Latest posts.

Grönt fail

Picture 1

I Tyskland kunde vänstern och de gröna rösta nej. NEVAR FORGET!

I kommentarerna till mitt föregående inlägg om hatalagringsdirektivet hade jag nöjet att fånga in en kommentar av Jakob Dalunde (mp) som bland annat lyder:

Jag tycker denna diskussion blir lite märklig, som om problemen kunde lösas i en handvändning. Om bara “insikten” infinner sig.

Det är inte så att Miljöpartiet eller Vänsterpartiet saknar insikt i hur EU-maskineriet fungerar.

Det finns inga “aha”-upplevelser som kan stoppa datalagringsdirektivet, bara hårt arbete för att få rätt beslut i domstol och ministerråd.

Den upprör mig mycket. Förutom att implicit försöka säga att datalagringsaktivismen skulle vara naiv som tror att saker skulle lösa sig i en “handvändning”, så visar den på att Dalunde fortfarande stirrar på Rosenbad snarare än på EU.

Diskussionen om datalagringdirektivet har funnits sedan Bodström började yra om det och möjligheten att påverka EU i en mänsklig riktning är varken en “aha-upplevelse” eller en “insikt”. Den består av ett mycket aktivt grupparbete som det inte verkar som om miljöpartiet kan eller vill se.

Men jag kan hjälpa er lite på traven Miljöpartiet, om ni nu inte vill “låta debatten lägga sig”. (När Reinfeldt sade det om FRA bloggade jag nästan varje dag i ett år, och det blir nog ännu värre den här gången).

I Tyskland är det big news att Sverige intar en nyckelroll i datalagringsdirektivet. Citat ur taz.de:

So ergibt sich jetzt die kuriose Situation, dass die vorherige sozialdemokratisch geführte schwedische Regierung eine Direktive in Brüssel absegnete, die ihre konservativ-liberale Nachfolgerin nun blockiert. Und in der EU-Kommission, die Schweden nun gerichtlich zur Umsetzung zwingen will, als neue schwedische Kommissarin und ausgerechnet zuständig für das Ressort „Innere Sicherheit“ mit Cecilia Malmström eine heftige Kritikerin der EU-Direktive zur Vorratsdatenspeicherung sitzt. Malmström kündigte bei ihrer Befragung durch das Parlament an, sie werde überprüfen, inwieweit diese Direktive mit dem übrigen EU-Recht vereinbar sei.

Det vanligtvis lydiga Sverige är trotsigt just nu. Saker börjar hända och det finns möjligheter att internationellt driva bort datalagringshetsen från EU och därmed stoppa exporten av direktivet till mindre demokratiska regimer.

Ta till exempel Rumänien. Ett land som insåg, mot bakgrund av sin egen historia, att det inte var förenligt med varken konstitution eller framtidsvisioner att tvångslagra varje medborgares data. Var de rädda för Sarkozy? För lite böter från EU? Nej, de såg lite längre än till nästa val och stoppade datalagringsdirektivet i papperskorgen.

Dalunde kan inte bestämma sig. Det verkar som hans vision av EU-kritik innebär att man snällt lyder men samtidigt är en “kritisk röst”. Alltså en Fredrik Federley. Och kom inte och påstå att datalagringsdirektivet är mindre politiskt känsligt än Eurosamarbetet. Det är så politiskt känsligt att det förhoppningsvis avsätter politiker som Bodström, Tolgfors, Reinfeldt, Ask och… hemska tanke… kanske en och annan miljöpartistisk framtida minister.

Hata(-)lagringsdirektivet

Miljöpartiet och Vänsterpartiet är EU-kramande svikpartier. De tänker göra den berömda Fredrik Fegerley-manövern och inte rösta emot datalagringsdirektivet. De är båda sugna på att sitta med Bodström i regeringen. Tänk när vi får Bodis som justitieminister! Vilken fantastisk triumf för hetsövervakning!

Datalagringsdirektivet är värre än FRA. Visserligen är det kanske omöjligt att göra en sådan grov jämförelse, men de skiljer sig åt ur några kvalitativa aspekter.

- FRA innebär kopiering av all trafik vid samverkanspunkter, varpå sökbegrepp sållar i dataströmmarna. FRA är en en centraliserad och klumpig organisation som trots många anställda troligtvis inte kommer att kunna massavlyssna 1984-style. Faran ligger snarare i att de delar informationen med andra underrättelsetjänster och att de klantar sig så att oskyldiga råkar illa ut.

- Datalagring innebär decentraliserade sparade loggfiler. De kommer att finnas hos internetoperatörer, telefonbolag, kanske till och med på hotell och caféer. Distribuerad övervakning är värre än centraliserad eftersom att det för det första skapas flera arkiv med loggfiler som måste tvångslagras. För det andra leder detta till att ett större antal individer ser loggfilerna och då blir steget till missbruk och överträdelser mycket lättare att ta. Även steget till hyrsnuten blir kortare, något som är direkt samhällsnedbrytande.

Det finns en livaktig nätaktivism kring datalagring, där allt fler Europeiska kluster börjar samarbeta. Werebuild / Telecomix jobbar bland annat med att förhindra just tvånget att införa direktivet nya medlemsstater.

Sverige behöver inte införa datalagring. Tvärtom har vi ett guldläge för att avskaffa det i hela EU, något som Mp och V borde inse. Dessa båda EU-kritiska partier borde vara lite aktivistiska istället för att lyda varje blinkning från Bryssel. Skärp er! Om ni överhuvudtaget ska vara trovärdiga i er EU-kritik så kan ni ju inte kvitta bort era principer som regeringskåta Bodströmtofflar, det håller liksom inte. I princip sysslar ni med vapenexport av övervakningsteknologier, något som bland annat jag och Johanna Nylander har påpekat.

Jag tror varken Mp eller V vill ha tvångsdatalagringen. Hugo Chavez vill ha den, Iran gillar den och Kina har den redan. Dessa länder vill mer än gärna legitimera sina metoder med det sköna Sverige som förebild! Normalisering av tvångsövervakning är en form av våldsnormalisering.

Som vanligt gäller Bodströmtunnlar för att undergräva Lagen med Prometeusteknoaktivism. Med enkla medel, proxyservrar och VPN-tunnlar, kan man lätt kringgå datalagringen. Darknets är också trevliga, kolla gärna instruktionsfilmerna hos instruction.telecomix.org.

Om twitter och TV-hat i P3

Igår intervjuades jag av Brunchrapporten i P3 om Peter Erikssons uppknäppta knapp under partiledardebatten, som enligt miljöpartiet själva orsakades av att folk twittrade om det (mp3, aif).

Detta ställer en rad intressanta frågor om opinionsbildning, transmedialitet och ger dessutom vatten på kvarnen till mitt TV-hat.

Twitter är intressant i sin stora mångfald… det kan vara ett revolutionärt vapen när anonyma konton tecknas och för ut information från Iran och Kina, information som är så subversiv att hela regimer är skraja för twitter och stänger ned internet. Det kan också ha karaktären av “prat” (Gerede i Heideggers terminologi) som endast är ett malande och konserverande uttryck för majoritetskulturen och den bottenlösa fjärmningen av politiken som knäppta skjortor.

I enlighet med det Fleischerska formatöverskridandet följer härmed en transkription av intervjun. Ett textbaserat arkiv som blir sökbart genom Google (Skynet) och som förhoppningsvis tar bloggarna närmre radion, något som varit förunnat tidningarna ett bra tag genom länktjänster som Twingly etc. och som vi ska se i intervjun, även verkar gälla för TV i form av twitterströmmar.

Eftersom det var direktsändning har jag redigerat bort lite “eehh… liksom” ur talet och flyttat det lite närmare skriftspråket. Något som är en generellt intressant filosofisk fråga sedan grekerna. Vad är egentligen relationerna tal/skrift, tal/prat (Gerede)… och radio/TV/bloggar? Kommentarsfältet står öppet!

(:=~~~

- Christopher Kullenberg, kommunikationsvetare* och doktorand som forskare om nya medier, hej.

- Hej.

- Var det här det här en milstolpe för twitter igår, datumet det 31 januari 2010 kommer gå till historien för dagen som det slutgiltiga beviset på att sociala medier påverkar politiken?

- Nej.

*skratt*

… det var det givetvis inte.

- Varför inte då?

- Det som hände igår var ju att tusentals människor sitter och twittrar med ett tv-program och på så sätt följer ju bara twitter den agenda som har satts upp av tv-mediet och om man ska tala om vad som är revolutionärt med twitter så är det ju snarare dess förmåga att vem som helst kan twittra på samma villkor som vem som helst annan. Och om man ska tala om ett datum för twitter så är det väl snarare i somras i Iran under protesterna när twitter blev en slags ledande nyhetsförmedlare…

- Ja, där kan jag hålla med dig, men om man pratar om svensk politik då?

- Ja, jag tror ju att svensk politik, i termer av om det nu skulle vara tv-agendan så är det väl… det är intressant att se hur partier har väldigt stor respekt för twitter och det är klart att twitter kommer spela en roll i valrörelsen. Men samtidigt tror jag att twitters kraft ligger i att det är ett viralt medium.

- Vad menar du med det?

- Att på twitter kan rykten och olika slags information kan spridas i en slags undervegetation och på så sätt få konsekvenser för opinionsbildning. Men det är ju aldrig när den följer teve eller radio eller tidningar som den fungerar på det sättet utan snarare när det används som ett strategiskt kommunikationsmedium.

- Men man kan väl ändå säga att de lyckades påverka någon form av agenda, alltså Peter Eriksson gick ju ändå till handling och knäppte upp knappen.

- Precis, men då måste man ifrågasätta vilken typ av agenda man påverkar… att en skjorta knäpps upp …

- Det är ju snarare ett stylingtips än ett politiskt… verktyg…

- Precis, man kan ju undra vilken typ av politiskt samtal det är egentligen. Då tror jag snarare att när twitter länkar till andra artiklar… till material som är producerat utanför de traditionella massmedierna… det är först då som det blir intressant för det politiska samtalet.

- Tror du det kommer att hända under valåret 2010?

- Det tror jag absolut… att miljöpartiet nu säger sig hantera twitter tro jag… det som möjligtvis kommer att spela en roll i valrörelsen är ju om saker kan komma utifrån… utifrån kanterna av mediebruset … och närma sig in. Men ja, givetvis, som i alla former av opinionsbildning vill man ju komma åt och gärna kontrollera så stora delar av medieagendan som möjligt. Och att vilja kontrollera twitter det måste ju alla partier vilja…

- Men jag tänkte på miljöpartiets svar “Vi lyssnar alltid på twittrarna därför knäppte Peter upp knappen”. Hade de ens något val egentligen? Hade han kunnat låta bli att göra det?

- Det hade han säkert kunna göra… men det beror på om man nu vill.. att lyssna över huvudtaget är något som ett parti alltid måste säga att de gör… de måste lyssna på sina väljare, de måste lyssna på allt möjligt. Ett parti har alltid den generella opinionen som sin måltavla och då måste man alltid säga att man lyssnar och då spelar det ingen roll om det är twitter eller en insändare eller ett torgmöte.

- Så nästa partiledardebatt när det twittras om att Lars Ohly eller Peter Eriksson ska knäppa upp hela sin skjorta, kommer vi se det då?

- Eh… det vore ju väldigt roligt… eller min förhoppning är väl snarare att man använder det där på ett mera innovativt sätt, jag menar, givetvis kommer ingen att knäppa upp hela sin skjorta  för att … om twitter nu är en ocensurerad form av medier som gärna kan överskrida alla dessa gränser så är ju inte tevemediet det är ju extremt konventionaliserat. Och på så sätt är inte twitter twitter när folk  twittrar om teve, utan twitter är då snarare ett ganska fåraktigt brus utav människor som anpassar sig till samma snuttifiering som tevemediet… så jag vet inte riktigt…

- Okej. Tack så mycket.

*Fotnot: Egentligen är jag doktorand i vetenskapsteori, men jag är inte så noga med titlar. Föredrar helst “civilsociolog” som är en paraplybeteckning för alla discipliner som anammar flödesontologi (typ). Dock har jag en magisterexamen i Medie- och Kommunikationsvetenskap och har undervisat i strategisk kommunikation och PR… men… well. Inte så noga.

Ontopolitik; Om vetenskapliga fakta och politiska processer.

Det “rasar” en hätsk debatt bland främst Piratpartister angående “jävige Janne” som har gjort sig berömd för att förespråka en upphovsrättskonservativ och korporativ lobbykampanj, se bland annat HAX och Falkvinge nu senast, och från #spectrial.

Att betrakta Professor Rosén som “opartisk och objektiv” är givetvis problematiskt, men ingalunda unikt just för detta fall. Men hur löser man problemet? En strategi tycks vara att kräva ännu mera objektiva fakta och opartiska undersökningar, något som bland annat Piratpartiet har antagit som ett “dokument för sina värderingar” (notera den konstiga logiska motsägelsen i hur värderingar nu innehåller fakta). Så här skriver man i alla fall:

VI RESPEKTERAR KUNSKAP. Om man ska diskutera ett ämne, så är hårda mätdata bäst. Näst bäst är en person som har sakkunskap i ämnet. Vetande, kunnande och sakerfarenhet går före tyckande, och hårda mätdata går före vetande.

Kunskapssynen ligger ungefär i linje med 1959, och som vetenskapssteoretiker är jag ju väldigt intresserad av just denna tid efter andra världskriget. Låt mig citera en Statlig offentlig utredning hämtad ur ett kommande bokkapitel som handlar om just detta (tyvärr översatt till engelska, hela min artikel krävde detta språk):

In a modern western society /…/ rational interventions must be based on knowledge of human behaviour, individual as well as in groups. The trend in modern society, both in the commercial and the public sector, draws toward planning, which must be adapted to the behaviour of the individual. The modern forms of statistics are more and more becoming the means to solve this double task. (SOU 1959:33 p. 13, my translation)

Jan Rosén kan med all säkerhet både åberopa hårda mätdata, sakkunskap och sakerfarenhet. Det är ju inte där skon klämmer direkt. När politiker vill ha utredningar gjorda är det alltid detta de efterfrågar, och på så sätt försöker man hitta en neutral grund för vetenskaperna och därmed reservera “tyckandet” till politikens domäner (som ju anses basera sig på värderingar).

Ulf Bjereld uppmärksammade detta för ett tag sedan och skriver tänkvärt på sin blogg där han utdelar en skämskudde (intressant uttryck för övrigt). Bjereld och Demkers bok har jag för övrigt byggt vidare på i SvD.

Problemet är inte hårda mätdata. Dessa kan ju ett flertal aktörer tillverka och använda i olika syften. Men det är inte pudelns kärna. Jag har inte heller problem med att till exempel Professor Bjereld har Sveriges största bank av hårda mätdata på sin institution samtidigt som han är socialdemokrat.

Problemet i en förvetenskapligad politik är pluralism, eller rättare sagt bristen på pluralism. Det är här som man som strategi bör nyttja internet, alltså svärmen. Werebuild offentliggjorde igår att de tar på sig uppdraget att parallellutreda den utredning om upphovsrätt som Rosén ska utföra innan den siste oktober. Det lönar sig inte att skrika “jävig!”, det hjälper liksom inte. Vad som däremot hjälper är att “raise the lever high enough” som Bruno Latour brukar säga.

Med detta menas att om man ser vetenskaplig kunskap, vars verklighetsbild man inte köper, räcker det inte att “kritisera” den. Vad som är effektivare är att producera ännu mera vetenskap. Det är ontopolitik, alltså att bedriva politik genom att skapa sin egen (önskade) värld.

Eller som Nietzsche säger – fråga inte vad som är sant, utan vem som säger sanningen. Det kan ju trots allt vara en svärm likaväl som en professor.

Uppdatering: Citatet jag gav ovan har följande referens och kommer att publiceras i augusti detta år.

Göteborgsk flödesontologi

Expressen skriver en hemskt rolig artikel som Kallep snabbt hakar på. Göteborg som gränssnitt för en intellektuell smittohärd är ett fenomen som dock uppmärksammades mycket tidigare på internet. Thomas Svensson kallar det för “neomaterialism” i en bloggpost om tro och vetande.

Expressenartikeln är väldigt underhållande. Dock finns det två saker att anmärka på. För det första hör man sällan göteborgsk dialekt på universiteten eftersom det endast är fyrtiotalistprofessorer som har kvar tanken om att behålla proletärt språk ända in i teorins kärna. För det andra är nästan all intressant filosofi utpräglat antidialektisk och har nog övergett tanken om den slutgiltiga Aufhebung(tm).

Men, som sagt, Göteborg är ett väldigt öppet gränssnitt. På utsidan ser man både kulturtidsskrifterna och bloggarna. Dock, för att finna de aktiva processerna måste man nog gå AFK och till seminarierna i den borgerliga offentligheten. De inträffar oftast på krogar och restauranger, gärna under sena kvällar och utgör en ett kopplande tillbaka till utsidan som har karaktären av svallvågor.

Tunneled cipherspace / Burrow internet

IMG_0721

DIY camera tunnel. Roll a sheet of paper and hold it in front of the lens.

Today I made a few remarks about the yet-another-google-gate debate about China and censorship on the Swedish site Newsmill. My main argument was that we can not rely solely on the treatises between states, nor the corporate policies deployed in various places to make sure there is a flow of communication between internauts.

Rather, we also have to dig tunnels of connectivity to destabilize regimes of oppression, wherever they appear as aggregates of power. Thus, the time has come to reflect on the ontology of tunnels and their consequences for political activism.

(:~~

Tunnels come in various shapes. There are tunnels under nation-state borders, enabling flows of humans to transgress borders, tunnels in smooth space such as submarines and whales, tunnels-in-tunnels in the shape of darknets on the internets, and tunnels dug by burrowing rabbits, rats and worms.

Tunnels operate by way of hiddenness and surprise. However, as activities once are forced into tunnels for any reason, they become entrenched pathways of ordinary communication and logistics. Subways were deployed to avoid traffic jams, some tunnels are built to go under water, inside mountains, some tunnels are escape routes for mammals, drug dealers and prison convicts.

State armies built bunker-tunnels during the cold war, in Nevada, Gothenburg and Moscow. Jönköping based philosopher macdeleuzian comments this development at Copyriot:

Tunnelling is precisely increasing the surface of a body while decreasing its volume. Adding surface is obviously very useful to anyone: It adds space that can be utilized (and territorialized), for car- and subway-traffic, for storage, any kind of passage and communication etc; it kan also establish a highspeed-path through a slowspeed-medium. But access to the tunnel is also limited to certain points, easily defended, and it is protected from both insight and intrusion.

Hence, tunnels also make possible speed shifts, in the case of fibreoptics and lazors this is a drastic acceleration enabled by the tunnel, similar to the tubes we take to work in large cities. Speed is politics, but so is hiddenness. Compared to aviation, where visual optics long have been replaced by radars and GPS satellites, tunnels are detected by the surveillance of rumors, vibrations in the ground, penetration tests in the ground. The preferred attack on a tunnel is gas, not missiles.

IMG_0692

Removing the engine from a Viggen jet fighter creates a tunnel inside the cold war bunker-tunnel in Gothenburg.

(:~~

As Rasmus argues there has been a major shift in internet politics during the last few years. The dream of ultra-fast downloads came true in certain urban pockets of fiberoptical tunnels, then slowly diffused into smaller cities. Bandwidth is of course still an issue, but the laser of thought has lately burned holes in other issues concerning net neutrality and access, not so much in relation to bandwidth as such, but rather in relation to non-discrimination of data, free speech and democratic innovation. Let us further dig down in the existence of tunnels and the consequences for tunneling politics and pop culture.

Tunnels exist along certain lines of micro-tactical relaying interfaces. The first variable is system of navigation. Two extreme positions may shed some light on this continuum; the submarine, the mobile tunnel navigating in the smooth sea following vectors, bearings and sonar pings. The other side is TCP/IP-infrastructure, which is protocol-based and non-discriminatory of its medium of transportation, be it copper, glass or radio-waves.

IMG_0728

Cipherofficer Lincoln Burrows of the Telecomix Crew attending a FRA-seminar.

A middle space in between the submarine and the protocol are friend-to-friend (f2f) darknets. On the one side they use the protocols of a packet switched infrastructure, on the other hand they build trust in communication between underground networks of people, even with decentralized DNS, as in the i2p-darknet.

Cave-dwellers were sedentary, their tunnels were seldom networked, and became sites of religious worship and residential places. Burrow dwellers, on the other hand, use tunnels to occupy a space without having to move in the visible, audible or haptic spectrum except for when jumping in and out of entry and exit points.

Tunnels are however not merely primitive tool for occupying spaces, but can also be used for displacing and deterritorializing political processes. Any legislative process may be on shaky grounds if their foundation becomes a holey space.

(:~~~

Undermining is the foremost power of tunnelling. A legal process may break down if tunnels render Law™ powerless. A regime such as China will be undermined the day every person communicates in tunnels without intrusive surveillance, be they in cipherspace or in a basement. Under-mining is the opposite of signification, such as in the legal overcodings of a State-apparatus. Under-mining is mining-under, switching flows of matter-energy on and off, relaying it into new channels.

However, we must also acknowledge that complete burrowing politics barely ever exists, no less than there are political strategies that are completely in the open. We all have our tunnels or bunkers (my flat is almost a bunker, i use it sometimes for hiding, sometimes for parties).

IMG_0419

A tunnel of light enables me to see the keys on my laptop. In the future we will have lazors for this.

When tunnels cease to be merely ways of hiding or speeding up logistics, the remain in use or get filled up with concrete as with the cold-war bunkers. Some phenomena exist in tunnels out of mere convention or take on a different use. For example, the SSH tunnels that run in and out of my computers 24/7 are sometimes used for secure information when upgrading a server or generating a crypto-key. But they are also used for IRC chatting, an activity that barely benefits from encryption, at least not when used on public servers.

TCP/IP based communications may hitherto be the clearest example of tunneling-in-tunnels, but as a mode of existence, it shares features with tunnels in our everyday lives. The becoming-burrower, the proliferation of holey-spaces, the tunneling within ourselves – be it fractal synapses or intestines tunneling carbo-hydrates with delivery to the organs –; silent whispers between destinations. Surprise surfacing!

gbghackerspace #2

Helgen har bestått av drivor av sladdar, monstersusande datorer och konstanta uppkopplingar mot internauter.

Eftersom jag kör i2p-darknet hemma och hostar faxpad.org kom jaywalk på den briljanta idén att bygga en ordentlig router. Vi började i min lägenhet:

Dock hade processorn levt ett aningen överklockat liv och verkade inte fungera, så istället åkte vi ut till gbghackerspace och letade efter hårdvara.

Där byggdes det kvittoskrivare kopplad till en Arduino, som här syns skriva ut hello-worldmeddelanden:

Återkommer med rapporter om routern.

Nätexponentialitet; 1999-2009

Internets samtidshistoria måste förstås mot bakgrund av ett antal kvantiteter som i sin tur har medfört att vissa barriärer har brustit av övertryck.

Siffror från Internet Systems Consortium visar på ett förhållande; Vid millennieskiftet existerade runt 70 miljoner hosts på internet, tio år senare är siffran tiofaldigad. Med host menar ISC allt som har ett IP-nummer, så i mitt fall skulle jag nyttja ungefär tre varje dag; min anslutning hemma (3 datorer), min mobiltelefon och min kontorsdator. Bakom varje host kan det finnas ett oändligt (fraktaliskt) antal datorer anslutna i ett subnät, och varje host kan dessutom driva ett antal tjänster som andra människor använder sig av (i mitt fall ssh-shell och i2p-darknet).

Den infrastruktur som upprätthåller detta tryck är i många fall byggda för tio år sedan. Mitt studentnät ser i princip likadant ut nu som för tio år sedan; 10Mbit upp och 10Mbit ned, alla bra portar blockerade för inkommande trafik. I vissa stadsnät har detta gått mycket bättre, men på landsbygden har saker ibland stått stilla. Don’t get me wrong, jag är ingen förespråkare för snabbt internet, utan ett fritt och neutralt nät snarare.

Mobila nätverk, som är beroende av svartfiber, har däremot utvecklats väldigt fort. 1999 jobbade vi WAP, idag rullas 4G-näten ut och min iPhone är en strypt unix-dator med eget IP-nummer istället för en bizniz-modell från Ericsson med infraröd port som lyxfeature.

Under 10-årsperioden har ett antal avgörande protokoll byggts in i TCP/IP-nätet; RSS (bloggar), bittorrent, genomslag för SIP/Skype, och möjligheten för riktigt snabba darknets (ex. i2p). Ett mycket effektivt nyttjande av TCP och UPD har lett fram till snabbare och mera distribuerade filöverföringar, speciellt hos bittorrent.

Vad händer nästan decennium? Kanske Internet of Things och ipv6? 2010 eller 2011 spås vara året då antalet ipv4-addresser tar slut och vi äntligen levlar up. 1999 öppnade den första tjänsten för att registrera ipv6-addresser, ändå står det ganska stilla till vi når någon form av singularitetspunkt.

i2p-tutorial; Mac OS X

I have finally made the last video tutorial for Mac OS X (below), so the major operating systems are now covered. Are there more?

Anyway, these tutorials are collected on instruction.telecomix.org, an URL that you may spread freely. Thanks to all the people who helped me out with technical issues!

Mac OS: Download .mov (32Mb)

FRAktivism – Några möjliga vägar

Brokep skriver idag om en skiss över att skicka trafik genom FRAs “samverkanspunkter”, inuti krypterade jättetunnlar. Detta system gör att man slipper installera mjukvara hos klienterna, och det omöjliggör troligtvis de panspektriska sociogrammen. En sådan lösning är bra eftersom den inte kräver något speciellt av användarna, åtminstone inte om den börjar användas av våra internetoperatörer på bred front. Det kostar dem inte så mycket, och deras tjänster blir mycket bättre. Innan trafiken passerar FRAs tvångskopiering kryper den in i en säker tunnel.

Brokeps inlägg har lett till en mycket intressant debatt på Andreas Ekströms blogg om relationen mellan Lagen™ och teknologisk aktivism. Ekström har givetvis fel, att använda sig av lagliga medel för att skydda användarnas nätvaro från fluktande myndigheter eller företag är alltid okej. FRA är ett säkerhetshot, och vi måste säkra internauterna från att det byggs sociogram som råkar visa false positives och flagga rött på Lovön. Datalagringsdirektivet är en fruktansvärd bugg på internet, och vi måste se till att loggfilerna inte skapas. De kan läcka, missbrukas och användas för repression. Som journalist på en tidning borde Ekström genast koppla till meddelarskyddet som man åtminstone förr tog på stort allvar inom journalistkåren. FRAktivism är meddelarskydd done properly, något jag skrev om i SvD dagen innan den ödesdigra FRA-dagen.

Om den rödgröna regeringen stänger FRA, kanske med hjälp av Piratpartiet, och dessutom ser till att Sverige blir det land som avskaffar datalagring i EU, då behövs inte dessa teknologiska medel.

Men som läget är nu måste vi börja tänka på cipherspace, nätets tunnlar av krypterad information. Om 00-talet var decenniet då cyberspace imploderade och man äntligen slutade tänka internet som en “virtuell värld”, så kanske 10-talet är cipherspace+hackerspace. Utforskandet av vad teknologier kan göra för oss användare är större än någonsin. Nu dyker vi in och ut genom kryptotunnlar och intresset för hackerspaces börjar bygga upp ett tryck. Göteborg är på gång.

Dock kräver FRA/Datalagrinsdirektivsskyddet en mångfald av lösningar. Det finns som tur är fler projekt på gång.

Werebuild/Telecomix gör en hel del kreativa saker med i2p-darknets. Bland annat går det att komma åt irc.telecomix.org via i2p och långångna planer finns på att köra så att faxpad.org även ska funka helt anonymt. Etherpad är ju en mjukvara som är ganska klantigt skriven när det kommer till anonymitet – bara tanken på vilka sociogram en pad kan skapa är ganska skrämmande. Men det är bara att patcha.

En anna lösning är att dra en egen kabel över till Finland eller Norge. Detta projekt har diskuterats på IRC och det vore inte helt omöjligt, både som en faktisk lösning och som en politisk provokation. Volontärer på båda sidor av nationsgränserna krävs, klusterfinansiering av kablar måste fixas, och några spadar kan ju inte vara så svåra att vaska fram. Om FRA vill spana på kabeln får de försöka sätta upp en samverkanspunkt i skogen. (För övrigt vore det väldigt lulzigt att gräva en kabel i sommar. Fuck Hultsfred, vi bygger FRAfred).

Ett fjärde projekt, som kanske är lite way out, är att bygga MikroKopter drones. De skulle kunna frakta flashdiskar och hårddiskar över nationsgränserna genom att precisionsflyga i luften. Med terabytediskar får man hög bandbredd men långsam ping, så visst tålamod krävs. Genom viss vidareutveckling borde de kunna automatiseras för att docka diskarna [skynet-alert] och med ett trevligt webbgränssnitt skulle man kunna checka in sin data och göra den redo för flight. Om FRA vill spana får de skicka upp kalla-krigetskutorna JAS 39-Gripen.

FRAktivismen är oerhört viktig av tre anledningar. För det första är den i sig opinionsbildande, vilket diskussionen kring Brokeps inlägg i debatten visade. FRA och Datalagringsdirektivet måste bli valfrågor, och för att partipolitiken ska kunna ställas till svars krävs det att vi kommer med kraftfulla tekniska argument.

För det andra skapar utvecklingen av anonyma verktyg en internEtionell teknologitransfer som gör att nätaktivister lättare kan hjälpa andra nätaktivister i diktaturer. Exempelvis används instruction.telecomix.org i Iran, och Tor och VPN blir allt viktigare för att få ut information ur dessa konflikthärdar.

För det tredje är stegen mot anonymitetslösningar något som tar internet ett steg närmare internetanvändarna. Att sätta sig in i hur nätverk fungerar, att öppna den svarta lådan som finns under tangentbordet på en laptop, är en form av teknologisk emancipation. Internet är vårt viktigaste kommunikationsmedium och som medborgare kan vi endast kontrollera det om vi vet hur det funkar.

Tar vi inte den chansen kan vi likaväl slå på TVn igen…