Tokyo, outro
Vi har som sagt Tokyos tunnelbana, en effektiv omkopplare av flöden. Utan en subinfrastruktur kan vi inte arbeta, turista eller alls förflytta oss, på samma sätt som flöden av vatten, avlopp, elektroner och pengar är beroende av andra kablar och rör.
Som tidigare nämnts på denna blogg finns det två huvudsakliga kosmologier att inordna dessa flöden i om man är krigssociolog (dvs. Motsatsen till civilsociolog). Den ena utgörs av cybernetiken som förstår trafiken som ett system. Elnätet måste kommunicera med tågnätet som måste kommunicera med datornätet som måste kommunicera med sociala nätverk… osv. System blir dysfunktionella av friktion och flödesbifurkationer, och riskerar att kollapsa helheten. För att minska avbrotten vid elfel och trasiga spår bygger man in omledningsmanövrar så att dysfunktionen kan åtgärdas.
Den andra grand-theoryn är den organiska, som passar bra in på Tokyo. Organismen som helhet måste fungera, energi måste cirkulera, ut i minsta artär. Organismen räfflar genom tunnlar och kopplar sifonoforiskt sig samman med andra organismer. Tunnelbanans rötter suger människor från gatuorganismen, som i sin tur nästlar sig in i butiker, deras flöden av varor och kapital. Varhelst vi gör ett utsnitt finner vi kvasi-monader. Fragment av organiska syror realiseras när vi tuggar på en bit sushi på den restaurangen där. Varje cell bär på en aristotelisk potentialitet – i just den händelsen där omkodades riset från en kapitalförtätning, en sensorisk vibration i en mun till energi för en annan organism som parasiterar på andra organismer.
Händelsen och utsträckningen sammanfaller till det Duns Scotus kallade för haecceiteter.
Jag går in i en musikaffär för att köpa en kaosspad k3. De kostar bara hälften så mycket här, inte för att valutan eller produktionssättet skulle vara billigare. Som jag skriver i Brand nummer 2 har de panspektiska ekonomierna skapat den yttersta punkten av vad Felix Guattari kallade för Integrated World Capitalism, där en ny typ av omkopplings- och informationsordning har lett fram till en hypersnabb logistik som gör att priset på en vara homogeniseras och standardiseras. Snarare är den billig för att den är so last year. Trenderna går fort i Shibuya. Jag är ensam med mannen i butiken och dividerar tekniska frågor på engrish. Helt plötsligt börjar han spela på en sampler medan solen speglar sig i skyskraporna i den 30-gradiga värmen.
Från det organiska flödet till en plötslig cellulär koncentration. Tonerna flödar, vi ler och nickar. Just nu vill man aldrig lämna Tokyo….
Igår satt jag och kallep i ett membran bestående av en restaurang på sjunde våningen några kvarter bort. Vi talade om den inneboende faran i det organiska och vitalistiska tänkandet. Behöver vi verkligen dessa kosmologier? Den organiska tanken är i grund och botten fascistisk, medan den cybernetiska är totalitär.
Humanister brukar anföra just denna kritik, att varje steg mot att decentrera människan leder till ett tänkande där andra värden än de mänskliga sätter villkoren för människan. Ett träd som drabbas av cancerogena celler stöter ut dem. Vid en förkylning agerar vårt immunfösvar utan att vi kan kontrollera det. Vad händer när tunnelbanan skall “hantera” social ordning? I Stockholm skickar man ned gendarmeriet, som griper människor som ser ut att vara muntorra, med allt högre befogenheter att söka igenom folks väskor. Hos cybernetiken utgör “dysfunktionell moraliter” ett slags systemfel som måste avlägsnas eller kopplas runt (segregation).
Humanismen kritiserar detta genom att försvara människans rättigheter. Humanismen är i huvudsak imperialistisk till sin struktur och har en förkärlek för att intervenera lite varstanns med denna struktur, med den bekännelse som både karaktäriserar kristendomen och den moderna biopolitiken.
Om cybernetikens subjektiveringsprocess handlar om ett funktionellt ekvilibrium, organismens om att skapa livskraft åt en ekologisk-organisk helhet, så är humanismens kännetecken just bekännelsen, som Foucault argumenterade i Sexualitetens Historia, band 1. Bekännelsen till Sanningen, Vetenskapen, Förnuftet och människan, en tro som inte bara måste vara stark, utan även modig, handlingskraftig och kritisk.
Kosmologier bör varken exotiseras eller tas för givna. Humanismen, cybernetiken och den organiska traditioen är alla lika mycket teorier som kräver sin tro, bekännelse och underordning.
1966, i en intervju med Heidegger:
SPIEGEL: And what takes the place of philosophy now?
HEIDEGGER: Cybernetics.
SPIEGEL: Or the pious one who remains open?
HEIDEGGER: But that is no longer philosophy.
SPIEGEL: What is it then?
HEIDEGGER: I call it the other thinking.
Shinjuku station
Tokyos tunnelbana slutar aldrig att fascinera mig. Inte så mycket på grund av dess tekniska perfektion, dess punktlighet eller att den är renare än en operationssal. Snarare bör den förstås som en slags shintoistisk vitalism.
Men först något om de europeiska tunnelbanorna. Vi har å ena sidan Berlins individualistiska system. På nyårsafton kastar man smällare i tunnlarna, en perrong ockuperas av punkare och det är socialt accepterat att dricka öl och prata högt. Individen approprierar det kollektiva rummet, och gör motstånd mot det teknologiska gestellet genom att planka. Ibland kommer hyrsnutarna och då gäller det att snabbt låtsas som att man är en förvirrad turist.
Sen har vi de auktoritära tunnelbanorna, framför allt i Kiev, men i lättare versioner återfinns även i Prag och Budapest. Ofta djupt grävda (undantag den gamla linjen i Budapest) med minimalistisk estetik Soviet style. De överlever en kärnvapenattack och ger helt rätt typ av kaustrofobi.
I London är övervakningen påtaglig. Post 9-11 blandas med koldoft från förra seklet. Stationerna utgör säkerhetiserade undantagstillstånd, och man åker alltid fel trots att allt är på engelska. Man vill helst ut ur the tube för den är generellt otrevlig.
Så kommer man till Shinjuku station, världens största omkopplare av tunnelbanetåg. Man flyger i pincip in på en av de broar som byggts mellan skyskraporna, över gatukorsningarna. Man behöver inte ha läst många rader cyberpunk för att inse att detta är framtiden. Själva stationen har 200 ut- och ingångar. Det stömmar 3.64 miljoner människor genom denna plats på ett dygn. Bara ett stenkast därifrån ligger på ena sidan förstklassiga hotell, och på andra sidan Tokyos red light district.
Man stiger av och blir oundvikligen en del av flödet. Man kan inte stanna till utan snarare har navigerandet stora likheter med en forsränning. Ingen trängs, ingen hostar, ingen talar i telefon, utan folk har istället övergått till texbaserad kommunikation på sina docomo-lurar.
Man kan inte förklara hur, men man hamnar alltid rätt. Som flödesontologisk filosof inser man det smarta med att stationen har så många utgångar. Skulle man pressa 3.64 miljoner människor genom ett fåtal breda passager skulle det uppstå krångliga och ibland farliga bifurkations- och emergenseffekter. Emergin måste minska. Istället jobbar man osmotiskt, det intrikata tunnelsystemet suger ut människorna och fördelar dem till nya linjer och nya övergångsställen.
Detta är till en början aningen förvirrande. Det kräver att man aktiverar sitt tunnelseende, navigerar systematiskt efter en slags diffunderande logik, där det ena alltid leder till det andra. En slags exeges som bygger en av de mest effektiva urbana resorna man kan genomföra.
När man sedan ska borda ett tåg inträffar något som vid första anblick ter sig som auktoritärt. När det smockfulla tågtet anländer radar sig genast tokyoborna upp i led som sakta kalibrerar sin position efter var dörrarna kommer att positionera sig. Den fulla vagnen töms sedan på tio sekunder och fylls på lika snabbt. Till den gräns att man lämnar ett kindavtryck mot fönsterrutan. Det funkar inte att ens tänka ordet individuellt utrymme. Jag registrerade själva manövern med min n900 på den angränsande Shibuya-stationen som “bara” har 2.4 miljoner passagerare per dygn:
Med cirka 34 miljoner invånare i Tokyo, inklusive förorter, förvånas man av att biltrafiken ligger på samma nivå som en svensk småstad. Inga luftföroreningar, inga provocerande stadsjeepar, och inte heller några bussar.
Att lyckas med det osmotiska flödet av människor genom gigantiska rötter, radikaler, av decentraliserade stadskärnor, kräver dock sin organ-isation. Vilket kan leda till att man bygger centraliserade och ömtåliga system.
KIM 5
Kapital, Identität, Macht number 5 is out now. It features an introduction to Object Oriented Ontology by Monki, and a discussion on what relevance its philosophical ideas have today. Also there is an analulz of the Wikicong internet insurgents and their recent action to set up thaileaks.
Meanwhile, I’m in Tokyo to attend the 4S conference with Karl, and we hope to bring the latest academic trends into the next show.
This week I was asked by German Tageszeitung to give a statement redarding transparency of government and freedom of information. For those of you who read German, it is part of a longer debate which you can read online here. My quote goes like this:
Die Server von Wikileaks stehen in Schweden. Einen Grund dafür sieht der schwedische Kommunikationswissenschaftler und Blogger Christopher Kullenberg im dortigen Pressefreiheitsgesetz – dem ältesten der Welt. „Transparenz macht Institutionen öffentlich überprüfbar“, sagt Kullenberg im Streit der Woche in der sonntaz. „Mit dem ständigen Wissen im Hinterkopf, dass er für seine Handlungen zur Verantwortung gezogen werden kann, handelt der Staat auch dementsprechend.“ Auf diesem Weg könne Demokratie zu jeder Zeit praktiziert werden, sagt der schwedische Blogger.
The quotes originate in a longer article that I wrote in English. I publish it here below:
“Does the state have to disclose everything?”
Recently Julian Assange, spokesperson of the whistleblower organization Wikileaks, has made several appearances in Sweden explaining why they have chosen to place servers in a remote Scandinavian country. One reason goes back a long time in history, more precisely to 1766, and the world’s first Freedom of the Press Act, which in modern versions gives a strong legal protection for sources of the press by making it illegal for authorities to even try to reveal their identity.
Moreover, the Principle of Publicity states that only with certain exceptions, all public records created by state institutions must be easily available to journalists and citizens.
However, the picture of the seemingly ultra-transparent state quickly fades in the light of recent surveillance legislation. Sweden has introduced a wiretapping law allowing the National Defense Radio Establishment (FRA) to monitor internet traffic, and with the coming implementation of the Data Retention Directive, the 250 year old laws of freedom of the press are weakened severely.
The original idea of creating a radical transparency of the state, was to prevent corruption and abuse of power. This mechanism functions i two ways. Firstly, it makes institutions reviewable by the public, and not only by other agencies within the state. Secondly, knowing that such transparency is always imminent, the state will choose to act as if it were held accountable for its actions. This way, democracy can be practised at any given moment, rather than during the elections every three to five years.
In the European Union we see diametrically opposed ways of decision-making. Only recently, it took several leaks of the Anti-Counterfeit Trade Agreement (ACTA) before the parliament finally made the proposed documents public. Documents that will impact the legislation of internet infrastructure in the member states. Without the numerous leaks of the negotiated documents, the ACTA may very well still have been kept secret, not only from the elected parliament, but more importantly, to the citizens of Europe.
A domain which always has been classified is military intelligence. It is argued that its information must be kept secret as a tactical maneuvre, for preserving strategic positions and advancing national security. This may be true on the battlefield. But equally true is that these battlefields in today’s conflicts consist of the homes of civilian people, whose lives are tragically lost, in Iraq, Afganistan, Mexico, India and Sudan.
The records of wars barely ever become public to the generation affected by it. They remain classified until history already has been written, leaving people in doubt as they can not know what happened to their friends and relatives. The “Afgan War Diary”, released by Wikileaks only a few weeks ago, makes the history of war, for the first time ever with such magnitude, accessible to anyone with only moments of delay.
Ironically this new situation was brought about by an American technology of the cold war – packet switched computer networks. Or to be more precise, we know it by the more familiar name of the Internet. When contemporary citizens are able to communicate freely, without needing to pass the gate-keepers of traditional media, state interventions can be scrutinized and made public instantly. When freedom of information no longer is guaranteed in law, internet activists in transnational networks guarantee it with technological means.
Making warfare public, communicating what has been kept a state secret for far too long, is a civilization process. The civilian casualties portrayed in the Afgan War Diaries, are no longer exclusively represented by official figures of a government agency in clean graphs and tables. Instead we are able to read about the cruel chaos in minute detail, thus enabling us to make the involved parties accountable for their decisions.
In every corner of the world the whistleblowers are under threat, even in the countries such as Sweden, where the tradition of freedom of speech has been very long. The accellerating surveillance of the Internet, in Europe and elsewhere, has made leaks more difficult and dangerous.
Four years ago the bittorrent file-sharing site The Pirate Bay was shut down by the Swedish police, who fell for the pressure of the Motion Picture Association of America. Only three days later the site was up and running again, rapidly doubling their user base. Whether or not the parts of Wikileaks that are hosted on a Swedish location will remain or not is yet to be seen. It is a challenge to our legislation, and a challenge to whether or not we are able to deal with the free flow of information concerning a war that even our own armed forces participate in.
There can be no state secrets, since the purpose of the state is to empower and secure its citizens. Dutch philosopher Baruch Spinoza argued that obeying the state is valid as long as the it fullfills these purposes. In order to evaluate whether or not these purposes are met, transparency is a necessity. Thus, we must guarantee it both in law and in practice.
With the exception of Iceland, who recently passed maybe the world’s strongest laws concerning the freedom of information, the rest of Europe is heading in the wrong direction. Then it is up to the civil societies to disclose and make state secrets public.
Thaileaks
Under gårdagen rådde en febril aktivitet på Telecomix IRC-kanal. Det ljusskygga cyberkommandot “Wikicong” hade klurat ut en lösning på att kringgå att den thailändska blockeringen av Wikileaks.
Thaileaks.info är en spegling av det material på Wikileaks som handlar om Thailand. Men det är också en http-tunnel (apache-proxy) till hela Wikileaks genom wiki.thaileaks.info. Wikicong har delat med sig av koden för hur man gör fler siter av samma slag.
Jag känner inte till Wikicong så noga, men de har tidigare gått ut hårt mot Pentagon och skriver i en Interfax-kommuniké att:
Your reasons are however irrelevant to us. We are in your internets, defending the free flow of information. No matter what you take down, we bring it up again. We were born and raised in tunnels, and we speak natively in cryptographic code.
Direktaktionen, som genast gjorde det thailändska filtret obsolet, ledde inte bara till att Wikileaks började fungera igen. Dessutom säger rykten att thaileaks.info ligger på förstasidan av The Pirate Bay inne i Thailand. Försöket att blockera Wikileaks borde i så fall rimligen ha slått rakt bakut, och lett till att det känsliga materialet laddas ner i långt större utsträckning än tidigare. I så fall har den så kallade Streisand effect hunnit verka. Det som blockeras på internet, även om det är ointressant, blir genom blockeringen ännu mer intressant.
Vid en ping mot thaileaks.info ser man att deras servrar står i Sverige. Undrar vad utrikesdepartementet tänker om att Sverige verkar vara en bas för ljusskygga yttrandefrihetsfundamentalister. Det återstår att se.
Lite länkar till den enorma nyhetsfloden:
Wikileaks, valet och kriget
I mitt tidigare inlägg om cyberkrigsretoriken efterfrågade jag att detta begrepp diskuterades och definierades med mera nogrannhet.
Nu höjs röster för att USA ska agera militärt mot Wikileaks, för att förhindra att mer information läcker ut.
Ett sådant scenario väcker ännu fler frågor. För det första kan man fråga hur man agerar militärt på internet. Traditionellt sett har kryptografi och datorsäkerhet varit militärens sätt att “kriga”, men då endast i försvarssyfte. Men man skulle kunna tänka sig att man gjorde en offensiv. USCYBERCOM skulle i princip kunna avfyra en attack mot Wikileaks datorer genom massiva Denial of Service-attacker. Om de nu hittar rätt servrar.
Det blir ännu mera komplicerat när svenska försvarsmakten “rustar” inför nästa våg av dokument. Med rustar menar de i princip att de ska läsa igenom läckan, men man skulle kunna tolka det annorlunda.
Det första målet om man genom våld vill stänga ned Wikileaks torde vara de svenska servrarna. Om USCYBERCOM anfaller svensk infrastruktur, och en sajt som inte ens gör något olagligt, så skulle man kunna tänka sig att vi istället borde rusta oss för att värja oss för ett eventuellt amerikanskt angrepp.
Samtidigt blir hela historien bisarr. Ett sådant resonemang funkar bara om man tar “cyber” på allvar, vilket inte riktigt går att göra. Att datorer anfaller varandra kan knappast kallas krig. Internet är under ständiga anfall av allt från mailspam till DDOS-attacker, och tekniskt sett är det ingen skillnad mot vad en militärmakt skulle använda för metoder.
I övrigt är det väldigt bra om Wikileaks blir en val(f)årsfråga. Både Anna Troberg och piratpartiet jobbar i den riktningen samt Broderskapsrörelsen. Man kan ju tycka att det är osmakligt att partier åker snålskjuts på Wikileaks arbete, men jag tror inte man ska tolka det så. Istället leder en partipolitiserad debatt mot att det öppnas för förslag av typen IMMI, det isländska alternativet. Tyvärr blockeras det just nu av EU och det stundande datalagringsdirektivet, samt av FRA. I någon mening visar Wikileaks vad fri information kan göra och i någon mening appliceras nu konsekvenskerna av de senaste årens inskränkningar på internet.
Det är skarpt läge. En väg pekar åt att vi viker för USA under Mr Tolgfors stilla böner. En annan väg pekar mot Island och ett återskapande av informationsfriheten.
Lätt att sådant skulle kunna bli intressanta valfrågor.
Förresten, piratpartiet erbjuder sig att ge Wikileaks serverplats. Men det kan man redan göra mycket enkelt. Har man ström och en bra uppkoppling kan man anmäla sig här. Visst vore det roligt med ett politiskt parti som blev anfallna av “främmande makt”. Very exploitable för politiska poänger 
Tågens flöden
När jag bokade tåg mellan Stockholm och Nässjö dök det upp ett ovanligt billigt tåg från Veolia Transport. 257kr enkel resa. Min första tanke var att det rörde sig om en buss, alternativt en godstransport. Men så var icke fallet.
Väl ombord möts man av en luftig gammal renoverad vagn med vinröda heltäckningsmattor på väggarna och träpaneler från typ 50-talet. Då jag är en varm förespråkare för långsamma tåg, speciellt Inter-city, blev jag givetvis mycket lycklig.
Detta väcker genast frågan om infrastrukturens reglering. Vissa sträckor är nämligen öppna för konkurrerande bolag. Sträckan Göteborg-Stockholm, som jag kanske åker oftast, är det inte.
Jag är inte särskilt insatt i just tågmarknaden, men det finns ändå några allmänna analogier till andra former av infrastruktur. Tågnätet liknar de gamla telefonmonopolen, samt kabel-TV-internet. Vissa flöden är hermetiskt tillslutna och prioriterar trafiken på företagsnivå, andra sträckor är lite mera öppna.
Tågens flöden är metallurgiska. Järn ska smältas och gjutas, elektroner ska hoppa från transformatorer till motorer, medan Newton dricker kaffe i restaurangvagnen och påminner oss om att varje ton måste dras fram genom landskapet.
Att lansera ett tågbolag är inget småföretagsbestyr. Veolia är en multinationell koncern. De konglomerat som tillverkar tågen har mustiga namn; Siemens, L’Auto-Neige Bombardier Limitée och Allgemeine Elektricitäts-Gesellschaft.
På senare tid har transporter av köttskal alltmer hakat i det mobila internet. Veolia har trådlöst internet som just under min resa slutade att fungera. Passagerare rasar!
Det hela löste sig när jag erbjöd mig att dela ut lite internet med min Nokia N900. På en fri telefon finns nämligen inga flashiga appar, utan riktiga program. Med Mobile Hotspot delar man enkelt med sig av 3g-uppkopplingen genom att telefonen blir en mini-wifi-router. I Linux kan man även dela med network manager, genom att skapa ett nytt trådlöst nätverk, samtidigt som man delar ut över 3g-modemet. Vissa operatörer gillar inte detta. De ser helst att individ-abonnemang kopplas ihop till en organisk helhet, som både blir en betalande användare per uppkoppling, och i någon bemärkelse blir ett mindre anonymt juridiskt subjekt.
Att dela infrastruktur är lätt med internet. Det är byggt för att skala upp och koppla samman nätverk med nätverk, allt enligt RFC 675 från 1974 (never forget).
Lawful is awful
Precis som det finns en macman så finns det en googleman. Men kanske är Google förankrat än bredare bland the average user, eftersom google.com är det första många möter när de mejlar, söker och läser bloggar.
Än idag stöter jag på teknikintresserade och kunniga personer, som trots Googles upprepade arrogans gällande integritet och nätneutralitet ändå lyckas krama ur sig en ursäkt.
Allt medan polisen stormar in, the Golden Shield spärrar internet, tjänster köps för att läggas ned och minska konkurrens och Googles VD förklarar att om man vill ha ett privatliv, så kanske man borde tänka om, en retorik som kanske endast en sverigedemokratisk politiker ens skulle kunna uttrycka. Men Google kommer undan med det. För de ger ju så många bra tjänster till oss, alldeles graaatis.
Så till fallet Google+Verizon och nätneutraliteten.
Som Johanna Nylander påpekar så bygger Google och Verizons förslag på en nätneutralitet som villkoras av “lawful content” i syfte att:
/to…/preserve the open Internet and the vibrant and innovative markets [sic] it supports, to protect consumers[sic], and to promote continued investment in broadband access.
Vad är egentligen lawful content? Vad är lawful services? Och vad är lawful devices? Alla dessa tre gummibegrepp nämns i förslaget som helhet. Som begreppet implicerar är det “lagligt” innehåll, tjänster och hårdvaror, och för att det ska finnas lag måste det finnas polis. Men vem ska vara polis? Vem ska se till att du inte har hackat ditt spotify för att kunna spara ned filerna till hårddisken, att du inte fängelsebryutit din iPhone, eller att innehållet inte helt plötsligt råkar vara upphovsrättsskyddat?
Vidare vill man ta bort makten från FCC (motsvarigheten till PTS) att bestämma något annat än “case-by-case”-angelägenheter.
Vad som är bra är att nätneutralitet nu blir en stor fråga. 300 000 har skrivit under namninsamlingen med det reaktiva namnet “Google – Don’t be evil”. Istället för att be Google att vara snälla, borde vi istället fundera på hur vi minimerar deras skada i framtiden. Det gör vi bäst genom att distribuera tjänster. När etherpad köptes upp och lades ner skedde en explosion av alternativa paddor. Men tjänster som Youtube, Gmail och Googles sök är svårare att bygga upp på några enkla linuxservrar. De kräver infrastruktur.
Tyvärr verkar det som Googles affärsmodell inte klarar av ett öppet internet, utan man tvingas alliera sig med den unkna gamla telefonoperatören Verizon.
Internet kan bättre än så!
Det är hög tid att implementera telekompaketet i EU, och se till att det inte är företagen som skriver lagförslagen, utan de demokratiskt valda… åtminstone…
Vad säger Näringsdepartementet om detta? Hur ska Sverige och Europa hantera sin infrastruktur? Det är ganska tydligt vad som händer när tjänsteleverantörer och internetoperatörer går samman. På marknadens “villkor”…
Cyberkrigsretoriken
SvD bevakar det svenska deltagandet i NATO-operationen “Cyberstorm”, men någonstans får jag känslan av att man köper retoriken lite för lätt. Vad innebär egentligen ett cyberkrig, och hur kommer det sig att man mobiliserar just nu?
I både USA och EU har det politiska trycket ökat på att visa handlingskraft mot “cyberattacker” i alla dess former. USA har gått allra längst, med Joe Liebermans förslag om en Kill Switch Bill som ger presidenten möjlighet att “stänga av” internet om det blir attackerat. Denna har kritiserats för att likna Kinas Golden Shield, och man kan ifrågasätta om det verkligen hjälper att stänga av internet om det blir attackerat (en annan fråga är om det ens går).
USA har även fått ett eget cyberkommando som enligt md5-hashsumman i sin logga (se överst) har följande uppdrag:
USCYBERCOM plans, coordinates, integrates, synchronizes and conducts activities to: direct the operations and defense of specified Department of Defense information networks and; prepare to, and when directed, conduct full spectrum military cyberspace operations in order to enable actions in all domains, ensure US/Allied freedom of action in cyberspace and deny the same to our adversaries.
Begreppet “full spectrum dominance” brukar faktiskt inte associeras med “cyberspace”, utan snarare är cyberspace, som bland annat Blay påpekar, bara ett av flera spektrum. Hav, land, luft, cyberspace. Kanske rymden också. Men tesen om panspektrisk dominans, alltså att koordinera alla spektra i taktiska manövrar, brukar se ut så här:
Den strategiska tanken är att genom att dominera alla spektra så vinner man kriget. En ubåt skickar en signal till en satellit, som koordinerar en drönare, som i sin tur ger signalen till en helikopter att släppa ned marktrupper.
Problemet är att panspektrisk dominans inte fungerar i många av de nuvarande konflikthärdarna. Varken i Irak eller i Afganistan hjälper högteknologisk krigsföring mot exempelvis Talibanernas gerillaliknande krigsföring. Med facit i hand, alltså med Wikileaks Afgan War Diaries, kan man i detalj läsa det skrämmande kaos som råder bland marktrupperna. Varken NSA, eller FRA för den delen, kan ge någon intressant information. Istället får ISAF-styrkorna ofta sina uppgifter från lokala källor. Som Blay konstaterar:
Militära uppdrag idag inkluderar gömda komplikationer och obskyr komplexitet. Det går att skilja dem åt. Komplikationer kan hittas, isoleras och förstås. Komplexiteter är däremot är integrerade i sin omgivning och måste därför närmas genom att lära medan man handlar. All teorier om komplexa system är bara hypoteser eftersom de kan förändras så snabbt och kan innehålla okända, ännu inte manifesterade tillstånd.
Det cyberkrig som man nu påstår sig utkämpa, är alltså inte riktat mot dessa operationer, utan mot ett nytt hot. Att använda informationsteknologier i konventionella krig sker ju i syfte att öka hastigheterna för informationen, och därmed öka hastigheterna i andra spektra. Trupper förflyttar sig snabbare med korrekt information och gör färre misstag, etc.
Istället tänker man sig att hotet är mot den egna nationens infrastruktur. USA är bland annat orolig för att elnätet ska kunna slås ut av Kina.
Allianspartierna vill ha mer cyberförsvar i Sverige, oppositionen är kritiska. Men frågan är om det går att reducera frågan till att handla om mer eller mindre?
När begreppet cyberkrig används så gör man ofta det på ett lättvindigt sätt. Låt oss betrakta Richard A. Clarke’s definition:
/…/ actions by a nation-state to penetrate another nation’s computers or networks for the purposes of causing damage or disruption.
Med en nationalstatscentrerad definition faller ganska mycket bort, och exempelvis Sverige skulle nog knappast drabbas av ett sådant angrepp mer än ett konventionellt invasionskrig. När FRA legitimeras politiskt är ett sådant argument likvärdigt med terrorismkortet.
Nej, expansionen av cyberkrigförande myndigheter går via att man approprierar säkerhetsarbete som tidigare utförts av andra. Om vi tar exempelvis ett företag, en internetbank eller en pokersajt. Dessa utpressas ibland av människor med stora botnät, som kräver pengar annars sänker de deras affärsverksamhet med hjälp av en DDOS-attack.
Är det ett militärt hot? Ett hot mot rikets säkerhet eller mot kritisk infrastruktur? Knappast. Det är ett jobb för IT-tekniker att avstyra attackerna, och ett jobb för polisen att utreda brottet.
Men om vi tar en myndighets IT-lösningar då? Under Operation Titstorm attackerades australiensiska regeringens hemsidor, deras mail översvämmades med spam och deras faxar svartfaxades. I Australien talade man inte om nationell säkerhet, utan fördömde bara attackerna från officiellt håll. I USA däremot skulle samma händelse bli ett uppdrag för diverse myndigheter.
Men inte heller en sådan attack skulle rymmas inom Clarke’s definition. De anonyma som anföll under Operation Titstorm gjorde det som en protest mot att Australien ville förbjuda bilder på kvinnor med små bröst och sidor som visade kvinnlig ejakulation. Alltså, inte en nationalstat, utan en protestgrupp.
När vi diskuterar cyberkrig är det alltså på sin plats att göra distinktioner. Å ena sidan finns de riktiga militära nätverken, exempelvis SIPRNet, som är integrerade i militära operationer, och som i någon mån kräver säkerhetsarbete på en nationalstatsnivå.
Å andra sidan har vi vaniljinternet, som i någon mån har varit under konstant attack av virus, spam och diverse intrångsattacker sedan det tokväxte i omfattning i mitten av nittiotalet. Att en myndighet, civil eller militär, försöker sig på att utföra vaniljnätets säkerhetsarbete bör ifrågasättas. När Obamas Kill Switch blir Tolgfors Kill Switch har vi givit makt åt en form av internetspärr som potentiellt kan vara farlig. Ger vi FRA IT-teknikernas arbete att skydda hemsidor, ger vi dem ett uppdrag som de inte bör ha.
FRA och Wikileaks, del 2
När man har ställt några relevanta frågor om FRA och Wikileaks finns det ytterligare några saker som gäller förhållandet mellan nationell yttrandefrihet och kryptografisk praktik.
Wikileaks huserar i Sverige på grund av starka yttrandefrihetslagar, vilket är anledningen till att de även baserar sig i Belgien och har arbetat för IMMI, det isländska lagpaketet som ska stärka yttrandefrihet, meddelarskydd och mere conduit hos internetoperatörer.
Wikileaks har inte ansökt om utgivningsbevis, vilket i sin tur leder till att vårt stärkta källskydd och meddelarfrihet inte gäller. Visserligen skulle ett sådant skydd kanske inte spela så stor roll, eftersom hot mot rikets säkerhet är ett undantag från det förstärkta skyddet. Dessutom skulle det kanske vara kontraproduktivt, eftersom ett utgivningsbevis kräver ansvarig utgivare, och då skulle det helt plötsligt finnas någon tydligt identifierad att åtala i en domstol. Ju mera förvirrande det juridiska subjektet kan göras, desto bättre.
Wikileaks har hittills skyddat sina källor genom kryptoaktivism. Sajten har, som Oscar Schwartz påpekar i en krönika, sin bakgrund i hacktivism snarare än publicistiska traditioner. Istället för att i egentlig mening falla tillbaka på lagar och principfasta stater, handlar detta om relationen mellan kryptoanarki och civilsociologi. De första kryptoanarkistiska manifesten kom på 90-talet (läs dem i denna .pdf som finns i i2p). Yttrandefrihet blir på så sätt inte en lag eller princip, utan något man gör, med teknologiska medel.
Någon som gör med teknologiska medel är även FRA. Gärna i samarbete med USA. Jan Donner, chef för informationssäkerhet på FRA (duger inte “informatör”) säger till DN:
Vi ser hur flera stater och organisationer bygger upp sin kapacitet för att kunna slå mot andra länder. Man vill verka utan att synas, säger han till tidningen.
Man vill “verka utan att synas”. Ja, det vill man. Det är oftast ett mycket mera effektivt sätt att skydda sina källor, än att hoppas på att en grundlag ska ge tak över huvudet för det fria ordet.
All kryptografi åt folket!
