Intensifier

En av de mest intressanta filosofiska debatterna utspela(r)de sig i kommetarsfältet till inlägget Några 80-talsversioner av Natur/Kultur-rhizomatismen. Kommentarstråden närmar sig 70 inlägg, och sakta med säkert utmejslas skillnaderna mellan två positioner, som inte med nödvändiget motsäger varandra helt och hållet, men som pekar åt två olika håll.

Thomas Svensson bröt in precis när diskussionen började klinga av, med det väldiga citatet:

“Det här börjar kännas lite som en återvändsgränd. Plötsligt verkar vi längre ifrån varandra än någonsin!”

Vad annat är att vänta när man diskuterar metafysik?

I linje med min eviga gränslöshet känns det därmed än mer motiverat att kasta in mera eld i brasan! Metafysiken är så fylld av gränder, att den har karaktären av en labyrint. Röda trådar skiftar i regnbågens färger!

(:~~~~~

Lite bakgrund: Mitt återvändande till 1980-talsfilosofin tror jag kan motiveras av att det här framträder en liknande skillnad inom det framväxande Science Studies-fältet, först i polemik med brittisk vetenskapssociologi, och sedan som en större clash med postmodernismen för att i slutet av 1990-talet vika över i Science Wars-sörjan.

För 1990-talet blev ontologi ett trauma. De olika “konstruktivismerna” avlöste varandra och formerade konstig identitetspolitik mellan humanister, naturvetare, analytiska filosofer, sociologer, antropologer etc.

När debatten hade imploderat började det däremot byggas. Inget byggande sker dock från scratch, utan en mängd gamla referenser plockades upp och dammades av. Deleuzeoguattarianism byggdes om till flödesontologi, Dewey och Tarde blev civilsociologer som pratade om slem, Nietzsche blev satanist och Latour blev hacker.

Men det där är ju trots allt bara idéhistoria, så låt oss komma till the divide som jag för enkelhetens skull kan kalla den performativa vs. den ostensiva analysmetoden. För innan vi tar oss till ontologin måste vi passera analysmetodernas sätt att tänka sig just relationerna mellan objekt, kvasi-objekt, aktanter, relationer etc. Utgångpunkterna faller tillbaka på positionerna eftersom vi kanske alla pressas av en slags vilja att få fram just det som vi tycker är relevant i diskussionen.

Den ostensiva tankefiguren, ej att förväxla med Wittgensteins §30 i Filosofiska Undersökningar (vi sysslar ju inte med språk här), vill visa på just ostensibilitet, alltså objektets förmåga att sammanhålla sin utsträckning (i rummet) och därmed göra det till objekt. Macdeluzian:

Jag vill påstå att just den skillnad som gör ett objekt till ett objekt är nyckeln, den skapar en resonans mellan det aktuella och det virtuella som är nödvändig för att en verklig tillblivelse ska kunna ske, och en följd är förståelsen av objekt qua objekt.

I världen finns det en mångfald av objekt som undandrar sig och på så sätt kan behålla en grad av ostensivitet, och är trots sina konstanta kopplingar till andra objekt åtminstone tillfälligt ett objekt, avgränsat i tiden och rummet. Objekt emergerar hela tiden ur tillblivelseprocesser i världen. Macdeleuzian igen:

Och då står vi vid en fråga om emergens. När partiklar av energimateria möts, och påverkar varandra genom krafter (inte orsak-verkan som lagbundenhet), så kan de också sättas samman i komplexa strukturer, där “helheten” (i icke-totalistisk bemärkelse) viker tillbaka över delarna och formerar en organisation som bara tillhör strukturen, som ger den en unik förmåga att affektera och affekteras. En kropp uppstår, ett objekt!

Allt detta skulle jag vara nöjd och belåten med egentligen. Vi har frambringat en objektsorienterad filosofi som varken är deterministisk, positivistisk eller ännu har råkat i epistemologiska problem. Objekten skapas emergent och med ett erkännande om deras beroende av andra objekt och krafter.

(:~~~~~

Men för mig saknas något, något som kanske bäst kan beskrivas med att jag inte ser vad jag kan göra med denna orientering mot objekten. Alltså, på spekulativ grund kan jag köpa det och ser i viss mån varför det skulle finnas en poäng att betona objektens tillbakadragenhet. Men pragmatiskt sett så ser jag inte hur analulzen tas vidare mot den stora analulzen av världen.

Det är dock just i den performativa vändningen på 80-talet som jag finner den andra riktningen. Ur den scannade sidan i toppen av denna post finner vi Akrich/Latours infrasemiotik där jag vill argumentera att vi har ett bättre begepp än “objekt”:

Actant: Whatever acts or shifts actions, action itself being defined by a list of performances through trials; from these performances are deduced a set of competences with which the actant is endowed; the fusion point of a metal is trial through which the strength of an alloy is defined; the bankruptcy of a company is trial through which the faithfulness of an ally may be defined; an actor is an actant endowed with a character (usually anthropomorphic).

Världen är gränslös och evig. Det har Spinoza lärt oss. För att vi ska göra världen meningsfull krävs att vi bemäktigar oss den, volonté de puissance, som hos Nietzsche. En aktant är just detta, något som växlar händelseförlopp genom styrkedemonstrationer (trials of strength). Icke-antropomorft. Macdeleuzian twittrar mig och får mig att inse gränslösheten än mera:

@intensifier Skulle du vilja kladdas ner av något av följande påståenden: 1. Gränslöshet är en fundamental egenskap hos världen (ärkemonism)

I en ontologi som är gränslös och evig är studiet av aktanter det meningsfulla. Frågan är inte en fråga om kapaciteter eller förmågor hos ett objekt, utan istället relästationer, växellådor, intensifikatorer, vibrationer, saker-som-bryter-flöden (machines hos D&G).

Fotosyntesen växlar ut ljusenergi till kol, bifurkationen växlar floder och sediment, människans mun växlar mellan att vara en ät-maskin, en tal-maskin och en kräk-maskin (spotifism). I komplexa samhällen kan personer, institutioner, ledare, företag etc. fungera som makro-aktanter och på så sätt växla centripetal makt. Sammankopplingarna skapar koncentrationer, av kapital, kolväteföreningar, av energi till kroppar, av bergarter. Dessa koncentrationer kan existera i kambrisk tid, som oljan, eller som sekundsnabba begär i fallet Spotify. Allt som finns är aktanter, som genom utväxlingen och dispersionen av makt skapar mening till den ontologiskt gränslösa och eviga världen.

Världen är endast vetbar genom att vi begränsar den. Institutionaliseringen av aktanter som begränsar världen; mikroskop, teorier, statistik, laboratorier, partiklar etc. böjer och bänder världen i styrkedemonstrationer, och koncentrerar den då och då till en transformerande effekt. Atomer klyvs, mjältbrandsvaccin skapas, ljuset från saturnus hamnar på en fotoplåt. Den proggressiva laddningen av icke-människor in i världen utgör svarta hål i världens gränslöshet och evighet, vars passerade händelsehorisonter blir vår historia (the day the bomb fell on Hiroshima).

Vi lever våra liv, som intelligenta apor, i ett existentiellt växelspel mellan sediment och flöden. Hammaren ligger i vår verktygslåda, och vår hand, vår aktant-rhizomeförmåga som homo faber, uppstår när vi bemäktigar oss över dess tunga järnklumpighet och driver in en spik i väggen. Vi kan därmed bygga oss en boning, som gör oss hemma-varande. Samtidigt som vi är ständigt upptagna med att växla krafter, är vi tillfreds i en existentiell sedimentär-het, där koncentrationspunkter utgör trygghetens triumf. Denna är dock alltid svagare än viljans triumf, undflyendet från det som har förhårdnat – flyktlinjen. Heidegger är alltid sekundär i förhållande till Spinoza!

Ty då världen till syvende och sist är evig gränslöshet, kan varje sediment undermineras, varje kropp eller partikel av en kropp kan alltid undfly, för att i samma moment skapa nya förhårdnader och invecklingar.

Vecket, världens origami, är inte ett objekt. Det är en performativ aktant.

Efter gårdagens mycket glädjande besked från Tyskland där datalagringsdirektivets implementering förklarades okonstitutionellt öppnades äntligen möjligheterna upp för att stort och brett arbeta för att datalagringen försvinner över hela Europa.

Från att många partier har levt under tanken “vi måste, det har ju EU bestämt” så har det svängt till “om vi bygger nu så går det faktiskt”. Mycket finns dokumenterat hos Werebuilds wiki, men hjälp gärna till att fylla på där. Dokumentation är livsviktigt ur ett längre perspektiv.

Dessutom finns nu en community-översättning av Bundesverfassungsgerichts utlåtande i wikin, där ett av styckena är mycket talande:

Inhämtning och omedelbar användning av data är endast proportionerlig när den söker skydda legitima intressens rättigheter. Inom brottsbekämpning förutsätter detta en brottsmisstankesgrad om sannolika skäl. För utförande av uppgifter inom polisväsendet och andra säkerhets- och underrättelsetjänster får inhämtning och omedelbar användning bara tillåtas om det finns faktiska bevis för en konkret fara för en persons liv eller frihet, fara för samhället eller för nationens eller en delstats säkerhet, eller en allmänfara.

Det är just detta som fångar andemeningen i kritiken. Man ska inte logga allas mobiltelefoner, utan endast de som är misstänkta, och där misstanken kan styrkas ordentligt, inte godtyckligt av ett par snutar i tunnelbanan.

I Tyskland krävdes det 35.000 medborgare för att dra datalagringsdirektivet inför en domstol som vi tyvärr saknar i Sverige. Det krävdes också att ett stort antal civilsamhälleliga organisationer gick samman och arbetade, bortom partipolitiken, för att forma AK Vorrat.

I Sverige kommer vi behöva power level over 9000 för att lyckas hålla liv i denna fråga tills den dag direktivet faller platt till marken… till ljudet av de tusentals terabyte loggfiler som nu raderas i Tyskland.

Idag går datalagringsdirektivet upp i Tysklands Bundesverfassungsgericht, alltså författningsdomstolen, och Europa håller andan inför vad som kommer att hända. Samtidigt kan man läsa om de enorma kostnader för lagring som direktivet har medfört för operatörerna. Det blev viss en hel del data som skulle ställas till förfogande för myndigheterna.

Men, datalagringsdirektivet bör inte betraktas som en internetfråga i första hand. Av flera orsaker så är det mobiltelefonernas non-stoplagring som helt enkelt aldrig får påbörjas. FRA-lagen om kabelburen spaning är på ett sätt helt ofarlig ur denna synvinkel. Även om mobiltelefontrafik visserligen färdas över fiberkablar, så är det mycket långsynt att se hur trafiken (som är krypterad i VPN-tunnlar) på ett meningsfullt sätt skulle kunna analyseras av FRA. I alla fall i jämförelse med vad som snart blir möjligt  (och redan är möjligt i Tyskland) med datalagringsdirektivet.

1. Mobiltelefoner bygger på circuit switching

För det första är mobiltelefonnätet i sitt grundutförande (vissa typer av 3G-trafik exkluderade) lite som det gamla telefonnätet. En telefon med ett SIM-kort kopplar till en antenn och en basstation och sedan upprättas en “krets” till en mottagartelefon. Tekniken kallas circuit switching, och till skillnad från packet switching, som internet bygger på, är man nästan helt låst till att följa hur nätet beter sig. Basstationerna möjliggör vidare så kallad basstationstömning för aggregerad data, exempelvis kan man få ut “alla som befann sig på Götaplatsen klockan 12 igår” om man nu vill.

Datalagring av internettrafik är inte så svår att kringgå, inte heller är den information som lagras särskilt meningsfull. Men mobiltelefoner tillåter via sin tekniska infrastruktur att positionera dig varje sekund i stadsrummet, till och med på en nivå av hur långt ifrån en antenn du befinner dig (detta implementerades i Tyskland). Det går alltså i princip inte att välja bort datalagring med mindre än att man slutar använda mobiltelefonen alls.

2. Mobiltelefonbeteendet medför att vi bär med oss en spårsändare… frivilligt

Användarbeteendet för mobiltelefoner är just sådant att vi bär med oss den hela tiden, och kanske i ännu högre grad när vi just träffar andra människor. Mobiltelefoner innebär (hittills) ofta en trygghet för människor som då vet att de kan kontakta ex. familj, polis, läkare när som helst på dygnet. Men “ta med dig telefonen för säkerhets skull” kan lätt förvandlas till “ta inte med dig telefonen, du vet, Bodströmlagen“.

Är det verkligen okej att skapa denna teknologiska paranoia? Eller ens riskera att den kommer inträffa?

Lösningen är givetvis att blankt vägra implementeringen av datalagringsdirektivet från EU. Ja, kan Rumänien så kan väl vi! Och förhoppningsvis kan även Tyskland, och då kanske det blir lite mera fart i EU att så sakteliga avskaffa datalagring i hela unionen.

Rumänien, Tyskland, Bulgarien, Island… det finns gott om föredömen för Miljöpartiet och Vänsterpartiet att lyfta fram för Bodström. Det är möjligt att skapa en annan värld utan loggar, en värld som bygger på att vi trivs med tekniken omkring oss istället för att frukta den.

<antonabeleremix> Jag läser i tidningen om att Voddler har hackats. Hackats! Det är ju förfärligt!</antonabeleremix>

Själv tycker jag det är allvarligt att kulturtalesman Leif Pagrotsky vill understödja GPL-förbrytare. Kanske dags att läsa vad Rasmus skriver om varför Voddler hackades istället.

Om nu Pagrotsky vill ha “framåtsyftande möjligheter, som infrastruktur och utbildning” kanske det är dags att bjuda in någon annan än underhållningsindustrin att “ställa krav på politiker”.

Det finns till exempel hur många som helst som sysslar med fri mjukvara och fri kultur, istället för “gratis men låst” som Voddler och Spotify.

Vad som bara ett fåtal bloggar uppmärksammar är Voddlers GPL-intrång. Istället basuneras hackerattackerna ut som det skulle handla om upphovsrättsinnehavarnas innehållslicenser. Formatnihilism par excellence!

Nu är det inte så konstigt att man förbiser brottet mot en öppen licens till förmån för content-upphovsrätt eftersom öppen källkod gärna betraktas som statsfientlig av den så kallade upphovsrättslobbyn. Kanske är det därför ingen juridisk instans verkar få upp ögonen heller.

Ur ett bredare perspektiv är det dock ganska logiskt. I Spotifytillståndet prioriteras streamad underhållningsspya framför öppenhet, och kortsiktiga börsraketer framför hållbar öppenhet som bidrar till infrastrukturen för internet.

Spotify och Voddler hyllas som “lösningen på fildelningen”, och Netopia kan fortsätta mantrat om stöld så här tio år för sent. Containerteorin om att “samhället” bör ta sitt ansvar på internet, vad det nu skulle innebära (lagar anyone?), upprepas som en bisarr böneramsa.

Samhällen skapas inte av varken Spotify eller Netopia, de är antiteserna till samhällen. Voddlerism är inget annat än en streamad separation i konsumenter och producenter, vars artificiella skillnad mot nedladdningar måste upprätthållas av olika kopieringsskydd, och bevisligen inte med mindre än att man bryter mot en öppen licens. Samma separation måste upprätthållas med intellectual property-lagar, som verkar vara vad Netopia menar med att “samhället måste lägga sig i”.

Lagen är inget samhälle, det är inte heller Spotify eller Voddler. Xbmc är däremot ett samhälle, om än ett litet sådant, som delar kod med varandra och skapar mjukvara som tack vare GPL-licensen säkras för framtida utveckling bortom underhållningsraketerna. Spotify och Voddler kanske finns i några år, sen försvinner de eller köps upp. De öppna protokollen, standarderna och mjukvarorna har däremot funnits så länge internet har funnits, och utan dem hade vi aldrig haft ett öppet nät från första början.

Till och med Netopia använder dem själva. Deras site kör Wordpress på Apache, två öppna innovationer som driver stora delar av webben idag. Vad som behövdes för dessa smarta programvaror att utvecklas var inte copyrightlagar från spotifytillståndets lagstiftare. Istället byggs de upp av att de skapar samhällen, som skapar världar, som i sin tur bidrar till det öppna internet.

Förutom att Spotify är ett hot mot nätneutraliteten kan vi nu lägga till Voddler till listan av öppenhetsfiender. Underhållningsspyan i kombination med Netopias vision är direkt samhällsnedbrytande eftersom de verkar för att separera människor, reglera sönder internet och fortsätta upprätthålla separationen mellan konsumenter och producenter.

Lösningen går dock inte via en bojkott av dessa programvaror. Istället kräver den att lagen hackas till fördel för öppenheten och att programvaran gärna hackas så att dessa wannabe-börsraketer faller när det uppenbaras att det där med streaming inte finns, utan att allt kan rippas och sparas till disk.

Uppdatering: Såg precis att Copyriot även bloggar om #voddlergate.

Copyriot återuppväcker diskussionen om kvasiradikalismen, en debatt jag gärna återknyter till 1980-talet, ungefär i samma tid som ovanstående (fantastiskt vackra) Koyaanisqatsi-video representerar motsatsen – ekoseparatismen – alltså att natur är väsensskilt från kultur/teknologi/samhällen.

För övrigt har Telecomix Crypto Munitions Bureau remixat just detta klipp tillsammans med en propagandafilm av IBM i ett försöka att visa hur nya världar kan skapas i cipherspace, ett projekt som i allra högsta grad anknyter till diskussionen eftersom dess utgångspunkt är noder, nätverk och associationer snarare än (sociala) rättigheter eller (naturliga) reduktioner.

En kritisk punkt som diskuteras i tråden är frågan om “objekt” och möjligheten till deras existens utanför något som stabiliserar dem. Filosofiskt är debatten mycket gammal, men den får en välbehövlig vitamininjektion på just 80-talet som även tar upp de  relevanta frågorna om möjligheten till objekt, och varför man överhuvudtaget skulle behöva objekt “där ute” (ett argument eventuellt leder till extern realism). Det väcker även frågan om huruvida vi överhuvudtaget behöver ontologi, eller huruvida denna fråga egentligen är blott en bieffekt av det moderna epistemet. Låt oss först och främst historicera frågan via Foucault (mot slutet av Order of Things):

We know, in any case, that all efforts to think afresh are in fact directed at that obstacle: whether it is a matter of crossing the anthropological field, tearing ourselves free from it with the help of what it expresses, and rediscovering a purified ontology or a radical thought of being; or whether, rejecting not only psychologism and historicism, but all concrete forms of the anthropological prejudice, we attempt to question afresh the limits of thought, and to renew contact in this way with the project for a general critique of reason.

Separationen av objekten från subjekten, eller delningen mellan empirism och rationalism, sker inte över en natt, inte heller som en teori. Snarare är den moderna konstitutionen ett resultat av den generaliserade tröskel som passeras någon gång i slutet av sjuttonhundratalet som ställer upp det problem som jagat oss sedan dess – det tänkta objektet vars fulla detaljrikedom är ouppnåeligt för erfarenheten, men som måste existera. Kant kallade detta för transcendens, och ur Kritiken av det Rena Förnuftet (sv. s. 382) läser vi:

Därmed är den objektiva användningen av de rena förnuftsbegreppen alltid transcendent, medan de rena förståndsbegreppens objektiva användning till sin natur alltid måste vara immanent, eftersom den inskränker sig blott och bart till möjlig erfarenhet.

Utan att utmåla Kant som boven i dramat är det ändå den tydligaste artikulationen av problemet. Det transcendenta har i sin renhet fått ett objektivt och syntetiskt övertag över det immanenta och empiriska. Separationen är fulländad; objekten finns i förnuftet, men kräver att den ouppnåeliga immanensen ändå finns där ute.

Tvåhundra år senare, i Paris, utmanar Michel Callon Kant med den mycket viktiga texten “Some elements of a sociology of translation: domestication o the scallops and the fishermen of St Brieuc Bay”. På ett plan löser han frågan som macdeleuzian ställer i kommentarerna hos Copyriot:

Där finns följande knackiga förklaring till den korrelationsim jag avser: “idén att det aldrig går att föreställa sig en objektivt existerande verklighet, eftersom varje försök att föreställa sig den innebär att en subjektiv relation upprättas till den.”

Med Harmans ord: “If I try to think know an object outside of its relation to me, I’m putting it into relation with me, so we can never escape the circle.”

Callon (tillsammans med Latour) vänder på frågan helt och hållet. Istället för att fråga om något är möjligt utan relationer, och på så sätt uppnå en viss ontologisk status, förvandlas frågan snarare till vilka relationer gör det möjligt för ett objekt att uppstå?

I Callons studie finns en rad kvasiobjekt som även är kvasi-aktörer. Marinbiologer i St Brieuc har intresserat sig för hur man kan domesticera musslor utanför Frankrikes kust, musslor har intresserat sig för hur de kan äta, konsumenter har intresserat sig för att handla musslor till julfirandet och fiskare har intresserat sig för att tjäna pengar på att odla musslor eftersom de håller på att ta slut på havsbotten. Ur marinbiologernas perspektiv uppstår ett vetenskapligt problem, ur musslornas perspektiv en fråga om föda och reproduktion, etc. Poängen är att en rad krafter sätts i spel, krafter som inte är fakulteter av objekt, utan snarare ligger emellan; inter-essement.

Flera objekt befinner alltså sig i en metastabil tillvaro, en forskare som inte lyckas med experiment kan inte bli forskare, fiskare som inte fiskar är ingen fiskare, en mussla som inte reproducerar sig är ingen mussla etc. I en viss given process finns inga objekt, bara kvasiobjekt. Det är inte relevant att fråga om vad som är (ontologi) utan vad som blir.

Callon ställer upp en metodregel för hur detta ska gå till (långt citat men förklaring kommer):

The third principle concerns free association. The observer must abandon all apriori distinctions between natural and social events. He [sic!] must reject the hypothesis of a definite boundary which separates the two. These divisions are considered to be conflictual for they are the result of analysis rather than its point of departure. Further, the observer must consider that the reportoire of categories which he uses, the entities which are mobilized, and the relationships between these are all topics for actors’ discussions. Instead of imposing a pre-established grid of analysis upon these the observers follows the actors in order to identify the manner in which these define and associate the different elements by which they build and explain their world, whether it be social or natural. (201)

Alltså, objekten finns aldrig utanför associationerna. De har ingen ontologisk status som vara, endast som blivande, och därför finns inte den aprioriska distinktion som Kant så väl formulerade mellan natur och det sociala, det rationella och det empiriska. Det finns ingen skillnad mellan forskarnas potentiellt “transcendenta hypoteser” om musslor och musslornas förment “immanenta” empiriska vara. Innan musslan kan uppstå som objekt och tillskrivas egenskaper måste musslor associeras med en mångfald av andra aktörer. Ju mer de associeras desto mera objekt blir de, och får till slut den ontologiska statusen av vara. Men det är ju fortfarande en fråga om associationer snarare än existenser.

I Callons fall associerade sig aldrig musslorna med de nät som var utlagda så att de skulle fortplanta sig. Desperation hos fiskarna (fishermen) ledde till att de en stormig dag innan julafton gav sig ut och fiskade upp musslorna och forskarnas experiment gick i stöpet. Den “odlade musslan” skulle inte uppstå som objekt förrän senare.

Men hur ska vi då tänka dessa kvasiobjekt och associationer som föregår objekten? Finns det ett sätt att ta sig runt dem helt och hållet? Behöver vi objektens hårdhet? Nej. Som Callon visar finns det nu inget som är mera mänskligt än just objekten! Objekt är ju inget annat än kodningar av kvasiobjekt, som i vissa konfigurationer uppnår den stabilitet som krävs för att vi ska kalla dem objekt och ge dem ett vara. Men, hur förstår vi då det som inte tillåter sig att överkodas, alla de associationer som ständigt händer utan att vi för den sakens skull har med objekt att göra? Deleuze & Guattari:

The point is that a rhizome or multiplicity never allows itself to be overcoded, never has available a supplementary dimension over and above its number of lines, that is, over and above the multiplicity of numbers attached to those lines. All multiplicities are flat, in the sense that they fill or occupy all of their dimensions: we will therefore speak of a plane of consistency of multiplicities, even though the dimensions of this “plane” increase with the number of connections that are made on it.

Poängen med objekt är ju att de är slutna, och därmed svaga ur ontologisk mening men starka epistemologiskt (de kan mätas, beskrivas, etc. men så fort de ändrar på sig försvinner de ur  kunskapsregimen och förvandlas åter till monster). Konstistensplan och kopplingar (associationer) däremot undflyr överkodningar eftersom de hela tiden är i förändring. Den associativa förmågan är i konsistensplanet multiplicerande (fraktalisk). Musslorna på havets botten ingår ständigt i associationer med sand, vatten, plankton, andra musslor och formerar konstanta processer med vilka de så fort de antar en stabil identitet flyr undan och ingår i en ny sammansättning. De flyr under forskarna och vägrar bli odlade och tama konsumtionsobjekt på Parisiska middagsbord, även om detta existerar som en möjlig koppling. Musslan kan till och med ingå i en relation med ett pärlhalsband på en bal i Versailles, och på så sätt bli en liten del i det plan som tillverkar det borgerliga subjektet. Variationerna som kvasiobjekt går på så sätt mot oändligheten.

Som Copyriot skriver finns det en del oroväckande möjliga konsekvenser av hur Antipiratbyrån försöker sig på ett svenskt HADOPI. Som tur är har nätaktivister över hela Europa sett till att pusha lagstiftningsprocessen kring telekompaketet i en riktning bort från denna korporativism, och det är dags att casha ut för allt slit! Det är dags att nyttja laghacket för att trycka Lex Europa ned i käftarna på dessa drakar som vägrar upphöra med sina fasoner!

Och den här gången behöver inte Andreas Ekström bekymra sig om vad han tycker är odemokratiska metoder utan snarare handlar det om ytterst legitim parlamentarisk rävsax!

Den slutgiltiga versionen av det som en gång var Amendment 138  (finns i helhet hos La Quadrature) säger nämligen:

Accordingly, these measures may only be taken with due respect for the principle of presumption of innocence and the right to privacy. A prior fair and impartial procedure shall be guaranteed, including the right to be heard of the person or persons concerned subject to the need for appropriate conditions and procedural arrangements in duly substantiated cases of urgency in conformity with European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms. The right to an effective and timely judicial review shall be guaranteed.

Denna version är avsevärt mycket svagare än den ursprungliga, men rätta mig om jag har fel (!) – borde inte denna formulering stoppa Antipiratbyråns vilja att inrätta en viss “myndighet” som stänger av användare från internet?”

Risken finns att detta dribblas bort i det allmänna samförståndsmys som råder mellan socialdemokraterna och alliansen i förhållande till de “kreativa industrierna (sic)”.

Lagen är ett av flera verktyg, i detta fall är det en trubbig kniv, men den borde fungera för att spräcka bubblan och kanske ogiltiförklara även den ljusskygga lobbygruppen Netopia.

Uppdatering: För förtydligandet – APB har inte föreslagit en hadopi som stänger av, bara en som skickar brev. Det jag pekar på är det grövre upptrappningen, dvs. att operatörerna stänger av anslutningen på kommando och därmed bryter den så kallade mere conduit-principen. Jag tror dock det är viktigt att markera tidigt att lagen står på rätt sida i det här fallet.

"Ge oss din mobiltelefon, vi ska kolla lite loggfiler"

Datalagringsdirektivet drevs igenom precis i lagom tid för att man skulle kunna svepa in det i fina formuleringar om “kriget mot terrorismen”, “barnen” och den “organiserade brottsligheten”. Madridbombningarna var precis det som behövdes för att driva igenom direktivet. Me tyvärr funkar inte datalagring, något som Tyskland redan har fått erfara.

Som Isobel påpekar ingår datalagringen i samma våldsnormalisering som Beukelmann Boys. Det är nämligen samma modus operandi i båda fallen – kontroll av kroppar utan misstanke (nej, torr munn är ingen misstanke).

När gendarmeriet, som redan har juridiska medel att kontrollera vem som helst med ursäkten “såg påverkad ut”, får ytterligare juridiska och tekniska medel för att “kartlägga folk med torra munnar” så växlar den här typen av snutsvineri upp ett snäpp.

När Miljöpartiet och Vänsterpartiet begår miljöförstöring av nätekologier och klassförräderi så tar de parti för Bodströms linje som inte vill annat än att öka befogenheterna för denna typ av kontroller.

Ingen har ännu diskuterat konsekvenserna av datalagring som mikrofascism. Övervakning är inte något som bara händer i en bunker på Lovön, utan är något som händer på ett konkret sätt i stadsrummet varje dag.

Tänk er följande scenario: Beukelmann boys stoppar någon i tunnelbanan “som ser ovanligt lugn ut”. Kanske har hon eller han kläder som ser “knarkiga” ut. Med datalagringsdirektivet får snuten inte bara tillgång till den gripna personens kropp (för kontroll), utan ett helt mönster av kroppar som kan samköras i den beslagtagna mobiltelefonen. “Är det här din knarklangare eller?”, “Vad gjorde du på den här gatan klockan 23:30, köpte du tjack eller?”.

Den skadskjutna FRA-lagen gjorde att bara signalspanarna skulle få tillgång. Nu vill polisen ha en del av kakan, vilket var ganska väntat. Trots det Tolgforska förnekandet är det ett faktum att FRA-shoppen har tjuvstartat rean, så först till kvarn! Datalagringen är däremot gratis och går rakt ned i gendarmeriets ficka.

Akta er för vilka loggar ni skapar. Ni gör det hela tiden med era mobiltelefoner och era datorer.

Lisa gör rätt i att hålla torsken gisslan. Det här kan inte passera som en kompiskompromiss med Bodis.

Kamrater!

Av #greenteaparty framgår av sig självt kommunisternas förhållande till redan existerande arbetarpartier, alltså deras förhållande till Socialdemokraterna i Sverige och agrarreformivrarna på Västgötaslätterna.

De kämpar för uppnåendet av Europeiska Unionens omedelbart näraliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till internauterna mot den konservativa och radikala bourgeoisin, utan att därför uppge rätten att intaga en kritisk ställning gentemot de fraser och illusioner, vilka härrör ur den revolutionära traditionen.

I Sverige understödjer de de Socialdemokraterna utan att glömma, att detta parti består av inbördes oeniga element, delvis av demokratiska socialister i fransk mening, delvis av radikal bourgeoisi.

I ett uttalande av Kamrat Alice Åström meddelas att vi härmed stödjer den Bodströmska linjen om utökad datalagring.

Detta kan en Sann Vänster ej acceptera!

Arbetare – det är dags att agera mot datalagringen som endast tjänar borgerliga intressen, som gör gendarmeriets förföljelse av invandrare enklare, som sätter dit våra kamrater vars åsikter anses vara avvikande! Datalagringen är kontrarevolutionär och kan icke kompromissas med den Socialkorporativistiska bourgeoisin!

Okej, så Miljöpartiet är emot datalagring. De har den “åsikten”. Men som Lisa Magnusson har påpekat i inte bara en utan två fantastiska krönikor så funkar det inte riktigt så.

Måste-göra-som-EU-säger-argumentet är redan avfärdat med både Rumänien och Tyskland som fall där man både har fällt direktivet och håller på att fälla det. Detta är en sak.

En annan sak är vilken knapp man kommer trycka på. Att säga att man tyvärr måste är att trycka på Bodströms knapp, på samma sätt som det inte håller fem sekunder att vara kritiskt mot FRA och sedan trycka på Tolgfors knapp.

Varför kan inte Miljöpartiet bara säga “Eftersom vi vill regera med S så har vi ändrat oss, och vår åsikt är nu att det är värt att kompromissa datalagring, frågan är inte tillräckligt viktig att kämpa för, och därmed så går vi till val på att vi trycker på Bodströms knapp”.

Srsly Miljöpartiet, det är dags att ni lägger fram detta på bordet nu!

Ju mer detta pågår, desto större blir känslan av att någon håller att bryta mot fundamentala regler. Vilket leder till att ytterligare tryck byggs upp.

Här är länkar som leder till aktivistsidor där du kan kanalisera din frustration och hjälpa till att bygga bort datalagringen ur EU en gång för alla:

• Werebuilds wiki-sida
• Faxpad for planning
• Telecomix web-chat