Objektens existens; Heidegger och donsammanhangen
För att ytterligare lägga till ett fyrdon till brasan i ontologidebatten, kan det vara på sin plats att skruva tillbaka tiden till cirka 1920 och Martin Heideggers Sein und Zeit. Min exegetiska bloggserie om detta verk har avstannat temporärt på §11, men kanske får den ny energi av att kopplas samman med vår samtida diskussion om objekten, kvasiobjekten, autonomi och koppladhet. Som vanligt när det gäller Heidegger så sugs man lätt in i ett sätt att tänka och skriva som är svårt att ta sig ur, men kanske är det så, att detta just är ett gott tecken.
Anledningarna till min asketiska hållning till denne skandalakademiker är flera; för det första är Heidegger kanske den förste att bryta ny väg bortom idealism och nykantiansk positivism. För det andra ekar i princip all fransk filosofi av Heideggers begreppsapparat. I denna bloggpost är tanken att spåra teoretiserandet av “donsammanhanget” till sin fundering, vilket inte minst är relevant då vi gärna slänger oss med det Foucaultianska “dispositif” eller det Deleuzeoguattarianska “assemblage”, som om dessa vore oss för handen. I själva verket ligger de nog oss lite för mycket tillhands, när de i själva verket är intimt besläktade med Heideggers tidiga filosofi, som ibland är problematisk, ibland mycket insiktsfull.
Sven-Olov Wallenstein skriver en fantastisk essä om Heidegger och teknik i Glänta 4.09, som tyvärr ej verkar finnas online, så jag får citera friskt istället. Denna essä tar upp flera spår och möjliga tolkningar av Heideggers teknikfilosofi, men just här känns det mest relevant att uppehålla sig vid just Sein und Zeit. Vi citerar Wallenstein:
I §18-24 utvecklar Heidegger vad han kallar “världens världslighet” (Weltlichkeit der Welt), och en stor del av texten är en polemisk diskussion av det “avvärldsligande” (Entweltlichung) som är resultatet av en uppdelning av världen i en inre psykisk och en yttre utsträckt del. Istället, hävdar Heidegger, måste vi starta från ett begrepp om “omvärlden” (Umwelt); först då visar sig det sig att det vi ursprungligen möter inte är ting som föremål för teoretisk kontemplation elller varseblivning – det vill säga är “förhanden” (vorhanden) i ett objektivity “yttre” – utan ting som finns “tillhands” (zuhanden) som don (Zeuge), det vill säga hör till ett komplex av vardagliga referenser och hänvisningar i vilka tillvaron alltid är inbegripen. För att ett enskilt don ska kunna framträda i sitt “för-att” (Um-zu) måste helheten vara upplåten, och följaktligen kan det inte heller finnas något sådant som i ett strikt mening enskilt don, utan bara vad Heidegger kallar en “donhelhet” (Zeugganzheit). (18)
Denna passage sammanfattar flera saker. För det första menade Heidegger att ontologiskt kommer exististensen alltid före den vetenskapliga partikulära frågan, och att sammanhanget och helheten alltid måste föregå försöken att destillera och avgränsa. Från paragraf fyra i Sein und Zeit läser vi:
Vetenskaplig forskning är inte den enda möjliga varaarten för detta varande, och är inte heller den möjliga varaart som ligger närmast till för detsamma. Tillvaron själv intar dessutom en särställning framför det övriga varande. (30)
Att tala om ett objekt är för Heidegger aldrig en ursprunglig erfarenhet, utan epistemologiskt sker varje frågande utifrån ett speciellt sammanhang. Detta skulle man kunna jämföra med Latours begrepp technoscience där utgångspunkten är just att sammanhanget av människor och maskiner skapar teknovetenskapliga innovationer och kunskaper. Ett sammanhang måste alltid komponeras, eller disponeras så att saker i sin tur kan bli vetbara (vad Foucault kallade dispositiv).
I de högteknologiska sammanhang som vi är inbegripna i, är vår tillvaro således ställd av donhelheter som varken är subjekt eller objekt primärt, utan endast sekundärt. Jag skriver just nu i WordPress på ett tangentbord och i mitt skrivande måste jag bortse från detaljerna i processorns klockcykler, paketswitchningen som kommunicerar med min server, och DNS-systemets pekning av christopherkullenberg.se till en maskin i södra Sverige. Jag skriver dessa ord varken på mitt tangentbord, på min dator eller på internet – skrivandet är upplåtet som allt detta samtidigt, och i tillvaron finns varken distinktionerna mellan donen (teknologierna) eller mellan mina inre psykiska processer. Blivandet bloggfilosofi sker före subjekt och objekt ens kan tänkas. Tillhandenheten (zuhanden) föregår förhandenheten (vorhanden).
Men, vänner av ordning som vi då ändå är, så kan vi givetvis vända på steken. Låt säga att jag nu skulle intressera mig för ett partikulärt tekniskt fenomen, exempelvis exakt hur mitt skrivande delas upp i mindre paket för att sedan skickas över TCP/IP-protokollet. Kanske är det så att jag vill förbättra det eller anpassa det efter mina behov. Jag kan då lära mig massa saker om just denna teknologiska process, och fördjupa mina kunskaper. Jag skulle kunna nå en nivå där jag till och med kodar om protokollet så att det skickar större eller mindre paket, enligt vissa nya rutter och principer. Jag har med andra ord förändrat en teknologisk realitet och skapat något nytt – det Kullenbergska protokollet.
Exemplet behöver ingalunda vara fiktivt. I helgen utforskade jag och Monki på ett intensivt och djuplodande sätt hur kompasser, kameralinser, bakpulver och finsk sprit kunde kombineras med en overheadprojektor. Resultatet blev detta:
Likaså sker teknologisk grundforskning av “svartkast” hos Telecomix Crypto Munitions Bureau eller hos GHS, men exemplen kan likaväl hämtas från mindre avantgardistiska projekt, som när min dammsugare gick sönder häromveckan och jag försökte laga den.
I Heideggerianska termer skiftar då donen från att vara oss tillhanden till att vara förhanden, eller med Latours ord, vi öppnar den svarta lådan. Den svarta lådan har inget med graden av teknologisk komplexitet att göra, utan är istället en frågan om hur tillvaron är stämd, och hur vi blir ställda av teknologierna.
I de mest vardagliga fallen är vi ett med vårat donsammanhang. Vi slår på strömmen, vi surfar på nätet och vi brygger kaffe. På så sätt är vi i en viss mening utelämnade till vår materiella verklighet i bemärkelsen att vår agens följer sammanhangen, vi be-ställer och blir ställda av dem. För att åter citera Wallenstein:
Ting och rum är praktiska, de har bara mening i förhållande till tillvarons verksamhet, och tekniken kan därför i denna första fas i huvudska sägas ha en instrumentell roll, medan idén om ett ting, ett rum och en natur som föregår och överskrider tillvarons utkast och projekt förblir en obestämbar rest. (19)
Hur hänger detta då ihop med objekten? Konsekvensen skulle för det första vara att objekt endast sekundärt kan bestämmas, alltså inte som existentiella fenomen, utan som transcendenta och sekundära fenomen. Men frågan är om ens detta skulle vara möjligt på ett “rent” sätt. Eftersom varje förhandenhet på ett eller annat sätt även måste inbegripa och föregås av en existens så förflyttar sig hela frågan.
Ta vetenskaperna, de kanske mest koncentrerade försöken att bestämma objekt som avgränsningar, mätbarheter (vad Heidegger kallade “kategorialier”) eller separerade utsträckningar. För Heidegger skulle detta utgöra en sekundär vetskap. Från Sein und Zeit §12:
Förhandenvaro >>i>> något förhandenvarande samt med-förandenvaro tillsammans med något av samma varaart, i betydelsen en bestämd ortsrelation, är ontologiska karaktärer som vi kallar kategoriala, alltså karaktärer som hör till sådant varande som är av icke tillvaromässig varaart. I-varon är däremot en tillvarons varaförfattning och därmed en existential. (79)
Här har vi kärnan i Heideggers tanke om var objekten kan befinna sig. De kan inte vara existentialer, då denna ontologiska domän alltid är inbegripen och upplåten i en existens där skillnaden mellan subjekt och objekt inte existerar. Som kategorialer kan de däremot bestämmas av vetenskaperna, i bred mening, men då alltid i ytterligare ett sammanhang – de kan alltså inte självständigt upprätthålla sina gränser, utan kräver alltid ett ontologiskt “stöd” av andra entiteter.
Finns servern som denna blogg skrivs på i södra Sverige? Ja, det gör den. Men den har ingen mening om den inte är inbegripen i relationerna med mitt tangentbord, mina fingrar, mina tankar, läsarnas kommentarer, hundratals besökare eller WordPressmjukvaran. Den kan bestämmas kategorialt som en (hypotetiskt) “FreeBSD-server med en tvågigahertzprocessor på en hundramegabitslina”, men en sådan bestämning saknar mening om vi inte relaterar den till vad den kan göra, exempelvis distribuera hemsidor och bloggar.
Det är just denna mening som Heidegger är ute efter att analysera, och mening är alltid ett donsammanhang. Objektens väsen kan således inte vara kategorialer, utan ligger alltid i deras existens.
Vill göra en reservation. Jag menar alltså att objekt INTE har någon lagrad potential alls. Men det är lite samma sak som att säga att det finns oändlig. Jag har alltså inte potential att resa på mig just nu. Det måste till en ny sammansättning.
Jag kan inte hålla mig härifrån riktigt
monki: Jag definierar ju inte objekt som utsträckningar i en euklidisk rymd. Jag vet inte hur många gånger jag måste påpeka det och varför detta hela tiden återkommer. Var är jag otydlig egentligen? Kan ni hjälpa mig att se det? (uppriktigt alltså)
Om jag spinner på Latour: För mig är det inte alla sätt som byggnaden gör skillnad på som definierar den som objekt. Att den gör skillnad – på ett eller många olika sätt – bevisar att den existerar som ett objekt. Den gör skillnad, alltså existerar den.
Vilken specifik skillnad byggnaden gör för mig som arbetar eller bor i den är dock en fråga om hur jag affekteras av dess affekter. Byggnaden har en unik förmåga att affektera (och affekteras i sin tur) som är dess egen, och jag har min unika förmåga att affekteras (och affektera i min tur). Det faktum att vi affekterar och affekteras av varandra – utbyter stimuli – betyder inte att vi är samma objekt, eller att vi måste tillgripa kvasiobjekt för att förstå vår relation.
Varför är det så omöjligt att kunna beskriva vilka stimuli som passerar mellan byggnaden och mig, och hur min kropp och mitt metvetande översätter dessa stimuli till information som gör själva skillnaden för mig? Var någonstans blir det svårt att skilja exempelvis golv- eller väggmaterialet från mina känselnervers responser på tryck och de föreställningsobjekt som så småningom uppstår i mitt huvud, för medvetandet respektive undermedvetandet? Och om vi kan undersöka dessa konkreta skillnader, varför kan vi då inte förstå dem som några olika sätt som diskreta objekt manifesterar sig på?
Det är retoriska frågor: Jag menar att om vi spekulerar i en ontologi där verkliga objekt existerar, så öppnar sig möjligheten att undersöka just hur vi skiljer på vad som är manifestationen av mitt verkliga objekt och vad som är manifestationen av byggnadens och vad vi ger upphov till tillsammans, som katalysatorer (utan att förändras som objekt) eller som element i en sammansättning (då vi genom relations of extoriority åtminstone tillfälligt och delvis omkonstitueras som objekt). Men vi kan inte göra det a priori såklart.
Om vi spekulerar i en ontologi där verkliga objekt inte existerar så finns inte den möjligheten till undersökning – men en åtminstone implicit ontologi måste till innan vi epistemologiskt kan avfärda undersökningen av objekten. Den ontologin måste göras explicit innan den kan prövas mot ooo. Dess epistemologi missar målet.
Golv- och väggmaterialet är väldigt enkelt att skilja från någons nerver. Det är också väldigt enkelt att skilja på golvmaterialet och väggmaterialet, samt norra väggens och södra väggens material, och väggen en meter upp och väggen två meter upp. Det säger inte så mycket. Byggnaden gör ju dock skillnad på andra sätt än genom att vara materia. Den gjorde skillnad även innan den blev byggd, under alla konflikter som uppstod under planeringsstadiet. Det jag var ute efter med euklidisk rymd var om vi menar objekt som den materiella kroppen.
Alltså, existerar stockholmsarenan som objekt i nuläget (som kontrovers, ritningar, politisk process) och är det i så fall en del av samma objekt som kommer att utgöras av stål och betong om 10 år?
Det som gör byggnaden till den byggnaden DÄR är ju också alla flöden som genomkorsar den? Alltså blir inte det hela väldigt knepigt eftersom det är så beroende av hur vi människor benämner objekt. Ta Nordstan t.ex. Vi kan säga nordstan och bara mena själva betong- och stålstrukturen, säga nordstan och mena betong- och stolstrukturen samt de affärer och den inredning som Nordstan har. Vi kan också säga Nordstan och mena allt ovanstående samt de människoflöden som brukar genomkorsa den. Eller varför inte människorna och affärerna oavsett hur själva höljet ser ut. När vi nu talar om objektet Nordstan och vad som utgör det, vilket Nordstan pratar vi om? Vad är objektet och vad är yttre relationer?
Stockholmsarenan existerar nu, men inte som samma objekt som när det är färdigt. Det ska affektera, översättas och upplösas många gånger innan dess.
Men benämningen Nordstan och vad vi människor lägger däri är ett objekt i våra huvuden. Vi får allt ge oss ut och undersöka om denna föreställning (av ett kvasiobjekt) gör skillnad som ett sådant objekt där ute. Den undersökningen är naturligtvis extremt svår i praktiken, men det finns inget ontologiskt eller epistemologiskt hinder (för mig) att genomföra den.
Kom i förbifarten att tänka på Lars Vilks. Många tänker ju att han har gjort ett konstverk (teckningen) som affekterar andra (jihad-jane). Objekt-stimuli-objekt alltså. Vilks själv hävdar däremot att alla reaktioner i själva verket är en del av hans konstverks relationella estetik. Båda kan ju sägas vara sanna samtidigt och egentligen bara handla om en definition av konstverket. Hur man väljer att separera det.
Så istället för att argumentera om var gränser går och när saker är eller inte är samma och deras utsträckning så kan vi konstatera att vi hela tiden är sysselsatta med att ömsom hävda att vissa saker är samma objekt och ömsom att vissa saker är separerade och fråga oss: Hur måste verkligheten vara konstruerad för att det ska vara möjligt att hålla på såhär?
Ett svar kan vara att det då måste finnas diskret avskiljda objekt. Ett annat att det då måste finnas en skillnad i intensitet i objektsgrad som gör att vissa sammankopplingar faller under tröskeln för vad som registreras i en given relation.
Det känns som om många av diskussionerna i den här debatten har varit av nordstans-karaktär. Vad menar vi med grenen, “jag”, solen, templet m.m. Alla dessa konkreta exempel kanske förvillar mer än de upplyser.
Oj, här har det hänt grejer!:D
“Jag definierar ju inte objekt som utsträckningar i en euklidisk rymd. Jag vet inte hur många gånger jag måste påpeka det och varför detta hela tiden återkommer. Var är jag otydlig egentligen? Kan ni hjälpa mig att se det? (uppriktigt alltså)”
Du är inte otydlig, men det har kanske med ordet objekt att göra? Det frammanar väl hos de flesta associationer till just mellanstora lokala manifestationer, typ grodor, bollar, bonobos osv.(inte sällan som Bryant och Harman också befinner sig på denna aristoteliska nivå). Lite nötande så kommer objekt snart vara synonymt med generativa mekanismer
monki: Ja, det är ju i första hand en ontologisk diskussion. Vad jag egentligen hävdar är att det i vart och ett av de fall vi diskuterar är teoretiskt möjligt att urskilja distinkta objekt – men det betyder inte att jag eller någon annan har tillräcklig kunskap i vart och ett av fallen att göra det.
Vad denna ontologi och epistemologi vänder sig emot är resonemang av typen att det verkligen är mer eller mindre godtyckligt vad man kallar ett objekt och inte; att man lika gärna kan se allt som affekteras av Vilks konst som konstverket, som bara teckningen.
Detta är bara sant i en begränsad kontext: Konstverket är ju ett mentalt objekt också, och vilka beståndsdelar som ingår i det, vilka föreställningar och “representationer”, är naturligtvis en fråga för vart och ett medvetande. Detta innebär dock inte att Jihad Jane och teckningen som enligt vår (min) metafysiska realism också existerar “där ute” på något sätt är samma objekt rent ontologiskt - ja, eller att ingen av dem är objekt rent ontologiskt, att mentala objektsföreställningar är allt som existerar.
Kvasiobjektism måste ju antingen hävda att det ontologiskt inte existerar några objekt alls – en explicit ontologi som kan problematiseras (se nedan) – eller att vi aldrig kan veta något om detta. I det sistnämnda fallet begår man det epistemiska felslutet, och tror att ontologiska frågor alltid kan reduceras till epistemologiska frågor; trots att en i alla fall implicit ontologi är nödvändig för att öht kunna ha en epistemologi.
Vad ooo svarar på problemet hur vi kan ha både individuering och kontinuerlig tillblivelse i världen. Om vi bara har utåtriktade relationer, utan systemiska eller “objektiska” avgränsningar, så måste världen antingen stanna upp från sin tillblivelse i ett jämviktstillstånd eller så måste relationerna ändå kunna förändras på något sätt as we go along. Hur? Och vad åstadkommer förändringen?
Jukka: Ja, samtidigt som begreppet “objekt” är väldigt precist vad det handlar om – objektivt existerande och oberoende entiteter – så man vill ju inte göra sig av med det bara för pedagogikens skull. Att det retar kvasiobjektister är dessutom helt klart ett plus!
Heiti: Ang solen vill jag revidera en sak. Solen kvarstår som objekt även efter det att vätet har tagit slut och fusionen göds med helium (och eventuell annan materia), precis som du antyder. Topologiskt är det ju samma process, även om energimaterien som omsätts av den har förändrats och den kritiska punkten för massan och gravitationen har förflyttats.
Solen är en sol så länge fusionen hålls igång och upprätthåller en dynamisk, pulserande jämvikt mellan inåtriktad gravitation och utåtriktad fusionsenergi.
Marcus: Det hela är ju mycket enkelt. Du kan ersätta oberoende entiteter med intensitets och gradskillnader i avskiljande av mekanismer, utan att för den sakens skulle hävda att mekanismer är ontologiskt isolerade. Jag vet inte vad du menar med “utåtriktade relationer”, men jag gissar att det är en kritik av en position som ingen har förespråkat här. #KOOP är ju ett sätt att tänka sig systemiska egenskaper uppstår utan att för den sakens skulle vara fundamentalt avskiljda från andra system med bara några ingångar för stimuli utan dela processer med dem.
Vad åstadkommer förändring? Skillnader. Varför är inte världen i jämviktstillstånd? För att det tar tid. “Snart” kan den mycket väl vara det.
Det är för mig mycket rimligare än att hävda att det finns fundamentalt avskilda objekt med alldeles egna generativa mekanismer och det som förklarar förändring är enbart att de har en generativ mekanism som producerar förändring.
Jag förstod inte din invändning kring Vilks. Vilket är hans konstverk menar du?
monki: Kan man verkligen bara tala om intensitets- och gradskillnader istället? Var kommer de ifrån? Finns det ingenting som upprättar dessa skillnader och producerar ny skillnader? Liksom: Skillnad ja, men varför den skillnaden där?
På den här nivån har jag känslan av att vi ofta landar i intetsägande generaliseringar snarare än abstraheringar till/av fungerande begrepp. Deleuze pendlar själv ständigt mellan detta, men hans virtualitet har ett frö till något mer. Utan detta fattas dock något väsentligt och vi får svårt att göra reda för allt konkret. Det blir en undflyende, lite halvt agnostisk hållning bara: “Skillnad åstadkommer förändring, skillnad har genererat den här formen”.
Inte ens vår färd mot entropidöden är ju ett steglöst utsuddande av gränser – om något är det faktiskt upprättande av allt tydligare individuerade strukturer, via symmetribrott, kvant-dekohesion, jämvikten i slutna system, den nödvändiga exporten av entropi i öppna dynamiska system och så vidare, och så vidare. Och jag har svårt att se hur någon av dessa processer kan förläggas utanför objektet eller systemet eller ha ontologisk relevans utanför dessa.
Att objekt existerar oberoende i sin vírtualitet förhindrar sedan inte att en process passerar flera olika manifestationer och processes (!) av flera olika objekt…
***
Det Vilks själv kallar sitt konstverk är ett mentalt objekt. Det finns bara i hans huvud. Men objekt (som subjektivt, via ett representationellt tänkande, kan bedömas som lika detta) uppstår då och då i våra och andras huvuden. När du försöker tänka Konstverket på det sätt som Vilks säger att han uppfattar det, så uppstår ett sådant objekt – oberoende av hans, men affekterat av det, uppkommet via affekter – i ditt huvud. Objektet Teckningen, objektet Jihad Jane, objektet Lars Vilks kropp etc är samtidigt alla oberoende av dessa mentala objekt. Vad som har utbytts är affekter.
Deleuze och Guattari menar att konst arbetar med affekter. De säger inte att ett konstverk ständigt växer och måste inkludera allt det affekterar. Teckningen samt vad som krävs för att påstå att den föreställer profeten Mohammed producerar affekter i massor. Dessa affekter omvandlas också till nya konstverk (som kan innehålla referenser till teckningen) som i sin tur producerar affekter. Och så vidare.
Sedan kan man naturligtvis vilja göra olika saker med sin filosofi, ska sägas också. Jag misstänker att vi skiljer oss åt där mer än någonannanstans…
Hmmm… Det känns som att det utvecklades en polemisk ton här, som inte är så lyckad. Och det är nog väldigt mycket mitt fel. Jag använder diskussionen för att hitta ett sätt att uttrycka en massa saker som bland annat har gjort att jag övergivit en tidigare position. Det är verkligen inte viktigt för mig att få rätt, att vinna diskussionen så att säga – utan att komma vidare i mitt sätt att tänka kring detta. Jag hoppas att vi kan se bortom den tråkiga tonen som infann sig.
Kanske är det nödvändigt att hitta en annan form för diskussionen för att kunna göra det…
Härligt att Wallensteins Heideggeressä finns i tryck (synd bara att den inte finns online). Jag var och lyssnade när han pratade på temat på Trappan, och det var en hel del som jag borde ha antecknat. Får se till att köpa det Gläntanumret!
Graham Harman, “On Vicarious Causation”, Collapse II, (s 192-3) – http://a.aaaarg.org/text/5312/vicarious-causation :
“[I]t might seem that Heidegger merely claims that all theory is grounded in practice, that we need to have an everyday relationship with leopards or acids before staring at them or developing a science of them. But notice that even our practical relation to these objects fails to grasp them fully. [...] If perception and theory both objectify entities, reducing them to one-sided caricatures of their thundering depths, the same is true of practical manipulation. We distort when we see, and distort when we use. Nor is the sin of caricature a merely human vice. Dogs do not make contact with the full reality of bones, and neither do locusts with cornstalks, viruses with cells, rocks with windows, nor planets with moons. It is not human consciousness that distorts the reality of things, but relationality per se. Heidegger’s tool-analysis unwittingly gives us the deepest possible account of the classical rift between substance and relation. When something is ‘present-athand,’ this simply means it is registered through some sort of relation: whether perceptual, theoretical, practical, or purely causal. To be ‘ready-to-hand’ does not mean to be useful in the narrow sense, but to withdraw into subterranean depths that other objects rely on despite never fully probing or sounding them. When objects fail us, we experience a negation of their accessible contours and become aware that the object exceeds all that we grasp of it. [...] Heidegger’s toolanalysis opens the gates on a strange new realism in which entities flicker vaguely from the ocean floor: unable to make contact, yet somehow managing to do so anyway.”