik des Kosmos, in der es um neue Grenzen geht, aber um ganz andere als nationalstaatliche, und hier überschneiden sich die beiden Begriffe. Aber die Grenzen werden nicht aufgelöst. Im Gegenteil, es müssen ziemlich konkrete Grenzen gezogen werden, beispielsweise zwischen denjenigen, die von „Klimawandel“ reden, und denen, die von „globaler Erwärmung“ reden.

Om kosmopolitik handlar om att riva ned gränser, handlar den latourianska kosmo(s)politiken om att upprätta nya gränser, framförallt för att kunna skapa bättre kunskap: exempelvis fallet klimatförändring vs. global uppvärmning. Detta tema resonerar direkt med Latours övergripande problemställning i An Inquiry into Modes of Existence, nämligen hur vi ska kunna skapa gemenskaper kring de nya problem som anhopar sig i Gaia. Latour vill här att vi ska gå från “geo-politik” till “Gaia-politik”, en ny församling som inte längre är beroende av metodologisk nationalism, utan som tar hänsyn till att vi idag har en annan utgångspunkt för det sociala kontraktet än vad som var fallet på Hobbes tid. Hobbes levde i ett annat kosmo(s)politiskt tillstånd, som krävde en annan Gaiapolitik. Det kosmos vi måste förhålla oss till idag, är en värld av aerosoler, ozon, växthusgaser, havsnivåer – kort sagt den antropocena tidsåldern. Detta kosmos kan inte göras beboeligt med hjälp av geopolitik längre, vi måste gå bortom nationella “intressen”:

/…/ die neuen Konfliktlinien verlaufen nicht mehr zwischen humans mit unterschiedlichen (nationalen) Interessen, sondern zwischen Kosmen, die eingebunden sind in verschiedene Definitionen von Land, Erde, Boden, Luft, Wasser, Habitat – und das können wir beide als Kosmopolitik bezeichnen /…/

Den verkliga konfliktlinjen står alltså, enligt Latour, inte mellan olika “människors” nationella intressen, utan mellan olika “kosmologier” som inbegriper och definierar vad som är jord, vatten, luft, habitat etc. Med andra ord: kosmo(s)politik är en ontopolitik.

Grader av det postsovjetiska tillståndet

Under två veckor av det som genom arbetslinjen brukar definieras som “semester” har jag företagit mig en mindre resa till Ukraina och Georgien. Åter i Fort Europa vandrar mina tankar kring den nationella historieskrivningen.

Man slås nämligen både av likheterna och skillnaderna mellan den Ukrainska och den Georgiska avsovjetifieringen. Givetvis finns det många aspekter som man inte ser som nordeuropeisk turist. När man tänker kring dessa frågor rör man sig ständigt i ett ytskum vars botten höljs i dunkel, framförallt på grund av bristande språkkunskaper.

Sevastopol och Krimhalvön är i princip helt ryskspråkiga och den ständiga närvaron av den ryska svartahavsflottan skapar en känsla av att en stor björn ligger och sover i en grotta bredvid. Språkfrågan och flottfrågan ger båda upphov till upprepade spänningar mellan Ukraina och Ryssland. Trots att president Yuschenko argumenterar att införandet av minoritetsstatus för det ryska språket endast följer en slags EU-modell, uppstod stundtals kraftiga protester under veckorna som jag var där.

Under 2008 års väpnade konflikt med Georgien spärrade Ukraina av svartahavsflottan. Putin har till och med hotat med att annektera Krim om Ukraina funderar på att gå med i NATO. Den ukrainska skepsisen till trots, får man lätt intrycket av att man befinner sig i ett konserverat Sovjet när man kan vandra förbi en Lenin-staty, en hammare och en skära, ned i en båt och därefter passera den enorma men åldrade ryska flottan. Oavsett att man är medveten om subjektivitetens bedräglighet undrar man varför Ukraina envisas med att åtminstone på ett symboliskt plan tänka sig sovjettiden som en historisk kontinuitet…

I sedvanlig ordning skålade vi dock för “internationell solidaritet” med lokalbefolkningen (på ryska givetvis). Men något som jag i vodkadimman däremot inte såg, var den Ukrainsk-Georgiska vänskapen. Någonstans här börjar Wikipediaartiklar bli grumliga. Men man kan ändå konstatera att Yuschenko och Saakashvili gör vad de kan för att skapa bromance.

Väl i Tbilisi och de georgiska bergen slås man däremot av vad man kan kalla en “konsekvent” avsovjetifiering. De tvåspråkiga gatuskyltarna har bytts ut. Nu georgiska och engelska. Förr georgiska och ryska.

På flygplatsen hänger EU och Natoflaggor, och mitt i staden ligger Museum of the Soviet Occupation. “Occupation Continues” kan man läsa på en karta över Sydostossetien och Abchasien inne på museet. Ett liknande ställe ska förvisso finnas i Kiev, men det bleknar i jämförelse med Museum of the Great Patriotic War, som jag besökte för två år sedan tillsammans med Isabelle och Johannes.

Tbilisis fantastiska tunnelbana har med största möjliga precision fått sina små ryska skyltar övermålade och ersatta, medan de sovjetiska namnen på stationerna gick att måla över med en bredare pensel. Dock är de djupa schakten med sina kärnvapensäkra och utfällbara betongdörrar vid rulltrappans fot svårare att dölja. När det kommer till infrastruktur som gör avtryck i BNP är det inte helt enkelt att bara byta bort historieskrivningen.

Det vore naivt att dra några längre slutsatser av dessa semesterbetraktelser. Det är dock ingen tvekan om att Ukraina och Georgien har valt två skilda strategier när det gäller att tvätta bort det sovjetiska arvet från stadsrummet.

Jag tänkte lägga upp lite bilder, men jag har glömt hur man gjorde för att förminska dem med ImageMagick (bojkotta GUI). Dock kan jag bjuda på två små filmsnuttar som jag spelade in när jag åkte tåg mellan Batumi och Tbilisi (passerandes Stalins födelseort).

Min vän Johannes förklarar hur man äter georgisk Khinkali.

Från Borås till Ohio

I mitt avhandlingsskrivande stöter jag ibland på diverse kopplingar som saknar direkt analytiskt värde, men som ändå har karaktären av på-spåretkunskaper. Denna lättsamma form av kunskap roar mig, speciellt när den handlar om diverse lantliga ställen.

Som läsarna av denna hemsida är väl förtrogna med, startade den akademiska valforskningen i Sverige 1954 för pilotstudier, och 1956 för nationella surveyundersökningar, något som tidigare endast genomförts av det privata företaget Gallup Sverige under 1940-talet.

1954 genomförde Jörgen Westerståhl och Bo Särlvik vad som i Tiden 1955:6 beskrivs som den första “Lazarsfeldska” undersökningen. Paul Lazarsfeld hade under 40-talet genomfört en enkätstudie som kom att bli stilbildande, och som publicerades i boken The People’s Choice. Denna bok inspirerade Westerståhl och Särlvik och de körde med ungefär samma upplägg, dvs. panelstudier där man följde väljare över tid, samt att man studerade de olika källor för valpropaganda (press, radio, affischer, möten) för att sedan försöka mäta effekterna.

En skillnad ligger dock i att Göteborgarna använder sig av en mera raffinerad samplingsteknik, det slumpmässiga urvalet. Amerikanarna fick däremot nöja sig med stratifierade urval, troligtvis av praktiska skäl. I Sverige har vi ju både personnummer och en statistisk centralbyrå (redan innan den stora centraliseringen av statistik).

En följd av stratifierade urval är att man försöker finna “miniatyrsamhällen” som kan beskriva större helheter. För Lazarsfeld et. al. föll valet på Ohio, närmare bestämt i Erie County eftersom “for forty years in – every presidential election in the twentieth century – it had deviated very little from the national voting trends” (Lazarsfeld 1968 (1944), p. 3). Dock tilläggs brasklappen att “because of the diversity of American life, there is no such thing as a “typical American county””(Ibid).

Den största staden i Erie County är Sandusky. I allmänhet låter det som en ganska trist stad: “The people depended on simple things for pleasures /…/ By and large, the people in Erie County gave the appearance of mingling without any great degree of “class consciousness.”” (p. 11):

En rolig detalj är att stadsplanerarna var inspirerade av frimureri och drog vägar enligt kryptisk symbolism:

För göteborgsforskarna blev motsvarigheten för ett lantligt populationsurval inget mindre än Borås med omnejd:

Bild från Klubbmästerskapet i Bredared (utanför Borås):

Autumn literature on "social media"

This autumn I’m teaching on a variety of courses at University of Gothenburg. Most of them are in the field of Theory of Science, but two lectures are somewhat on a different subject: “social media”.

As many of you know, I am quite dissatisfied with the existing literature on this topic, for many reasons. Two of them are that they are mostly either antropocentric in character or mere user statistiscs. Also, I find it utterly boring when a new phenomenon, such as social media, is confined by the old disciplinary borders of academia.

But, fortunately I had the opportunity to select some reading material outside the literature list. I tried to blend 19th century sociology of imitation (Tarde) with engineering whitepapers on distributed networks (Baran) and then move over to some critical literature on social media (De Kaminski, Morozov, Coleman).

This way, the lectures will be able to avoid both Durkheimian systems-thinking, humanistic linguistic turns/textism and simultaneously not falling into the ego-centric management PR-literature that merely gives good advice on how to build your ‘personal brand’.

Feel free to copy it!

Additional literature list

# Kullenberg, Christopher (2010) Det Nätpolitiska Manifestet’ (utdrag), Stockholm: Ink Bokförlag.

# Baran, Paul (1964) ‘On Distributed Communications’, Rand Corporation.

# Tarde, Gabriel de (1903 [1890] ‘Universal repetition’, in The Laws of Imitation, (First chapter)

# De Kaminski, Marcin – Aftonbladet 20110901.

# Morozov, Evgeny – The Guardian 20110307.

# Morozov, Evgeny – New York Times 20110902.

# Coleman, Gabriella (2011) – ‘Anonymous: From the Lulz to Collective Action’, The New Everyday, 20110406.

Tillbaka till Framtiden: Analogisering och digitalisering

Det är dags att återvända till “Framtiden”, som har sporrat dels en intressant diskussion hos Rasmus på Copyriot, samt en intressant reflektion av Anders Mildner (även om boken inte hänvisas till explicit, se nedan).

Diskussionen hos Copyriot handlar om vem som egentligen “Framtiden” polemiserar emot. Vi tar ett citat ur boken:

Precis som 1900-talets futurister var 2000-talets nätsvärmare besatta av hastigheter, flöden, affekter, massbeteenden och ny teknik. Precis som futuristerna vägrade nätsvärmarna att se världen som oföränderlig. De var övertygade om att samtiden bara kunde förstås genom berättelsen om den konstanta utvecklingen. (56)

Problemet är att “nätsvärmare”, “nätaktivister”, “pirater” osv. är beteckningar som minst sagt är svåra att definiera, lokalisera och polemisera emot. “Framtiden” är förvisso en essä i ett romanformat, så att stoppa in en fotnot skulle göra våld på formatet, men kanske göra väl för argumentet.

Det finns nämligen god grund för att argumentera det rakt motsatta. Nätaktivister är, och har varit, några av de främsta digitaliseringskritikerna, främst på området personlig integritet/självbestämmande. Exempel: Datalagringsdirektivet innebär en digitalisering av människors rörelsemönster, kontakter och sociala liv. Denna digitalisering får, enligt många nätaktivister, inte ens äga rum från första början. Ett annat exempel är hur köttslig tillvaro på hackerkonferenser ofta innefattar ett digitaliseringsförbud (inga foton, inga videokameror).

Och ett tredje exempel är den ganska konsekventa kritiken mot panspektron, som jag diskuterar i Det Nätpolitiska Manifestet:

I vår samtid är det inte längre den optiska blicken som övervakar oss, utan istället databaser och loggfiler, datorer och mobiltelefoner. De skapar en ny form av visibilitet bortom det mänskliga ögat. Panspektron markerar således de nya frontlinjer inom vilka breda spektra av analoga signaler kan göras digitala, och därmed synliga, på ett mycket mer omfattande sätt an tidigare.

Tvärtom är det främst företag och stater som vurmat för en “ökad” digitalisering, och kommit på förvirrande begrepp som “digitala ekonomier”, “Svenska ambassaden i Second Life”, “e-legitimationer” osv.

Det stora problemet med “Framtiden” är dess monolitiska syn på internet (med pyramiden som monolitiskt figurativ), i kombination med den fenomenologiska blick som strålar ut från en metropol i ett högindustrialiserat land i norra Europa. För att ta det enkelt: Internet är inte samma sak i SoFo som det är i Kairo eller Xinjiang. En bred civilisationskritik, kan inte ha en så smal utgångspunkt, och kan inte heller skrivas med Washington som utgångspunkt, även om det är en vanlig föreställning att politik har sitt epicentrum på sådana platser.

Anders Mildner skriver en ganska träffande reflektion över detta i SvD:

Ur medieperspektiv var så klart omsvängningen mot ökad internetskepticism väntad. I ett samhälle som är så starkt genomsyrat av medielogik som vårt, kommer det som en gång höjs till skyarna så småningom obönhörligen att plockas ned på marken igen. Där är vi i dag. Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.

Denna tråd förtjänar att spinnas vidare på. Utgångspunkten “vårt samhälle” håller inte för internet, eftersom internet aldrig har varit ett samhälle. Analogisering – Digitalisering – Analogisering är tusen olika saker: I vissa fall, ganska få rent numerärt, är det kanske en protest i Egypten (analogisering) som digitaliseras, laddas upp på Youtube, och återanalogiseras på hundratusentals skärmar. I många fall, rent kvantitativt, sker denna transformation i långt mer vardagliga sammanhang. Jag sitter och fikar, twittrar ut ett foto med GPS-metadata, och nån som följer mig på Twitter återanalogiserar informationen i ett försök att slå ihjäl lite tid på kontoret. (total nollintensitet)

De båda händelserna är teknologiskt sett mycket lika varandra, analogisering-digitalisering (plus metadata) – ackumulation av arbetskraft hos ett storföretag (Google, Twitter) – återanalogisering på en annan plats i nätverket (plus koldioxidutsläpp).

Just på grund av dessa händelsers perfekta individualitet (deras status som haecceiteter och händelser) är de långt mera autentiska, mänskliga och egentliga än en universalistisk fenomenologi av fötter i gräs eller doften av hav. Mitt vardagstwittrande och en egyptisk youtubeuppladdning kan inte tänkas genom samma register. De är förvisso tekniskt nästan identiska, men de är fundamentalt olika som existensformer.

Vardagstwittrandets tvång, oket av att kolla sin Facebookstatus, livskrisen inför informationsöverflödet, ensamheten som uppstår när man har addat ytterligare en “friend” men ändå känner att det var mera autentiskt på åttiotalet när man satt och hade tråkigt lyssnandes på ett blandband eller tittade på Vetenskapens värld, är förvisso en intressant analys av en modern ångest som kanske drabbar och passiviserar ett och annat barn av IT-bubblans frammarsch. “Framtiden” gör helt rätt i att kritisera detta tillstånd, och slå hål på dess frihetsmyt.

Men ett sådant scenario utspelas inte i samma pyramid som en krypterad tunnel ut ifrån Kairo, en chatt genom The Golden Shield, eller nedladdningen av konfidentiell data från det militärindustriella komplexet. I dessa fall finns inte “digitalisering” som en övergripande samhällsförändring, utan endast som ytterst konkreta överväganden. Vad hamnar i loggfiler? Vad kan knäckas av någon som lyssnar? vem kan ta ned torrent-filen?

Internet undflyr på så sätt själva tanken om att vara något tekniskt, att ge upphov till ett Gestell, ett tillstånd som villkorar existensen. Jag har alltid brottats med att försöka förmedla denna tanke om radikal heterogenitet som den enda vägen till en trovärdig analys. Jag har använt obegripliga uttryck som “minoritetfraktal”, “panspektron” och “haecceiteter”, teknologisk “fylogenetik” och “chiffrets fjärde parameterrymd”. Allt för att destruera de gamla registren: “Teknik – existens – essens”, “cyberrymd – real life”, “demokrati, medborgarskap – transparens”. Begripligheten i dessa manövrar har på sin höjd lett till förvirring, och det är förvisso en effekt som inte ska underskattas.

Uppmaningen är dock densamma: “Ta din dator, tunnla dig runt en diktator eller en fångstapparat, ta kontroll över tekniken och böj och bänd den tills du kan koppla om till något bättre!”.

How to study the social sciences, part III


Today seems to be a good day for empirical philosophy. I wrote this section after lunch, so its freshly converted from LaTeX to HTML, and thus tentative in character. This section is supposed to come after the part on blackboxing, which in turn comes after the prelude to the chapter. Or, for those interested, just read it :D. The philosophical problem is the zeitlichkeit of black boxes, how they invent their own time. The empirical problem is to describe what quantitative social sciences are really doing. Hence, empirical philosophy!

Blackboxing and time

The historicity of a black box is not necessarily so that going back in time means that they are more open. This is sometimes true for machines as they are invented, where you would usually travel back in time to find the origin of of a technology in a research lab. Blackboxing is however ‘anti-genealogy’ because when they break down, when they fail, they are as easily reversed, perhaps to an even more primitive stage as when they were invented. Moreover, due to the implicated actualism, blackboxing as a process never ends. Machines, concepts, methods and procedures have to be constantly used, maintained and upgraded to keep working, even though this is usually invisible to the ‘ordinary user’. Even though we usually never think about it, there are technicians employed around the clock to keep our mobile telephony working, scientists in labs doing everyday research in standard procedures to keep our facts straight (Landström 1998), and teachers in schools repeating the instructions of grammar to pupils five days a week.

On a more profound ontological level, this goes as well for actants, entelechies and hybrids (these concepts will be explained below):

1.2.8 Every entelechy makes a whole world for itself. It locates itself and all the others; it decides which forces it is composed of; it generates its own time; it designates those who will be its principle of reality. It translates all the other forces on its own behalf, and it seeks to make them accept the version of itself that it would like them to translate. (Latour 1988: 166)

It is thus imperative not to study blackboxing in conventional linear time frames. The SOM-institute is actually a good example of this. When going from the 1999 survey, as described above, to the 2010 survey, by looking at the methodological chapter, the box is more open than roughly a decade earlier. The method documentation chapter from the 1999 survey is six pages long (Lithner 2000), the one from the 2010 survey is 33 pages (Nilsson & Wernersdotter 2011). At least in writing, it seems to take more words to account for the same type of survey. Word quantity can however be deceiving, instead the openness of a black box is where to look, to the amount of work needed to make it work:

During recent years it has become more difficult to reach a high response rate, and moreover the SOM-surveys have increased in size. This year’s number [response rate] hence must be regarded as high. In the 1999 survey the response rate was 67 per cent, which is on the same levels as the average fourteen nationwide SOM-surveys made so far along /…/ (Litner 2000: 398)

And for the 2010 survey:

From the 2000:s the level [of response rates] has however gone down. If the average up until 1999 was 68 per cent, the first decade of the 2000:s was 63 per cent. The 2008 survey became the first one to go below 60 per cent, which was also the case in 2009. This year’s survey did however reach 60 per cent again. (Nilsson & Wernersdotter 2011: 557-558)

Then another seven pages are spent analyzing who and why some people are not responding to the questionnaires. What was unproblematic a decade earlier, is debugged, analyzed and progressively made to work again. Black boxes are deceptive in this way, they only withdraw when they function as they were supposed to. Layer by layer (or rather, variable by variable) the missing respondents are localized. One such example is the group of young men:

The lower response rate among the young groups is especially clear among young men. For men in the ages 20-29 years the response rate is 36 per cent, compared to 48 per cent among women in the same age. (Nilsson & Wernersdotter 2011: 562)

The traditional way of thinking scientific discoveries is that phenomena were discovered, then, once they are discovered, they were there all along. The standard way of thinking innovations, is that once someone invented a technology, a method or a formula, it is there for us only to use (if we just can afford it or know how to use it). This, however, only works for studying ready-made science. When analyzing science in action, time is relative to the speed of black boxes. Intercontinental telephony works with the speed of fiber-optic cables, as long as they work. But when they break down, their speed is reduced to the time it takes for technicians to localize and mend the failed components. The quantitative social sciences, I shall argue, are no different in this respect. And as we saw in the prelude of this chapter, they are no less ‘cutting edge’ than the latest cellular networks.

Off topic, kind of: So what then is cutting edge technology? Is it the latest iPhone or the skyline of Dubai? Well, so may be, but it is also your kitchen knife (pun intended), the shoes you wear, even though they might be really old, or the turbofan jet engines on your recent flight, even though its 1960:s tech. The Minicall, the fleece sweatshirt or dialup modems are however not cutting edge. They came after jet engines, still, when nobody uses them, they are no longer in networks, so they retire as obsolete artifacts in museums and deep in your closet.

Samhället som helhet, del VII

Förutom att Slavoj Zizek och Julian Assange säljer en middag, så dyker det upp intressanta problem längs den filosofiska horisonten. Ett av dem hade jag tänkt att presentera här, inte för att finna en lösning, men för att åtminstone rita upp de möjliga vägarna på en karta.

Problemet lyder: Hur kan filosofisk aktualism begripa att vissa saker har många egenskaper, och kan förflyttas in i andra sammanhang, utan att man faller in i förbjuden kontrafaktisk eller hypotetisk spekulation?. Eller, vi kan även säga Om in potentia inte finns, hur kan in actu har flera egenskaper?.

Jag ska alldeles strax förklara problemet så att en icke-insnöad filosof begriper det, men först några ord om varför det är relevant (varför bryr han sig?). I den så kallade vardagserfarenheten så är problemet egentligen minimalt. Det går ut på ungefär att “trots att jag inte har provat, så borde jag kunna smälta plast i ugnen”. Denna utsaga kan sägas vara rätt så sann eftersom jag är mycket övertygad om att ugnen kan producera tillräckligt hög värme, att plasten kommer smälta, och med största sannolikhet kommer till och med brandvarnaren att larma. Men, detta belyser även problemet med potentialitet. In potentia är ugnen kapabel till en handling som den ännu icke har utfört. Detta skiljer sig från alla de gånger jag har värmt färdigpaketerad och högteknologisk ugnspizza i den, och dessa har, sitt låga kulturella kapital till trots, närt min köttkropp. Jag kan veta att pizza funkar i ugn in actu, enär jag genomför exakt denna handling när jag skriver första delen av denna bloggpost (det är nu det blir förrädiskt om jag skulle glömma bort tiden, åtminstone in potentia).

Nu dags att lämna vardagsfilosofin (och den deprimerande diskbänksrealismen). Det filosofiska problemet med aktualism hos Latour belyses mycket tydligt av Harman (som även är kritisk med det relaterade fenomenet relationism, som jag varit inne på tidigare). Dags för citat ur Prince of Networks:

Since every actant is entirely concrete, we do not find its reality in some lonely essence or chaste substrate,
but always in an absolutely specific place in the world, with completely specific alliances at any given moment. Everything is immanent in the world; nothing transcends actuality. In other words, Latour is proudly guilty of what Roy Bhaskar and Manuel DeLanda both call ‘actualism’. For Latour the world is a field of objects or actants locked in trials of strength — some growing stronger through increased associations, others becoming weaker and lonelier as they are cut off from others. (p. 16)

Harman har, i sin sedvanliga klarhet, helt rätt. Vi tar ett till citat på samma tema:

The term sometimes used for this doctrine is ‘actualism’, and some authors find it repellant. The specter of actualism drives Roy Bhaskar from entities to the laws they must observe, and drives Manuel DeLanda from entities to a topological space in which they unfold. By contrast, Latour shows a maximum commitment to actualism. Whitehead’s ontological principle denies that we can pass beyond concrete entities when explaining anything, and this element of the Whiteheadian program is one from which Latour never veers. (p. 127)

Aktualismen har få motsvarigheter, och få anhängare rent filosofihistoriskt. Men Latour är mycket bestämd, och vägrar hänga upp det absolut konkreta på något abstrakt. Bhaskar faller tillbaka på en uppdaterad form av lagbundenhet i världen, DeLanda faller där Deleuze och Guattari faller (abstrakta maskiner, virtualitet, phase space), Spinoza ramlade förr eller senare alltid tillbaka på Gud/Substansen, Freud på det undermedvetna, Marx på kapitalet… /mvh snabbfilosof

Åter tillbaka till fallet med ugnen och plasten. För att förenkla skulle man kunna säga att min tes om att plast smälter i den i Latouransk mening endast är en idé i mitt huvud innan jag har provat. Visserligen kan jag ta denna idé och sprida den, övertyga väldigt många, kanske skriva en debattartikel om farlig plast i hushåll, göra politisk karriär på att reglera plastanvändning i hem med spisar etc. Så länge jag gör allt detta är jag in actu. Men det är varken plastpåsen i skafferiet eller ugnen i köket så länge de inte ingått i förbund med varandra.

Aktualismen godkänner inte att jag hänvisar till naturlagarna värme, kemiska molekylers egenskaper eller den sociologiska definitionen av avvikande beteende under vilken folk som bränner plast i sina ugnar faller när de interagerar med sina grannar.

1995 fyllde jag femton, och i sedvanlig ordning skaffade jag moped. I Latouriansk terminologi kan man säga att det på den småländska landsbygden fanns starka nätverk av köpare och säljare av mopeder, mekaniker som kunde reparera och sälja reservdelar samt roliga grusvägar dit polisens nätverk sällan sträckte sig. Detta gjode att mopedtrimning var en slags folksport (kanske fortfarande är så, jag vet inte). Hursomheltst. När jag köpte min moped gick den i ca. 40. Min fördatoriserade hacktivistiska ådra ville mer. Jag bytte femtiokubikscylindern mot en större på sjuttio kubik och bytte förgasaren mot en större, vars insugningsplatta jag borrade upp så långt aluminiumet höll. Ju större desto fortare. Nu är det förvisso inte så enkelt att man bara byter delarna. De passar inte alltid så bra, så man får tinka med dem, och det är lätt att göra fel. Blandningen mellan bensin, olja och luft måste vara hyfsat exakt för att mopeden överhuvudtaget ska starta. Jag lyckades i allafall till slut, och mopeden gick ruskigt snabbt. Så snabbt att bromsar och fjädring till slut gav vika (don’t try this at home!).

Detta exempel kan belysas av följande figur från Pandora’s Hope:

Om vi följer modellen uppströms börjar vi i punktualiseringen (7) av mopeden. Här befinner vi oss i situationen att man startar mopeden och kör till jobbet (eller, jag gick i skolan då). Steg (6) inträffar när vi tankar och fyller på olja. Vi inser att mopeden består av flera komponenter, och att dessa behöver input för att ge output. I steg (5) hamnar vi när vi lär oss köra den. Handen måste gripa kopplingen innan man växlar, högerfoten bromsar när den trycker på pedalen, etc. Först när motorn inte startar en morgon, inser vi att tändstiftet är en obligatorisk passagepunkt (4) för att mopeden ska fungera, och vi har inget val annat än att byta det. Steg 3 inträffar ungefär när vi börjar trimma den. Genom att komponera cylindrar, förgasare, ljuddämpare etc. på speciella sätt kan vi uppnå nya mål (öka hastigheten, öka bromskraften etc.). I steg 2 börjar vi lämna formen av en fungerande moped, och vi befinner oss i en ofärdig situation: “Ska det vara skivbroms eller trumbroms på bakhjulet, vi överväger). Steg ett förflyttar oss till en ingenjörs studio i Japan (min moped var en Yamaha), där ett team har designat en ny typ av insugningsplatta till förgasare. Men vad ska vi göra med den? Ska vi bygga en moped, en gräsklippare eller en motorsåg?.

Mopeder i all sin ära. Även om jag då och då får flashbacks i ryggraden när jag känner doften av en förbipasserande tvåtaktsmotor, så är det de filosofiska konsekvenserna som är i förgrunden. Latours så kära svarta lådor tog oss från en tidig morgon när jag satte mig på mopeden på väg till den repressiva högstadieskolan i Småland, till ett team med ingenjörer i Japan, som hade ritat en insugningsplatta till en förgasare som de inte ännu hade bestämt vad de skulle göra med. Men ingenstans finns en “förklaring” (i ordets starka mening) till varför det blev som det blev. Eller, vi kan uttrycka det som i Irreductions:

1.1.7 What is a force? Who is it? What is it capable of? Is it a subject, text, object, energy or thing? How many forces are there? Who is strong and who is weak? Is this a battle? Is this a game? Is this a market? All these questions are defined and deformed only in further trials.

Dags att gå baklängens: Ingenjörerna i Japan har kommit på ett smart sätt att blanda luft och bensin, vilket i sin tur gör det möjligt att bränna fossilbränslen som översätts till ett snurrande bakhjul. Yamaha har tagit fram en modell som de ska pröva på den svenska marknaden. De tror att femtonåringar tycker den är häftig. Femtonåringar tycker att det är töntigt med den lagstadgade gränsen på 30 km/h och börjar ändra på den komplexa sammansättningen av kugghjul, cylindrar, och bultar. Dock råder skolplikt, och de får försiktigt köra till skolan för att undvika en potentiell poliskontroll.

Kan vi förklara mopeden med en kraft? Var det “marknaden” som gjorde det, var det “tekniken”, var det oljans energi eller var det en inbyggd kapacitet i förbränningsmotorns abstrakta maskin? Nej, säger Latour, allt vi kan veta och allt som överhuvudtaget finns är de konkreta händelserna, de konkreta transformationerna (översättningarna) från en aluminiumplatta i Japan till en mopedburen pojke på väg till skolan i Småland 1995. Finns det några objekt här? Nej svarar Latour, varken insugningsplattan, pojken eller oljan är självständiga objekt, de är hybrider som får sin definition endast genom att ingå i relationer med andra hybrider.

Relationism, aktualism! Problem, avsaknad av problem, möjligheter och lösningar mottages varmt i kommentarsfältet!

Samhället som helhet, del IV

På tåget mellan Värnamo och Göteborg hemsöks mina tankar åter av Totaliteten. Det restaurerade Intercity-tåget rör sig framåt sådär sakta som Ardennerhästarna långsamt drog plogbillarna över de steniga åkrarna i det exotiska landskapet Småland, från vilket typ hälften av invånarna tvingades emigrera till Amerika på grund av plötsligt svälttillstånd.

När de tungindustriella elmotornerna ökar och minskar hastigheten, och för maskintriumfens oxe framåt, skymtar man då och då i de djupa skogarna en glänta. Småländska bönder har medelst kroniskt ryggskott, i generationer och för hand, flyttat tunga objekt, även kända som stenar från underjorden, till kanterna av dungorna och lagt dem på raka högar. Allt för att några magra kreatur skulle kunna gödas under den högländska sommaren, och slaktas lagom till hösten. Fett och ister är viktiga saker, när förbränningen ökar på grund av den eviga kylan som plågar dessa trakter om vintern.

Jag besökte ett torp från sjuttonhundratalet. Det var så lågt i tak att jag fick ducka. Dörrarna var så små att man fick huka sig. Det var viktigt då.. att inte släppa ut värmen. Undrar om folk var kortare då? De var fattiga, och genom historien har de svultit.

Jag växte upp här. De alloplastiska mjukdelarna av verkligheten, speciellt de tvåbenta varelserna omgärdade av proteser som de kallar “teknik”, talar en dialekt som är zu Hause för mig. De säger visserligen bara att vissa saker är tekniska; framförallt såna där iPhones, elledningar i luften och grävskopor och sånt. De där fibriska sakerna de hänger över sina kroppar kallar de istället “kläder”, de värmeisolerade kokongerna för “hus” och stålsarkofagerna på långa järnbitar för “transportmedel”. Deras kosmologi för mekanosfären är som Mercator på tjack; differentierad och med namn som ter sig som irrationella och vidskepliga.

Vid sjön Rusken åt jag lunch med jordgubbstårta till efterrätt. Då jag är intresserad av alla former av marint och limnologiskt liv förhörde jag mig med den lokala fiskarexpertisen om arterna i sjön. Det finns många gösar i Rusken, rätt många braxar, samt gäddor och aborrar. Dock återfinns även några anomalier, som inte anses vara “naturliga”. Bland annat har en kinesisk karp observerats. Den hör inte till den lokala faunan, utan ryktet ger att den troligtvis “kastats i” och klarat sig. Jag funderar mycket på den kinesiska karpen.

Undrar hur det känns att vara kinesisk karp och simma omkring i en småländsk sjö? En annan observation gäller ålen. Det finns ganska mycket ål i Rusken. Men sedan de fördämde ån som förbinder sjön med resten av det vattenbaserade blodomloppet och byggde en kraftstation, så kan inte längre ålen simma till sargassohavet och föröka sig. När jag tänder lampan i taket är jag medskyldig till ålens undergång! Dock finns en lösning. Om man fångar ål kan man ge den till åkerierna vars lastbilar drönar mot havet på E4an. De tar med ålen i lastbilarna och släpper sedan ut dem i havet. Ålarna där ute har blivit logistiska. Volvolastbilen är viagra för ett sexparty i Sargassohavet.

Den avreglerade tågmarknaden leder till ständiga motsättningar, ständiga konflikter. SJ opererar tåget jag sitter på, men järnbalkarna är numera öppna för “konkurrens”. Det sägs att det var som i Sovjet på åttiotalet. Statens järnvägar, löntagarfonder, Socialdemokratism och etnisk homogenitet. Två tevekanaler. Nätkonnektivitet begränsad till BBS. När jag tänker efter så funderar jag på om “Sovjet” någonsin fanns. Om jag skrapar med en nyckel på målarfärgen på Intercity-tåget uppenbarar sig den där himmelsblå färgen som tågen var målade med i en tid då “Sovjetunionen” fanns på den där kartan som min lågstadielärare drog ned på geografilektionen. Jag kan hitta ett materiellt bevis att en kemisk lösning faktiskt existerar under mina fingernaglar, och om jag stoppar den i munnen så äter jag kvällsvard med Gorbatjov.

Muren föll och vi fick massa konstiga nya saker. Gulfkrig, balkanisering, internet, jungle, X2000, fåret Dolly, Ryssland, ecstasy och globalisering. Alla dessa partikulära händelser. Där och då. Detta väcker en mycket viktig frågeställning inom filosofin. Ska vi syssla med historiska händelser och haecceiteter, eller ska vi söka efter generaliteter och abstraktioner. Översatt till ett sådant idiom blir nittiotalet istället, och i ordningsföljd; Imperialism, deterritorialisering, packet-switching, rytm, Newtonsk mekanik, molekylärbiologisk repetition, kartografi, biokemisk eufori och primitiv ackumulering av kapital.

Med undantag för packet-switching skulle man, givet en viss filosofisk skolning, kunna argumentera att det där andra som fick åttiotalet att bryta samman utgörs av universalier i (den mänskliga) historien. Datan jag skriver på, som nyss skickade datapaket till Googles datamaskiner (datum) i det Amerika som smålänningarna en gång migrerade till, tillhör en teknologisk domän, och kan således inte vara universell.

Den kinesiska karpen i sjön Rusken däremot, denna ensamma stackars varelse, tillhör anomalierna. Något onaturligt har fört den till dessa mörka vatten. De ruskiska(!) ålarna förökar sig med hjälp av teknologiska sammansättningar vars komplexitet i det närmsta går att jämföra med fåret Dollys laboratoriekloning. Lastbilsproteser. De alloplastiska köttkropparna i fibriska kläder som pratar småländska argumenterar med konduktören om priset för en enkelbiljett i jämförelse med vad det kostar med ett pendelkort, samt om priset “på internet”. Under tiden som klassmotsättningarna spelas ut mot bakgrund av kapitalets penningtransaktion har resenären köpt en biljett med sin iPhone. Konversationen tar slut, och det är min tur.

Jag visar upp min SMS-biljett, men när SJ-personalen ska “fotografera” min skärm på mobilen (egentligen scannar de en unik siffra som kontrolleras och registreras i en databas) så rasar tekniken samman. Min aningen ovanliga och aningen nerdiga Nokia N900 visar SMS med vit text mot svart bakrund (haxxor 31337!) och funkar inte med deras avläsare. Min artiga uppsyn räddar dock alltid situationer som dessa från att utmynna i motsättningar. Det så kallade samhället är en svart låda, och i de flesta fall fungerar det väldigt bra för mig, även om det då och då bryter samman.

Samhället som helhet, del II

I slutet av Februari lovade jag att jag skulle återkomma till två böcker om hacktivism. Den ena var Svenska hackare som jag recenserade, och den andra var Johan Söderbergs avhandling som jag började skriva på häromdagen. De båda böckerna är mycket läsvärda var för sig. Samtidigt är de fundamentalt olika, av många givna anledningar. Den ena är en “bok om människor” skriven med ett journalistiskt grepp, den andra är ett filosofiskt-sociologiskt arbete som analyserar hackandets sociala sammanhang. Denna senare text har lett mig in på några ytterligare funderingar, och i någon form av osammanhängande associationskedja följer här några tankelinjer gällande begreppen totalitet och social helhet.

I det förra inlägget skrev jag om begreppet totalitet. Närbesläktat är idén om en social helhet, a social whole. Söderberg:

According to critical theory, a theoretical idea about the social whole is required in order to uncover historically embedded layers of reality. It is by acquiring such an elevated point of perspective through philosopical reflection that individuals can raise above their immediate, lived conditions. (20)

Det enskilda, det lokala, det partikulära, kan inte studeras som en isolerad enhet, utan är alltid historiskt överlagrat. Så långt är jag med. Deleuze & Guattari skulle kalla det för ett ‘sedimenterat konsistensplan’, alternativt ett ‘strata’.

Men därefter kommer vi till en lite känsligare punkt: Den sociala helheten och den eleverade positionen. Inte för att eleverade positioner i sig är problematiska, utan snarare huruvida de överhuvudtaget är möjliga. Det hela faller tillbaka på hur man ser relationen mellan delar och helheter. Är helheten större än delarna, eller är delarna alltid större än helheterna?

Detta får konsekvensker för hur man tänker sig relationen mellan teknik och samhälle. Söderberg igen:

I argue that technical inventions should be seen as by-products of the formation of a collective, political subject. When the process is framed in this fashion, the inquiry comes to centre on the processes of meaning creation and the field of the ‘social’. It is at these levels of abstraction that one can make sense of the generative and dynamic aspects of user communities. (50)

Det kollektiva politiska subjektet kommer först, sen kommer teknik. På så sätt är det helt logiskt att analysera det sociala fältet (field of the social). Detta omöjliggör teknikdeterminism (som kan sägas vänder på steken), vilket alltid är en nödvändig påminnelse i teknikfilosofi/studier. Det är först på det socialas abstraktionsnivå (sociologins) som man kan förstå teknologiers sammanhang.

För att undersöka det sociala fältet, måste vi i någon mån vara sociologer. Inom vetenskaps- och teknikstudier (STS) faller man då tillbaka på vetenskapssociologin, bland annat Merton, Mannheim och Zilsel som jag (för längesedan) skrivit om här. Söderberg tar här upp en länk mellan vetenskapssociologin och marxistisk ideologikritik, som jag har missat:

Indeed, there is a link between, on the one hand, the sociology of knowledge, and, on the other, Marxist ideology critique. It goes back to the forerunners of both traditions, Karl Mannheim and Georg Lukács. The two knew each other from having attended the same seminars in Hungary. Mannheim was influenced by the latter to the extent that he has been called a ’bourgeois Lukács’. Thematically, of course, they address the same questions about how to differentiate, if at all, between scientific truth claims and ideology /…/ (31)

Nu är jag inte särskilt inläst på varken kritisk teori eller ideologikritik. Vetenskapssociologi, däremot, är något av en stapelvara för en vetenskapsteoretiker. Vänder vi oss till den borgerliga varianten, dvs. Mannheim, så får vi en god utgångpunkt:

The full emergence of the sociological point of view regarding knowledge inevitably carries with it the gradual uncovering of the irrational foundation of rational knowlege (Mannheim 1936(1929):31)

I en “revolutionär” version kan man remixa och byta ut irrational mot “ideological”. Genom att visa på kunskapernas relation till en social helhet, kan man alltså visa att den rationella kunskapen egentligen står på irrationella grunder.

Men, nu till en liten twist. Rasmus tar i en kommentar upp den ett annat spår inom kritisk teori, nämligen vägen via Adorno. Nu är jag ingen kännare av kritisk teori, men i en text från 1961, (som återfinns i den här boken) så diskuterar Adorno samhällvetenskapernas “logik” (i polemik) med Karl Popper. Adornos idéer om totaliteten ser (i denna text) ut så här:

Societal totality does not lead a life of its own over and above that which it unites and of which it, in its turn, is composed. It produces and reproduces itself though its individual moments. Many of these moments preserve a relative independence which primitive-total societies either do not know or do not tolerate. This totality can no more be detached from life, from the co-operation and the antagonism of its elements than can an element be understood merely as it functions without insight into the whole which has its source in the motion of the indidivual himself. System and individual entity are reciprocal and can only be apprehended in their reciprocity. (107)

Här skulle man kunna anklaga Adorno för sedvanlig sociologism, i linje med struktur-agensdebatten. Men ändå inte. Totaliteten lever inte sitt egna liv, utan är alltid fasthakad i andra processer än sina egna interioritetsrelationer. Vidare skymtar vi en slags relationism hos Adorno, där system och entitet endast kan förstås som reciproka förhållanden. Vi går vidare till slutet av texten, vars titel är “On the Logic of the Social Sciences”.

Insight into society as a totality also implies that all the moments which are active in this totality, and in no way perfectly reducible to another, must be incorporated in knowledge; it cannot permit itself to be terrorized by the academic division of labour. (120)

Vad Adorno här menar med den akademiska arbetsdelningen är dess vilja att dela in forskningsområden i discipliner. Att skilja ekonomi, sociologi, historia, etc. från varandra leder till reduktionism. Utan vidare Adornokunskaper, så skulle man kunna ana en slags antidisciplinär hållning här, som ställer sig tvekande inför åtminstone en enbart sociologisk totalitet.

Denna bloggpost var mest en associationskedja, och inget sammanhållet inlägg. Men, eftersom totaliteter/helheter är ett teoretiskt moment i min avhandling, så dyker det säkerligen upp flera anteckningar kring ämnet här, i den mån jag behöver kasta ut något i luften så att det kan vädras.

Samhället som helhet

Den senaste tiden har det varit väldigt tyst här på bloggen av den enkla anledningen att jag försjunkigt med hela min tillvaro in i de akademiska långsamma hastigheterna. Med andra ord har jag arbetat intensivt på min avhandling, som enligt planerna ska vara färdig någon gång i höst.

Avhandlingen behandlar många problem. Men ett av dem kan man säga är filosofiskt, alltså hur är helheter, totaliteter, sammanhållna entiteter möjliga?

Detta problem diskuteras bland annat hos Kalle (jordbruk och ekonomi) och Rasmus (kapitalet).

Man skulle kunna tänka sig att frågan om helheter blott är en filosofisk-exegetisk manöver, något som inte egentligen har några konsekvenser annat än för tänkandet självt. Men så är det inte riktigt. Vad som finns, är vad som vi agerar efter. Finns ekonomin som en helhet? Finns staten? Finns samhället? Finns liv? (i den moderna biologin).

Även om de kanske mest spännande diskussionerna här pågår i den såkallade bloggkloaken, så letar sig som tur är dessa frågor då och då in i akademiska texter. Ett aktuellt exempel är Johan Söderbergs avhandling Free software to open hardware: Critical theory on the frontiers of hacking (som jag ännu inte läst i sin helhet, utan endast den kappa som finns länkad).

Inom STS-forskningen har man länge ignorerat helheterna och istället sysslat med fallstudier, och empirinära mikroanalyser av hur bland annat vetenskaplig kunskap blir till, som en praktik, ofta med betoning på det konkreta istället för det abstrakta. Söderberg föreslår därmed att STS kan befruktas med kritisk teori för att på så sätt kunna vässa sin kritiska skärpa:

In one sentence, this is the dialectical heritage of the former which clashes with the post-structuralist influences of the latter. In particular, a key sticking point between the two traditions is the concept of ‘totality’. What political strategies follow from either maintaining or abandoning this concept? /…/ It is from the point of view of the social whole that critical theory claims to be able to transcend the horizons of the individual actors themselves. In other words, this philosophical idea is the key for engaging in ideology critique and for guiding praxis.

Söderberg menar alltså att när man överger totaliteter så förlorar man, eller åtminstone riskerar man att förlora, en viktig form av ideologikritik och därmed även en strategisk kompass för politisk handling. Det krävs ett ‘social whole’ för att ta sig ur individuella erfarenheter, ut ur mikropolitiken, och in på en samhällskritisk arena. Å ena sidan är detta en utgångspunkt för nästan all modern sociologi, från Durkheim till Marx. Å andra sidan formerar totaliteter utgångspunkterna för nästan alla politiska rörelser.

Den givna frågan, som intresserar mig väldigt, blir då huruvida det motsatta perspektivet uppfyller eller inte uppfyller dessa kriterier. Vad händer om delen är större än helheten, om komposit föregår totalitet, och om sammanhållna entiteter endast håller samman av på grund av pågående processer? Om axiomatik föregås av rhizomatik?

I ett mycket preliminärt skede av min avhandling, som på ett plan syftar till att förklara hur dessa ‘social wholes’ blir till, ställer jag följande fråga (med utgångspunkt i staden Borås):

The main problem, as well as the main challenge, then becomes how these elements hold together, not by a totality, nor by a certain logic, but by way of historical consolidations; sedimentations which were once fuzzy, then progressively growing harder (the opposite, disintegration, is of course also possible). To say that, for example, the inhabitants of Borås think and feel in a particular way, is only possible to do with accuracy and credibility if there is something which embodies that statement. The social sciences never depart from a clean slate, they do not appear out of nothing. Rather, they need a ’full body’ of composite parts, which are aligned in certain configurations. I want to see how they have been connected, how they have been assembled in a fashion which today renders the quantitative social sciences able to speak in the name of the Borås urban dwellers, or for that matter, any other object as which falls within epistemic domains.

Min fråga här är hur “samhället som helhet” kan bli till som ett epistemiskt objekt? Exempelvis Durkheim löste detta problem, mycket förenklat, med att förutsätta att det fanns ett sanktionerande normsystem som överskred individen, som var mät- och beskrivbart. Nu handlar inte min avhandling om Borås (vetenskapliga mätningar säger att Borås är en tråkig stad), men min fråga är hur kan vi tänka Borås, som en del i en helhet (Sverige), som en del av en kultur (ytterligare en totalitet) som följer vissa mönster och upprepningar, som både konstituterar och är konstituerat av ett ‘samhälle’.

Så, i sin förlängning har denna debatt en slags yttersta spets: Leder ett avfärdande av totaliteter till “metodologisk Thatcherism” eller inte? Att det finns totaliserande processer är det nog ingen som underkänner: De går under en rad beteckningar såsom fascism, kapitalism, byråkratisering, asketism, etc. Frågan är kanske istället, är de entiteter eller processer, sammansättningar eller objekt, relationer eller bifurkationer, cement eller sediment?

För den intresserade finns ett mycket tidigt utkast av min avhandling på ett avsides kryphål i webben. Observera att detta är ett tidigt och ofullständigt utkast, som mycket väl kan förändras mycket innan det blir en så kallad avhandling av det. Detaljer om seminariet finns i pdf-filen.

För att ytterligare beskiffra webben finns den även som AES256-krypterad fil, med namnet insurance.aes256. Avkryptera i Linux medelst openssl enc -d -aes-256-cbc -in insurance.aes256 -out fil.pdf. Lösenord: fraktalpolitik.