Copyriot återuppväcker diskussionen om kvasiradikalismen, en debatt jag gärna återknyter till 1980-talet, ungefär i samma tid som ovanstående (fantastiskt vackra) Koyaanisqatsi-video representerar motsatsen – ekoseparatismen – alltså att natur är väsensskilt från kultur/teknologi/samhällen.
För övrigt har Telecomix Crypto Munitions Bureau remixat just detta klipp tillsammans med en propagandafilm av IBM i ett försöka att visa hur nya världar kan skapas i cipherspace, ett projekt som i allra högsta grad anknyter till diskussionen eftersom dess utgångspunkt är noder, nätverk och associationer snarare än (sociala) rättigheter eller (naturliga) reduktioner.
En kritisk punkt som diskuteras i tråden är frågan om “objekt” och möjligheten till deras existens utanför något som stabiliserar dem. Filosofiskt är debatten mycket gammal, men den får en välbehövlig vitamininjektion på just 80-talet som även tar upp de relevanta frågorna om möjligheten till objekt, och varför man överhuvudtaget skulle behöva objekt “där ute” (ett argument eventuellt leder till extern realism). Det väcker även frågan om huruvida vi överhuvudtaget behöver ontologi, eller huruvida denna fråga egentligen är blott en bieffekt av det moderna epistemet. Låt oss först och främst historicera frågan via Foucault (mot slutet av Order of Things):
We know, in any case, that all efforts to think afresh are in fact directed at that obstacle: whether it is a matter of crossing the anthropological field, tearing ourselves free from it with the help of what it expresses, and rediscovering a purified ontology or a radical thought of being; or whether, rejecting not only psychologism and historicism, but all concrete forms of the anthropological prejudice, we attempt to question afresh the limits of thought, and to renew contact in this way with the project for a general critique of reason.
Separationen av objekten från subjekten, eller delningen mellan empirism och rationalism, sker inte över en natt, inte heller som en teori. Snarare är den moderna konstitutionen ett resultat av den generaliserade tröskel som passeras någon gång i slutet av sjuttonhundratalet som ställer upp det problem som jagat oss sedan dess – det tänkta objektet vars fulla detaljrikedom är ouppnåeligt för erfarenheten, men som måste existera. Kant kallade detta för transcendens, och ur Kritiken av det Rena Förnuftet (sv. s. 382) läser vi:
Därmed är den objektiva användningen av de rena förnuftsbegreppen alltid transcendent, medan de rena förståndsbegreppens objektiva användning till sin natur alltid måste vara immanent, eftersom den inskränker sig blott och bart till möjlig erfarenhet.
Utan att utmåla Kant som boven i dramat är det ändå den tydligaste artikulationen av problemet. Det transcendenta har i sin renhet fått ett objektivt och syntetiskt övertag över det immanenta och empiriska. Separationen är fulländad; objekten finns i förnuftet, men kräver att den ouppnåeliga immanensen ändå finns där ute.
Tvåhundra år senare, i Paris, utmanar Michel Callon Kant med den mycket viktiga texten “Some elements of a sociology of translation: domestication o the scallops and the fishermen of St Brieuc Bay”. På ett plan löser han frågan som macdeleuzian ställer i kommentarerna hos Copyriot:
Där finns följande knackiga förklaring till den korrelationsim jag avser: “idén att det aldrig går att föreställa sig en objektivt existerande verklighet, eftersom varje försök att föreställa sig den innebär att en subjektiv relation upprättas till den.”
Med Harmans ord: “If I try to think know an object outside of its relation to me, I’m putting it into relation with me, so we can never escape the circle.”
Callon (tillsammans med Latour) vänder på frågan helt och hållet. Istället för att fråga om något är möjligt utan relationer, och på så sätt uppnå en viss ontologisk status, förvandlas frågan snarare till vilka relationer gör det möjligt för ett objekt att uppstå?
I Callons studie finns en rad kvasiobjekt som även är kvasi-aktörer. Marinbiologer i St Brieuc har intresserat sig för hur man kan domesticera musslor utanför Frankrikes kust, musslor har intresserat sig för hur de kan äta, konsumenter har intresserat sig för att handla musslor till julfirandet och fiskare har intresserat sig för att tjäna pengar på att odla musslor eftersom de håller på att ta slut på havsbotten. Ur marinbiologernas perspektiv uppstår ett vetenskapligt problem, ur musslornas perspektiv en fråga om föda och reproduktion, etc. Poängen är att en rad krafter sätts i spel, krafter som inte är fakulteter av objekt, utan snarare ligger emellan; inter-essement.
Flera objekt befinner alltså sig i en metastabil tillvaro, en forskare som inte lyckas med experiment kan inte bli forskare, fiskare som inte fiskar är ingen fiskare, en mussla som inte reproducerar sig är ingen mussla etc. I en viss given process finns inga objekt, bara kvasiobjekt. Det är inte relevant att fråga om vad som är (ontologi) utan vad som blir.
Callon ställer upp en metodregel för hur detta ska gå till (långt citat men förklaring kommer):
The third principle concerns free association. The observer must abandon all apriori distinctions between natural and social events. He [sic!] must reject the hypothesis of a definite boundary which separates the two. These divisions are considered to be conflictual for they are the result of analysis rather than its point of departure. Further, the observer must consider that the reportoire of categories which he uses, the entities which are mobilized, and the relationships between these are all topics for actors’ discussions. Instead of imposing a pre-established grid of analysis upon these the observers follows the actors in order to identify the manner in which these define and associate the different elements by which they build and explain their world, whether it be social or natural. (201)
Alltså, objekten finns aldrig utanför associationerna. De har ingen ontologisk status som vara, endast som blivande, och därför finns inte den aprioriska distinktion som Kant så väl formulerade mellan natur och det sociala, det rationella och det empiriska. Det finns ingen skillnad mellan forskarnas potentiellt “transcendenta hypoteser” om musslor och musslornas förment “immanenta” empiriska vara. Innan musslan kan uppstå som objekt och tillskrivas egenskaper måste musslor associeras med en mångfald av andra aktörer. Ju mer de associeras desto mera objekt blir de, och får till slut den ontologiska statusen av vara. Men det är ju fortfarande en fråga om associationer snarare än existenser.
I Callons fall associerade sig aldrig musslorna med de nät som var utlagda så att de skulle fortplanta sig. Desperation hos fiskarna (fishermen) ledde till att de en stormig dag innan julafton gav sig ut och fiskade upp musslorna och forskarnas experiment gick i stöpet. Den “odlade musslan” skulle inte uppstå som objekt förrän senare.
Men hur ska vi då tänka dessa kvasiobjekt och associationer som föregår objekten? Finns det ett sätt att ta sig runt dem helt och hållet? Behöver vi objektens hårdhet? Nej. Som Callon visar finns det nu inget som är mera mänskligt än just objekten! Objekt är ju inget annat än kodningar av kvasiobjekt, som i vissa konfigurationer uppnår den stabilitet som krävs för att vi ska kalla dem objekt och ge dem ett vara. Men, hur förstår vi då det som inte tillåter sig att överkodas, alla de associationer som ständigt händer utan att vi för den sakens skull har med objekt att göra? Deleuze & Guattari:
The point is that a rhizome or multiplicity never allows itself to be overcoded, never has available a supplementary dimension over and above its number of lines, that is, over and above the multiplicity of numbers attached to those lines. All multiplicities are flat, in the sense that they fill or occupy all of their dimensions: we will therefore speak of a plane of consistency of multiplicities, even though the dimensions of this “plane” increase with the number of connections that are made on it.
Poängen med objekt är ju att de är slutna, och därmed svaga ur ontologisk mening men starka epistemologiskt (de kan mätas, beskrivas, etc. men så fort de ändrar på sig försvinner de ur kunskapsregimen och förvandlas åter till monster). Konstistensplan och kopplingar (associationer) däremot undflyr överkodningar eftersom de hela tiden är i förändring. Den associativa förmågan är i konsistensplanet multiplicerande (fraktalisk). Musslorna på havets botten ingår ständigt i associationer med sand, vatten, plankton, andra musslor och formerar konstanta processer med vilka de så fort de antar en stabil identitet flyr undan och ingår i en ny sammansättning. De flyr under forskarna och vägrar bli odlade och tama konsumtionsobjekt på Parisiska middagsbord, även om detta existerar som en möjlig koppling. Musslan kan till och med ingå i en relation med ett pärlhalsband på en bal i Versailles, och på så sätt bli en liten del i det plan som tillverkar det borgerliga subjektet. Variationerna som kvasiobjekt går på så sätt mot oändligheten.
monki: Njae. Det är ju inte samma glider när den körs på papper som på skärm – dels för att det (sannolikt) blir olika resultat varje gång man kör GoL, dels för att pappers-glidern gör en skillnad som tillhör dess pappersvara. Båda är objekt, men inte samma objekt.
Alltjämt är det nog frågan om tillbakadragande som är det relevanta. Vi kanske ska tala om den autopoietiska modellen som en väg mot en förståelse av detta?
Till skillnad från klassisk systemteori bygger autopoiesis-teorin på att det är den interna organisationen av ett system som konfigurerar det. Stimuli kan trigga förändringar i denna autokonfiguration, men det är inte stimuli som förändrar systemet, utan systemets processande av stimuli, hur systemet som sådant – som objekt – översätter stimuli till skillnadgörande information.
(Detta är naturligtvis en viktig poäng i anslutning till diskussionen om digital information: Jag bör påpeka att signalen som kan läsas som digital information inte är information i egentlig mening. Jag menar att egenskapen att kunna omtolkas digitalt finns i signalen som sådan. Men kanske har vi missförstått varandra för att jag inte har använt denna distinktion mellan information och signal?)
Hursomhelst, det är förståelsen av att objekt är withdrawn, tillbakadragna, som är knäckfrågan. Objekten kommunicerar inte med varandra, de står inte i någon direkt relation till varandra även om de utbyter stimuli: Och detta gäller alla objekt, från de minsta partiklar till solsystem.
Kanske kunde man säga såhär också om glider-problematiken: Det är ju inte detta att den produceras genom en algoritm som gör den till ett objekt; det är snarare ett faktum som måste överbryggas. Hur kan glidern sägas vara ett objekt med egen ontologisk status, trots att den produceras av en algoritm exekverad av en människa på papper (eller ett go-bräde, som Bogost anmärker) eller av en dator?
Jag förstår inte riktigt hur en signal som inte kan omtolkas digitalt skulle se ut. Eller vad som helst som gör någon skillnad. Att tolka digitalt innebär ju bara att mäta skillnad med vissa jämna mellanrum.
Tror dock inte att kärnan finns här. Snarare i hur du beskriver autopoetiska system. Interna relationer, processande av extern stimuli. Ja, jag skulle säga att autopoetiska system existerar som objekt; som tankemodell, som figur, som vetenskapligt beskrivna, som information. Men, och det här kan tyckas petigt, det går inte att hitta objekt någonstans där avgränsningen mellan internt processande och extern stimuli inte är mer eller mindre godtycklig. Även om vi upprättar en klinisk laboratoriemiljö så är det alltid någonstans tröskelvärden måste dras, noise filtreras bort och gränser dras – av en aktör. Därför vill jag fortfarande kalla objekt för kvasiobjekt, bara för att lägga till den här extra aktören. Detta kvasiobjekt kan definieras virtuellt, av sin fasrymd snarare än sin aktualisering i ett visst moment, men någonstans måste en godtycklig gräns dra. Därför klingar fundamentalt oberoende hos objekt illa i mina öron.
Jag tror också att objektsstatusen skapar ett nytt problem, nämligen hur två objekt kan komma i kontakt med varandra. Hur interagerar de interna relationerna med sitt stimuli? Här tycker jag det hjälper att tänka att gränserna för kvasiobjekt inte är skarpa.
Jag följer ju ooo långt och tycker det öppnar upp för massa nya perspektiv och svarar på relevanta problem och kan behandla ooo som om jag höll med, som om det stod kvasiobjekt istället för objekt och komma långt genom att lägga till den osäkerheten, men jag vill ändå behålla mitt K och det arbete som krävs för att sudda ut det.
En konsekvens av KOOP skulle bli: Allt relaterar till allt men inte lika starkt. Ofta så svagt att de flesta relationer kan behandla relationen som om den inte fanns.
Planeternas relativa position påverkar mig, precis som astrologerna säger, men så lite att det lika väl går att ignorera, inte på den mänskligt perceptuella nivån att jag skulle finna kärleken på grund av det.
Ett problem med KOOP då är att det blir jävligt krångligt om allt ska relatera till allt. I varje situation måste vi istället dra de här mer eller mindre godtyckliga gränserna och tröskelvärdena. Till exempel skulle följande från Bryant inte godtas (från http://larvalsubjects.wordpress.com/2010/02/24/flat-ontology-2/):
——————
The world is the infinite totality of objects that exist, whereas the environment consists of the selective relations dictated by the structure of an object.
Thus, for example, an automobile belongs to the world in which a snake exists, but it does not belong to the environment of a snake. For the snake automobiles might as well not exist.
The snake’s environment is instead populated by all sorts of scent and heat signatures pertaining to mating and food. The point here is that the snake relates selectively to the world.
——————
Bilen påverkar ormen, men så tillvida bilen inte producerar utsläpp som sabbar ormens miljö kan både ormen och biologer som studerar den ignorera bilens inverkan på ormens miljö. Exakt var gränsen för ormens miljö ska dras blir dock ett matter-of-concern, snarare än matter-of-fact. Återigen en sån bok som Latour skulle kunna skriva: “The Snake and the Automobile – A Long-distance Relationship”
monki: Det där med informationen kan vi kanske lämna. Det är inte särskilt viktigt i det här sammanhanget. Du talar uppenbarligen om att översätta en analog signal till digital information, medan jag snarare pratar om att ljusimpulserna i en fiberoptisk kabel eller “spåret” på en cd ju inte är “matematiskt”, kliniskt, åtskilda ettor och nollor utan just lika analoga som en traditionell radiosignal. Vad jag menade var att en sådan digital signal har vissa egenskaper som gör den möjlig att skicka vidare genom cyberpunk-nätet, som en sådan där radiosignal inte har. Den skulle bara komma ut som brus – oavsett omvandlare i mottagaränden.
Låt oss istället fokusera på fortsättningen.
Du gör den ontologiska frågan till en epistemologisk, och det är inte nödvändigt. Vi kan alltjämt fråga oss “På vilket sätt skulle verkliga (oberoende) objekt kunna existera?”, och vi bör bemöda oss med att försöka svara på (spekulera i ett svar på) den frågan eftersom om verkliga objekt existerar kan vi förklara den kontinuerliga tillblivelsen av nya haecceiteter.
Det måste förresten också sägas igen: Men denna spekulation om hur verkliga objekt kan existera, måste också hävda att det verkliga objektet är något mer än dess lokala manifestationer, just FÖR ATT det i den lokala manifestationen inte går att upprätta fasta gränser.
Jag menade nog att vad som är meningsfull digital information eller brus beror på vad mottagaren vill ha ut av det. Datorns processor i sig förhåller sig indifferent i frågan.
Jag undrar hur nära samförståndet vi är nu. Även kvasiobjekten skulle ju i så fall vara något mer än sin lokala manifestation. Alltså de behåller sin kvasighet trots vissa förändringar. Där tror jag vi är överens.
Du får gärna utveckla hur existensen av verkliga objekt kan förklara tillblivelse. Varför räcker det inte med att skillnader är semi-stabila, dvs kvasiobjekt? När i en tillblivelse blir en skillnad ett eget objekt?
monki: Det här blir väldigt skissartat… Min ståndpunkt är ju mest intuitivt motiverad än så länge, men jag lutar mig också lite halvhjärtat mot att Harman lär argumentera utförligt om just detta i flera texter (inte minst Prince of Networks). Jag tänker ungefär som så:
Om det handlar om allt djupare nivåer relationer ju närmare vi zoomar in, hamnar vi i ett slags Zenons paradox: Till sist har vi inget kvar som grundar den verklighet vi trots allt kan observera. Det vill säga, att vi ändå har lokala “förtätningar” och organiseringar av energimateria som förmår att exempelvis omvandla solljus till D-vitamin, som blir till och löses upp med olika hastigheter och på olika sätt, att världen är diversifierad och uppvisar både konstans och föränderlighet. Om alla (kvasi-)objekt i slutändan är relationer, är de i slutändan inte någonting alls… En rent relationell agens till exempel; hur skulle den se ut?
Om vi däremot tänker oss att de minsta partiklar och varje ny emergensnivå innebär just det där med “new causal powers”, något som tillhör den entiteten där, som den kan göra sin unika skillnad med gentemot sin omgivning – då ser vi den kontinuerliga sammansättningen av nya objekt som kan agera i världen genom att affektera, och genom att affekteras, genom sitt unika sätt att översätta stimuli till information.
Till sist måste jag faktiskt bolla tillbaka: Hur menar du att den beskrivning av emergens som punktades ovan fungerar ihop med kvasi-objektologin? Hur kan ett kvasi-objekt vara irreducibelt till sina beståndsdelar och relationer, och ha alldeles egna kausala krafter på högre komplexitetsnivåer utan att bli ett verkligt objekt, utan att i någon mån existera oberoende av andra objekt i världen? Kan man ens prata om lägre och högre nivåer av komplexitet om vi bara har kvasiobjekt?
Marcus: Endast en relation kan ha agens. Det är till och med så att det endast är relationer som överhuvudtaget är observerbara.
Detta förutsätter att vi just inte grundar vår verklighet i objekt, utan att vi hela tiden rör oss med kvasiobjekt.
Om vi tar DNA-dubbelhelixen så är den ju endast observerbar genom att vi sätter samman en hel kedja av teknologier, från röntgenapparater till mikroskop och databaser, och etablerar en relation till ett helt molekylärt universum. Ett universum som endast är möjligt genom att laboratorier och forskare viker upp på ett helt nytt konsistensplan vars förmågor som sammanlagd händelse överstiger delarna.
Agensen för detta kvasi-objekt; dubbelhelixen som korsar politik, teknologier, natur, kultur i en smutsig hybriditet (utan relationen till Rockefeller foundation hade man aldrig fått cash nog), ligger inte i dess karaktär som objekt. Det har agens långt innan det överhuvudtaget ens går att uttrycka som ett objekt. I tidig forskning visste man exempelvis inte om det var en dubbel eller trippel helix, eller exakt hur man skulle fotografera och ställa in apparaturen. Men, “det där man inte riktigt visste var det var” hade fortfarande en enorm agens på människor och maskiner genom att just inte vara ett objekt ännu.
Materiell agens har karaktären av motstånd. Hela tiden graviterar vi mot kvasiobjekt som våra kroppar står i relation till.
Chris: Vad du beskriver är argument för varför det verkliga objektet (alt. det som gör objektet till objekt) alltid är tillbakadraget från relationer – och bara kan observeras via sina lokala manifestationers relationer till våra sinnen och mätutrustningar. Alltjämt gäller mina ontologiska invändningar mot relationismen…
Marcus: Vad det finns om man zoomar låter jag kvantfysikerna avgöra. Det lutar väl åt att det finns ett flertal till dimensioner och vi har vågor som samtidigt är partiklar som befinner sig på flera platser samtidigt. hmm. Det är nog inte så viktigt om vi tänker kvasiobjekt eftersom varje relation mellan dem då kan begripas som om det rörde sig om objekt. Eftersom de små osäkerheterna inte spelar någon roll. Jag prövar tanken med att motivera kvasi-objektism (som också för mig är intuitivt) med att varje relation sker med ett nytt kvasiobjekt. Solens relation till mig och den här clementinklyftans realation till mig har relationer med olika objekt. Gränserna för vad jag är för objekt flyttar sig beroende på vilka relationer jag ingår i, även om jag inte är helt godtycklig, de flesta relationer består ju och därför är jag ett kvasiobjekt, inte totalt flöde. Det är möjligt att samma slutsats går att komma fram till genom att kalla mig ett verkligt objekt med en unik skillnad, men jag får associationer av att det i så fall skulle finnas någon skarp gräns där jag slutar och solen tar vid och att vi relaterar till varandra vid någon slags hinna där min status som objekt slutar. Det borde vara rimligt att räkna fältet av värme runt mig som en del av det sätter på vilket jag gör skillnad. Jag slutar ju inte vid huden. Men var mitt värmefält slutar och solens tar vid går ju inte att säga. Därför vill jag inte säga att jag har en unik skillnad. Jag delar ju den med allt som omger mig. Som kvasiobjekt så ÄR jag min omgivning i varierande grad, den är inte bara extern stimuli för interna processer.
Ang. nivåer. Jag tror nog inte att vi kan tala om nivåer i bemärkelsen diskreta steg där nya objekt/kausalitetsnivåer uppstår. Det är återigen beroende på vilka tröskelvärden av skillnad vi(=andra objekt) väljer att registera. Objekt kan bara existera i relationer, dvs genom blackboxande, dvs ignorerande av en viss nivå av skillnad. Jag håller mig till principer “det finns ingen skillnad som inte gör skillnad”.
http://larvalsubjects.wordpress.com/2009/01/31/principles-of-onticology/
För att dra tillbaks det hela till information så var det väl Bateson som sa att “information är skillnad som gör skillnad”. Där skulle jag lägga till att “information är skillnad som registreras som skillnad i en given relation”.
“Information är skillnad som registreras som skillnad i en given relation.” Mycket bra! Det bemöter iaf mitt problem med alla existerande definitioner av information som inte tar hänsyn till sammanhang/relationer. Gränsen mellan brus och information är ju alltid en fråga om perception.
Jag återkommer med ett längre svar till monki – nu hettar det verkligen till!
Vill bara haka på det där med information:
Information är inte bara min (kropps) registrering av skillnad (att jag drabbas av stimuli, så att säga), utan en översättning av en skillnad “där ute” till en skillnad för mig. Det är det viktiga i ett ooo-perspektiv: Det måste alltid ske en översättning till kroppen/objektets “språk” för att vi ska kunna tala om information. Eller mer generellt: Stimuli påverkar aldrig ett objekt direkt, utan måste omvandlas via objektets unika förmåga att affekteras.
Vad säger herr Översättaren, Ludens, om det?
Marcus: Yes, översätts bör det vara.
Det här börjar kännas lite som en återvändsgränd. Plötsligt verkar vi längre ifrån varandra än någonsin!
Vi får nog hitta en annan form för den här diskussionen snart, om det inte vore så att den vässar oss på vart sitt håll, förstås!
Hursomhelst. Fortfarande: Jag försöker inte få världen att se annorlunda ut, utan ge den en annan förklaring. Det här med skarpa gränser i tid och rum är inte grejen med ooo, då vore den enkel att avfärda, åtminstone generellt.
Men jag skulle ändå vilja hävda att svårigheten att avgöra vad som är vad nog överdrivs lite av #koop-positionen, både vad gäller det här med objektets extension i tid och rum, men även det där att “gränserna för vad jag är för objekt flyttar sig beroende på vilka relationer jag ingår i”. Jag är helt med på att det nog finns fall där det är svårare än annars, kanske till och med omöjligt med tillgängliga medel i något enstaka undantag, men att det alltid skulle vara i princip omöjligt om man bara zoomar tillräckligt mycket… Njae.
Det finns en anledning till att exempelvis vattenmolekylen är så oerhört svår att spjälka eller koppla ihop andra molekyler med (vatten späder ut och katalyserar, men reagerar inte med särskilt många andra substanser): Vattenmolekylen är ett objekt, med en intern struktur som inte låter sig påverkas av externa relationer hursomhelst. Det krävs snarare massor med energi eller den fiffiga fotosyntesens maskin, med manganets unika egenskaper, för att lyfta ut en elektron och försvaga de kemiska bindningarna innifrån så att molekylen förändras/spjälkas…
Vattenmolekylen är en relativt tydlig emergerad nivå. Syre- respektive väteatomerna som ingår i den likaså. Och partiklarna som bildar atomerna är egenvärdiga objekt i sig. (Kvantmekaniken fungerar faktiskt utmärkt för att tala om det här. Men det är bara på allmän begäran jag återvänder till detta mitt fd favoritämne och går in på det. Det var så länge sedan jag studerade QM att jag helst skulle vilja läsa ifatt lite först.
)
Men jag ska försöka med lite andra riff, som kopplar till din och Pers diskussion hos dig http://www.blay.se/2010/02/26/icke-auktoriserat-gastbloggande-hos-intensifier/:
En organisation är ett objekt. Människor, organisationsteorier, byggnader, korrespondenser, dokument; mängder med olika saker som är relaterade till denna organisation är också objekt – fristående objekt, oberoende av varandra och av organisationen.
Det låter märkligt men det är faktiskt just vad ooo hävdar, (och då definitivt inte att organisationen på något sätt sväljer människor, organisationsteorier, etc och innehåller dem i egentlig mening, som en container…)
Organisationen gör en egen skillnad i världen, och denna skillnad kan bland annat resultera i ett stimuli, som en människa översätter till information – till en skillnad för sig, för den människan. Vi kan se exempelvis en viss aktivitet eller handling som resultat av detta. Grejen är att handlingen ju varken är organisationen eller människan som utför den, utan det sätt som organisationen-objektet manifesterar sig, genom människan-objektet och dess översättande av stimuli till information. Objekten är invecklade i varandra utan att någonsin vidröra varandra!
All påverkan utifrån måste omvandlas av objektet självt, även sådan påverkan som leder till sönderfall. Kan vi acceptera denna (faktiskt spinoziska) idé är vi halvvägs där… Ett verkligt objekt har en organisatorisk kvalitet, en kvalitet som ligger i dess organisation, som inte låter sig påverkas direkt av stimuli utifrån – utan bara av stimuli omvandlad till information.
Tror det var Shannon som pratade om “information” som negentropi – då i och för sig i informationsöverföringstermer (information på en telefonlina versus brus/=hög entropi). Här har vi de semistabila strukturerna igen, vars “kontrast” utgörs av en “skillnad”; och för att det skall finnas en skillnad, måste kontrasten sättas i relation till någonting annat. Strukturerna, för att de skall kunna vara urskiljningsbara, måste så att säga: ta spjärn mot ett nät av relationer/kvanta/krafter. Jag håller med dig Mac, att “skillnaden för mig” är en översättning av skillnaden “där ute” och blir möjlig via den relaterande strukturens unika förmåga att affekteras. Ett sätt att se det: information (ett slags Bergsonskt nuflöde) är ett dynamiskt gränssnitt (kontrasterna) för alla strukturer i universum. kanske
Marcus, ang. information:
Nja, jag tycker nog att det rör till mer än det klargör att blanda in språk och översättning, istället för att bara säga “registreras som skillnad”. Jag har svårt att se exakt vari översättandet skulle bestå i många situationer. Översättning handlar om språk eller protokoll, men att någonting är uttryckt i form av ett visst språk som jag förstår är långt ifrån ett tillräckligt villkor för att jag ska registrera det som information.
Jag läser massor av tidningsartiklar på svenska som enligt min perception innehåller ytterst lite information, om någon alls, utan ter sig som samlade fraser och sanningar som alla redan är överens om. Datorn ser texterna som information eftersom det är bokstäver i en följd som den identifierar som svenska. Men datorn kan ju heller inte tillgodogöra sig information (då vore den intelligent) utan enbart lagra ettor och nollor. Vem skulle hävda att två böcker med samma antal ord givetvis innehåller lika mycket information?
Ehm, inte helt säker på vart jag vill komma här, men språk förutsätter ju repetition, eftersom vi måste använda samma uttryck för att förstå varandra. Väletablerade språk är dock alltid ett av många sätt att förmedla information, och ofta ett ganska bristfälligt sådant. Den skillnad som vi själva vill förmedla går ofta förlorad i alla upprepningar som är nödvändiga för att mottagaren ska förstå. Etablerade språk är ofta ren upprepning och imitation, kopiering och reproduktion. Det kan ha karaktären av handslag, av ritual, mer än av information. Där skulle iofs Bateson säga att t.ex. ett handslag naturligtvis innehåller jätteviktig information, även om det är en enkel binär (“jag är införstådd med dina normer/jag är inte införstådd med dina normer”).
Men säg att min fru kysser mig på ett helt nytt sätt. Kyssen innehåller information genom sin skillnad, men det förutsätter inte att vi har något etablerat kyss-språk, där olika kyssar betecknar olika saker, eller att jag kan översätta kyssen och fastslå dess innebörd. Jag kan vara förvirrad vad gäller innebörden, men jag vet likväl att jag just har tagit emot en bit information. När jag sedan tror mig ha förstått varför kyssen skiljde sig ifrån de andra, vore det ju minst sagt analt och korkat av mig att försöka upprätta ett språk för kyssar.
Nu har jag kanske flummat ur totalt? Men jag vet inte om jag tycker att information är liktydigt med betecknande och representation – det kanske bara var det jag ville ha sagt. Jag kan t.ex. titta på en visualisering av Mandelbrot-mängden och uppleva den som otroligt viktig information, men det sker absolut ingen översättning, förrän kanske i ett mycket sent skede, när jag om, säg, tio-tjugo år har lyckats göra en vettig beskrivning av dess innebörd.
Eller lite tydligare: den “objektets unika förmåga att affekteras” som du talar om är ju just perception, och jag tycker inte att det har någonting med språk att göra. Språket är en social överenskommelse, en kompromiss för att så många som möjligt ska kunna förstå mig = en avskalning av skillnader och ett befrämjande av upprepningar.
Ludens:
Hmmm…språket borde ju också kunna ses som en organisation (eller en semistabil struktur)? Språket – teckenförmedling vare sig det handlar om kropp-/lukt-/talspråk – är ju en evolutionärt frambringad struktur inkorporerad i våra mentala ekologier. De “tecknen” som flödar (via olika slags medium/teckenbärare) från en individ till en annan kräver att mottagaren har strukturer som “låter sig affekteras”. Vad var det Gadelius sa? Resonans? Egentligen samma analogi som mellan fotonen och ex. den roterande (affekterade) fotosyntesmotorn.
Ingemar bygger också kring detta:
http://xantor.webblogg.se/tempusfugit/2010/march/ooo.html
Ludens: Jag tror vi pratar om helt olika saker. Och det bidrog nog till förvirringen att jag kostade på mig en metafor om “språk”…
Jag – och även Heiti och monki, skulle jag tro – talar om en mycket mer generell förståelse av information. Jag betraktar varje skillnad där ute (en foton i solljuset, t ex) som ett stimuli, som “gör skillnad” enligt den Bateson-influerade definitionen genom att transformeras (inom bl a ooo kallas processen “translation”, översättning…) till något internt skillnadgörande (exempelvis de nervimpulser som sätts igång av den fotoelektriska effekten av solljuset).
För mig är alltså den mest slitna kliché, helt tömd på nya uppgifter för vemsomhelst, information när den väl har omvandlats från stimuli. Nyhetsvärdet i meddelandet (inte nödvändigtvis i journalistisk bemärkelse) är dock ytterligare en skillnad som gör skillnad inne i din hjärna. Att informationen är ny är ytterligare information som gör skillnad i sig.
Marcus, Heiti: Ja, jag vill helst inte engageras av ooo-diskussionen, utan letar bara efter bra sätt att definiera information. Låt oss undvika att tala om språk. Jag tror faktiskt inte att vi talar om helt olika saker, och skulle vi göra det så intresserar det mig desto mer. Jag är naturligtvis också ute efter en mycket generell definition. Visst, signalerna som passerar genom mina nerver är ju ett slags information, oavsett hur jag sedan upplever dem i mitt medvetande. Men bara så länge man likställer information med signaler. Vi kan tänka oss en definition av information som “allt som går att översätta till en uppsättning AV/PÅ-instruktioner”. Detta skulle jag säga ligger mycket nära vår vardagliga konsensus-förståelse av ordet. Den definitionen förlorar dock mycket av sin användbarhet när allt större delar av vår fysiska omgivning visar sig kunna uttryckas digitalt. Att använda ordet “information” för att beskriva någonting blir då inte mycket mer meningsfullt än att använda ordet “materia”.
Jag tycker nog att om man utgår från Batesons (eller monkis) definition så kan man inte kalla alla sorters signaler (t.ex. nervimpulser eller “01010110″) för information i sig. Om skillnaden ska göra skillnad kan man inte heller tala om “gammal” eller “ny” information.
(Om jag passerar samma vägskylt varje dag när jag går till jobbet kan vi inte säga att skylten utgör information för mig – såvida jag inte lägger märke till någonting i skylten som jag inte sett förut. Skylten gör sig bra där den står för att den kan förmedla information till de flesta som passerar – dock inte till mig. Följaktligen lägger jag heller inte märke till den, trots att mina ögon registrerar den och signalerna från synintrycket dyker upp någonstans i min hjärna.)
Information är helt enkelt inte detsamma som ett lagrings- eller överföringsmedium (kod, signaler). Information måste per definition vara någonting som är nytt, eftersom det gör en skillnad när det förmedlas till mig. (Och visst gör det någon form av skillnad om nämnda skylt är borta, men av det följer ju inte på något sätt att skylten i sig utgör information. Och om vi hävdar att alla mina ljusintryck är information har vi återigen gjort begreppet fullständigt obrukbart.)
Kanske är information fel ord för denna sorts skillnad jag är ute efter, kanske behöver jag något annat för att kunna tala om det. Jag vägrar att stanna vid det diffusa begreppet “skillnad”, vilket du verkar göra, Marcus. Jag tror att Deleuze hade blivit besviken om han såg hur vi fortfarande nöjer oss med detta mångtydiga ord för att beskriva de viktigaste sakerna i världen.
Är det alltså bara jag som tycker att detta är förvirrande och tänkvärt? Annars får någon gärna komma och peka ut vad jag förbiser.
Ludens: Jag vet inte riktigt vad du argumenterar emot i min beskrivning, om jag ska vara ärlig.
Jag likställer inte informationen med signalen: Information är vad signalen omvandlas (översätts) till för att göra skillnad.
Nerven som registerar fotonens skillnad, omvandlar detta stimuli till information som i sin tur är stimuli (!) för det centrum i hjärnan som översätter det till information för vårt medvetande (kanske via ytterligare ett antal översättningsprocesser) som tolkar det som en skön värme mot huden. Rent abstrakt har vi, väldigt precist och deleuziskt, en kedja av olika skillnader (i) som gör skillnad (ii).
i. står för existentiell skillnad, att X (signalen exempelvis) existerar just för att X skiljer sig från allt annat – en kontrast, vilken som helst. Signalen existerar utan att vara information.
ii. står för en skillnad som X gör för en annan existens. Den gjorda skillnaden är information.
Men vad du är ute efter är kanske hur vi definierar vad där ute som är information för medvetandet?
Problemet att hitta en entydig definition uppstår i min mening för att det med nödvändighet handlar om en lång kedja av olika översättningar stimuli -> information. Här är flera olika objekt invecklade i varandra och den avgörande skillnaden för medvetandet kan lika gärna uppstå “där ute” (en ny skylt) som “där inne” (en ny association) eller “någonstans emellan” (du har börjat se dåligt).
Det vill säga, alla dina ljusintryck är visst information, men inte nödvändigtvis för ditt medvetande (de flesta intryck är sannolikt inte information för ditt medvetande).
Hjälper detta din undersökning?
Ja – tack! Nu tror jag att du ringade in det som ställer till det för mig. Jag envisas med att definiera det på medvetandenivå. Håller också med om varför en entydig definition är svår: för många led eller nivåer av “översättning” – och också av sortering i information/brus. Den allra högsta nivån är väl den man sorterar på när man öppnar en webbsida eller tidningsartikel och sållar bort merparten av all text som brus.
Det som jag är fientlig mot (sorry om jag projicerade det på dig) är nog helt enkelt när meddelanden beskrivs som information, eftersom ett meddelande gör olika mycket skillnad för olika individer och därmed kan vara helt intetsägande för flera mottagare. Samtidigt bär det emot att säga “det där är olika för var och en”. Men din beskrivning känns realistisk och som att den täcker en stor del av processen.
Ludens: Ja, sortering/filtrering är en mycket viktig del av processen. Och jag vill också påpeka hur många fler komplexa nivåer vi får om vi blandar in språk i det hela – mitt exempel med solljus -> upplevelsen av behaglig värme var ju ändå ganska enkelt…
“Det här börjar kännas lite som en återvändsgränd. Plötsligt verkar vi längre ifrån varandra än någonsin!”
Vad annat är att vänta när man diskuterar metafysik?
haha, underbar kommentar Thomas. Jag håller ju inte med rent metafysskt såklart men…
Känner att det är lagom att låta tråden mogna lite för sig själv nu. Till slut kändes det inte som att vi fick grepp om varandra trots att hela tråden har varit _oerhört_ givande och satt i gång något stort.
Helgen 13-14 mars, Jönköping showdown?
Meh! Thomas, min skeptiske vän. Du utelämnar den mest centrala delen av citatet – som den värsta kvällstidningsjournalist!
1. Om man argumenterar för att övertyga sig själv snarare än någon annan är konsensus aldrig måttet på en lyckad diskussion.
2. Men visst kan man övertyga någon om ett metafysiskt resonemang. Jag är själv beviset, då jag flera gånger i mitt filosofliv sett mig tvungen att överge en position för att någon annan helt enkelt har bättre argument! Senaste gången är väldigt nyligen och gäller just det här med ooo…
3. Metafysik och ontologi öppnar upp nya områden att utforska, det är grunden för vad vi väljer att studera och hur vi analyserar resultaten. Oavsett om ontologin är implicit eller explicit…
(Om jag nu tvunget måste tillfredsställa min mycket anala sida och försvara mig här…
)
monki: Ack, 13-14 mars jobbar min fru helg. Jag är således bunden till pojken… Fler förslag?
http://christopherkullenberg.se/wp-includes/images/smilies/icon_biggrin.gif
Pingback: Intensifier — För ett performativt infraspråk i det smutsiga mellanrummet
Pingback: Själar korsar tiden som moln korsar himlen « Luchini