FRA var en bra start på en mobilisering
Jag måste nu återgå till min forskning som har hamnat sjukt mycket efter under de här FRA-dagarna. På onsdag ska jag till Zürich där jag är invited speaker på workshopen “Ironists, Reformers or Rebels? The Role of the Social Sciences in Participatory Decision-Making”. Det är ironiskt, men absolut ingen slump, att jag under dessa dagar har funderat på just vilken roll samhällsvetenskaperna har i frågor som FRA-lagen. Ska vi likt traditionell statsvetenskap bara på avstånd mäta opinioner och åsikter, eller ska vi själva delta och ta ställning i debatter? Vad tycker ni?
På workshopen tänker jag tala om att det finns två huvudsakliga filosofiska inriktningar som modellerar offentlighete(rna) på olika sätt. Dels den Durkheimianska-Parsonianska-kvant.metodologiska mätningen av en opinion som alltid finns där. Dels den Deweyanska-Tardeianska-Latourianska som tänker sig att offentligheter alltid uppstår kring vissa specifika frågor, och som mobiliseras som flöden i tid/rummet.
FRA-frågan har kanske en statisk sida hos sig. Det är det liberala argumentet kombinerat med ett demokratiskt om att folket skall komma före staten. Camilla Lindberg tog detta på allvar, hon var den enda, även om socialdemokraterna passade på att förneka bodströmsamhället. Men den mobilisering vi nu har sett, där moderater och vänsterpartister har stått sida vid sida i bloggosfären, är i huvudsak centrerad kring en sakfråga. En viktig sådan.
Vi som behöver ett öppet samhälle för att göra våra jobb: akademiker, journalister, fackförbund, föreningar, näringsliv – ja till och med poliser och militärer som tror att era arbetsplatser mår bättre av kritisk granskning; FRA-lagen markerar början på att denna diskussion förs högljutt och med ordentlig genomlysning.
Ständigt faller vi tillbaka till de kloka orden av Deleuze:
Kontrollsamhällena håller på att ersätta de disciplinära samhällena. ”Kontroll” är det ord som Burroughs använder för att beteckna detta nya monster, och som Foucault utpekade som vår nära framtid. Även Paul Virilio har under lång tid analyserat de ultra-snabba formerna for kontroll i det fria, vilka ersätter de gamla disciplinerna som opererar inom det slutna systemets tid. Vi behöver inte åberopa de extraordinära nya farmaceutiska produkterna, de nukleära teknologierna eller de genetiska manipulationerna, även om också de kommer att intervenera i denna nya process. Inte heller finns det anledning att fråga vilken regim som är hårdast eller mest uthärdlig, ty i båda två finns en motsats mellan frihet och underkastelse. Till exempel vad gäller sjukhusets kris som inspärrningsmiljö, där sektoriseringen, dagvården och hemvården först har inneburit nya friheter, även om de också är del av kontrollmekanismer som inte står de allra brutalaste inspärrningarna efter. Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen.
Pjöttipjött för “traditionell statsvetenskap”: få engagerar sig som statsvetare — med eller utan en opinionsdata i bakfickan — i politiska frågor när andra akademiker sitter på åskådarläktaren. Vanligtvis får vi skit för just det. Damn if you skriver debattartiklar som andra bloggar, damn if you don’t.
Johan: Okej, jag tar tillbaka det jag sade om statsvetare. Jag tänkte på något annat, ett ideal snarare… hade en diskussion i fikarummet idag, och vi är nog mera skyldiga från humaniorahåll.
Hm, oavsiktligt använde jag den nya terminologin “en data”.
Yep, du är ett välkommet undantag i den bemärkelsen.
BTW. Jag ser att medan gubbslemmen diskuterar FRA och det öppna samhället diskuterar humanioratjejerna högklackat, 40-årskriser och utseende. Könsarbetsdelning?
Nej, FRA är ingen gubbslemsfråga, se här, här, och här. För att nämna bara några.
Att regeringen lyckats rulla FRA-bajset i pärlsocker gör det inte smakligare.
Läste om frivillig avlyssning på http://www.Organet.se – om någon är knäpp nog för det.
Chris, du vet att jag håller med dig i sak, men nej, Camilla Lindberg var inte den enda som röstade nej. Det var 138 ledamöter som röstade nej. Alla miljöpartister, vänsterpartister och socialdemokrater röstade nej. Klart att Camilla ska ha cred, men eftersom hon visste att hon i princip var ensam så var det ju ofarligt.
Karin: Det är sant. MP, V och S röstade givetvis nej. Speciellt MP och V ska ha cred för sin massiva insats i riksdagen. S borde ta och fundera lite mera på sitt Bodströmsamhälle…
Håller med helt vad gäller sossarna! Nu måste vi utnyttja tillfället och se till att binda upp så många sossar som möjligt, så att vi kan riva upp det här efter valet 2010, när borgarna åker ut.
Heja;
håller helt med – detta måste ju vara strategin – prata hårt och mycket och länge om FRA och den typ av övervakning som nu växer fram. mp blir ett bra ställe att göra det från.
Mothugg och Intensifier,
ni är båda exempel på akademiker som tar public service på allvar, i meningen akademikerns roll som facilitator till att tusen och åter tusen publics blir till.
En data, flera dator!!!
Kalle: Yes. Det är just facilitator som är meningen med en akademisk blogg, snarare en den tradtionella expert-tala-om-rollen. En blogg blir nog till och med automatiskt sådan, vilket är bra.
Just en individ är intressant ii det här fallet. En super-data. Problemet är att FRA vill köpa upp sig så att de har två dator istället för en. Då blir det den gubben där, och därz. Panspektron-hybris!
Chris – förresten – sitter nu och läser boken War on terrorism inc – om alla de företag inom security/privata arméer etc som vuxit fram sedan 9/11. (Sektorns tillväxt tog dock fart redan under 90-talet.) Spännande! (Här är för övrigt 1984 väldigt relevant – om hur monopolindustri och statsauktoritärism verkar tillsammans – om hur båda lever på hotbilder etc.)
Hur som helst – vet vi vem som säljer dessa dator till FRA?
Den data som FRA har är egentligen flera dator, alltså ett kluster. Det är Hewlett Packard som levererar hårdvaran, sen kör de Linux. Ironiskt med open source som en del av military surveillance. Undrar om de ger tillbaka till “communityt” om de moddar kerneln.
Ska kolla boken.
Helt apropå en data, flera dator: Bush var inte så fel ute.
http://en.wikipedia.org/wiki/Internets
Johan: Nej, Bush har ju rätt. Det finns inte ETT Internet, utan hela grejen med Internets är ju att det är heterogena nätverk på, under och genom varandra.