Givetvis har jag och Strömbäck olika uppfattningar om vad som är viktigt, och det känns redundant att påpeka dem här. Dock vill jag bemöta en sak. Strömbäck skriver:

Att upphovsrätten är en förutsättning för yttrandefrihet borde vara självklart för en akademiker, utan det sambandet kan Kullenbergs forskning publiceras av någon annan i eget namn eller spridas i förvräng form.

Nej! Tvärtom! För det första är yttrandefrihet i absolut mening inte beroende av upphovsrätt. Att yttra något fritt gör jag den sekund jag trycker på “publish” på denna blogg, helt oberoende av vilken “licens” jag skulle sätta i efterhand. För det andra är upphovsrätt en märklig avart inom akademin. Det är en nutida uppfinning rent idehistoriskt, och den går rakt emot många av de vetenskapliga ideal som forskningen i vanliga fall åberopar.

Jag välkomnar att min forskning sprids vind för våg, gärna i förvrängd form under annat namn. Det vore mig en stor ära! Visst förekommer plagiat inom akademin, men det är sällan en upphovsrättsfråga, utan snarare drabbas plagierande akademiker långt hårdare än vad ett litet upphovsrättsbrott någonsin kan åsamka. Det är då snarare frågan om etiska ideal om originalitet och hederlighet som står på spel.

Inom akademin är upphovsrätt mest ivägen, och för det mesta helt ovidkommande. Kunskap blir bättre om den delas, och en akademiker som försöker skydda sina idéer och sin forskning med upphovsrätt, är oftast ingen bra forskare.

Hösten har börjat och det är dags att återgå till den filosofiska fromheten. Så jag kastar ur mig lite referenser.

Jag skriver bland annat ett kapitel i boken The Mutual Construction of Statistics and Society om förändringen i de svenska samhällsvetenskaperna under efterkrigstiden. Kapitlet gör flera teoretiska poänger gällande användningen av vetenskaplig kunskap i de moderna samhällena, samt förhållandet mellan kvantifiering och statsapparaters territorialiteter. Det jag skriver här är en slags teaser till min avhandling som (om substansen vill) bör vara klar om ett år.

Hela boken är väldigt intressant, och jag ämnar återkomma till den här på bloggen. Tyvärr är den svindyr, så för den speciellt intresserade rekommenderar jag kopieringsmaskinen eller att man säger åt sitt lokala bibliotek att köpa in den.

Igår var jag och lyssnade på Mats Rosengrens föredrag om filosofen Ernst Cassirer, som åtnjuter en speciell plats i Göteborgs hjärta, då han höll mytomspunna föreläsningar om Kant under kriget just på Göteborgs universitet.

Mats har tagit Cassirer vid hornen och gör i boken De symboliska formernas praktiker en omläsning av hans centrala begrepp, bland annat Symbolische Prägnanz som kopplas till Derridas bricolage. En ännu mera intressant koppling sker till biologen Jakob von Uexkülls tankar om hur organismer skapar sin egen värld.

Dessutom finns en lång referens till min text Robotar och Krig angående förhållandet människa, teknik och subjektivering, samt till min och Kalles text om smittor, som även dyker upp i Martin Löwdin Hanssons magisteruppsats i retorik.

Spekulativ hypotes: Kanske är det så att den göteborgska kommunismen är en liberalism, och att Cassirer är den gemensamma nämnaren.

Update: Problem solved thanks to my dear friend jaywalk.

Das Programm besteht aus verschiedenen Themen der empirischen Philosophie in den Straßen Tokyos. Karl und ich diskutieren die Ontologie der Ansteckung in Shibuya, den kapitalphilosophischen Sucht nach der Mode in Ginza und die systematische Konsumtion von Sushi in Shinjuku.

]]> http://christopherkullenberg.se/?feed=rss2&p=1695 0 http://christopherkullenberg.se/?p=1675 http://christopherkullenberg.se/?p=1675#comments Tue, 31 Aug 2010 16:35:42 +0000 Christopher Kullenberg http://christopherkullenberg.se/?p=1675

Vi har som sagt Tokyos tunnelbana, en effektiv omkopplare av flöden. Utan en subinfrastruktur kan vi inte arbeta, turista eller alls förflytta oss, på samma sätt som flöden av vatten, avlopp, elektroner och pengar är beroende av andra kablar och rör.

Som tidigare nämnts på denna blogg finns det två huvudsakliga kosmologier att inordna dessa flöden i om man är krigssociolog (dvs. Motsatsen till civilsociolog). Den ena utgörs av cybernetiken som förstår trafiken som ett system. Elnätet måste kommunicera med tågnätet som måste kommunicera med datornätet som måste kommunicera med sociala nätverk… osv. System blir dysfunktionella av friktion och flödesbifurkationer, och riskerar att kollapsa helheten. För att minska avbrotten vid elfel och trasiga spår bygger man in omledningsmanövrar så att dysfunktionen kan åtgärdas.

Den andra grand-theoryn är den organiska, som passar bra in på Tokyo. Organismen som helhet måste fungera, energi måste cirkulera, ut i minsta artär. Organismen räfflar genom tunnlar och kopplar sifonoforiskt sig samman med andra organismer. Tunnelbanans rötter suger människor från gatuorganismen, som i sin tur nästlar sig in i butiker, deras flöden av varor och kapital. Varhelst vi gör ett utsnitt finner vi kvasi-monader. Fragment av organiska syror realiseras när vi tuggar på en bit sushi på den restaurangen där. Varje cell bär på en aristotelisk potentialitet – i just den händelsen där omkodades riset från en kapitalförtätning, en sensorisk vibration i en mun till energi för en annan organism som parasiterar på andra organismer.

Händelsen och utsträckningen sammanfaller till det Duns Scotus kallade för haecceiteter.

Jag går in i en musikaffär för att köpa en kaosspad k3. De kostar bara hälften så mycket här, inte för att valutan eller produktionssättet skulle vara billigare. Som jag skriver i Brand nummer 2 har de panspektiska ekonomierna skapat den yttersta punkten av vad Felix Guattari kallade för Integrated World Capitalism, där en ny typ av omkopplings- och informationsordning har lett fram till en hypersnabb logistik som gör att priset på en vara homogeniseras och standardiseras. Snarare är den billig för att den är so last year. Trenderna går fort i Shibuya. Jag är ensam med mannen i butiken och dividerar tekniska frågor på engrish. Helt plötsligt börjar han spela på en sampler medan solen speglar sig i skyskraporna i den 30-gradiga värmen.

Från det organiska flödet till en plötslig cellulär koncentration. Tonerna flödar, vi ler och nickar. Just nu vill man aldrig lämna Tokyo….

Igår satt jag och kallep i ett membran bestående av en restaurang på sjunde våningen några kvarter bort. Vi talade om den inneboende faran i det organiska och vitalistiska tänkandet. Behöver vi verkligen dessa kosmologier? Den organiska tanken är i grund och botten fascistisk, medan den cybernetiska är totalitär.

Humanister brukar anföra just denna kritik, att varje steg mot att decentrera människan leder till ett tänkande där andra värden än de mänskliga sätter villkoren för människan. Ett träd som drabbas av cancerogena celler stöter ut dem. Vid en förkylning agerar vårt immunfösvar utan att vi kan kontrollera det. Vad händer när tunnelbanan skall “hantera” social ordning? I Stockholm skickar man ned gendarmeriet, som griper människor som ser ut att vara muntorra, med allt högre befogenheter att söka igenom folks väskor. Hos cybernetiken utgör “dysfunktionell moraliter” ett slags systemfel som måste avlägsnas eller kopplas runt (segregation).

Humanismen kritiserar detta genom att försvara människans rättigheter. Humanismen är i huvudsak imperialistisk till sin struktur och har en förkärlek för att intervenera lite varstanns med denna struktur, med den bekännelse som både karaktäriserar kristendomen och den moderna biopolitiken.

Om cybernetikens subjektiveringsprocess handlar om ett funktionellt ekvilibrium, organismens om att skapa livskraft åt en ekologisk-organisk helhet, så är humanismens kännetecken just bekännelsen, som Foucault argumenterade i Sexualitetens Historia, band 1. Bekännelsen till Sanningen, Vetenskapen, Förnuftet och människan, en tro som inte bara måste vara stark, utan även modig, handlingskraftig och kritisk.

Kosmologier bör varken exotiseras eller tas för givna. Humanismen, cybernetiken och den organiska traditioen är alla lika mycket teorier som kräver sin tro, bekännelse och underordning.

1966, i en intervju med Heidegger:

SPIEGEL: And what takes the place of philosophy now?
HEIDEGGER: Cybernetics.
SPIEGEL: Or the pious one who remains open?
HEIDEGGER: But that is no longer philosophy.
SPIEGEL: What is it then?
HEIDEGGER: I call it the other thinking.

Men först något om de europeiska tunnelbanorna. Vi har å ena sidan Berlins individualistiska system. På nyårsafton kastar man smällare i tunnlarna, en perrong ockuperas av punkare och det är socialt accepterat att dricka öl och prata högt. Individen approprierar det kollektiva rummet, och gör motstånd mot det teknologiska gestellet genom att planka. Ibland kommer hyrsnutarna och då gäller det att snabbt låtsas som att man är en förvirrad turist.

Sen har vi de auktoritära tunnelbanorna, framför allt i Kiev, men i lättare versioner återfinns även i Prag och Budapest. Ofta djupt grävda (undantag den gamla linjen i Budapest) med minimalistisk estetik Soviet style. De överlever en kärnvapenattack och ger helt rätt typ av kaustrofobi.

I London är övervakningen påtaglig. Post 9-11 blandas med koldoft från förra seklet. Stationerna utgör säkerhetiserade undantagstillstånd, och man åker alltid fel trots att allt är på engelska. Man vill helst ut ur the tube för den är generellt otrevlig.

Så kommer man till Shinjuku station, världens största omkopplare av tunnelbanetåg. Man flyger i pincip in på en av de broar som byggts mellan skyskraporna, över gatukorsningarna. Man behöver inte ha läst många rader cyberpunk för att inse att detta är framtiden. Själva stationen har 200 ut- och ingångar. Det stömmar 3.64 miljoner människor genom denna plats på ett dygn. Bara ett stenkast därifrån ligger på ena sidan förstklassiga hotell, och på andra sidan Tokyos red light district.

Man stiger av och blir oundvikligen en del av flödet. Man kan inte stanna till utan snarare har navigerandet stora likheter med en forsränning. Ingen trängs, ingen hostar, ingen talar i telefon, utan folk har istället övergått till texbaserad kommunikation på sina docomo-lurar.

Man kan inte förklara hur, men man hamnar alltid rätt. Som flödesontologisk filosof inser man det smarta med att stationen har så många utgångar. Skulle man pressa 3.64 miljoner människor genom ett fåtal breda passager skulle det uppstå krångliga och ibland farliga bifurkations- och emergenseffekter. Emergin måste minska. Istället jobbar man osmotiskt, det intrikata tunnelsystemet suger ut människorna och fördelar dem till nya linjer och nya övergångsställen.

Detta är till en början aningen förvirrande. Det kräver att man aktiverar sitt tunnelseende, navigerar systematiskt efter en slags diffunderande logik, där det ena alltid leder till det andra. En slags exeges som bygger en av de mest effektiva urbana resorna man kan genomföra.

När man sedan ska borda ett tåg inträffar något som vid första anblick ter sig som auktoritärt. När det smockfulla tågtet anländer radar sig genast tokyoborna upp i led som sakta kalibrerar sin position efter var dörrarna kommer att positionera sig. Den fulla vagnen töms sedan på tio sekunder och fylls på lika snabbt. Till den gräns att man lämnar ett kindavtryck mot fönsterrutan. Det funkar inte att ens tänka ordet individuellt utrymme. Jag registrerade själva manövern med min n900 på den angränsande Shibuya-stationen som “bara” har 2.4 miljoner passagerare per dygn:

Med cirka 34 miljoner invånare i Tokyo, inklusive förorter, förvånas man av att biltrafiken ligger på samma nivå som en svensk småstad. Inga luftföroreningar, inga provocerande stadsjeepar, och inte heller några bussar.

Att lyckas med det osmotiska flödet av människor genom gigantiska rötter, radikaler, av decentraliserade stadskärnor, kräver dock sin organ-isation. Vilket kan leda till att man bygger centraliserade och ömtåliga system.

Meanwhile, I’m in Tokyo to attend the 4S conference with Karl, and we hope to bring the latest academic trends into the next show.

]]> http://christopherkullenberg.se/?feed=rss2&p=1670 0 http://christopherkullenberg.se/?p=1668 http://christopherkullenberg.se/?p=1668#comments Sat, 21 Aug 2010 16:19:16 +0000 Christopher Kullenberg http://christopherkullenberg.se/?p=1668 This week I was asked by German Tageszeitung to give a statement redarding transparency of government and freedom of information. For those of you who read German, it is part of a longer debate which you can read online here. My quote goes like this:

Die Server von Wikileaks stehen in Schweden. Einen Grund dafür sieht der schwedische Kommunikationswissenschaftler und Blogger Christopher Kullenberg im dortigen Pressefreiheitsgesetz – dem ältesten der Welt. „Transparenz macht Institutionen öffentlich überprüfbar“, sagt Kullenberg im Streit der Woche in der sonntaz. „Mit dem ständigen Wissen im Hinterkopf, dass er für seine Handlungen zur Verantwortung gezogen werden kann, handelt der Staat auch dementsprechend.“ Auf diesem Weg könne Demokratie zu jeder Zeit praktiziert werden, sagt der schwedische Blogger.

The quotes originate in a longer article that I wrote in English. I publish it here below:

“Does the state have to disclose everything?”

Recently Julian Assange, spokesperson of the whistleblower organization Wikileaks, has made several appearances in Sweden explaining why they have chosen to place servers in a remote Scandinavian country. One reason goes back a long time in history, more precisely to 1766, and the world’s first Freedom of the Press Act, which in modern versions gives a strong legal protection for sources of the press by making it illegal for authorities to even try to reveal their identity.

Moreover, the Principle of Publicity states that only with certain exceptions, all public records created by state institutions must be easily available to journalists and citizens.

However, the picture of the seemingly ultra-transparent state quickly fades in the light of recent surveillance legislation. Sweden has introduced a wiretapping law allowing the National Defense Radio Establishment (FRA) to monitor internet traffic, and with the coming implementation of the Data Retention Directive, the 250 year old laws of freedom of the press are weakened severely.

The original idea of creating a radical transparency of the state, was to prevent corruption and abuse of power. This mechanism functions i two ways. Firstly, it makes institutions reviewable by the public, and not only by other agencies within the state. Secondly, knowing that such transparency is always imminent, the state will choose to act as if it were held accountable for its actions. This way, democracy can be practised at any given moment, rather than during the elections every three to five years.

In the European Union we see diametrically opposed ways of decision-making. Only recently, it took several leaks of the Anti-Counterfeit Trade Agreement (ACTA) before the parliament finally made the proposed documents public. Documents that will impact the legislation of internet infrastructure in the member states. Without the numerous leaks of the negotiated documents, the ACTA may very well still have been kept secret, not only from the elected parliament, but more importantly, to the citizens of Europe.

A domain which always has been classified is military intelligence. It is argued that its information must be kept secret as a tactical maneuvre, for preserving strategic positions and advancing national security. This may be true on the battlefield. But equally true is that these battlefields in today’s conflicts consist of the homes of civilian people, whose lives are tragically lost, in Iraq, Afganistan, Mexico, India and Sudan.

The records of wars barely ever become public to the generation affected by it. They remain classified until history already has been written, leaving people in doubt as they can not know what happened to their friends and relatives. The “Afgan War Diary”, released by Wikileaks only a few weeks ago, makes the history of war, for the first time ever with such magnitude, accessible to anyone with only moments of delay.

Ironically this new situation was brought about by an American technology of the cold war – packet switched computer networks. Or to be more precise, we know it by the more familiar name of the Internet. When contemporary citizens are able to communicate freely, without needing to pass the gate-keepers of traditional media, state interventions can be scrutinized and made public instantly. When freedom of information no longer is guaranteed in law, internet activists in transnational networks guarantee it with technological means.

Making warfare public, communicating what has been kept a state secret for far too long, is a civilization process. The civilian casualties portrayed in the Afgan War Diaries, are no longer exclusively represented by official figures of a government agency in clean graphs and tables. Instead we are able to read about the cruel chaos in minute detail, thus enabling us to make the involved parties accountable for their decisions.

In every corner of the world the whistleblowers are under threat, even in the countries such as Sweden, where the tradition of freedom of speech has been very long. The accellerating surveillance of the Internet, in Europe and elsewhere, has made leaks more difficult and dangerous.

Four years ago the bittorrent file-sharing site The Pirate Bay was shut down by the Swedish police, who fell for the pressure of the Motion Picture Association of America. Only three days later the site was up and running again, rapidly doubling their user base. Whether or not the parts of Wikileaks that are hosted on a Swedish location will remain or not is yet to be seen. It is a challenge to our legislation, and a challenge to whether or not we are able to deal with the free flow of information concerning a war that even our own armed forces participate in.

There can be no state secrets, since the purpose of the state is to empower and secure its citizens. Dutch philosopher Baruch Spinoza argued that obeying the state is valid as long as the it fullfills these purposes. In order to evaluate whether or not these purposes are met, transparency is a necessity. Thus, we must guarantee it both in law and in practice.

With the exception of Iceland, who recently passed maybe the world’s strongest laws concerning the freedom of information, the rest of Europe is heading in the wrong direction. Then it is up to the civil societies to disclose and make state secrets public.

Under gårdagen rådde en febril aktivitet på Telecomix IRC-kanal. Det ljusskygga cyberkommandot “Wikicong” hade klurat ut en lösning på att kringgå att den thailändska blockeringen av Wikileaks.

Thaileaks.info är en spegling av det material på Wikileaks som handlar om Thailand. Men det är också en http-tunnel (apache-proxy) till hela Wikileaks genom wiki.thaileaks.info. Wikicong har delat med sig av koden för hur man gör fler siter av samma slag.

Jag känner inte till Wikicong så noga, men de har tidigare gått ut hårt mot Pentagon och skriver i en Interfax-kommuniké att:

Your reasons are however irrelevant to us. We are in your internets, defending the free flow of information. No matter what you take down, we bring it up again. We were born and raised in tunnels, and we speak natively in cryptographic code.

Direktaktionen, som genast gjorde det thailändska filtret obsolet, ledde inte bara till att Wikileaks började fungera igen. Dessutom säger rykten att thaileaks.info ligger på förstasidan av The Pirate Bay inne i Thailand. Försöket att blockera Wikileaks borde i så fall rimligen ha slått rakt bakut, och lett till att det känsliga materialet laddas ner i långt större utsträckning än tidigare. I så fall har den så kallade Streisand effect hunnit verka. Det som blockeras på internet, även om det är ointressant, blir genom blockeringen ännu mer intressant.

Vid en ping mot thaileaks.info ser man att deras servrar står i Sverige. Undrar vad utrikesdepartementet tänker om att Sverige verkar vara en bas för ljusskygga yttrandefrihetsfundamentalister. Det återstår att se.

Lite länkar till den enorma nyhetsfloden:

Watoday.au

Straitstimes.com

Le Monde

Ibox.bg

Asian Correspondent

El Pais

I mitt tidigare inlägg om cyberkrigsretoriken efterfrågade jag att detta begrepp diskuterades och definierades med mera nogrannhet.

Nu höjs röster för att USA ska agera militärt mot Wikileaks, för att förhindra att mer information läcker ut.

Ett sådant scenario väcker ännu fler frågor. För det första kan man fråga hur man agerar militärt på internet. Traditionellt sett har kryptografi och datorsäkerhet varit militärens sätt att “kriga”, men då endast i försvarssyfte. Men man skulle kunna tänka sig att man gjorde en offensiv. USCYBERCOM skulle i princip kunna avfyra en attack mot Wikileaks datorer genom massiva Denial of Service-attacker. Om de nu hittar rätt servrar.

Det blir ännu mera komplicerat när svenska försvarsmakten “rustar” inför nästa våg av dokument. Med rustar menar de i princip att de ska läsa igenom läckan, men man skulle kunna tolka det annorlunda.

Det första målet om man genom våld vill stänga ned Wikileaks torde vara de svenska servrarna. Om USCYBERCOM anfaller svensk infrastruktur, och en sajt som inte ens gör något olagligt, så skulle man kunna tänka sig att vi istället borde rusta oss för att värja oss för ett eventuellt amerikanskt angrepp.

Samtidigt blir hela historien bisarr. Ett sådant resonemang funkar bara om man tar “cyber” på allvar, vilket inte riktigt går att göra. Att datorer anfaller varandra kan knappast kallas krig. Internet är under ständiga anfall av allt från mailspam till DDOS-attacker, och tekniskt sett är det ingen skillnad mot vad en militärmakt skulle använda för metoder.

I övrigt är det väldigt bra om Wikileaks blir en val(f)årsfråga. Både Anna Troberg och piratpartiet jobbar i den riktningen samt Broderskapsrörelsen. Man kan ju tycka att det är osmakligt att partier åker snålskjuts på Wikileaks arbete, men jag tror inte man ska tolka det så. Istället leder en partipolitiserad debatt mot att det öppnas för förslag av typen IMMI, det isländska alternativet. Tyvärr blockeras det just nu av EU och det stundande datalagringsdirektivet, samt av FRA. I någon mening visar Wikileaks vad fri information kan göra och i någon mening appliceras nu konsekvenskerna av de senaste årens inskränkningar på internet.

Det är skarpt läge. En väg pekar åt att vi viker för USA under Mr Tolgfors stilla böner. En annan väg pekar mot Island och ett återskapande av informationsfriheten.

Lätt att sådant skulle kunna bli intressanta valfrågor.

Förresten, piratpartiet erbjuder sig att ge Wikileaks serverplats. Men det kan man redan göra mycket enkelt. Har man ström och en bra uppkoppling kan man anmäla sig här. Visst vore det roligt med ett politiskt parti som blev anfallna av “främmande makt”. Very exploitable för politiska poänger