However, I like concrete examples as pedagogical vehicles for explaining how government surveillance really works. So, I talked about Bluecoat in Syria and how US and EU technology is used to spy on people.

While preparing my talk I repeated some of the diagnostic commands (see above link) that were used to expose Bluecoat in the first place, just out of curiosity. I ran nmap -A -sS 91.144.44.68, and after two minutes, to my surprise, the nmap program gives the same output as it did almost a year ago. A small excerpt:


21/tcp open ftp Blue Coat ftpd
22/tcp filtered ssh
23/tcp filtered telnet
42/tcp filtered nameserver
80/tcp open http-proxy BlueCoat SG-400 http proxy
135/tcp filtered msrpc
139/tcp filtered netbios-ssn
445/tcp filtered microsoft-ds
593/tcp filtered http-rpc-epmap
1720/tcp filtered H.323/Q.931
1863/tcp open msnp?
2000/tcp filtered cisco-sccp
5050/tcp open mmcc?
5060/tcp filtered sip
5101/tcp open admdog?
8080/tcp open http-proxy BlueCoat SG-400 http proxy


The Bluecoat surveillance machines, in this case most likely a SG-400, are still up and running. You can try this for yourselves. It is perfectly legal and all you need is the nmap program.

So, even though Bluecoat devices get spotted around the world, for example in Burma and Syria, it seems that not much happens. The machines just keep running.

This raises a few questions:

1. Why won’t Bluecoat disable the surveillance gear remotely? These machines were never supposed to be in Syria in the first place.

2. This device is legal to use in the EU due to the data retention directive. To put credible political pressure on Syria and Burma, we need to make them illegal in the EU to begin with. Only then can we legitimately demand their removal with reference to human rights.

Update: I chatted with my more tech-savvy friends and they say the latest bid is that Bluecoat claims that they can not disable the machines remotely, but they have stopped sending upgrades to them. Whether true or not is hard to tell because I can’t find any official statements on this topic.

Recently it was revealed that TeliaSonera cooperates with the authorities in Azerbaijan, Kazakhstan and Belarus in providing a telephone interception system. Such an event is only a singular instance in a larger series of revelations that have been reported over the past few months. Other cases include Telecomix revealing Bluecoat surveillance equipment in Syria and the Wikileaks Spyfiles. Telecomix has even launched a project called Blue Cabinet that traces down vendors and corporations that are deeply entangled in both what we usually refer to as dictatorships and democracies.

To these cases there is a larger set of contradictions and twists that makes things very complicated. We may refer to them as hypocritical or immoral, however, it seems that these contradictions never dissolve and are very powerful in maintaining business as usual. They can be summarized as follows:

1. Government surveillance is legitimate in democratic states but not in dictatorial states. So, the western world supports “net freedom” for “democracy”.

2. Because surveillance is legal in the EU/US, it is perfectly all right to manufacture and use these technologies elsewhere where they are legal.

3. The world needs free and open communication technologies, so we sell the world technologies that makes surveillance more efficient.

This type of political reasoning enables a sort of dead lock. It makes possible for nobody to actually take responsibility for what happens. At the end of the day, politicians go home and dream of net freedom. And the corporations sleep tight knowing that what they do is within the “legal” framework.

This can be demonstrated with TeliaSonera’s response to the revelations of their surveillance system. In Dagens Nyheter, TeliaSonera replies (roughly translated):

Telephone operators are thus obliged to give [access to the network traffic] to the authorities – also in Sweden, where the police is intercepting phone calls every day, the parliament has decided that phone and data traffic should be retained and the FRA has access to all data that passes our borders.

In one sense, TeliaSonera is completely right. There is nothing strange to this thing called government surveillance. We do it legally over here in Sweden and it is enacted by democratically elected governments. EU-wide data retention and signal intelligence interception is part of everyday life. These laws and regulations do not differ very much from those of non-democratic states. The Bluecoat equipment in Syria does nothing more than the average data retention in Europe. The police in Azerbaijan basically has the same legal framework as the Swedish police. However, even though TeliaSonera is right in showing that Sweden is hypocritical, they are cowardly claiming that they have no responsibility. Only because surveillance is legal everywhere doesn’t make it right.

And still, we say that these “bad” states need more net freedom.

However, legal frameworks are often over-estimated in how they rule the world. A common misconception is that everything went crazy after 9/11. The story goes: In the fear of terrorism, EU and the US passed a different legislations that made surveillance more legal and human rights were increasingly being violated by the western world themselves.

This can in fact be easily falsified. A story most widely covered in Germany, concerns Siemens selling surveillance systems to Syria in the year of 1999 and then continued to sign more agreements in 2005 and 2008. A leaked invitation to bid dated August 1999 reveals the story of how the internet came with built-in government surveillance in Syria more or less from the beginning.

Before the deal with Siemens, the Syrian network was very small. According to the description of the current infrastructure found in the document, the capacity for e-mail was merely 5000 users.

Besides the retro-sounding paragraph 8 specifying Y2K compliance (p. 34), the invitation to bid specifies specific surveillance possibilities. For example, it says that “[filters] should not cause any delay or bottleneck while maintaining the possibility to check every packet (9)”. Moreover, the section called “Monitoring system” explains the needs of the Syrian government to pursue “law enforcement”. So, the Syrian government requests:

In addition to the above mentioned minimum requirements, the bidder should describe in details the possibilities to detect, intercept, and block the exchange of encrypted data, along with all other possible monitoring features and applications. (p. 21)

It is the year of 1999 and the IT-boom is about to explode. Syria makes a request – western companies deliver. We don’t need a Patriot Act for that to happen. The 90′s were never a wild frontier for anarcho-liberal experimentation. The surveillance systems were built long before we would even dream of an arab spring or a data retention directive.

Siemens keep up their sales in Iran and Bahrain. To these states we want to export “net freedom”. In fact, all we have exported so far are the technologies of mass surveillance.

Göteborgs universitet har skrivit ett pressmeddelande om avhandlingen, som jag tänkte återpublicera här för arkivets skull, samt för att locka fler personer att i sista minut att komma

Alltså, i morgon Fredag, kl. 13, Stora Hörsalen, Humanisten. Väl mötta!

Pressmeddelande

Presskontakt: Louise Quistgaard
Telefon: 031-7861068

Humaniora
2012-04-12
Göteborgs universitet

Enkätundersökningen – forskning som påverkar politiken

Både press och politiker använder ofta resultat från SOM-institutet som ett mått på hur svenskarna tycker och känner i olika frågor. En avhandling i vetenskapsteori visar att de samhällsvetenskapliga forskningsmetoder som till exempel SOM-undersökningarna bygger på spelar en viktig roll i politiska beslut och allmänhetens uppfattning om samhället.

Christopher Kullenberg har i sin avhandling undersökt den forskning som ligger bakom de kvantitativa fakta som vi i princip dagligen tar del av i medierna. I studien fokuserar han på SOM-institutet vid Göteborgs universitet, som sedan 1986 med hjälp av enkäter som skickas hem till ett slumpvis urval svenskar undersökt svenskarnas vanor, beteenden, åsikter och värderingar. Studien visar hur enkätundersökningar fått en allt starkare ställning i samhället och forskningen sen efterkrigstiden.

– SOM-institutet har kraftigt bidragit till att stärka den med post skickade enkäten som en vetenskaplig metod. Den var tidigare relativt obeprövad, men genom att SOM-forskarna förfinade och utvecklade metoden fick den både högre vetenskaplig status och kunde användas för stora undersökningar, säger Christopher Kullenberg vid institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori.

Enkätundersökningar är ett viktigt instrument för politiska beslutsfattare och citeras ofta i riksdagsdebatter, nyhetsmedier och politisk retorik.

– Historiskt sett, om man går tillbaka till den stora expansionen för samhällsvetenskaperna under 1940- och 1950-talet, sågs kvantitativa undersökningar som ett instrument för att skapa kunskap om samhälleliga förhållanden som sedan kunde användas som underlag för bland annat politiska beslut. På sätt kunde beslutsfattare delegera samhälleliga problem att utredas av forskare, säger han.

Hans slutsats är att samhällsvetenskapernas utveckling i Sverige är sammanflätade med det moderna samhällsprojektet och spelar en viktig roll i politiska beslut – men också i vår grundläggande uppfattning av vad samhället egentligen består av.

Opinionsundersökningars trovärdighet ifrågasätts ibland, och Christopher Kullenberg menar att all kunskap ska behandlas med ett kritiskt förhållningssätt.

– Enkäter ger en av flera bilder av verkligheten och denna bild har vissa egenskaper i och med att man kvantifierar samhället. För att kunna skilja bra enkäter från dåliga måste man undersöka hur alla dessa enkäter skapades från första början, säger Christopher Kullenberg.

Ett problem med stora enkätundersökningar är att folk verkar bli mindre benägna att svara, vilket på lång sikt kan utgöra ett hot för dessa studier. Christopher Kullenberg menar att i takt med att problemet blir större så förbättras även de metodologiska tillvägagångssätten för att lösa detta problem.

– Enkäter har använts som ett samhällsundersökande verktyg sen 1950-talet och är fortfarande ett fullt fungerande verktyg eftersom vi värderar denna kunskap högt och agerar utefter den, säger Christopher Kullenberg.

Mer information:
Christopher Kullenberg, telefon: 031-786 4691, mobil: 0735–083 022, e-post: christopher.kullenberg@theorysc.gu.se
Avhandlingens titel: The Quantificaton of Society. A Study of a Swedish Research Institute and Survey-based Social Science
Tid och plats för disputation: fredagen den 13 april 2012, kl.13.15 i Stora hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6
Opponent: Fil. dr Jay Rowell, Strasbourg
Avhandlingen kan läsas digitalt på: http://gupea.ub.gu.se/handle/2077/28807
Avhandlingen kan beställas från författaren.
Avhandlingens abstract finns även digitalt publicerad: http://gupea.ub.gu.se/handle/2077/28807

För i tiden gick det ju lite vildare till på universiteten och professorer kunde “inkompetensförklaras”. Detta hände med Pfannenstill, dock orelaterat till “tattarundersökningen” som jag skrev om i den tidigare posten. Istället skulle det delvis handla om hans bok Sociologiens grundförutsättningar.

1989 gjordes en intervju med Pfannenstill, som återfinns i boken Den svenska sociologins födelse av Bengtsson och Molander (1998). Följande citat tål att skrivas ut:

Anders Molander: Du sökte den första professuren i sociologi i Lund [ca. 1959], men Gösta Carlsson blev satt i första rummet.

Bertil Pfannenstill: Förutom Gösta Carlsson och jag sökte även Georg Karlsson och Börje Hansson tjänsten. Jag blev satt i första rummet av professor Wikman från Åbo och inkompetensförklarad av Boalt och [Torgny] Segerstedt.

Jan Bengtsson: Inkompetensförklarad?

Bertil Pfannenstill: Ja, just det. Så gjorde Uppsalafilosoferna. Jag förstår väl inte varför Segerstedt gjorde det. Han hade sagt att han inte skulle göra det. Det var för övrigt han som hade sagt att jag skulle söka professuren i Stockholm. [...] Både Wedberg och Hedenius hade inkompetensförklarat mig, och då kunde inte Segerstedt senare kompetensförklara mig. Han skrev visserligen positivt om avhandlingen på sitt sätt, medan Boalt gick till hårt angrepp, särskilt mot Sociologiens grundförutsättningar. Om den boken menade han att den blott innehöll tokigheter. Han undrade till och med om en helt normal person kunde skriva sådant larv.

Nu har jag inte hunnit läsa Sociologiens grundförutsättningar, men anledningen till att Uppsalafilosoferna tyckte att den var “larv” berodde på att den var teoretisk snarare än strikt empirisk.

Pfannenstill fick efter denna inkompetensförklaring nöja sig med att bli lärare på Folkhögskolan i Eslöv.

Ytterligare en tråd som jag aldrig följde upp i min avhandling är samhällsvetenskapernas relation till kriget. Nu är det lite så att om man inte klipper vissa trådar slutar det med att man sitter med ett helt nystan i knät, och då blir aldrig avhandlingen färdig. Men som tur är kan man framlägga hypoteser i efterhand. Vetenskaperna och kriget är en sådan tråd som jag tänkte kasta ut på internet, så att någon annan kan trassla in sig, eller så att jag själv snubblar över den i framtiden.

Just nu läser jag sporadiskt Olof Peterssons biografi om Jörgen Westerståhl. Jag läser sällan biografier, men Peterssons bok är ovanligt rik i och med att den ger en inblick i relationen mellan samhällsvetenskaperna, politiken och staten. För den som är intresserad av hur täta skott intim relationen var mellan framförallt Socialdemokraterna, vetenskaperna och staten efter kriget är denna bok så kallad måsteläsning!

I avhandlingen citerar jag Petersson framförallt på ett ställe:

On December 12, 1954, prime minister Tage Erlander wrote in his diary: “Westerståhl[is] now here, asking for my support for [conducting] an investigation on what methods of agitation that give results in the electoral campaign” (Petersson 2011: 178). Moreover, Särlvik was recruited by Erlander in 1953 together with Olof Palme (prime minister 1969–1976 and 1982–1986) and the two of them worked as advisors in the electoral campaigns for the Social Democrats (Ibid.: 185). (Kullenberg 2012: 199-120)

Westerståhl och Särlvik var således tätt inkopplade på det som jag kallar “state-science interface”, ett gränssnitt mellan vetenskaperna och staten som var mycket starkt under 1950-talet.

Men, åter till kriget. En ganska okänd del av samhällsforskningen utgjordes (och kanske även utgörs) av de undersökningar som Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anordnade. Ur Peterssons bok:

Samhällsforskare gavs viktiga uppgifter i det psykologiska försvaret. Vetenskapliga undersökningar fick stor betydelse i flera olika avseenden. Radioavlyssning skulle ge besked om vilka propagandabudskap som främmande makter spred till svenska radiolyssnare. Opinionsmätningar behövdes för att följa den allmänna opinionen i Sverige; utredningen hade själv tagit initiativ till en intervjuundersökning om försvarsviljan [...] Ryktesanalys skulle ge underlag för att bekämpa den flora av rykten som kunde utöva en >>deprimerande verkan på motståndsandan<<. (Petersson 2012: 136-137)

Ur detta kan vi härleda en rad tentativa hypoteser. För det första hade forskningen om propaganda och opinioner sitt ursprung i amerikansk sociologi. Både de teoretiska och metodologiska inspirationerna kom från transatlantiska forskare, exempelvis Paul Lazarsfeld. En hypotes är alltså att det implicita eller explicita program för samhällsvetenskapernas funktion i staten formulerades i USA, men fick där aldrig ordentligt fäste. Istället blev det i Sverige, där gränssnittet mellan vetenskap, stat och politik var mycket hårdare, som vi fick en situation som resulterade i en historiskt sett unik ställning för samhällsvetenskaperna.

En annan hypotes springer ur krigets logik. Infrastrukturen för internet, som jag skriver i Det nätpolitiska manifestet, växte fram i det kalla krigets antimarknader och kärnvapenparanoia. Hotet om krig fick staten att skapa sandlådor där innovationsprocesser fick stora resurser att utveckla militära lösningar. Frågan är om samhällsvetenskaperna åtnjöt samma typ av “militärindustriella privilegier”?

Två Popperskt falsifierbara hypoteser! Får stanna där nu eftersom jag måste rätta tentor.

I mitt avhandlingsskrivande stötte jag på en massa trådar som inte kunde följas hela vägen ut. Jag antar att en avhandlings stora gissel är att man vill skriva för mycket och tvingas välja bort. En passage som dock endast figurerar som ett exempel i The Quantification of Society är sociologen Bertil Pfannenstills studie med titeln “Tattarna – en sociologisk grupp och ett socialt problem”, publicerad som två artiklar i Statsvetenskaplig Tidskrift 1948. Eftersom jag endast omnämner den i korthet, kan det vara på sin plats att också sätta in den i ett annat sammanhang än min avhandlings snäva fixpunkter. Först ett introducerande självcitat ur avhandlingen:

Another case that clearly illuminates this strong state-science interface in this historical era is the work on the Romani minority by sociologist Bertil Pfannenstill (1948). During the spring of 1944, the National Board of Health and Welfare (Socialstyrelsen) commissioned a census of ”tattare”, a term for the Romani minority that is currently considered derogatory. According to the census, there were 8,000 ”tattare” living in Sweden. In this investigation, scientists were commissioned to conduct further research on this population. For example, racial biologists conducted ”anthropological” investigations of 60 individuals. However, these results were considered inconclusive [...] (Kullenberg 2012: 181)

1948 utspelas även de så kallade tattarkravallerna i Jönköping, kravaller där både polisväsende och de tre tidningarna såg åt andra hållet medan en uppeldad lynchmobb kunde härja fritt i kristallnattsliknande misshandel och förstörelse. Om dessa händelser finns fortfarande några vittnen kvar, och det verkar som om det skrivs en avhandling om ämnet.

Men för att återknyta här till sociologin och vetenskapernas roll, är det intressant att se till Pfannenstills artikel. Efter det att Socialstyrelsen har fått i uppgift att registrera alla “tattare” genom att skicka ut diverse lokala förmågor (oftast poliser) och producerat ett register på 8000 “tattare”, lämnades frågan över till bland annat Rasbiologiska institutet i Uppsala. Professor Gunnar Dahlberg började mäta skallar på 60 individer, men lyckades inte hitta några signifikanta drag som skulle kunna definiera vad en “tattare” egentligen var för något. Pfannenstill kommenterar:

Varför Dahlberg misslyckats i att över huvud taget göra en begreppsbestämning [av tattare] beror framför allt på att han uteslutande låtit den antropologiska synpunkten vara den avgörande. Även om tattarna ej utgöra en från den övriga befolkningen antropologiskt skiljbar grupp, kunna de dock utgöra en sociologisk grupp. Sociologiska skiljemärken få ej betraktas som mindre verkliga än de antropologiska. (p. 228)

Disciplinbeteckningen “antropologisk” betydde vid den här tiden “rasbiologisk” eller “eugenisk“. Mot detta ställde Pfannenstill det sociologiska begreppet ethos och han var i viss mån influerad av Gunnar Myrdals studie An American Dilemma från 1944.

Pfannenstill definierar därefter sitt bredare syfte som:

[...] varför folk kommit att betrakta vissa släkter som tattarsläkter, är naturligtvis också en sociologisk fråga, som kräver sin lösning, om man vill göra allvar av alla de begrepp, som ligga i min defintion på tattre, och ur socialreformatorisk synpunkt gäller det sålunda att försöka förändra de betingelser – vare sig dessa äro rasbiologiska eller sociala -, som ligga till grund för uppkomsten av tattarsläkter, eller förhindra de icke önskvärda konsekvenserna av dessa betingelser.

Med denna oerhörda biopolitiska ambition ger sig sedan Pfannenstill ut för att göra sociologiska “fältstudier”, vad vi idag skulle kalla “kvalitativa intervjuer”, i staden Borås (en stad som några år senare skulle beforskas med helt andra metoder). En lång serie intervjuer genomförs, och Pfannenstill visar sakta men säkert att begreppet “tattare” är mycket dåligt definierat både som ett vardagligt begrepp och som ett vetenskapligt.

I den andra delen av studien, börjar Pfannenstill ge sig in i att kommentera de olika åtgärder som föreslagits för att lösa “tattarfrågan” som ett “socialt problem”. Det förslag som vid denna tid sågs som helt legitimt, och som skulle komma att praktiseras fram till 1976, var tvångssteriliseringarna. Pfannenstill avvisade förslaget mycket bestämt:

En mycket pessimistisk syn på tattarnas anpassningsmöjligheter framträder i förslaget att låta sterilisering komma till flitigare användning för tattarna än för övriga befolkningsgrupper. Ett sådant förslag måste emellertid bestämt avvisas, ty som jag redan påpekat, är det många medlemmar av mycket ökända tattarsläkter, som äro på god väg att assimileras med den övriga befolkningen. (p. 316)

Eftersom Pfannenstill såg “tattarnas” livssituation som i huvudsak orsakad av sociala faktorer, såsom fattigdom, alkoholism och utanförskap i förhållande till majoritetsbefolkningen, motsatte han sig dessa eugeniska metoder som antog att sociala egenskaper gick i biologiskt arv.

Pfannenstill avslutar sin artikel med att dra följande slutsats:

Det betyder, att man måste förändra såväl tattarnas livsföring som den övriga befolkningens attityd till tattarna. Kan man ej ändra tattarnas livsföring, har man ej heller stora utsikter att kunna ändra inställningen till tattarna, men kan å andra sidan ej denna inställning förändras, blir det svårt för tattarna att ändra om sin livsföring. (p. 335)

Att stoppa tvångssteriliseringarna blev inte av. Det rådde fortfarande politisk enighet i denna fråga. Inte heller fick Pfannenstill särskilt gehör för sin kanske för tiden radikala idé att även majoritetsbefolkningens attityder kunde spela in i att skapa “sociala problem”.

Troligtvis är detta en av de första rent sociologiska undersökningarna av romer som gjordes i Sverige. Om man vill förstå de svenska samhällsvetenskapernas historia, måste man även betrakta dessa mörka episoder.

I invite anyone to attend my dissertation defence (see details at the University Calendarium). For some reason the “Stora Hörsalen” (Great Lecture Hall) was booked for the occassion, and last time I gave a lecture there I checked a fire-safety sign saying this room hosts more than 280 people. So, there will be plenty of space, to say the least The more people that come, the more public the arguments will be. According to scientific ideals going back all the way to 17th century British empiricism, this means that the more “witnesses” there are to a scientific fact, the more true it becomes.

A dissertation defence can be anything from extremely interesting and challenging to boring and sleep-inducing. I have attended both kinds over the years. I hope this one will not only be of interest to theorists of science, but to a general public as well.

The procedure (which I think is typically Swedish rather than local Gothenburg) usually begins with the opponent summarizing the main arguments of the thesis (this means you don’t really need to read it in advance). Then follows the actual defence in which the opponent asks critical questions and the respondent (in this case, me) defends the arguments made. Then the committee that actually has the power to pass or fail your thesis gets a round of questions, and then the floor is open to the public.

It usually takes two hours. However, the rule of thumb is that the subject matters that are put forth must be discussed until they have been resolved. So, it could, theoretically, extend to a longer period of time.

Although I felt very tired after far too many nights in a row of writing past the midnight hour, I feel very relieved now. I told a colleague this morning that I felt 90 per cent relieved and ten per cent worried. I sense a slight fear every time I think about the manuscript. I suspect that I forgot something. Some key argument, or a sloppy error when I was tired.

Moreover, writing a thesis in English when it’s not your native language is sometimes a nightmare. Maybe not writing as such, because it is quite unproblematic to think in a foreign language and just write these thoughts down. It is rather the process of transforming those first manuscripts into proper English, this very imperial major language, which is the real problem. When each chapter was done, they were sent to proof readers in the US. When they were returned, I must confess, they were so full of errors that it took more time than I expected just to insert the suggested changes.

Since my thesis relies very heavily on specialized philosophical concepts, I haven’t accepted all changes. So, in terms of language, I think my thesis is quite a hybrid in between American English, French philosophy and some Swedish creolization. If I think positively about this, it would be that such a weird creation makes the perfect type of pragmatism.

Feel welcome to attend my dissertation defence on April 13th. Maybe finishing this project means that I will write more here on this blog, maybe not. I haven’t written a coherent text in Swedish for a long time now. Maybe I’m forever lost in the weird glitch in between American pragmatism and French philosophy, unable to return to the Scandinavian type of totalitarianism.

Under 30-talet förekom det mycken “tyskeri” på de svenska universiteten, och i Lund var det inte ovanligt att nazister förekom på seminarierna. Segerstedt ger en viss förklaring till hur detta mottogs på västkusten. Ur boken “Den svenska sociologins födelse” av Bengtsson och Molander (1998) kan vi läsa följande replikväxling.

Bengtsson: Det är påfallande att du skrev din avhandling på engelska, medan alla andra under den här perioden skrev på tyska.

Segerstedt: Det var en göteborgsk reaktion. Göteborg var ju i motsats till övriga Sverige mycket påverkad av engelska tankar.

Molander: Samtidigt skrev också [Bertil] Pfannenstill sin avhandling om en annan hegelian och på engelska. Det var kanske en slump?

Segerstedt: Det var inte helt slumpmässigt. Vi skrev på engelska därför att vi räknade med en engelskspråkig läsekrets. Men Pfannenstill var konservativare än jag och kanske under denna förhitlerska tid mindre plågad av det tyska än jag. Men han var ju samtidigt västsvensk, från Borås, så han kände kanske en viss sympati för det anglosaxiska.

Dessa citat kommer dock ej med i min avhandling. Snarare kan man säga att de ingår mitt personliga projekt av att sätta Borås på världskartan.

Also, during February I will give lectures on a course for natural science master students. Since lectures are public at universities, I will post a few dates below, so if anyone is interested in checking out what theory of science is about, you are welcome to join in.

Besides these lectures I will also give an “Akademisk kvart” on March 1st (in Swedish).

Lecture schedule:

Mon 6/2 – 10:15 – 13:00 (Lilla Hörsalen) Philosophy of Science (positivism, Popper, paradigms, induction, deduction etc.)

Mon 13/2 – 10:15 – 12:00 (L100) Philosophy of Science put to work (on experiments, Einstein, social interests, mutual reinforcement of experiments, etc.)

Mon 20/2 08:15 – 10 (L100) Research ethics (epistemic/ethic controversies, normative structure of science, scientific misconduct etc.)

Mon 27/2 8:15 – 10 (L100) Science is politics by other means (Latour, Pasteur, how science changes society and vice versa)

Footnote The room L100 is not in the main building, but on the other side of the “pond” in the basement of the house that used to belong to ethnology and oriental/african languages.

I kölvattnet av den förvirring som uppstått kring Kopimistsamfundets erkännande av staten, kan det vara på sin plats att försöka skapa en slags översiktskarta över de sekter/separatistlinjer som vi kan hitta i olika hörn av internäten.

Ambitionen är inte att vara heltäckande. Snarare är det kanske ytterligare förvirring som är målet.

Modellen utgår från en realaxel där graden av territorialisering går från å ena sidan tillvaromässig bofasthet och bundenhet, till fullständig nomadism och rotlöshet. På imaginäraxeln finner vi istället graden av signifiering (i vid mening, från subjektivering till tendens att benämna världen i ord).

På så sätt finner vi en dialektisk motsatspunkt mellan Informationskopimismen, som ger namn åt ting (samfund, tro, information) och är territoriellt signifierande (erkännande av staten) och Fraktalkopimismen som oscillerar mot designifiering (fjärde parameterrymden innehåller omöjliga figurer) samt bedriver en nomadisk kartografi (territoriet har ingen mittpunkt, algoritmiska vektorer).

Om vi istället vänder oss mot den Mystiska kopimi fungerar den delvis de-territorialiserande genom sitt förkastande av -ismer samt infogandet av kopians värdekritik. Den universella konjugationen av flöden, energi och dess förslösande, står i centrum av en kritisk utsiktspunkt. Detta kan i viss mån kontrasteras mot den Vitalistiska kopimismens okritiska hållning, vilken istället inbegriper en slags tekno-animistisk livsdyrkan, och en “liberal” inställning till kopimis tendens till heterogen pluralism.

En ofta förbisedd riktning är den Polyteistiska kopimismen, som i vissa tolkningar närmar sig shintoistisk tekno-animism i kombination med en from syn på det icke-mänskliga livet. Fromheten kännetecknas av en vilja till erkännande genom signifiering (ge robotarna rättigheter).

De olika inriktningarna kan dateras rent idéhistoriskt. Den mystiska kopimismens värdekritik samt den Vitalistiska kopimismens smittontologi faller både tillbaka på 1800-talets ekonomi och biologi (Marx/Tarde). Den Ortodoxa kopimismen faller å andra sidan tillbaka på 1999-tänket, Fraktalkopimismen på 1970-talets matematik (B. Mandelbrot), den Polyteistiska kopimismen på 1990-talets singularitetshypoteser.

Än så länge har man inte kunnat skönja någon öppen konflikt eller strid mellan dessa inriktningar. De överlappar varandra på ett komplicerat sätt, och kanske rör det sig om alltför småskaliga inriktingar för att separatistgrupper ska ha hunnit formera sig på ett militant sätt.

Oavsett vilket försjunker samtliga uttryck in i en dimma av förvirring, ibland som en uttänkt rökridå, ibland enbart genom att de är så obskyra.