Kopimismreligionen: Psykosemiotisk översiktskarta

Ladda ned som .svg

I kölvattnet av den förvirring som uppstått kring Kopimistsamfundets erkännande av staten, kan det vara på sin plats att försöka skapa en slags översiktskarta över de sekter/separatistlinjer som vi kan hitta i olika hörn av internäten.

Ambitionen är inte att vara heltäckande. Snarare är det kanske ytterligare förvirring som är målet.

Modellen utgår från en realaxel där graden av territorialisering går från å ena sidan tillvaromässig bofasthet och bundenhet, till fullständig nomadism och rotlöshet. På imaginäraxeln finner vi istället graden av signifiering (i vid mening, från subjektivering till tendens att benämna världen i ord).

På så sätt finner vi en dialektisk motsatspunkt mellan Informationskopimismen, som ger namn åt ting (samfund, tro, information) och är territoriellt signifierande (erkännande av staten) och Fraktalkopimismen som oscillerar mot designifiering (fjärde parameterrymden innehåller omöjliga figurer) samt bedriver en nomadisk kartografi (territoriet har ingen mittpunkt, algoritmiska vektorer).

Om vi istället vänder oss mot den Mystiska kopimi fungerar den delvis de-territorialiserande genom sitt förkastande av -ismer samt infogandet av kopians värdekritik. Den universella konjugationen av flöden, energi och dess förslösande, står i centrum av en kritisk utsiktspunkt. Detta kan i viss mån kontrasteras mot den Vitalistiska kopimismens okritiska hållning, vilken istället inbegriper en slags tekno-animistisk livsdyrkan, och en “liberal” inställning till kopimis tendens till heterogen pluralism.

En ofta förbisedd riktning är den Polyteistiska kopimismen, som i vissa tolkningar närmar sig shintoistisk tekno-animism i kombination med en from syn på det icke-mänskliga livet. Fromheten kännetecknas av en vilja till erkännande genom signifiering (ge robotarna rättigheter).

De olika inriktningarna kan dateras rent idéhistoriskt. Den mystiska kopimismens värdekritik samt den Vitalistiska kopimismens smittontologi faller både tillbaka på 1800-talets ekonomi och biologi (Marx/Tarde). Den Ortodoxa kopimismen faller å andra sidan tillbaka på 1999-tänket, Fraktalkopimismen på 1970-talets matematik (B. Mandelbrot), den Polyteistiska kopimismen på 1990-talets singularitetshypoteser.

Än så länge har man inte kunnat skönja någon öppen konflikt eller strid mellan dessa inriktningar. De överlappar varandra på ett komplicerat sätt, och kanske rör det sig om alltför småskaliga inriktingar för att separatistgrupper ska ha hunnit formera sig på ett militant sätt.

Oavsett vilket försjunker samtliga uttryck in i en dimma av förvirring, ibland som en uttänkt rökridå, ibland enbart genom att de är så obskyra.

Posted in 1999, bildning, civilsociologi, Human Internet, internets, kopimism, psykonanalys, reterritorialisering, smittontologi, statsapparater, Tarde, territorialiteter, The Pirate Bay | 4 Comments

Nyårskrönika över 2011

Eftersom jag använder bloggen som en slags dagbok för mitt minne kan det vara på sin plats att försöka ge en kommentar till den konventionella tidsramen av ett år. Det är ju trots allt så att inom teknikfilosofin är det inte bara så att teknologier kan fungera som instrument för minnet, utan artefakten, och delegeringen av minnen till artefakter (från flintstensyxan och framåt), är det det som konstituerar minnet som något världsligt, alltså som något som de-individuerar det och gör det möjligt att dela med sig av det.

Vad är vore då lämpligare än att följa kalendern på ett auktoritärt sätt och göra tolv nedslag i 2011 utifrån bloggposter!

Januari

Året började minst sagt bombastiskt med Egypten, internet och Gud. Utan rationell anledning befann jag mig mitt i en analys av mekanosfären samtidigt som jag inte kunde släppa blicken från Al Jazeeras satellitsändningar från Tahrir. Samtidigt var en del av den snabba nätpolitiken kvar i Tunisien, och kaoset var redan ett faktum. Sömnbrist i det bistra Januari, från en bunkerlägenhet på våning minus 3.

Februari

Den arabiska våren ledde inte bara till att vi nätaktivister i Telecomix kröp ned i våra kryptotunnlar och letade oss söderut i de djupa nätverken. En växande frustration över västvärldens hyckleri sådde ett hatiskt frö inom mig. Vi ska ha demokrati “där borta”, men här hemma ska vi datalagra och FRA-spana. Vi ska bygga infrastruktur “där borta”, men samtidigt säljer vi övervakningsutrustning med blod på händerna. Det hela skulle kulminera och uppenbara sig några månader senare.

Mars

Samtidigt som nätets hastigheter höll mig vaken om nätterna, påbörjade jag en flykt från internet för att kunna skriva avhandling. Jag är ju en varm vän av nätvaro, men för att skriva ett subjektiverande, individuerande och disciplinärt akademiskt arbete krävs en omvaro av 1800-talsteknologier, och inte 1960-talets paketförmedling. Samtidigt började allt fler undra vad de där nätaktivisterna i Telecomix var för några. Ett Schweiziskt inslag från Göteborg gjorde en första ansats. Samtidigt åkte jag till Geneve med franska Telecomixinternauter och föreläste om kryptering för reportrar utan gränser. Det hela avslutades med en gigantisk ostfondue.

April

Flykten från internet gjorde tog mig till mikrofilmen i mitt arkivarbete med avhandlingen, och ut i frekvensmodulerad eter när det gällde att förklara vad som hände med/på nätet. Tidiga morgonar pendlade jag nästan till SR-studion på Hisingen. Jag kan nu nästan sköta mixerbordet i studion själv.

Maj

Nätflykten misslyckades i viss mån och jag prövade en ny strategi, att lägga ut avhandlingsrelaterade diskussioner på bloggen. Det var i sin tur väldigt lyckat, och jag fick goda kommentarer. Framförallt fick jag många goda influenser av Marcus, som från Jönköpings geologiska sänka bygger något som svensk filosofi sällan lyckas med: Väcker kontinentens intresse. Mycket stort!

Juni

Avhandlingstunneln fortsatte, det nätpolitiska manifestet blev e-bok och gick slutligen själv till näts, och jag Isabelle och Johannes flydde till Belgrads pråmar. En bildningsresa utblandad med red-bull och vodka, till de senaste euro-hitsen. <3.

Juli

Mitt i sommaren åkte jag till Italien för att fira min vän Magnus bröllop, och förutom avhandlingsskrivande så restaurerade jag och Jaywalk ett gäng SJ-komradios.

Augusti

Under en resa genom Polen och Tyskland fortsatte jag min objektorienterade forskning, samtidigt som jag pratade existensfilosofi med Johannes och Isabelle på tågen mellan Gdansk-Warzawa-Berlin. I Schopenhauers och Kopernikus spår återupprättade vi den kosmologiska viljan till liv.

September

Hösten närmade sig och jag hade inte längre ens en smarttelefon. Min nätvaro begränsades till en bild av Trafikmaktordningen. Dagarna blev allt mera monotona i köttet, varje dag en promenad till kontoret.

Oktober

Än mera avhandling med undantag för ett föredrag som jag höll på FN-dagen. Trots att insatserna för att fixa nätet i Syrien var i full görning, var jag tvungen att vara helt nedkopplad.

November

Mitt kafkaartade gryt bröts endast av en resa till Kairo. Nu förstår jag innebörden av tårgas. Jag åkte även till Wien och pratade om övervakning i Syrien för council of Europe (trots att jag egentligen skulle pratat om “cyberbrott”).

December

Ett gäng danska internauter börjar översätta det nätpolitiska manifestet och Telecomix-aktiveteterna får flera stort erkännanden.

Nästa år sker en del förändringar i mitt liv. Jag ska disputera, flytta ur min bunkerlägenhet till en lya på femte våningen (från gryt till näste, i djuriska termer). Sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra…

Gott nytt!

Posted in civilsociologi, hastigheter, internets | 2 Comments

Från Borås till Ohio

I mitt avhandlingsskrivande stöter jag ibland på diverse kopplingar som saknar direkt analytiskt värde, men som ändå har karaktären av på-spåretkunskaper. Denna lättsamma form av kunskap roar mig, speciellt när den handlar om diverse lantliga ställen.

Som läsarna av denna hemsida är väl förtrogna med, startade den akademiska valforskningen i Sverige 1954 för pilotstudier, och 1956 för nationella surveyundersökningar, något som tidigare endast genomförts av det privata företaget Gallup Sverige under 1940-talet.

1954 genomförde Jörgen Westerståhl och Bo Särlvik vad som i Tiden 1955:6 beskrivs som den första “Lazarsfeldska” undersökningen. Paul Lazarsfeld hade under 40-talet genomfört en enkätstudie som kom att bli stilbildande, och som publicerades i boken The People’s Choice. Denna bok inspirerade Westerståhl och Särlvik och de körde med ungefär samma upplägg, dvs. panelstudier där man följde väljare över tid, samt att man studerade de olika källor för valpropaganda (press, radio, affischer, möten) för att sedan försöka mäta effekterna.

En skillnad ligger dock i att Göteborgarna använder sig av en mera raffinerad samplingsteknik, det slumpmässiga urvalet. Amerikanarna fick däremot nöja sig med stratifierade urval, troligtvis av praktiska skäl. I Sverige har vi ju både personnummer och en statistisk centralbyrå (redan innan den stora centraliseringen av statistik).

En följd av stratifierade urval är att man försöker finna “miniatyrsamhällen” som kan beskriva större helheter. För Lazarsfeld et. al. föll valet på Ohio, närmare bestämt i Erie County eftersom “for forty years in – every presidential election in the twentieth century – it had deviated very little from the national voting trends” (Lazarsfeld 1968 (1944), p. 3). Dock tilläggs brasklappen att “because of the diversity of American life, there is no such thing as a “typical American county”"(Ibid).

Den största staden i Erie County är Sandusky. I allmänhet låter det som en ganska trist stad: “The people depended on simple things for pleasures /…/ By and large, the people in Erie County gave the appearance of mingling without any great degree of “class consciousness.”" (p. 11):

En rolig detalj är att stadsplanerarna var inspirerade av frimureri och drog vägar enligt kryptisk symbolism:

För göteborgsforskarna blev motsvarigheten för ett lantligt populationsurval inget mindre än Borås med omnejd:

Bild från Klubbmästerskapet i Bredared (utanför Borås):

Posted in civilsociologi, containerteori¨, forskning, vetenskap | 2 Comments

Översättningshjälp önskas

Några danska internauter har börjat översätta Det nätpolitiska manifestet.

Eftersom jag är ganska impregnerad av ett konceptuellt tänkande som ligger någonstans mellan Heidegger och A Thousand Plateaus blir översättningar aningen krångliga.

Det kanske mest problematiska är begreppen “att gå till näts” samt “nätvaro”, och jag mottager mycket gärna kommentarer på hur man kan översätta dessa två till olika språk, som en slags vägledning för de som kommer på den goda idén att göra spontana översättningar.

Att gå till näts kan nog förstås på samma världsliga sätt som vi använder oss av “att gå till havs”, “gå till sömns”, “gå till bords”. Det rör sig om hyfsat ålderdomliga uttryck, men de används fortfarande i svenska språket. Ett jämförbart förslag på denna nivå är engelskans “to go online” eller “go wired”. Det handlar således om att man vänder sig till ett objekt, att man stiger in i något, beträder ett territorium. I rent tekniska termer handlar det om att man kopplar sitt nätverkskort till internet via TCP/IP, men de flesta tänker ju inte på detta, utan går till näts när de skickar ett mail eller kollar sin Facebook.

Nätvaro klingar å andra sidan än mera existentiellt. De tyska förslagen “Netzsein” eller “Netzseiende” är förvisso precisa, men troligtvis alltför obskyra (de verkar inte ens dyka upp när jag googlar). “net-being”, “being-on-the-net” eller “net-existence” blir lika krångligt.

Jag kan verkligen inte danska. Men kanske funkar “til netts” och “nettilværelse/nettværelse”. Men det kanske bara blir en ny instans av Heideggers monstrøse sprogbrug til et fungerende Heidegger-dansk.

Ge gärna förslag i kommentarsfältet!

Posted in bildning, internets, sein und zeit, vetande | 16 Comments

A few speculations on the #ericssoneffect

Carl Bildt argues that Sweden opposed the stronger forms of export restrictions to Syria in the EU, because he believes that mobile phones are essential democratizing weapons in the hands of the “Twitter revolutions” of the ‘arab spring’. As the only country, Sweden seems to have weakened the sanctions.

Ericsson sells mobile systems in Syria, with interception functions built into them. In the recent decade, as the picture above shows, it has become very profitable to build data retention- and “lawful interception” functions into the systems (hence the term “Ericsson effect”). The European Data Retention directive made surveillance big business.

Next to the Ericsson logo is Gamma International, a UK company that sold the spy-kit Finfisher to Egypt.

The “freedom technologies” that Bildt want to keep selling, often have the worst form om European surveillance built into them. Hard coded, and well used, to violate human rights.

So, I am wondering, what did Ericsson sell to Syria? In detail. We will probably never know, because revealing this may cause “competitive disadvantages”. I’m guessing moving over to Chinese Huawei is easier than arguing with Europe.

These systems should be treated as surveillance technologies. And this is our fault, our control society colonialism.

Carl Bildt calls this type of strategy “flow control”. When I criticized it earlier this year, he responded with calling me and a few others cyber anarchists. That is fine. The fact still remains is that there is no such things as a flow of “democratic” technologies. The flow of Ericsson gear to Syria, was not just an injection of some “Twitter revolution”. We need to acknowledge that this was just another export of Western technology, built under the circumstances where “legal interception” nowadays is the standard. The Bluecoat devices, revealed to be at work in Syria, are doing the same basic thing as European Data Retention.

What wonderful “technologies of democracy” we created.

Posted in civilsociologi, Human Internet, internets, övervakning, panspektrocism, statsapparater | 1 Comment

Networks and democracy – a true paradox

This is a post based on the panel talk in Cairo this weekend on the Swedish embassy, which I participated in. I came a bit overprepared for the discussion, and time constraints made it impossible to cover all lines of thought that I intended to express. But, that’s what blogs are good for, I guess.

It is a common conception that the Internet in itself, as an ever more efficient and widespread technology, is a source of democracy and citizen emancipation. This type of argument not only reduces democratization to a simple matter of hardware and software, but it also fails to recognize that the Internet can be many different things, depending on what we do with it as a collective. From the flickering web pages of the web, to the deep undersea fiber cables, the Internet was built by societies, for certain purposes and under special conditions. The Internet as we know it, and live it, emerges in the intersection of technical networks and social networks; and it immediately displaces and transforms both of them.

Social networks, more commonly known as social media, are one of several ways of using the rapidly expanding technical network of the Internet to shape networks of people. These networks have the potential to transgress the confinements of other political arenas, such as political parties, institutions, or for that matter, cafés and squares in a city.

The possibility of mediating democratic change on a global level seems to be in reach, as we follow for example the circulation of news and updates across the recent events in the Middle East and North Africa, where the uprisings have seemed to spread almost virally from country to country. At least from a safe distance, the global arena has shrunk to a few milliseconds from corner to corner. Simultaneously the importance of physical places never seem to have diminished, except in the cyber-utopian dreams of corporate solutions.

This phenomenon, exemplified with let’s say the Tahrir Square in Cairo, operates not only on a symbolical level; the power of a physical place to serve as an intensifier of protests should never be underestimated. Rather, what we need is a wholly new terminology for thinking the connections and interfaces between the ultra-fast digital networks and places bound physically to time and space. The philosophically ‘dualist’ version of a real space and a virtual space has already crumbled (both the utopia and the dystopia). We are now talking instead of these relations between spaces in a much more ‘monist’ fashion, studying the connections in qualitative terms, to see how they enforce and weaken, open and close boundaries, make new events happen that were impossible yesterday etc.

Returning to the Internet and its possible ‘democratization effect’, we must first of all recognize its dependence on non-democratic entities. The services we use for creating social networks, in such services as Facebook, Twitter and Youtube, are served by large-scale corporations, whose definitions of a common good remain opaque. Secondly, the Internet-mediated social networks are not yet for everyone, but depend heavily on income, education and language skills. We are not yet in a place where the Internet is for everyone, even less where everyone has equal access to it.

But on a more profound level, that of the ‘protocol’ of the network (technical or social), the internet has never been democratic (and consequently has Facebook neither been democratic, ever). The technology that drives the Internet, called packet-switching, was made in the 1960s for surviving nuclear attacks, then later on for resource sharing of expensive computational power. It was never built with any of the features of democracy as we know it in mind. Social network services, such as Facebook or Twitter, neither have much democracy built into them. They are commercial services, made to facilitate social relations which are primarily based on nepotism. It seems that we are using fundamentally anti-democratic means to pursue democracy, and this is why it sounds quite childish when people complain about ‘censorship on Twitter’. You can’t have censorship if there wasn’t any freedom of speech to begin with, and there never was in those services.

But, it could also be the other way around; maybe we aren’t using social media to make democracy, but instead, we are using democracy to be able to be anti-democratic, to be able (and have the right) to nepotism. The primary task of a totalitarian rule, to simplify a little for the sake of argument, is to destroy all social networks, except the ones that can be formalized within the State, to erect yet another “democratic peoples republic of the people”. In a liberal line of argument, it would be rather logical to use democracy to be able to shape non-democratic networks, perhaps this is even desirable.

Instead, I think it is more useful to think the Internet, concerning its different services and networks, as things that necessarily need to be displaced before they can work in the service of democratization. Democracy is an ideal vision that we pursue by political practices, usually in the forms of constitutions, elections, and institutions safeguarding this ideal. This practice is always situated and mediated through different (non democratic) communication interfaces; be it squares, cafés, schools or Facebook. But we can not by definition invent a technology that is democratic in itself. A machine of democracy instantly turns in to the opposite of democracy; autocracy, or even technocracy.

When using the Internet for political struggles, these limitations should be kept in mind. But even more importantly, we should all reflect on what we want to create in the future. Who will control the services that we use in the future? Who controls the infrastructure? And, who decides what is a legitimate expression and what is not? When I visited Tahrir Square, there were protests and minor clashes with the police. The struggle over the square seemed, at least on the surface, to be an even fight. Protesters advanced and police retreated, and vice versa.

However, when it comes to Internet access, it is the one who controls the cables, the antennas and the protocols for routing traffic, that has a much more asymmetrical power. In comparison, it only takes a few of keystrokes to shut the Internet down, but it takes hundreds of police officers to get a few protesters to leave the square, even for a brief moment.

Will the next revolution be “tweeted”, or will it be sparked by yet another Facebook group? We couldn’t really tell, because services come and go on the Internet. But most certainly it will be preluded by, and mediated through, the Internet. Exactly how this will be done, we do not know yet. But it is a matter of concern for all of us, and we should make sure that the possibilities global networks bring are not vaporized from our hands, but instead, that the control over them comes closer to the people using them. Only when we recognize that the most important nodes of the networks are the collective societies that we make up together, not computers or commercial services, we can maximize the political potential of a networked future.

Posted in bildning, civilsociologi, forskning, fylogenetik, hastigheter, Human Internet, internets, mellanöstern, Publics, reterritorialisering, tahrir, territorialiteter, vetande, yttrandefrihet | Leave a comment

Brief notes from the Tahrir Square

This weekend I was invited to participate in a panel at the Swedish Embassy in Cairo. I gladly accepted to join the discussion with the #YLVP people, and equally important; going to Cairo is something I never decline, especially since #jan25.

Next week the elections are coming up in Egypt, and this has led not only to campaigns, but more importantly, protests to make sure this was an election of the people (and not of the military). During my stay in Cairo these protest turned out to be quite a violent at times, with more than 700 injured and one dead in Cairo, one in Alexandria around 2000 injured and 11 dead. As I heard that protests were going on at the Tahrir Square, I decided to go there as much as I could, to see how they would unfold.

My observations are probably a bit rough and naive, as they are missing out on the subtle details for which more context is needed. Even though I have visited the square many times before, this was my first time since the revolution started. So typing down my unorganized experiences is as much for the ‘archive’, as it is an experience to share.

\

So, this Friday I arrived, and I immediately left my bags in the hotel room and started walking to the Tahrir Square, which for so long had been on my mind, with its frozen images from the AlJazeera webcast somewhere in the back of my mind. When I arrived, around the time when the sun had just set, the square appeared to me as a vibrant platform for political pre-election campaigns. There were many soundsystems, and had I known arabic, I would probably have stayed to listen to the many speakers. It was the perfect Greek Agora (but much better), where lots of people gathered in peaceful but critical political debate. There was not a single security force officer in sight (even though I later spotted them near the Hilton hotel in their minivans).

Around the square you could buy Egyptian flags, T-shirts with revolutionary motifs, and grilled corn cobs. I sat down, had some tea, and walked around all the streets and corners of the square. I headed back home in the night, and fell asleep very comfortably, happy to have seen Cairo and its new political atmosphere up close.

\\

The next day (Saturday) I returned to Tahrir in the morning. On Twitter people were saying that the police had moved in, to clear out tents and move away the remaining protesters. When I arrived, a crowd had assembled in the corner of the square near the American University, blocking traffic at times and chanting loudly. The security forces (which shouldn’t be confused with the police or the army) were everywhere, and probably outnumbered the people protesting. They all wore black uniforms, with heavy boots, a bullet proof vest, a helmet, a shield and a black long stick as primary equipment. When they moved around, they were always following orders, and they seemed almost to arrange themselves according to the ancient principles of the phalanx.

The Tahrir Square is an interesting place. Basically you have one large roundabout in the middle, and then connecting streets in all directions. The security forces had lined up in the giant circular spot in the middle of the square, where cars were passing by as normal. The crowd then started to move around this inner circle. When they had turned half a cycle they stopped and stood face to face with the security forces. I stood on the opposite side of the street, watching from a distance. I hadn’t brought any camera because I feel a bit uncomfortable taking pictures, unless you have a specific mission of documenting something.

Standing face to face with the security forces, the protesters then suddenly advanced, and in a few seconds the men dressed in black were thrown off the square; however, only to return half a minute later, with their sticks and shields. I moved a little closer, to one of the concrete slabs near the middle circle. On the one hand, the atmosphere had changed slightly; there were imminent clashes going on in the middle of the square, but looking back in the streets, people seemed barely to notice what was happening. Or, they were used to it.

But everything started to shift very rapidly. The protesters and the police pushed each other back and forth, and at one moment I had to move close to a parked car as protesters and security forces came running right at me, in a line of flight towards some connecting street, or into another crowd. I stayed for a while, but then I had to leave to prepare my presentation at the Swedish embassy. As I came back to the hotel, I instantly turned to Twitter, to see what had happened next. Then I read about the tear gas and the rubber bullets. And the many injured. The protests at Tahrir was the major topic for the whole night with the #YLVP people.

\\\

I woke up this morning (Sunday), and right after breakfast me and Gustav, with whom I had been in the panel talk with the previous night, walked from Zamalek to Tahrir. Now, a third scene had opened on the square. The security forces were gone and the people had taken over the square. They had even arranged road blocks to get into the area, but when we showed our (Swedish) passports, there were no problems getting in. The streets near the roundabout were covered in ashes, and paper tissues. A few people were sleeping, or rather – trying to sleep. Some were wounded, most likely by rubber bullets and sticks, and everyone was probably quite exhausted from holdig the square all night.

Instantly my nose and eyes started running. Even though nobody fired tear gas on the actual square then, the gas had somehow found a permanent place in the streets. I started coughing and I had to buy paper tissues. The bitter taste of it was still in my mouth hours later. A man came up to us and started talking. He showed us the empty shells, which were used for the tear gas. They were made in the US, and only a hundred meters down the street you could see that white smoke in the front line of the protests that were still going on. The man also showed me the rubber bullets, and greeted us welcome to Egypt.

The square had turned out to a real community that solved traffic redirection, security controls, field medics and various logistics. Except for the taste of tear gas, the square was once again a pleasant place, without provocative security forces.

Even though my three visits to the Tahrir Square during this weekend were quite short, it was like three different squares each time I went there. And all three of them made me feel and see so many different things. The first night, I was so happy to see tens of thousands of people talking politics, living the revolution. The second day, I got caught up in the adrenaline-pumping turmoil of the clashes, and it was probably for the better that I couldn’t stay until things really became chaotic. The third day I was fascinated with the occupation of the square, and simultaneously angry with the security forces and their tear gas and rubber bullets (which by now seem to have turned into live ammo).

It was very important for me to see the ongoing revolution in its physical presence, rather than from the interfaces of the Internet. In the next post I will go in to this distinction from a philosophical perspective. Nevertheless, the memories from Tahrir will be on my mind for a very long time.

The violence seems to have escalated even more now, as I publish these brief notes. It makes me very sad that unarmed people are facing even worse weapons…

Posted in civilsociologi, tahrir, territorialiteter | 2 Comments

Sigmaformeln

Jag hittade sigmaformeln såsom den användes i de första Gallupundersökningarna för att beräkna “felmarginaler” i kvoturval. I Sven O. Blomquists text Om opinionsundersökningarnas metoder från 1950. Att detta ej räknas som äkta felmarginaler, vilka förutsätter sannolikhetsurval, är oerhört spännande kring 1950.

Nu hitta miniräknare…

Uppdatering Jag fattar inte hur man skriver ut ovanstående formel i LaTeX. 3 \sigma = 3 \sqrt{p q \over n} ger massa error, men ser ok ut i en kompilerad form.

Posted in civilsociologi, disputatio, vetenskap | 7 Comments

Felmarginaler och Sigmaformler

I en fotnot hittade jag en referens till en artikel i Dagens Nyheter från den 21 December 1948 (ovan). Under 40-talet gjorde Svenska Gallupinstitutet de första opinionsmätningarna i Sverige, och dessa intresserade såväl forskare som politiker.

Men, frågan som jag är intresserad av är hur man visste hur de fungerade. Förutom att de var gjorda enligt den amerikanska modellen som föreskrivits av George Gallup, så är alla undersökningar så att säga beroende av delvis “externa” verifikationer, såväl som matematiska sätt att kontrollera huruvida datan är korrekt eller inte. Den externa verifikationen för politiska opinionsmätningar har länge varit de faktiska valresultaten, men för att det ska bli rätt, så är även de matematisk-statistiska av synnerlig vikt.

På 50-talet började Göteborgsforskarna med slumpmässiga urval. För dessa är det oproblematiskt att kalkylera felmarginaler, och idag är det en standardfras att säga att en surveyundersökning ligger “inom (den statistiska) felmarginalen”.

Men 1948 var läget annorlunda. Svenska Gallupinstitutet hade kopierat den amerikanska modellen och gjorde istället kvoturval, istället för slumpmässiga urval. Då kan man inte kalkylera felmarginalen på samma sätt, eftersom populationen inte är “äkta slumpmässig” (dvs. att alla analysenheter har samma chans att komma med i urvalet).

Istället, och här kommer mitt huvudbry, använde man sig av något som kallades för “sigma-formeln”. Låt mig citera ur den lite suddiga bilden ovan (som jag scannat från mikrofilm på Kurs- och tidningsbiblioteket).

För de sedvanliga opinionsundersökningarna som i Sverige göres som styrda samplingar med 2.000 – 3.000 intervjuer, brukar från tid till annan anföras ur statistisk synpunkt nödvändiga reservationer för en felmarginal som beräknas efter den s. k. sigma-formeln. Även om de använda samplingsmetoderna icke tillåter en exakt beräkning av felmarginalen, synes den praktiska erfarenheten, icke minst från de svenska Gallupundersökningarna, peka på att vid alla de tillfällen är man kunnat göra jämförelser med känd statistik, felmarginalen visat sig uppgå endast till några få procent och oftast väl håller sig inom de av sigmaformeln tillåtna gränserna (2,5 – 3,5 %). För de allra flesta fall, när opinionsundersökningarna inriktar sig på att teckna utvecklingstendenser eller konturerna till vissa problem, saknar denna felmarginal praktisk betydelse.

När vi har hämtat oss från denna mycket vackra kaskad av ord, och den oerhörda formuleringen med avsaknad av verbet “har” i “felmarginalen visat sig uppgå…”, så kommer jag till min fråga: Hur beräknar man denna s. k. sigmaformel? Mina statistikkunskaper är bristfälliga, dock lärde jag mig att räkna felmarginaler på slumpmässiga urval en gång i tiden. Men hur gör man egentligen med dessa kvoturval? Jag kommer inte längre än till Wikipedia.

Fotnoten som jag hittade denna artikel via skrevs 1950 av Jörgen Westerståhl. Han själv genomförde som tidigare nämnt surveyundersökningar som var ordentligt slumpmässiga. Så kanske försvann Sigmaformeln ur samplingsförfarandena i Sverige (jag hittar dem iallafall inte i några akademiska undersökningar).

Posted in civilsociologi, disputatio, epistemic machines, forskning, normalisering, vetenskap | 1 Comment

Kostnader för survey-undersökningar

Just nu skriver jag empiriska kapitel i avhandlingen, varav ett av dem kan sägas handla om “surveymetodens historia”. Djupt inne i metodkapitlena till diverse undersökningar finns här intressanta små svarta lådor som man kan följa fram och tillbaka genom historien. Ibland är metoder, mätinstrument och statistiska standarder oproblematiska, och ibland öppnas dessa upp på ett kristalliserande sätt.

Just nu läser jag med stor sannolikhet de första akademiska surveyundersökningarna av väljarbeteenden från 1954/1956, genomförda av Jörgen Westerståhl och Bo Särlvik. Tidigare hade Svenska Gallupinstitutet under 40-talet gjort en hel del mätningar, men dessa skiljer sig både metodologiskt (de hade kvoturval och inte sannolikhetsurval, exempelvis) och organisatoriskt (Gallup var ett företag).

Men mer om detta en annan gång. En detalj, som förvissor är organisatoriskt väldigt intressant, är vad undersökningarna kostade att genomföra. 1954 kostade en enkätstudie med besöksintervjuer som genomfördes lokalt i Göteborg och kringliggande landsbygd 14 950 kronor, vilket enligt SCBs prisomvandlare motsvarar 202 640kr i januari 2011. Men detta var endast kostnad för själva urvalet och intervjuerna som genomfördes av Statistiska Centralbyrån. Då räknas ej lönerna för forskarna in, som enligt arbetsrapporten Valundersökningen 1954 (Westerståhl & Särlvik, 1954 (opublicerad)) gjorde delar av studien som “oavlönade seminarieuppgifter”.

Jag har vid det här laget läst oräkneliga metodkapitel. Där förekommer oerhört sällan några uppgifter om vad kostnaden för undersökningarna uppgick till. Vill man veta sådant, får man söka sig till annat material. Dock finns ett annat intressant fall som kanske tål att jämföras med. Den första SOM-undersökningen från 1986 kostade 200 000kr, vilket motsvarar 382 144kr i dagens penningvärde. Dock var detta å ena sidan en postalenkät, vilka är betydligt billigare, men å andra sidan innefattas i denna siffra troligtvis mer än bara urval och fältarbete (vilket även 30 år senare utfördes av SCB).

Just kostnadsfrågan är som sagt inte helt central i min avhandling, även om just priset motiverar att man hellre föredrar postalenkäter än ansikte-mot-ansikteintervjuer, framförallt under 1980-talet. Men, i jämförelsen mellan postalenkäter och andra enkäter finns det teoretiskt sett oerhört mycket mera intressanta saker än pengar att tala om. Vilket jag gör i avhandlingen… och kanske här på bloggen nån gång.

Nu åter till akademisk svengelska i dokumentet avhandling20111020.tex.

PS. Är det bara jag som tycker att omslaget till Valundersökningen 1956 (ovan) är sjukt snyggt??? Så vill jag layouta min avhandling! Och sätta den i A4. Kunglig vetenskap!

Posted in bildning, civilsociologi, vetenskap | 4 Comments